Han vände tillbaka. När han klev uppför trappstegen i det sista avsnittet mot templet hade amasonerna fäst den underliga maskinen på räcket runt öppningen. Dandal och Nillal stod på var sida om den och gjorde de sista justeringarna. På ett tecken från Millilal tryckte Nillal på en knapp. Ett svagt surrande hördes. Rep, som gick från maskinen till släden, sträcktes ut och spändes. Han kunde se hur släden långsamt drogs mot honom där han stod i trappan.

Eenar befann sig vid låren vid vänstra fönstret. Han hade slagit upp dess lock. Ur låren tog han upp facklor. — Vänta, sade han åt Vendak, markerande att denne inte skulle kliva helt upp för trappan. Fanns det några tecken på aktivitet?

— Inga små ljud som skulle visa att folk väntade på oss längre ned. Men där var det förstås helmörkt.

— Bra, konstaterade Eenar. Amasonerna har övat och övat att få släden att kontrollerat glida ner för trapporna. Du och jag har att se till att de har ljus.

Han tände en fackla och sedan en till. Han räckte de två flammande stavarna över räcket till Vendak. — Det finns fackelhållare av järn i väggen utmed trappan. Gå och sätt de här två i hållarna i trappan ner från nästa avsats.

Vendak stack svärdet i slidan och tog emot facklorna. Med dem i händerna vände han och gick ned. Ungefär två meter från första avsatsen förmådde han urskilja den första hållaren i väggen bakom räcket. Han satte den ena facklan i den. Halvvägs nedåt till nästa avsats fanns den andra hållaren på motsatta sidan. Men facklorna lyste inte så kraftigt att avsatsen där nere skulle ha synts tydligt. Han vände om. Men så hörde han snabba steg i trappan uppifrån. Eenar dök upp med ytterligare två facklor.

— Det behövs fyra facklor för att ge tillräckligt mycket ljus för ett avsnitt av trappan, förklarade han. Vi får springa upp och ner och flytta facklorna allt efter som nedstigningen forsätter. Det ger amasonerna några ögonblick att vila sig på. Det är mycket ansträngande för dem att förflytta släden nedåt, även om maskinen gör det mesta av arbetet.

Eenar gick förbi Vendak och placerade en fackla vid bortre väggen något ovanför nästa avsats. Därefter gick han ned till den och fortsatte en bit på nästa trappa, där han satte den andra facklan i en behållare. Avsatsen var nu belyst av två facklor från var sitt håll. Ljuset var förstås inte det bästa, men det gick att se vad man gjorde med händerna, konstaterade Vendak där han stod kvar på den andra avsatsen. Han frågade Eenar: — Du har varit här och sonderat tidigare?

— För nästan två sedan var jag här med Odotak, Millilal och en av trollens tekniker, berättade Eenar. Då fanns det inga vakter...

— Millilal, avbröt Vendak. Var hon med i ett så tidigt skede?

— Hon hade åtagit sig att leda transporten och nedfirandet av släden. Hon måste se vad hon stod inför. Vi gick noga igenom allting i lugn och ro. Teknikern rev sig i huvudet mer än en gång. Millilal trodde det inte var möjligt. Men tack vare det grundliga studiet – vi mätte inte bara bredden och höjden på trappstegen utan även längden på varje trappa, storleken på varje avsats och utrymmet i grottan kring avsatsen – lyckades teknikern konstruera en maskin. Den visade sig till slut fungera i en trappa i fyra våningar som byggdes i en grotta i trollbergen. Amasonerna övade sig med den i två månader innan de trodde sig behärska alla svårigheter. Även Millilal blev till slut övertygad.

— Hon har varit i trollens rike! Vendak lät nästan avundsjuk. Sedan tillfogade han slagen av en tanke: — Den här krigsrörelsen har planerats i över två år?

— Längre, svarade Eenar. Jag tror Gudinnan fattade sitt beslut för fem år sedan, kanske ännu tidigare. Amasonernas överprästinna och Odotak började planeringen så fort de fått ordern av Gudinnan. Det skulle ju ta tid att värva och öva de många nya rekryterna till amasonernas här. Den här delen av rörelsen mot Kunduk har förberetts i tre år – främst av mig och Millilal.

— Jag förstår, sade Vendak.

— Kom, sade Eenar och gick uppåt. Nu ska vi se hur maskinen klarar av att låta släden glida nedför den första trappan!

Han gick upp till den första avsatsen. Där stod Millilal och tittade uppåt. Eenar bjöd Vendak ställa sig bakom henne och placerade sig själv bakom dem. Nedför trappan gled släden förvånansvärt lätt och tyst. Men det gick långsamt och kontrollerat. Från släden gick märkligt tunna rep, som bromsade slädens fall.

— Hur kan så tunna rep hålla för slädens och föremålets tyngd, undrade Vendak.

— Det är en av trollens tekniska finesser, som jag inte vet så mycket om, förklarade Eenar. Jag har förstått att repen har en inre tråd som trots att den är tunn som ett hårstrå är starkare än stål. Runt den finns flätat trådar av konstgjord spindelväv. Var och en av repen klarar ensam vikten av släden och föremålet. Tillsammans kan de bära en vikt tio gånger slädens.

Det här var mer än Vendak kunde förstå. Huvudet bubblade av frågor, men han förmådde inte formulera dem.

Släden gled stadigt nedåt medan det hördes ett svagt surrande från maskinen ovanför. Den nådde med fören räcket på avsatsens bortre sida.

— Nere, ropade Millilal med dämpad röst.

Repen som var fästade på släden började slaka. Däruppe tystnade surret. Ett svagt buller från en febril aktivitet hördes men gick inte att se för det var så högt uppe. Efter en stund kom de tre andra amasonerna ned för trappan bärande på maskinen. De ställde dess ben på räckena de två sista metrarna av trappan ned till avsatsen. Maskinen stod på sex ben nästan rakt ovanför släden.

— Nu börjar den mirakulösa delen, sade Eenar ivrigt. Kom, Vendak, vi ska akta oss för att vara i vägen!

Han gick till den nedåtgående trappan och klev tre trappsteg ned.

Maskinen hissade först upp de slaka repen, så de åter spändes. Långsamt hissade den sedan hela släden, först fören, därpå hela kroppen. Upphissningen upphörde strax under maskinen, då släden befann sig ovanför räckena. Sedan började den förflytta sig, först släppte ett ben som flyttades framåt. Därpå gjorde ben efter ben så. Långsamt men stadigt bar maskinen släden ovanför räckena så att den fick utrymme att svänga 180 grader.

— Den är ju levande, andades Vendak.

— Det är en mycket intelligent maskin, medgav Eenar. Troligen den mest avancerade som trollens tekniker någonsin lyckats konstruera. När amasonerna lärde sig använda den kallade de den för Hannen.

När släden befann sig mitt på avsatsen, ropade Eenar: — Stanna Hannen för ett ögonblick.

Sedan sade han åt Vendak: — Nu får du krypa under den så du kommer tillbaka till första trappan. Din uppgift är att bevaka vår rygg samtidigt som du ska föra ner åt mig de facklor som kastat ljus över den föregående trappan.

Vendak var förvirrad: — Jag vet inte...

— Jag är ledsen men jag hade inte möjlighet att tidigare förklara för dig vad du måste göra, sade Eenar. Du måste se Hannen i verksamhet för att förstå.

— Sätt igång! Vi har ont om tid!

När Eenar befallde, löd Vendak som han blivit tränad att göra. Han kröp under släden till den första trappan, fastän han fasade för den omänskliga Hannen. Han följdes av amasonernas medkännande blickar. Lättad satte han sig på tredje trappsteget ovan avsatsen.

— Bra, ropade Eenar åt honom från andra sidan avsatsen. Låt Hannen fortsätta!

Inom sig välsignade Eenar den militära träning, som fick Vendak att lyda fastän han inte upplevde sig ha kontroll över situationen, därför att vad han såg låg så långt utanför vad han var van att förstå. De skulle ha fått problem om Vendak vägrat att lyda. När han gick efter de andra kunde han vänja sig vid Hannen samtidigt som han utförde de enkla sysslor som skulle hjälpa honom att återvinna känslan av kontroll över händelserna.

Hannen började igen förflytta sig ovanpå räckena. Den andra svängningen i 90 grader blev lite problematiskt, ty utrymmet tycktes inte räcka till. Men amasonerna visste hur de skulle hjälpa Hannen genom att pressa släden så den klarade passagen.

När svängningen var klar stannade maskinen och började fira ner släden. Den fick kontakt med trävirket. Amasonerna skuffade på baktill och den började glida ner för trapporna.

När den nått följande avsats, monterade amasonerna ner maskinen och flyttade ned den till ovanför släden. Inför Eenars förväntansfulla blickar tog Vendak den översta facklan och räckte den över räcket till Eenar. När Hannen började bära släden runt avsatsen överräckte han den andra.

