Vendak fattade det högra repet och när de drog tillsammans fick de släden i rörelsen. Den gled sedan förvånansvärt lätt, också över krigarmunkarnas orörliga kroppar.

— Det var inte mycket till hederlig kamp, hörde han Eenar muttra medan de gick sida vid sida framåtlutade dragande släden.

— Jag tycker det var en lysande strid, invände Vendak. Jag har aldrig varit så snabb och svängt svärdet så lätt.

— Förstår du inte, sade Eenar buttert. Det var inte du utan Hon som förde ditt svärd.

— Det var samma sak när vi stred mot Skogsfolket, berättade han. När vi inte nådde ett avgörande tillräckligt fort, ingrep Hon och gjorde amasonhären oövervinnerlig i snabbhet och teknik. Detsamma hände nu också.

— Men det var ju bra, framhöll Vendak forfarande på mycket gott humör. Vi sparade tid och krafter.

— Javisst, tid sparade vi, medgav Eenar, men inte krafter. Du får se hur du mår när Hon tar sin hand ifrån oss. Vi kan få problem som vi inte klarar av.

Vendak undrade för sig själv vad han menade.

— Hon försöker utan tvekan hjälpa till, fortsatte Eenar. Men Hon är alltför beschäftig. Istället för att låta händelserna ha sin mänskliga gång ingriper Hon för att försäkra sig om utfallet. Människor mår inte bra av sådana ingripanden.

— Hur vågar du säga någonting sådant om Allal, utropade Vendak nästan förfärad.

— När jag stred mot Skogsfolkets kung, försökte Hon ingripa och göra processen kort med kungen.

Han fortsatte som om han pratade för sig själv: — När jag märkte att jag inte styrde svärdet själv, drog jag mig flera steg tillbaka. Jag höll upp svärdet och tänkte med all kraft: Om Du vill sköta striden själv, så tag svärdet och gör som Du vill. Eller också låter Du mig kämpa som jag finner bäst!

Han gick tyst. Vendak höll andan. Så här nära Eenars innersta hade han aldrig varit.

— Efter en tvekan släppte Hon greppet om mig, fortsatte Eenar. Kungen hade hunnit bli ganska utpumpad men den här pausen gav honom en möjlighet att hämta sig. Han trodde sig se en chans där jag stod orörlig med svärdet lyft förstenad av den inre brottningen med Henne. Han rusade mot mig med svärdet i sin tur höjt. Hon gav efter i sista ögonblicket, så jag hann stiga åt sidan och parera hans hugg. Han stred sedan galant, men visste hela tiden att han skulle förlora. Han var ända till slutet en stor krigare och kung.

Släden skrapade i någonting och de måste göra ett gemensamt ryck för att får den att fortsätta.

— Hon är inte småsint eller orättvis, fortsatte han sin monolog. När Hon väl förstod min taktik, så gav Hon mig sitt erkännande. Hon lät till och med översteprästinnan upphöja med till Isantak som ett slags plåster på såren.

— Du vågade trotsa henne, andades Vendak nästan vördnadsfullt.

— Jag gjorde det inte gärna, men jag måste. Genom att bevara gamla kungens heder och ära kunde vi sluta en bestående fred med skogsfolket därför att de inte kände sig kränkta.

Vendak förstod honom precis.

Amasonerna hade nu hunnit upp dem. De tog tag i de eftersläpande repen. När sex drog släden kändes det inte alls tungt. En av trollens tekniska finesser igen, tänkte Vendak.

De fortsatte i rask takt genom den breda svavelluktande och skumma grottan. De mötte ingen. Efter en tjugo minuter vidgade sig grottsalen och blev högre i tak. Det blev lite ljusare. Mitt i salen fanns ett slags dom med en knopp upptill.

De drog släden fram mot domen. Där stannade de och vilade en stund stående.

— Den här grottan ligger ungefär mitt under Kunduks hamnbassäng, hördes Millilals röst. Salen var ett slags tempel för dyrkan av en underjordisk eldgud, som troddes manifesterad i ett öppet vulkanhål med kokande lava. Gudinnan lät dem hållas ända till de började offra människor genom att slänga dem levande ner i öppningen. Då ingrep hon och förbjöd det. Men de trotsade henne och kastade i alla fall en man ned i hålet. Gudinnan stoppade hans fall och lyfte honom upp ur hålet. Svävande framför dem förvandlades han till en flygande orm, som vred och kränkt sprutade eld på dem. De flydde förfärade. Ormens arga rytande kan än i dag höras eka i grottgångarna här nere.

