Efteråt hade Eenar frågat Odotak vad det var för vits med detta titelutdelande.

— Försörjning, svarade Odotak. Eftersom det var jag som befordrade dem, har de nu en livslång försörjning. En sergeant får tio guldmynt om året och en överste femtio ända till sin död.

— Vad får en Isantak, frågade Eenar lite gycklande.

Odotak såg förvånad ut. — Läste du aldrig det pergament som du fick när du upphöjdes till Isantak, frågade han.

Eenar måste medge att han inte hade gjort det. Han hade inte trott att där stod annat än vad översteprästinnan redan hade sagt.

Odotak skrattade: — Där stod att du har rätt att lösa ut 100 guldmynt om året. Vi har alla undrat över varför du inte gjort anspråk på pengarna. Du har nu en mindre förmögenhet på 300 guldmynt innestående .

Eenar hade först känt sig dum, men sedan började han undra: — Vad ska jag med alla dessa pengar till? När jag vistas hos dig har jag allt jag behöver. Detsamma gäller om jag återvänder till trollen.

— Du kanske vill stanna bland människorna, svarade Odotak. Då måste du småningom skaffa dig en stor bostad som svarar mot de behov som en Isantaks plikter medför.

Eenar flämtade: — Har jag plikter som Isantak också?

— En Isantak är en ledare, som många människor gärna tjänar.

— En ledare genomför ett uppdrag, påpekade Eenar. Jag vet inte om jag har några uppdrag just nu.

Odotak smålog: — Många fler uppdrag än du kan ana väntar dig!

Under ritten tillbaka hade Eenar många gånger ryst, när han hade tänkt på Odotaks ord. Hur många människor till är det tänkt att jag ska döda, frågade han sig gång på gång.

Dandals ben hade till en början varit inpackat i gips, så hon inte skulle kunna böja knäleden. Trollen hade därför inför deras avfärd skapat en specialsadel med ett komplicerat system av remmar. Det gipsade benen hölls uppe av remmar fästade runt hästens bog. Hennes högra ben fann i vanlig ordning fäste i en stigbygel. Men hon var bunden vid sadeln av ett annat intrikat system av remmar. Ifall hästen gjorde en oväntad rörelse kunde hon inte falla ur sadeln. Men hon hade lyfts upp i sadeln varje morgon och sedan omständigt remmats fast. Efter två veckor tog Odotaks helerska dock bort gipset, varefter hon kunde rida på ett normalt sätt.

För Millilal hade trollen konstruerat en annan specialsadel. Den var extra mjuk på vänstra sidan. även hon måste hjälpas upp. Efter första dagens ritt hade hon varit alldeles vit i ansiktet av all smärta. Vendak hade ridit bredvid henne och försökt hjälpa henne så gott han förmådde. Men för varje dag hade ridandet gått allt lättare för henne. Vendak hade dock fortsatt att färdas vid hennes sida. De hade blivit mycket goda vänner. Så goda att de hade delat tält nattetid den sista månaden av färden.

Odotak hade ridit förvånansvärt mycket för sig själv. De fick en känsla av att han trots att han reste till häst fortsatte sitt arbete i Gudinnans tjänst. Detta intryck förstärktes av att han allt som oftast fick budskap genom trollens intelligenta budbärarörnar. Första gången detta inträffade kom det som en mindre överraskning. De hörde först örnens ensliga skri och när de såg upp kunde de iaktta fågeln kretsande över dem. När Odotak hade upptäckt örnen ropade han på Nillal och bad henne skaffa fram en kanin eller hare, blixtsnabbt! Sedan hade han befallt halt. När deras karavan i sin helhet upphört att röra sig framåt hade han höjt sin högra arm.

