är Eenar steg in i omklädningsrummet från bastun såg han genast att Vendak hade gett honom nya kläder. Vid en vit lyxig handduk låg på mittbänken en bländande vit skjorta och ett par svarta byxor. Efter det han torkat sig med den behagligt mjuka handduken kände han på klädernas tyg. Den vita skjortan var tunn och smekande, han hade aldrig haft råd att skaffa sig en sådan. Byxorna var inte av vadmal utan troligen av bomull. Men han undersökte både skjortan och byxorna noggrant innan han tog dem på sig. De visade sig sitta perfekt. På trallen stod under byxorna stod ett par skor. Även de satt som gjutna.
Strax vid utgången från omklädningsrummet fanns en spegel, som hade en liten hylla nedtill. På den fanns en kam. Han tog den och luktade på den. Den verkade ren. Han kammade håret. Han borde ha rakat sig för att pricken skulle ha suttit på i:et. Men en rakning fick vänta.
När han kom in i vilorummet kände han igen ett plötsligt behov att kasta vatten. Till höger om ingångsdörren fanns en annan dörr, diskret utformad, nästan som en tapetdörr. Han gick dit. När han öppnade den kunde han i dunklet se två hål bredvid varandra i golvet. Han ställde sig ovanför det bortre. Han kunde höra hur urinstrålen träffade rörväggen och rann utmed den. Han gissade att det hål han använde gick till det som var framför dörren.
Efteråt öppnade han ett av skåpen som fanns utmed väggen till höger. Där stod en lång rad av eleganta vinglas av en modell han aldrig tidigare sett. Han tänkte ta ett av glasen, men valde i stället några små krus i keramik som var uppradade längst nere. Han tog två av dem och gick till toaletten med dem i vänstra handen.
Innanför dess dörr föll på knä och lyssnade till röret där. Ingenting hördes, inte ens ett brus från uppåtstigande luft. Men han kunde känna varm luft täcka hans ansikte och den kom från röret. Därpå tog han ett av krusen och släppte det. Han hörde hur det stötte till ena vägen och sedan hur det stötte till den andra. Sedan bröts det tydligen sönder för han hörde ljud av mindre bitar som stötte till rörets väggar. Ganska snart blev det tyst.
Han tog det andra kruset och bemödade sig att släppa det så mitt i röret som möjligt. Han böjde sig framåt och lade ett öra mot rörets öppning. Ingenting hördes. I huvudet räknade han långsamt till tjugo. Fortfarande inget ljud från att kruset skulle ha slagit i ett botten.
Det måste vara det här hålet som Odotak hade talat om, tänkte han medan han reste sig.
Han sniffade på sina handflator. Urinlukten var mycket svag. Toaletten var tydligen ganska väl rengjord. Men han förflyttade sig i alla fall till den handtvätt som fanns i ett utrymme till höger om toalettdörren. Där stod ett handfat på en liten byrå på vars ena sidan hängde en handduk. Bredvid fatet fanns en kanna med vatten. Han hällde lite vatten i handfatet och tvättade händerna. Sedan torkade han dem noggrant med handduken. Till slut tömde han handfatet i urinoaren.
Han sprang uppför trappan från bastun. Det kändes underbart efter all plåga han haft att kämpa med under morgonen och förmiddagen. Men när han kom ut i trädgården var han med ens vrålhungrig. Mäster Billok stod med ett mindre sällskap vid stenhuset i en uppslagen, stor dubbeldörr. Han vände sig mot Eenar när denne kom gående över gräsmattan.
– Allt väl, Eenar, frågade han.
Eenar nickade.
– Jag är som pånyttfödd, sade han glättigt. Och därmed jättehungrig!
– Det förstår jag, sade Billok. En lämplig måltid står dukad här i matsalen.
Han nickade mot rummet bakom sig.
– Får jag presentera min fru, Mellal, sade han åt Eenar när denne hunnit fram.
– Fru Mellal, sade Eenar och bugade sig för den kortvuxna och ganska knubbiga kvinnan.
– Och det här är jungfrun Tillall, sade Billok. Hon är min brorsdotter. Akta dig för henne! Hon har tjänat hos amasonerna.
Eenar betraktade en lång, slank kvinna med svart hår och bruna ögon. Han hade skymtat henne många gånger tidigare när hon hängt honom i hälarna. Hon hade varit så oskicklig att han med säkerhet visste att hon inte var utbildad av amasonerna. Men han hade aldrig visat att han avslöjat henne. Det gjorde han inte heller nu.
– Jungfrun Tillall, sade han och signalerade bara att han var förtjust över att träffa en ung, vacker kvinna.
Inte oväntat verkade hon lättad över hans reaktion.
– Låt oss sätta oss till bords, bjöd fru Mellal.