—Eenar skrattade. — Det är en fin historia, sade han. Men vad som hände var att gudinnan kom ned i grottan med trollens tekniker. De lyckades täcka hålet med domen som vi ser framför oss. Slår man in knoppen där överst öppnar sig åter hålet.

Han slängde sitt dragrep bakåt så att det föll ner över släden. De andra gjorde på samma sätt. Sedan tog han fram en slägga som varit undangömd i släden bredvid bomben. Med den i handen sprang han upp på domen.

Det första slaget mot knoppen rubbade inte den. Eenar tog i mera med nästa slag. Men från knoppen flög bara flisor. I tredje slaget fick han med hela kroppen och höll på att falla framåt. Knoppen splittrades och försvann nedåt. Samtidigt började domen knaka och långsamt falla i bitar nedåt. Eenar hade ännu inte riktigt återfått balansen, vilket försenade hans vändning. När han började spurta uppåt var det nära att han inte hunnit fram. Millilal slängde sig på mage och sträckte ut en hand. Eenar kastade sig framåt fick tag i den. De andra hjälpte sedan till att dra upp honom.

Därnere i hålet fanns en intensivt gulröd lavasjö som bubblade och ångade. En våldsam hetta strålade upp från den tillsammans med en stark svavellukt. De lät Eenar hämta andan. Sedan tog de från släden vad de behövde: sköldarna, pilbågarna, två fulla koger och säcken med vätska. Eenar gick fram till den stora bombens spets. Han började vrida på dess grå toppdel. De andra ställde sig runt och tittade på. När locket lossnade stack det ut en röd pinne, som Vendak omedelbart kände igen från den lilla bomben de apterat och fällt genom det djupa hålet i mäster Billoks ångbad. Eenar tryckte på några knappar: — Klockan kvart över sju borde bli bra, muttrade han åter liksom för sig själv. Därpå drog han loss den röda pinnen och stack den i sin börs. Till slut skruvade han tillbaka den grå hättan.

Han reste sig och förkunnade lite överdrivet: — Bomben är apterad och klar att fällas!

Ingen av dem sade något. De samlades kring bakdelen av släden och började skjuta på den. Den gled lätt fram mot vulkanhålet. Med en extra skjuts sände de den över kanten. Deras uppdrag var slutfört.

Utan att titta efter gick de bort från hålet. Nerifrån hördes en smäll och en illaluktande rök kom snart upp.

Eenar sniffade: — Det var Hannen. Frid över hans minne!

Amasonerna skrattade. Det tycktes vara befriande för dem att bli av med den.

När de plockat upp sina saker kom plötsligt en oerhörd trötthet över dem alla. Vendak märkte oväntat att han hade ont i sin vänstra sida. Han lyfte vänster hand och fann att skjortan skurits sönder och han kunde direkt känna på pansarskjortan. När han tryckte på skjortan ömmade huden under den. Efter ett par ögonblicks funderande kom han ihåg hugget som han fått av en krigarmunk i den tidigare striden.

Eenar, som burit på vätskesäcken, började genast dela ut fulla muggar till var och en. Han sade bittert till Vendak när han överräckte muggen till honom: — Nu betalar vi priset för den hänfördhet som Hon fyllde oss under striden!

Vendak såg sig om. Alla amasonerna verkade ha hål på de delar av sina tunikor som inte var täckta av deras yttre rustning. Deras kroppar måste också ömma där. Men ingen av dem visade med en min att de hade smärtor. Vendak beslöt att inte heller klaga.

De började gå tillbaka men alla sex gick med släpande ben. Eenar befallde halt och bjöd en ytterligare omgång av den uppiggande vätskan. — Säcken är snart slut, försökte han skratta och höll upp säcken. Ingen drog på munnen.

Men drycken hjälpte trots allt och de fortsatte med lite raskare steg. Kanske tog det dem en halvtimme att nå fram till högarna med stupade krigarmunkar. Men tröttheten fick i alla fall deras uppmärksamhet att försvagas. De klev över kadavren och fortsatte mot trappan. Plötsligt skrek Dandal till och föll omkull. Där hon låg på marken kunde alla se dolken som stack upp ur hennes vänstra knäveck.