Örnen störtdök för att bromsa upp ovanför Odotak och elegant landa på hans arm. Han smekte fågeln med vänstra handen medan han pratade med den. Örnen tycktes förstå. Därefter plockade fram en liten pergamentsrulle ur en hylsa fastsatt på örnens vänstra ben. Vid det laget hade Nillal kommit ridande tillbaka med en kanin som hon höll i fötterna. Så fort örnen fått syn på djuret lyfte den och slet till sig det. Därefter landade den en bit från ridstigen och började glupskt äta av kaninen. Under tiden läste Odotak vad som var skrivet på pergamentsremsan. Därpå tog han en egen remsa ur någon ficka och lyckades pränta ner ett svar, fortfarande sittande på hästryggen. Sedan visslade han på örnen som snällt kom flygande och satte sig på hans arm. Han smekte åter fågeln och pratade med den. Den tycktes även denna gång nicka som om den förstått. Så satte Odotak sitt ihoprullade svar i hylsan vid örnens ben. Han höjde därpå armen och örnen lyfte. Men den flög raka vägen ner till kaninen. Den grep tag i den och flög bort med den, förmodligen för att äta den någonstans där den fick vara i fred.

Följande gång de hade hört en örn skria hade Nillal genast gett sig iväg på kaninjakt. När Odotak en gång hade grumsat över att det tog så lång tid, hade Karmal gjort henne sällskap. Hur de två amasonerna än bar sig åt, så återvände de snabbt med en kanin eller hare till budbärarörnens tillfredsställelse.

Odotak hade denna gång tjänare med sig som satte upp deras läger på kvällen, tillredde dagens huvudmål och tog efter morgonmålet ned tälten. Eenar och hans trupp hade inte mycket att göra annat än att rida tillsammans och prata, bortsett från de kaninjakter som Nillal och Karmal vid tillfälle hade måst utföra.

När de efter två månader hade nått Norra landsvägen, den som från söder förde upp till Norra hertigdömet, visste Eenar att resan snart var slut. En okunnig resande på Norra landsvägen passerade avtagsvägen till Odotaks by utan att märka det. Ty den var väl gömd av buskar och gräs. Men Eenar och amasonerna var väl förtrogna med kännemärkena och hade slagit in på vägen utan att behöva fråga Odotak.

Sista kvällen före de nådde Odotaks by slog de läger på en underlig plats en bit från själva vägen. Den var alldeles cirkelrund och alldeles platt. Gräset växte här bara någon centimeter högt. Odotak förklarade att cirkeln en gång varit boplatsen för ett par av gripar. Det var de som trampat cirkeln alldeles rund och marken hård. På morgonen hade Eenar sedan samlat ihop pansarskjortarna. De hade bara varit till låns, hade han förklarat.

Tillbaka i sitt rum i ett av husen i Odotaks by började Eenar förbereda sin återfärd till trollen. Först skrev han till rådet och anhöll om att få återvända. Rådet svarade att han givetvis var välkommen, men avgörandet låg i Gudinnans hand.

Han grubblade över vad detta kunde innebära. Måste han anhålla hos Gudinnan om att få återvända till trollen? Hur skulle han i så fall bära sig åt?

En dag kallade Odotak honom till sig. Han berättade att överprästinnan, som ledde hären på västkusten hade beslutat återvända till Gudinnans tempel. Samtidigt hade Gudinnan fått uppgifter om att bygget av den stora flottan i Bagarland hade fortsatt. Amasonernas stora här på Västkusten måste ligga kvar och förbereda sig för ett stort anfall.

Odotak hade frågat Eenar om han kunde tänka sig att ta över befälet för hären.

— Det är inte lämpligt, svarade Eenar.

— Hur då olämpligt, undrade Odotak.

— En amasonhär ska ledas av en kvinna, en amason!

— Men det finns ingen kvalificerad kvinnlig ledare utom överprästinnan, förstås, invände Odotak.

— Överste Millilal är mer än tillräckligt kunnig och dessutom utomordentligt intelligent.

— Millilal, utbrast Odotak förvånad. Hon blev ju sårad vid krigsrörelsen i Kunduk och dessutom står hon under Vendaks inflytande.

Eenar skrattade: — Att hon sårats i strid är bara en merit. I själva verket förhåller det sig så att Vendak står under hennes inflytande.