Det steg in i ett stort rum. Där stod ett långt bord utmed fönstren. Det var dukat i änden närmast dubbeldörrarna med fem kuvert. Billok satte sig i högsätet. På hans högra sida satte sig fru Mellal och på hands vänstra jungfrun Tillall. Bredvid fru Mellal slog sig Vendak ned. Under måltiden förstod Eenar att de stod närmare varandra än vad man kunde vänta av en husfru och hennes gårdsförvaltare. Eenar satte sig vid jungfrun Tillall när Billok visade honom med handen.
– Jag har aldrig suttit bredvid en amasonkrigare, sade Eenar till jungfrun Tillall. Det är spännande.
– Jag är ingen riktig amason, svarade Tillall med en behaglig röst. Jag tjänade bara i deras hjälptrupp i två år. Men det var en effektiv träning.
Hon ljuger ogenerat, konstaterade Eenar för sig själv. Amasonerna använde sig sällan av hjälptrupper. Man skolades till amason från barndomen och tjänade som Gudinnans krigare till en ålder av ungefär trettio år. Därtill var Tillall alldeles för ung för att få ett amasonuppdrag på egen hand. Han beslöt att inte fråga henne mera om hennes tid hos amasonerna. Hon skulle avslöja sig själv och det var inte tid för det – ännu.
Måltiden
– Är inte Kunduk en underbar stad, sade han i stället glättigt. Jag tycker särskilt om kvarteren runt Stora torget. Jag har besökt dem många gånger.
Han hade varit där en gång och vämjts över stämningen av dekadens. Då hade han haft Tillall i hälarna.
– Jag är inte särskilt förtjust de kvarteren, sade hon. De är ganska överlastade. Hos amasonerna fick jag smak för ett enkelt liv.
Billok såg förvånat på henne, så Eenar drog slutsatsen att hon ljög om detta också.
En kypare satte fram ett stort glas vatten.
– Efter ångbadet är ni, mäster Eenar, säkert mycket törstig, sade Tillall oskyldigt.
Eenar lyfte glaset och luktade på det. Svantak. Omisskännligt.
– Mäster Billok, vill Ni ta och dricka ur det här glaset, sade han. Efter mina upplevelser av svantak denna morgon bryr jag mig inte så mycket om denna dryck!
Billok tog emot glaset och luktade på det han också.
– Svantak, sade han med eftertryck. Sedan gav han jungfrun Tillall en förintande blick. Hon försökte att inte se skamsen ut, men det lyckades inte riktigt. Eenar var road.
– Vågar jag överhuvudtaget dricka och äta någonting i det här huset, frågade han lent.
Då ingrep fru Mellal. Hon tog glaset från sin man och luktade på det i sin tur.
– Det här är skandal, utropade hon. Hon reste sig upp och gick med glaset till kyparen.
– Drick det här, befallde hon.
Han vägrade.
– Du är avskedad, sade hon. Försvinn omedelbart ur huset! Jungfrun Tillall reagerade, men tvingade sig att inte säga någonting. Kyparen var en av hennes medhjälpare, konstaterade Eenar för sig själv.
Kyparen såg ut som om han skulle vägra. Formellt stod han under husfruns domvärjo, men informellt skulle han lyda jungfrun Tillall. Då reste sig Vendak gick fram till kyparen och tog honom i armen. Han ledde ut mannen. Fru Mellal följde efter dem.
– Jag ber om ursäkt för det inträffade, sade mäster Billok. Jag visste inte att han var en infiltratör.
Det sistnämnda sade han med en grimas, som visade för Eenar att saker och ting hände i hans hus mot hans vilja.
Stackars Billok, tänkte Eenar. Han har verkligen hamnat på det sluttande planet.
Det hördes ett buller från bakom dörren genom vilken Vendak hade fört den avslöjade kyparen. Eenar log för sig själv. I samma ögonblick kom, fru Mellal in med ett vattenglas i handen. Efter henne kom en annan tjänare, tydligt ganska gammal. Han bar på en soppskål. Fru Mellal satte glaset framför Eenar.
– Det är en rent glas med rent vatten, försäkrade hon.
– Tack, sade Eenar och luktade på vätskan. Utan tvekan vatten. Han tömde glaset i ett svep. En irriterad suck hördes från jungfrun Tillall.
Vendak kom tillbaka sugande på knogarna.
– Den jäveln försökte göra motstånd, sade han. Så jag blev tvungen att kasta ut honom handgripligen.
Eenar nickade för sig själv. Hans första intryck av Vendak att denne hade varit krigare, tycktes stämma. Han noterade att det kommit ett mörkt uttryck av dold vrede över Tillalls ansikte. Mäster Billok verkade däremot avundsjuk medan hans fru såg på gårdsförvaltaren med ohöljd beundran. Eenar hade då hamnat i ett brokigt sällskap.