—I samma ögonblick började det regna pilar, skjutna från mörkret i grottans utkanter. Alla krängde av sig sköldarna de burit på ryggarna och försökte med dem skydda sig mot pilregnet. De drog ihop sig kring den liggande Dandal så sköldarna nästan bildade ett tak över henne och dem själva. Pil efter pil träffade sköldarna och stöttes bort för att falla till grottgolvet. Vendak kände plötsligt hur det tog ont i hans högra sida. När han sänkte blicken såg han en pil falla ner till marken, uppenbarligen bortstött av pansarskjortan. I det ögonblicket gick det slutgiltigt upp för honom att de aldrig skulle ha klarat denna krigsrörelse utan detta skydd.

Medan Eenar höll upp skölden med vänstra handen försökte han få loss ett rep som han burit runt midjan. Det gick långsamt med en hand, men det gick. — Karmal, jag tror du har de starkaste benen. Klarar du att springa uppför trappan på de döda väktarna, frågade han.

Över skölden såg hon upp mot den makabra trappan. — Jag tror det, svarade hon.

— Eenar räckte henne det långa, tunna rep som han till slut lyckats befria sig från. — Ta det här, sade han. Knyt det kring avsatsen räcke och släng sedan ned det.

— Ska bli, sade hon kort och tog emot repet. Så spände hon skölden över ryggen gjorde någonting med sina skor i tur och ordning. Vendak såg att hon under den korta oskyddade tiden hann bli träffad av två pilar, som lämnade hål i tunikan när de stöttes bort. Men hon tycktes inte bry sig. Hon började springa mot trappan med repet i högra handen. Med ett språng var hon uppe på den första kroppen. Hon löpte på och försökte till och med öka farten. Alla väntade att hon skulle halka på kropparna, men skorna fick fäste för varje steg. De sista metrarna gick hon, men kom fram till avsatsen. Ett ögonblick stod hon stilla och bara flåsade.

Sedan samlade hon sig och knöt repet runt avsatsens bortre räcke. Med ett skickligt kast fick hon repet att sträcka ut sig i luften och landa nästan rakt över kropparna.

— Jag bär först upp Dandal, sade Eenar.

Han lade ifrån sig sin sköld och lyfte Dandal upp på sin vänstra axeln. Där framkroppen hängde på Eenars rygg, gled hennes sköld ner mot hjälmens baksida och skyddade något både henne och Eenar mot pilarna. Med höger hand grep han tag i repet. Nillal skyndade sig fram till trappan, tog tag i repet och spände det. Där hon stod och höll i det träffades hon en pil i sidan. Hon ryckte till med höll stadigt i repet. Nu gick det lättare för Eenar att dra sig uppåt. Det gick långsamt. Pilar träffade hans hjälm baktill och klingade mot Dandals sköld. Till slut nådde han avsatsen. De sista metrarna hade Karmal mött honom och hjälpt till att dra upp honom och hans börda. Han förde Dandal åt sidan på avsatsen lade henne försiktig ner på mage vid nästa trappa. Med darrande ben tog han tag i räcket och stod i sin tur och bara flåsade.

Så snart Eenar kommit upp började Vendak uppstigningen. Han höll på att halka på blodet från en av de döda kropparna, men då han höll stadigt i repet med två händer klarade han missödet. Så fort han var uppe kom turen till Nillal. När krigarmunkarna såg att bara en amason var kvar på grottgolvet vågade de sig fram. Nillal sprang och drog sig lätt uppför trappan av kadaver. Munkarna hade ännu inte hunnit fram till Millilal när hon tog tag i repet och började i sin tur uppstigningen som om hon haft eld i hälarna, vilket hon ju hade. Munkarna tjöt av vrede när de insåg att hon skulle slippa undan. Men när hon nästan var uppe, var hon uppenbarligen så trött att hon nästan stannade upp. Ett ögonblick senare skrek hon till och var på väg att släppa repet. Vendak hade tagit sig nedåt för att möta henne. Han fick tag i henne när hon var på väg att falla bakåt. Nillal tog i sin tur tag i hans skjorta och drog honom bakåt, vilket gjorde det möjligt för honom att få upp Millilal på avsatsen.