Odotak satt som förstummad. Plötsligt märkte Eenar att han liksom hade stelnat till. En främmande röst talade genom hans mun, en fyllig, vibrerande stämma: — Varför vill du inte ta emot befälet över hären, Isantak Eenar?

Eenar stelnade till i sin tur. Gudinnan talade direkt till honom.

— Heliga Allal, svarade han när han lyckats samla sig. Amasonhären upprättades en gång för att visa att kvinnor duger lika bra som män. Därför bör den också ledas av kvinnor!

— Det kan du ha rätt i! Men det är inte därför du är ovillig att ta emot befälet.

— Heliga Allal, mitt sinne står öppet för Gudinnan. Jag vill inte längre medverka till att döda människor.

— Det är en oväsentlig invändning i detta olyckliga krig där Allorias framtid står på spel. Du vill helt enkelt inte lyda mig?

— Jag är alltid beredd att lyda och tjäna den heliga Allal, svarade Eenar blixtsnabbt.

— Då gör du som jag vill, Insantak Eenar, och övertar det högsta befälet över hären?

— Nej, vördade gudinna, svarade Eenar. En seger över Bagarland i detta krig ska vinnas av gudinnans barn, människorna. Jag är till det yttre människan, men troll i mitt inre. Det är människorna, inte trollen som ska ha äran!

Gudinnan var tyst.

— Jag hjälper gärna Millilal med råd, tillfogade han snabbt.

— Men Millilal är bara överste, sade hon sedan.

— Gudinnan kan upphöja henne Insantal, om så behagas.

Odotak ruskade plötsligt på sig. — Vad var det du sade, frågade han.

— Jag sade att Gudinnan kan om hon så vill befordra Millilal till Insantal.

— Men det är ju en titel som änkan till en Isantak brukar bära, invände Odotak.

— Det står ju Gudinnan fritt att ändra på den saken, sade Eenar.

— Hmm, sade Odotak, jag måste tänka mer på ditt djärva förslag.

De följande dagarna funderade Eenar över sitt samtal med gudinnan samtidigt som han i skisser försökte utveckla en idé, som han fått när han såg de röda stenbumblingarna komma flygande ut från det svarta molnet den ödesdigra kvällen. Medan handen arbetade frågade hans hjärna om han varit tillräcklig vördnadsfull mot Gudinnan. Han gick igenom sina repliker gång på gång. Han hade djärvts säga nej till Henne utan att bli straffad på något sätt. Kanske berodde det på att han visat tillräcklig vördnad? Han förblev osäker. Samtidigt var han också förargad över att han glömt att fråga Henne om han fick återvända till trollens värld. Men å andra sidan hade omständigheterna inte varit de bästa för en sådan förfrågan.

Sedan lade han märke till att Millilal kallades till Odotak flera gånger. Fyra dagar efter Eenars samtal med Gudinnan befallde Odotak alla till samling på den stora gården framför Odotaks hus. Ett tjugotal amasonkrigare, alla med sköldar i vänsterhand, stod uppställda i två led. Huvuddelen av befolkningen i byn samlades runt amasonerna. Som överste stod Millilal framför dem. När Odotak kom ut ropade hon: — Giv akt! Skyldra svärd!

Amasonerna drog sina svärd och höll dem framför skölden. Sedan anmälde hon truppen till Odotak.

— Tack, sade han. Därpå höll han ett kort tal, där han talade om den nyss timade krigsrörelsen, som framgångsrikt letts av överprästinnan. — Men nu måste hon återvända till Gudinnans tempel, sade han. Någon måste efterträda henne som ledare för hären på Västkusten. På förslag av Isantak Eenar och med stöd av den heliga Allal utnämner jag härmed överste Millilal till denna ledare. Samtidigt befordrar jag henne till Isantal.

Han överräckte henne ett ihoprullat pergament. — Gratulerar Isantal Millilal!

Truppen av amasoner började slå med svärden på sköldarna. Samtidigt kom det påhejande rop från den omgivande publiken. Millilal var omtyckt, insåg Eenar, där han befann sig bland åskådarna.