Så fortsatte de transporten av släden nedåt avsats för avsats. Efter ungefär en halvtimme sjönk surrandet från maskinen och den började gå allt långsammare: — Millilal, ropade Karmal, det behövs ett nytt batteri. Vendak lade plötsligt märke till att Millilal hade spänt ett bälte runt höfterna. Vid det satt någonsorts börs. Ur det fiskade hon fram ett svart föremål som verkade platt och fyrkantigt. Hon böjde sig fram under Hannen, öppnaden en lucka, tog bort en liknande fyrkantig platta och satte in den som hon hade i handen. Maskinens surrande ökade i styrka och den rörde sig åter med samma hastighet som tidigare.

Nillal stod närmast Vendak varför han frågade henne.

— Batterierna är ett slags kraftpaket, förklarade hon. Efter ett tag töms de på sin kraft. Millilal gav Hannen ett nytt paket med ny kraft.

Vendak var inte alldeles säker på att han förstått, men han nickade som om han gjort det. Hannen behöver också äta, tänkte han. Med ens verkade maskinen inte längre fullt så skrämmande och omänsklig.

Efter ytterligare en halvtimme bytte Millilal åter en gång batteri, varpå hon befallde halt. De satte sig alla ner var de kunde. Amasonerna sträckte på benen framför sig. Millilal plockade från släden en säck med vätska och en mugg. Hon fyllde muggen och bjöd först amasonerna i tur och ordning att dricka. De tömde alla muggen begärligt. Sedan gav hon muggen åt Eenar och sist Vendak. — Det är en näringsvätska, förklarade hon. Du orkar bättre resten av den ansträngande vägen. Han tog emot muggen och tömde den. Drycken smakade sötsurt, men hade en klart uppiggande verkan.

Så fortsatte transporten av släden. Efter en kvart stannande Hannen med ett ryck. Det verkade som om rök steg upp från maskinen. Millilal öppnade luckor på undersidan och ur en av dem strömmade röken. — Eenar, ropade hon.

— Du klarar det själv, svarade Eenar. Du kan schemat.

— Nej, det är du som är teknikern, sade hon skarpt.

Eenar hade satt sig när maskinen stannade. — Ja, ja, sade han och reste sig mödosamt. Han petade på någonting inne i luckan varifrån röken kommit. Sedan svor han och böjde sig över släden. Han tog fram en väska och grävde i den. Han plockade upp en röd tråd som han tycktes montera in i luckans hålighet.

— Försök nu, sade han åt Nillal. Hon tryckte på en knapp. Det gnistrade till i den öppna luckan, men så kom maskinens surrande igång. Eenar stängde luckan.

Efter ytterligare en kvart bytte Millilal batteri på maskinen för tredje gången. Nedstigningen fortsatte långsamt och stadigt. Det blev allt varmare. Vendak svettades under hjälmen som inte längre kändes så bekväm. Men han bar träget ner en fackla till Eenar när dess ljus inte längre behövdes i den avverkade trappan. Emellanåt dröjde han sig kvar högre upp i trappan och försökte lyssna uppåt. Men hans öron uppfattade inga ljud. Efter ytterligare en halvtimme bytte Millilal batteri för fjärde gången.

När nästan två timmar gått tog de sig mer för den sista trappan. Släden låg på golvet i en grotta, som inte var helmörk utan skum, svagt upplyst utan synlig ljuskälla. Vendak och Eenar satte sig ned på nedersta trappsteget. även Eenar svettades. Här i grottan luktade det starkare av svavel. Nillal och Karmal monterade ned maskinen och lade den i släden. Millilal befriade sig från sitt bälte med batteribörsen och lade det även i släden. Dandal bjöd alla att dricka.

— Är det långt kvar, undrade Vendak.

— Vi har att släpa på släden i ungefär 20 minuter, svarade Eenar. Men snart slår Tillall till, så vi står inför en hård strid innan vi når fram till slutmålet.

— Hur bra är du på kniv, undrade han sedan.

— Sådär, svarade Vendak.

— Tillall kommer sannolikt med en stor här av krigarmunkar. Deras svaghet är att de dåliga på egna initiativ. Tar vi först ut ledaren, blir de förvirrade och lättare att besegra. Millilal kommer att försöka fälla Tillal med ett knivkast. Även om hon är säker på handen, kan hon ha otur. Så fort hon kastat, ska du kasta den här kniven – han tryckte en dolk i en slida i Vendaks hand – mot Tillall. Sikta på hennes ögon!

Vendak hade inte tidigare hört Eenar tala med ett så intensivt allvar. De stod inför en avgörande strid.

Till nästa avsnitt: Bomben fälls i lavagropen.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd genom en hackerattack. Ny utsättning 22-12-30