Krigarmunkarna samlades därnere under höga rop och riktade sina pilbågar mot avsatsen. Däruppe måste de hålla upp sköldarna för att skydda sig mot de smattrande pilarna. De facklor de lämnat kvar efter sig när de hade fått släden nedfirad till grottgolvet brann ännu och gav dem ett slags ledsyn. Millilal hängde på Vendak stående på sitt högra ben. Eenar såg att det genom kjorteln stack snett nedåt ut ett befjädrat pilskaft. Hon hade träffats nedtill i vänstra skinkan. Han drog inte på munnen, vilket inte heller de andra gjorde när de efterhand insåg var Millilal skadats. Tillsammans med Vendak fick Eenar Millilal flyttad undan projektilerna nerifrån.

— Fortsätt att hålla henne upprätt, sade han till Vendak. Jag måste bryta av pilskaftet. Millilal gömde ansiktet mellan Vendaks axel och hals. Med kroppshållningen avslöjade ändå att hon skämdes något förfärligt. Men alla förstod henne.

Eenar tog fram sin kniv. Med vänstra handen lyfte han hennes kjortel så att skinkan blottades. Med samma hand grep han hårt i pilskaftet snett under skinkan. Hon kved dämpat till. — Försök stå ut, uppmanade han henne.

Med kniven skar han runt pilskaftet och bröt sedan av det med högra handen medan han med den vänstra försökte hindra pilen att röra sig inne i skinkan och ställa till större skada. Men han kunde inte hindra smärtan. Hon stönade till, men uthärdade. — Duktig flicka, berömde han. Det var första gången Vendak hört Eenar omtala en amason som kvinna.

Det visade sig att krigarmunkarna inte var villiga att försöka förfölja dem. De stannade kvar nere i grottan och skrek efter dem på sitt obegripliga Bagarlandsspråk. Eenars lilla trupp kunde ostört fortsätta uppåt. De var alla så kunniga i de skador som väpnade strider kunde ge att de utan kommentarer lät dolken i Dandals knäveck och pilspetsen i Millilals skinka sitta kvar. De hade inte tillgång till den helarutrustning som skulle ha gjort det möjligt för dem att stämma det blodflöde som ett avlägsnande oundvikligen skulle ha medfört.

När stadsvakten hade tagit sig ner hade den ställt facklor i alla fackelhållarna i den långa trappan. När de retirerade hade de inte tagit med sig facklorna. Tack vare ljuset från dem behövde de inte fumla i mörker.

Eenar och Karmal hjälpte Dandal upp. Hon lade sin armar runt deras axlar och de stödde henne med var sin arm under hennes armhålor. Med vänster respektive höger arm på trappans räcke drog de henne långsamt upp för trappan. Dandal försökte hoppa på ett ben men lärde sig snabbt nöja sig med sätta foten på nästa trappsteg medan hennes kamrater lyfte henne. På samma sätt tog Vendak och Nillal hand om Millilal. Även om det tog ont kunde hon i alla fall stå på två ben. Deras uppstigning gick därför aningen lättare.

Men långsamt skedde det. Efter högst en halvtrappa måste de vila sig. När de kom upp till en avsats fick Dandal och Millilal stå för sig själva med stöd av räcket medan deras bärare mjukade upp sina ansträngda muskler. På detta sätt fortsatte de envist, trots att de alla började närma sig gränsen för en kollaps. Efter två timmar hade de kommit ungefär halvvägs.

På den mödosamma vägen upp hade Eenar blivit alltmer missmodig. Gång på gång förbannade han sig själv för att inte ha förutsett möjligheten av Gudinnans ingripande. Han borde ha gömt säckar med vätska och helarutrustning på åtminstone några ställen under den långa nedstigningen. Kanske påverkad av att gudinnan bara hade tänkt på slutmålet, bombens nedfällningen i lavagropen, hade hans omdöme fördunklats. Det hörde till en ledares uppgifter att kunna föra sin trupp i trygghet. Han kände sig alltmer oduglig.

När de så nått endast halvvägs tog han fram den tanke som alltmer börjat gnaga i hans bakhuvud. De skulle inte hinna upp innan bomben exploderade och förintade även dem. En fruktansvärt kättersk tanke trängde sedan fram. Detta hade varit Gudinnans avsikt. Hon ville inte att några vittnen skulle överleva.

Till nästa avsnitt: Bomberna briserar.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd genom en hackerattack. Ny utsättning 22-12-30