Millilal och Vendak började därefter förbereda sin avfärd till Västkusten för att avlösa överprästinnan. Eenar gick till Odotaks skrivare och tog ut sina innestående 300 guldmynt. Han fick dem i en stor läderpåse. Med den i handen gick han sedan till Millilal.

— Gratulerar till din befordran, sade han. Den var välförtjänt.

— Men det var ju du som var tänkt som överledare, förstod jag på Odotak, sade hon. Varför tackade du nej?

— Det är en lång historia, svarade Eenar. Men jag har lovat Gudinnan att bistå dig med råd. Jag börjar med det här. Han överräckte den tunga påsen med guldmynten.

Efter att ha sett innehållet undrade hon vad hon skulle med pengarna.

— Du kommer att upptäcka att ditt arbete drar med sig kostnader som de medel du tilldelats inte räcker till för. Pengarna är för att rädda dig ur sådana knipor.

Millilal såg förvånad och förvirrad ut. Men Vendak visste. — Tack Eenar! Det är en både storslagen och förutseende gåva!

— Men hur ska du klara dig utan pengar, frågade Millilal.

— Jag tänker återvända till trollen, så jag behöver inga pengar. Men du kommer absolut att vara i behov av dem. Jag kommer också att hålla kontakt med dig från Trollens land. Jag har en del uppslag som jag tror att kommer att hjälpa dig när Bagarlands anfall väl kommer.

Sedan gav han henne en tjock rulle med pergament, som han hållit gömd bakom ryggen.

— Här är en ritning till ett vapen, sade han. Med det bör ni kunna slå ut en stor del av Bagarlands flotta. Lycka till!

Så gick han utan vidare förklaringar.

Millal tog med sig Dandal, Nillal och Karmal när hon gav sig iväg tillsammans med Vendak. De tre amasonerna blev småningom befordrade till kaptener, Dandal till och med till överste när hon med Vendak ledde befrielsen av Belalia, den enda stad där fienden lyckats bita sig fast.

Men redan dagen efter ceremonin på torget i Odotaks by, tog Eenar avsked av Odotak och red iväg till Trollens land. Han blev insläppt utan frågor och fann sig uppenbarligen snart tillrätta.

Efter det Bagarlands mäktiga flotta slagits tillbaka av amasonhären utökad med ett uppbåd av män på Västkusten under ledning av Vendak, kom Odotak och hälsade på Eenar. Odotak hade sin vanliga runda kinder och sitt spretiga hår, men han hade tydligt magrat och verkade lite sliten. Kriget mot Bagarland hade tagit sin tull också på honom.

Eenar förde Odotak till den enkla men ändå varma och bekväma grotta som han fått sig tilldelad som bostad. Där presenterade Eenar Odotak för sin fru, Didi, och sina två barn. Didí var en ljushårig skönhet med höga kindknotor som folket i Nordanländerna. De båda sönerna var lintottar. Odotak var minst sagt häpen.

På kvällen satt de sedan och pratade på tumanhand.

— Vad hände när du kom tillbaka till Trollens land, frågade Odotak.

— Rådet verkade lite överraskat när jag dök upp, berättade Eenar. Men eftersom Gudinnan inte lagt hinder i min väg, utgick de ifrån att jag kommit med Hennes tillåtelse.

— Hade du det, undrade Odotak.

— Det vet jag inte riktigt säkert, men som sagt så hindrade Hon mig inte.

— Och sedan då, fortsatte Odotak att fråga.

— De satte mig att se över trollens försvar ifall amasonhären inte skulle ha lyckats stoppa invasionen från Bagarland. Jag reste runt hela Trollens rike och undersökte försvarsanläggningarna. Resultatet var att jag kunde komma med några förslag om förbättringar. Men det var inte mycket. Trollen var väl förberedda. Men det var tack vare denna resa som jag träffade Didí i norra delen av landet. Som barn hade hon gått vilse och kommit in över gränsen till Trollandet. Trollen tog sedan hand om henne.

— Det är lite märkligt, sade Odotak.

