å bomben framför honom på bordet fanns ett brev som hölls fast av ett snöre runt behållaren. På kuvertet stod ”Till Eenar”.
Han löste rosettknuten på snöret. När snörändorna föll ned på bordet såg han att även de var blåfärgade. Han öppnade brevet och såg genast att det inte var Odotaks handstil. Han ögnade igenom försändelsen. Han brast ut i ett skratt.
– Vad är det, undrade Billok.
Eenar läste upp brevet högt:
När du får det här brevet är det dagen D. Du apterar bomben genom att dra upp locket, sedan vända det tre tick till vänster varpå du pressar ned locket. Bomben exploderar då om två timmar. Lycka till!
Din tillgivne Odotak.
Eenar skrattade igen. Sedan tog han bomben och drog upp locket. Tillall for upp förfärad från sin stol.
– Vad gör du, utropade hon.
– Apterar bomben, svarade han lugnt. Den exploderar ju först om två timmar.
Han vred locket försiktigt tre tick åt vänster. Tillall var på väg ut ur rummet.
Eenar reste sig och gick till den öppna dubbeldörren. Där kastade han bomben i en brant båge uppåt som en roterande projektil. När den vände kom den att falla nästan rakt nedåt fortfarande roterande. Den slog ned i gräsmattan med locket före. Det tryckets in vid nedslaget. Bomben exploderade omedelbart. Det var ingen överväldigande stor explosion. Den krossade inga fönster, men kastade upp jord från gräsmattan. Skulle Eenar hållit bomben i sina händer när den sprängdes skulle han ha dött.
Eenar skrattade cyniskt. Han vände sig mot Billok: – Var är den riktiga bomben?
– Jag... jag vet inte, svarade Billok.
– Men jag vet, hördes Tillalls röst. Efter explosionen hade hon kommit tillbaka i rummet.
– Det är ju bra, sade Eenar. Kan jag få den!
– Nej, nu är det slutlekt, sade Tillall. Hon ställde sig i stridsställning.
Hennes röst hade förändrats och lät egendomligt vulgär. Denna förändring utlöste Eenars förträngda minnen. Det var Tillall som plötsligt kommit och pratat med honom i samma vulgära tonfall på krogen igår kväll. Hon hade bjudit honom på en drink, som sannolikt hade varit drogad. Den gjorde honom viljelös. Han hade snällt festat med henne och blivit berusad. Sedan hade hon erbjudit sig att gå hem med honom. På vägen hade hon tagit hans kniv och med den stuckit ned två människor som hon provocerat fram ett gräl med. I hans rum hade hon sedan tvingat honom att dricka ett glas med medicin - för att förebygga morgonens baksmälla hade hon sagt. Med de återfunna minnena visste han vad han skulle göra.
Han liksom sjönk ihop och började lufsa mot henne med rakt hängande armar och böjt huvud. När han kom inom räckhåll gjorde hon ett utfall. Men hennes slag träffade luften och hon förlorade balansen. Eenar hade blixtsnabbt glidit undan och var plötsligt bakom henne. När hon återvunnit balansen och försökte se sig om fällde han henne med ett slag mot nacken. Hon föll raklång framåt. Hon slog näsan i golvet och blod började rinna från den.
– Jag vill ha bomben! Eenars röst var som en piska.
– Jag sa ju att jag inte vet, kved Billok.
– Jag tror jag vet var den finns, sköt Vendak in. Jag går och hämtar den.
Medan de väntade på att han skulle komma tillbaka med bomben sade Eenar till mäster Billok och fru Mellal:
– Ni bör ge er av omedelbart! Lämna huset bara så där!
– Varför det, undrade fru Mellal.
Eenar pekade på den medvetslösa Tillall.
– Hon där är inte tillräknelig. Hon kan ställa till vad som helst som hämnd över sitt misslyckande. Det är mycket möjligt att hon dödar er.
Det syntes tydligt att Mäster Billok inte trodde honom.
– Mäster Mishik försäkrade att ingenting skulle hända oss, sade han.
– Ni tror alltså på en storabbot i svartmunkeorden?!
Billoks kultiverade ansikte blev blekt.
– Skulle Mishik vara svartmunk?
Men mera hann inte sägas förrän Vendak var tillbaka bärande på ett tungt föremål. Han lade det i hörnet mellan Billoks och Tillalls platser. Det var cylinderformigt, mörkt blåmålat och men grått i båda änderna. Fru Mellal såg på det med avsmak. Det var tydligt kladdigt av ost.
Eenar lyfte det och kände på vikten.
– Rätt vikt, konstaterade han.
Sedan skruvade han av ett grått lock i nedre änden av bomben. Han vände det blottade inre mot ljuset från trädgården.
– Rätt märkning, sade han och skruvade tillbaka locket. Han lyfte bomben och vände sig för att gå ut i trädgården.
– Kom med Vendak, sade han över axeln. Jag behöver din hjälp ännu en gång.
Tillall mördar Billok
– Så gick hank utan att säga adjö rakt över gräsmattan mot trähuset. Vendak följde honom. Mäster Billok och fru Mellal blev stående kvar, obeslutsamma.
