e gav sig iväg genom en bakdörr till huset. De vandrade nedåt mot hamnen längs smågator i obskyra kvarter. Gatan var nedskräpad och blev allt värre ju längre ned de kom. Det var få människor de mötte. Men kattor strök omkring och en och annan råtta sprang undan och gömde sig när de närmade sig. Husen var genomgående gamla och av trä i två våningar. Men av gardiner och annat kunde man se att de var bebodda.
— Berätta hur Ni blev befodrad till Isantak, bad Vendak där han gick sida vid sida med Eenar. Båda bar ränslar på ryggen och sina svärd insvepta i tyg i vänster hand. Bakom dem gick kapten Millilal med blicken nedslagen som anstod en kvinnlig pilgrim.
Eenar såg besvärad ut men berättade i alla fall: — Skogsfolket i de stora skogarna nordost om Gudinnans tempel hade levt i fred med templet i generationer. Men plötsligt hade deras krigare börjat göra räder mot templet. Jag blev ombedd av överprästinnan att leda en straffrörelse mot dem. Som villkor för att anta ledarskapet krävde jag att först få göra en grundlig spaning mot detta tidigare så fredliga folk. Jag upptäckte småningom att det var svartmunkar, som lurade skogsfolkets krigare att försöka sig på dessa överfall. Här i Kunduk har jag förstått att de hade börjat en tid efter det rådet i Kunduk sagt nej till avgiftningskliniken. Jag tror överfallen var ett sätt att dra bort Gudinnans och Orotaks uppmärksamhet från staden.
— Det är inte omöjligt, kommenterade Vendak. Men har Mishik verkligen så stort inflytande?
— Han är Storabbot och har därmed Broderns fulla förtroende, sade Eenar. Han kan göra som han vill. Men för att återgå till det korta kriget mot Skogsfolket, så gjorde jag en annan viktig upptäckt under min spaning. Utmanade man Skogsfolkets kung och besegrade honom efterträdde man honom automatiskt. Så min taktik var enkel. Först överföll vi mindre enheter i bakhåll, sedan besegrade vi en liten här som sänts ut för att göra slut på vårt krigståg. Denna strid blev hårdare än väntat och det var då vi fick de egentliga förlusterna. Men nederlaget tvingade kungen att mobilisera Skogsfolkets hela här och komma emot oss med sig själv i spetsen.
— Vi var bara några hundra amasoner, hördes Millilals röst bakom dem. När vi såg leden av åtminstone tvåtusen skogskrigare var vi övertygade att vi var dömda.
Eenar skrattade och vände på huvudet: — Ni var oroliga i onödan!
— Nå, vad hände, sade Vendak otåligt.
— Jag utmanade deras kung till en strid på liv och död, svarade Eenar. Jag har efteråt förstått att amasonerna inte trodde att jag skulle klara biffen.
— Jag var övertygad att du skulle göra det, hördes åter Millilals röst. Men jag måste erkänna att jag blev lite orolig när avgörandet drog ut på tiden.
— Han visade sig vara bättre på att försvara sig än vad jag hade trott, medgav Eenar. Han var ju stor och tung. Och han försökte också utnyttja sin tyngd i början. Men så ändrade han taktik och blev rörlig. Då måste jag trötta ut honom för att få in den avgörande stöten. Han såg så sorgsen ut de sista sekunderna när han förstod att han skulle förlora.
Gruppen gick tyst nedför den skräpiga gatan.
— Skogsfolket godtog sedan Er som deras kung, frågade Vendak.
— Jag hade lärt mig deras juridiska formel vid ett tronskifte med våld, berättade Eenar. Och jag tror att jag lyckades träffa deras dialekt ganska rätt när jag sade det: ”Gamla kungen har stupat för min hand. Jag gör nu anspråk på att vara er kung. Den som bestrider min rätt må stiga fram.” Ingen trädde fram, gudinnan ske lov. Jag var ganska trött i det skedet.
— Eenar stod där ensam framför Skogsfolkets tusenhövdade här, hördes Millilals kommentar. Han var alldeles blodig efter striden. Men han stod rakryggad med svärd och sköld redo. Och han läste upp formeln med torndönsstämma.
Eenar stannade och vände sig om: — Gjorde jag det verkligen?
— Jag, det gjorde du. Hon duade honom ogenerat. — Du var i det ögonblicket en fruktansvärd gestalt. Jag tyckte du var dubbelt längre än vanligt och jag tror Skogsfolkets hela här såg dig som en jätte.
— Gudinnan, utbrast Eenar. Jag förstod att Hon var närvarande när gamla kungens livvakt nedgjorde de svartmunkar som var förklädda till hans nya rådgivare. Självklart att Hon skulle ha underlättat mitt övertagande av kungamakten. Det gick alldeles för lätt!
— Om Ni hade Gudinnan på Er sida så var det onekligen en fördel, konstaterade Vendak. Men hur gick det sedan?
— Millilal ropade ”Hell kung Eenar!”. Skogsfolkets här svarade med ett rungande ”Hell kungen!”. Varför ropade du det, Millilal? Jag har alltid velat fråga dig om det.
— Jag vet inte riktigt, svarade Millilal. Allting stod och vägde just då. Jag fick bara infallet att göra det.
— Det var Gudinnan som styrde, föreslog Vendak.
— Troligen, konstaterade Eenar. Nå, jag hade i god tid tagit reda på namnet för kaptenen för livvakten, Gundurak. Så efter att ha tackat hären, så vände jag mig till honom. ”Gundurak, sade jag. Jag vet att du är en bra karl. Har du något emot att tjäna mig?” ”Det har jag inte, ers majestät,” svarade han. ”Då utnämner jag dig till överste i min livvakt! Du väljer själv de män du anser vara pålitliga!”. ”Tack, ers majestät!”
Eenar hade stannat där mitt på gatan av hårdtrampad, svart vulkansand. Sina egna repliker citerade han i normalt tonläge, men Gunduraks repliker lät han höra i en något mörkare ton. För Millilal, som varit med, fick hans användande av rösten att minnesbilderna från det avgörande dramatiska skedet trädde fram med full skärpa. Även Vendak såg händelserna livligt för sin inre syn.
— Du sade att livvakten slog ihjäl svartmunkarna, alltså gamla kungens rådgivare. Hur kom det sig, undrade Vendak.
— Det överraskade mig. Jag sade åt Gundurak: ”Min första order till dig lyder: Grip gamla kungens alla rådgivare!” Gundurak gjorde då en gest med handen. Det intressanta är att livvakten hade omringat gruppen av rådgivare så fort gamla kungen stupat. Kanske hade de gjort sig illa omtyckta, kanske var det Gudinnan som styrde även här. Hur som helst så använde livvakterna sina dragna svärd till att snabbt sticka ner dem. Så i denna strid var det bara gamla kungen och hans rådgivare som blev kvar på slagfältet.