— Kanske det, jag har inte tänkt så mycket på det. Jag var så glad över att Didí fanns till!

— Hur fick du då tid att hjälpa Millilal med råd, undrade Odotak vidare.

— Det var enkelt. Jag ordnade att hon fick en trollens budbärarörnar. Hon skickade frågor och jag sände henne svar.

— Är det där nu sant, kommenterade Odotak tvivlande. Millilal visste plötsligt hur man byggde katapulter som sköt glasbollar innehållande brännbara ämnen långt ut på havet. Över hälften av Bagarlands flotta sänktes genom detta anmärkningsvärt träffsäkra artilleri. Amasonerna har aldrig använt sig av slungor tidigare.

— Millilal hade vunnit vissa insikter i tekniskt tänkande när hon lärde sig förstå maskinen som transporterade bomben ner för trappan. Hon kunde därför fundera ut idén till artilleriet tillsammans med Vendak. De är ett förvånansvärt uppfinningsrikt par. Jag bara hjälpte dem med en del tekniska lösningar.

Odotak fortsatte att se tvivlande ut, men framhärdade inte. Ty han visste att Eenar hade för vana att förringa sina insatser och låta andra få äran för dem. Före det Odotak återsåg Eenar hade han också talat med trollens råd. De hade berättat att Eenar hade blivit insläppt därför att han hade haft med sig de utlånade pansarskjortorna. Men när rådet sedan hörde hans berättelse om Kunduks utplånande och det väntade storanfallet från Bagarland, insåg de att de kunde ha nytta av hans erfarenheter av mänsklig krigföring. Därför sände de honom på uppdraget. Han hade kommit med förslag som ledde till en radikal omorganisation av Trollandets försvar. Särskilt hade Eenar betonat vikten av artilleri. Människorna ställde upp sina härar i slaglinjer. En sådan samling av krigare kunde enkelt slås ut av artillerikoncentrationer. Märkligt nog hade Millilal och Vendak kommit på liknande tankar. Men denna kunskap höll Odotak för sig själv. I stället frågade han: — Vad gör du nu?

— Tillsammans med Didí och några troll håller vi på med ett forskningsprojekt, svarade Eenar.

— Och du är inte beredd att berätta vad projektet går ut på?

— Nej, svarade Eenar, men det känns mycket mera meningsfullt än att leda amasoner i krig.

Odotak skrattade: — Kanske det, sade han. Men du var en mycket bra Isantak!

Följande morgon tog han avsked av Eenar utanför grottan. Innan han steg upp på hästan sade han: — Du är mycket duktig. Men överskatta inte dig själv. Det är troligt att Gudinnan förutsåg att du skulle skulle säga nej till Henne. En människa klarar inte av en så fruktansvärd händelse som krigsrörelsen mot Kunduk slutade i utan att det får inre återverkningar. Du måste säga nej åt Henne för att överleva med någonsorts självkänsla. Hon hade troligen också redan valt Millilal till Isantal och ledare för det fortsatta kriget, men för din skull valde Hon sannolikt att fråga dig först. Du behövde också någonting som avledde dina tankar från händelsen. Det märkliga sammanträffandet att trollen tog sig an att uppfostra en flicka i norr och en pojke i söder ungefär samtidigt har sannolikt att göra med det. Intelligenta människor kommer lätt till slutsatsen att gudar är korttänkta. Men det är en felaktig och farlig slutsats.

Han klev upp på hästen. Däruppifrån sade han till avsked: — Det skulle vara intressant att veta vad Gudinnan har för planer för dina söner!

Lätt tillplattad såg Eenar honom rida ner för sicksackvägen mot dalen. Därnere på den stora vägen, där hästdragna kärror rullade, tog han av mot söder. Något mot sin vilja fylldes Eenar av beundran för honom. Odotak tycktes vara, trots sitt lite löjliga utseende, just så vis som det sades om honom.

Tillbaka till första avsnittet: Inledningen

Till Kulturmenyn.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd av en hackerattack. Ny utsättning 22-12-30