Inne i trähuset gick han ner för trappan till bastun.
– Vad ska vi göra därnere, undrade Vendak.
– Jag ska förklara strax, svarade Eenar.
Väl nere öppnade han dörren till toaletten.
– Vi ska fälla bomben genom det där hålet, sade han. Var snäll och ge mig ljus!
Vendak tog en av lyktorna som hängde på väggen vid dörren och förde den mot bomben.
Eenar drog upp det bredare gråa locket i övre änden. Sedan vred han locket tre tick åt vänster. Därpå drog han på det och fick till slut upp det. Där syntes en nummerskiva och mitt i den stack en röd pinne upp.
– När Tillall lät göra den falska bomben, visste hon inte tillräckligt om trollens säkerhetsåtgärder för de bomber de tillverkar, förklarade Eenar. Efter att par ögonblick tillade han, mera för sig själv: - Det torde vara bäst att bomben exploderar klockan sju i kväll.
Han tryckte in några knappar. Sedan grep han den röda pinnen och drog försiktigt ut den. Han höll upp den.
– Det här är bombens nyckel, förklarade han. Dras den inte ur så händer ingenting.
Han stack den i sin ficka. Därpå tryckte han ned det övre locket.
– Den här bomben är så kraftig att både det här huset och stenhuset och byggnaden på andra sidan gatan skulle utplånas. Men den ska inte explodera här.
Han vände Vendak ryggen. Han var beredd att kasta sig åt sidan om han skulle höra suset från lampan ifall Vendak skulle försökte slå honom i huvudet med den. Men hans bedömning var riktig. Vendak bara höjde lampan så dess ljus skulle falla in i toaletten.
Med båda händerna om cylindern lyfte han den och förde den ovanpå toaletthålet med den nedre änden nedåt. Efter att ha försökt försäkra sig om att den var så mitt i röret som möjligt släppte han bomben. Han hörde hur den studsade mot rörväggen, men den tycktes fortsätta ner och ner. Efter en stund upphörde ljuden. Men han var övertygad om att bomben fortsatte falla.
– På den tiden Odotak bodde i det här huset försökte han en gång mäta hålets djup, sade Eenar. Han använde en tråd som var flera hundra meter lång. Hur mycket tråd han än matade tycktes sänket inte träffa något botten. Därför trodde han att bomben skulle skaka om ordentligt därnere i djupen.
Han stängde dörren till toaletten och gick till handfatet, som han fyllde med vatten från kannan. Han tvättade sina ostkladdiga händer.
– Varför skulle det vara bra, undrade Vendak bakom hans rygg.
– Om jag förstod Odotak rätt, skulle explosionen öppna sprickor i berget, sprickor genom vilka havet kunde tränga ned i vulkanens gamla lavakammare. Den är ännu het, mycket het, så det inströmmande havet skulle ge upphov till en verklig jätteexplosion.
Han förklarade det medan han torkade händerna. Men Vendak fortsatte att fråga:
– Men hur få havet att rinna ned i lavakammaren.
– Det ska bomb nummer två se till!
– Finns det ännu en bomb?
– Ja, och den är en bjässe!
– Var finns den?
– Den bör ha nått Norra hamnen vid det här laget. Det är för att få den på plats i en grotta under hamnbassängen som jag behöver din hjälp!
Vendak nickade med huvudet fyllt av tankar.
Han hängde tillbaka lyktan. De gick uppför trappan. När de hunnit till dörren till trädgården hördes ett fruktansvärt kvinnovrål.
– Tillall har återfått medvetandet, konstaterade Eenar. De stannade för att lyssna.
– Hur kunde ni ge honom bomben, hörde de Tillall vråla. Ni är fullständigt odugliga idioter!
– Nej, Mishik lovade... hörde de mäster Billok ropa men hans röst tycktes dö bort i ett gurglande.
Fru Mellal började skrika hysteriskt.
Vendak var på väg ut genom dörren, men hindrades av Eenar, som höll i honom.
– Jag måste till hennes hjälp, sade Vendak och försökte slita sig.
– Din feta kossa, hörde de Tillall i sin tur skrika. Så bröts plötsligt fru Mellals höga skrin.
Båda visste vad det betydde. Vendak slappnade av. Han lade händer för ansiktet.
– Jag svek henne, snyftade han.
– Det gjorde du inte, sade Eenar tröstande. De var dödsdömda i det ögonblick Billok gick med på att samarbeta med Mishik.
– Kom nu, uppmanade han Vendak. Vi måste bort härifrån innan Tillall sansar sig och börjar söka efter oss.
Han ledde den sörjande Vendak genom gången och ut på gatan. Han förde denne över stenbeläggningen och in på en sidogata. Där började Vendak hämta sig. Hans krigarträning tog ut sin rätt. De befann sig i krig. Det fanns ännu inte tid för sorg.
Till nästa kapitel: Eenar får förstärkning.
Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd genom en hackerattack. Ny utsättning 22-10-10