Den gamla tjänaren serverade soppan. Han fyllde först mäster Billoks tallrik och gick sedan till Eenar. Först därefter serverade han de andra. Fanns det något i soppan skulle alla drabbas. Eenar tvekade inte att sleva i sig soppan med en stor brödbit. Den gamla tjänaren fyllde också i glasen med vitt vin i samma ordning.
Efter att ha stillat sin värsta hunger sade Eenar glatt till Billok: – Det var ett fantastiskt ångbad. Jag har aldrig tidigare upplevt ett så spännande bad med vulkaniskt bullrande hetvatten.
Billok nickade: – Jag är stolt över att ha ett så fint bad. Men det kostar också. Den eviga tillförseln av vattenånga gör att utrymmena aldrig torkar. Allt virke i ångbadet murknar snabbt. Använder vi oss inte effektiva metoder sprids mögel över hela utrymmet inklusive vilorummet. Jag måste ha två karlar anställda som dagligen ser över ångbadet och håller det i skick.
– Jag förstår, sade Eenar. Är det vanligt med sådana här vulkaniska ångbad i husen i Kunduk?
– Nej, det finns bara två, svarade Billok. Det här och det allmänna badet. Där kommer det upp hett vatten ur flera källor.
Huset tillhör Odotak
Efter soppan tog den gamla tjänaren bort deras djupa tallrikar. Därpå skar han upp en stek på ett bord, som rullats in. Sedan serverade han köttet på den flata tallrik, som varit inunder den djupa, även nu i samma ordning som tidigare. En tjänarinna bar in en ångande skål med sötpotatis och en snäcka med brun sås. Medan de tog för sig av potatisen och såsen, hällde tjänaren rött vin i deras glas. Försiktigtvis luktade Eenar så diskret han kunde på all maten och vinet, men allt doftade som det skulle. Jungfrun Tillall lade i alla fall märke till det och verkade skadeglad. Eenar insåg att hon inte var riktigt klok.
– Ursäkta om jag är alltför påträngande nyfiken, sade Eenar. Men vilken tur gjorde att Ni, mäster Billok, kunde komma över ett så lyxigt hus? Billok skrattade skrockande: – Det har jag Odotak att tacka för, förstås! Det här huset var ursprungligen borgmästarens. Men när rikedomen ökade i Kunduk skulle det byggas ett nytt rådhus. Först planerades ett nytt torn, som skulle tävla med mäster Mishiks torn, alltså det som brukar kallas Trollkarlens torn. Även om Kunduk blivit en rik stad, så skulle det i alla fall kosta för mycket. Odotak bodde på denna tid uppe i norr i ett hus inte långt från mäster Mishiks nya sjukhus. Odotak föreslog att man skulle bygga rådhuset som Allorias längsta byggnad vid Allorias största torg. Han skaffade också någonstans ifrån en arkitekt som lade fram en skiss, som väckte sådan entusiasm att förslaget antogs enhälligt av stadens råd. Det tog som bekant nästan 100 år innan det nya rådhuset med det magnifika torget utanför stod färdigt. Allra först byggdes en flygel till det nya huset. Den blev borgmästarens nya och mycket större bostad. På vägar som jag än i dag inte fattar lyckades det för Odotak köpa det gamla borgmästarresidenset. Det är sedan dess här han bor när han besöker Kunduk.
Eenar skrattade: – Odotak äger hus i förmodligen alla städer i Alloria. Han besöker dem sällan, men han använder dem till att låta sina förtrogna bo i dem. Men det här verkar att vara det finaste huset han äger. Det lönar sig verkligen att vara Odotaks osthandlare i Kunduk!
Det sista sade han med en blinkning åt Billok. Denne log självbelåtet. Men från Tillall hördes en fnysning.
Måltiden avslutades med lätt småprat. Tillall satt för det mesta tyst. Sedan man avslutningsvis intagit en bit av Odotaks utsökta ost frågade Eenar: – När kommer nästa ostsändning från Odotak?
– Den kom igår, svarade Billok.
– Redan igår, sade Eenar förvånat. Det var lite överraskande. Jag trodde den skulle vara här i dag.
– Märkligt nog tycks stadstullen ha låtit transporten passera utan att undersöka den, förklarade Billok.
Eenar förstod, men låtsades om ingenting.
– Fanns det någonting till mig, undrade han.
– Den understa osten var ovanligt tung, sade Billok. Så när vi skar den itu hittade vi ett högst ovanligt föremål.
Tillall sköt tillbaka stolen.
– Jag ska hämta det, sade hon.
Hon kom tillbaka bärande ett som det verkade tungt föremål. