Dandal och Millilal hade kommit upp före honom. De hade lagts på magen på var sin bår. Varje bärredskap lyftes av fyra amasoner. De börjande springande föra patienterna bort från gården.

De andra satt kvar ännu en stund. Förstärkningen hämtade sig först och började resa sig. Karmal, Nillal, Vendak och han själv förblev sittande. Då kändes en darrning i marken. Sedan kom ett ordentligt jordskalv som fick dem att svaja och som också gjorde att byggnaderna omkring dem skakade till. Eenar visste vad det betydde. — Den första bomben har exploderat, ropade han medan han reste sig. Vi har bara en fingerbredd av sättande sol på oss innan den andra smäller av.

De som ännu satt reste sig och försökte skynda sig så långt krafterna det tillät. De försökte springa men återgick till att gå bara efter några steg. Man kunde säga att även deras reservkraft var uttömd. Kroppen försökte visserligen generera ny kraft åt dem, men det gick långsamt och räckte inte till för löpning. De kom ut på gatan, vek av åt vänster och gick kvarteret ut. Framför dem låg havet. Men de orkade inte betrakta det utan svängde åt höger mellan Kunduks sista gamla hus och stora stenblock som dumpats på havssidan.

Eenar lade märke till att Vendak sackade efter. Han stannade och inväntade den gamla krigaren.

— Behöver du stöd, frågade Eenar.

Vendak sträckte på sig. — Jag klarar mig, svarade han kort.

— Vi har inte tid att vara stolta nu, sade Eenar vänligt. Vi måste hjälpa varandra!

Han tog Vendaks vänstra arm och lade den över sina axlar medan han stack sin högra över ryggen och under den forna överstens högra armhåla. Men det visade sig att inte heller Eenar hade så mycket krafter kvar. Efter ett tiotal steg stannade han, nästan förlamad av tröttheten. Vendak stannade också när Eenar släppte greppet om honom. Båda bara stod stilla och orkade helt enkelt inte gå.

Men Orotaks livvakter lade omgående märke till att deras berömda Isantak och hans sällskap inte rörde sig. Fyra amasoner sprang fram till dem. Med deras hjälp kom Eenar och Vendak till slutet av raden av dumpade stenblock. Där i en liten vik fanns en lång, märklig båt med aktern mot stranden. Den låg djupt i vattnet och hade ingen mast. I en stor öppen sittbrunn i aktern stod Orotak med sina runda kinder och sitt spretande vita hår mitt bland deras egna amasoner och förstärkningen. Dandal och Millilal syntes inte till.

— En spökbåt, hörde Eenar Vendak flämta till.

De hjälptes snabbt ombord. Så fort detta skett lade båten ut med ett surrande ljud och ökade farten förvånansvärt snabbt.

Eenar satte sig på en bänk som han genom trängseln såg på sittbrunnens babordssida. Orotak trängde sig fram till honom.

— Det var nära ögat, sade Orotak. Men ni klarade det!

— Vi är inte säkra ännu, svarade Eenar mörkt.

— Det här är trollens snabbaste båt, sade Orotak. Vi kommer att hinna tillräckligt långt ut för att undgå explosionen.

Eenar suckade. Han kände att en allt hårdare fartvind började slita i hans hår. Båten började också gunga av vågorna som den plöjde igenom. Eenar fick hålla i sig i den lilla reling som gick utmed sittbrunnens ytterkanter.

— Var är Dandal och Millilal, frågade han.

— De har burits in till trollens helare, svarade Orotak. Troligen opereras Millilal som bäst.

Plötsligt hördes en knastrande röst från ingenstans. Eenar uppfattade att den använde trollens språk: — En snabb segelbåt har lagt ut från Kunduks hamn.

Orotak ropade med sin tvingande mörka röst: — Se till styrbord! Där seglar Mishik sin väg! Han har förstått att slaget är förlorat!

En svart silhuett av en segelbåt sågs för fulla segel stäva ut mot havet.

Alla utom Eenar brast ut i jubelrop.

— Ni behöver äta om ni ska återfå era krafter, sade Orotak när jublet tystnat. Stig in i akterkabinen! Där finns ett dukat bord.

De amasoner som sänts ut som förstärkning knuffade fram Karmal och Nillal att först stiga in i kabinen. De drog Vendak med sig. Men Eenar förblev sittande trots uppmaningar att gå in. När akterdäcket var tomt frågade Orotak Eenar om han inte var hungrig.

— Mycket, svarade Eenar, men den stora bomben briserar vilket ögonblick som helst.

Han var tyst några ögonblick.

— Kan du be en av amasonerna i din livvakt att bringa mig en bit bröd och en mugg vin.

Orotak nickade och gick in. Efter en kort stund kom han tillbaka till den jämnt gungande sittbrunnen med ett runt bröd, en kanna med vin och två muggar. Han stod bredbent med böjda knän och balanserade gungningarna. Han gav ena muggen åt Eenar och fyllde den sedan från kannan. Därpå bröt sedan brödet itu.

Eenar tömde muggen med ett svep. Det var ett gott vin. Han sträckte ut muggen åt Orotak, som förstående fyllde den igen.

Orotak satte sig sedan bakom Eenar. De tuggade på bitar av brödet och sköljde ner det med vin medan de intensivt stirrade mot den vulkaniska dal, på vars sluttningar staden Kunduks långa rader av vita hus klättrade uppåt från hamnbassängen. Staden var vackrare än någonsin belyst av den sättande solens sista mjuka ljus.

Men Eenars tankar kretsade hela tiden kring deras uppfärd. Han frågade Orotak: — Var det du som sände förstärkningen?

— Ja, när vi backat in i den lilla hamnen, sände jag genast ut spanare, berättade han. De upptäckte att på gården med nedgångstemplet svärmade det av väktare. Jag kom ihåg den gången som jag själv gått upp för den ändlösa trappan. Jag var utpumpad. Ni skulle troligen också vara det och inte haft mycket kraft kvar att ta hand om väktarna. Så jag sände alla amasoner jag hade att köra bort väktarna. De skulle också gå ner för trappan och se efter om ni behövde hjälp.

— Gudinnan påverkade inte ditt beslut, undrade Eenar.

— Givetvis inte! Jag hade ju egen erfarenhet av den förfärliga trappan.

Han skulle fortsätta men avbröts av en flammande eldpelare, som sköt upp ur hamnbassängen. Den vidgades till en bubbla av intensivt ljus, som bländade dem och fick dem att se ned. När de försiktigt såg upp såg de ett väldigt svart moln som hastigt steg upp mot himlen. I samma ögonblick träffades båten av tryckvågen och de kastades omkull. Båten stegrade sig och slog ned i vågorna igen. Vatten skölde över dem. När de blödande från småsår kom på fötter hade det uppåtstigande molnet nått himlen och vidgats nedtill. De såg en enorm svart ridå som emellertid färgades fläckvis sjukligt röd av den sättande solens sista ljusstrålar. Ridån tycktes också komma efter dem. Men havsytan verkade kyla ned den så den sjönk ihop medan den obarmhärtigt kom närmare.

När kaptenen såg faran gick båtens surrande ljud upp i ett ylande och båten lyckades köra ifrån det dödligt hotfulla molnet. Den plötsliga fartökningen fick dem åter att falla omkull. På knäna i vatten såg de att Kunduk var helt försvunnen bakom det väldiga molnet.

Amasoner trängde ut ur kabinen och det hördes förskräckta skrin de såg det väldiga molnet. De röda ljusfläckarna slocknade. Molnet försvann i den annalkande nattens växande svärta.

Medan det blev allt mörkare nåddes de av ljudet från explosionen. Det började med en en knall som övergick i ett muller som bara ökade och ökade i styrka. De slog händerna för öronen. Men det hjälpte inte mycket. Hela båten började skaka av fruktansvärda mullrande dånet.

Sedan blev det tyst. Bara bruset från när båten skar genom vågorna hördes. Men alla var som förlamade. De var alla chockade av vad de gått igenom. Men därmed var den utdragna händelsen med Kunduks död inte slut.

Den första bomben hade skapat sprickor i berggrunden. Den andra bomben hade vidgat dem. När havet nu strömmade in i och fyllde det tomrum, som den andra bomben också gett upphov till, trängde vattnet också snabbt genom sprickorna in och ner till den gamla vulkanens lavakammare. Det inströmmande vattnet utlöste en ny explosion, många, många gånger kraftigare än vad den andra bomben lyckats åstadkomma. Hela den gamla kratern flög i luften.

Men ombord på den speciella trollbåten såg de ingenting av detta. Fartyget stävade utåt fortfarande med högsta fart. Men plötsligt nåddes de på nytt av ett våldsamt buller. Några ögonblick senare såg de röda linjer från himlen, linjer som slutade i havet bakom dem. Bredvid båten slog en jättelik glödande sten ner och fick båten att kränga. Bullret stegrades ytterligare. Så lyftes båten av en tsunamivåg.

De kunde se stjärnhimlen framför sig. Men bakom dem var det bara svart, ett intensivt mörker som emellanåt upplystes av blixtar.

Eenar vände sig till Orotak. — Vi tycks ha lyckats med att döda över 20 000 människor. Han röst lät bitter.

Orotak sade ingenting. Båda visste att det hade varit nödvändigt, men det ändrade inte sakförhållandet. De var ansvariga för ett av Allorias största massmord!

Eenar gick in i kabinen. Där lade han sig på bänken, som gick runt hytten utmed väggarna. Han somnade omedelbart.

Till nästa avsnitt: Eenar säger nej till gudinnan.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd av en hackerattack. Ny utsättning 22-10-10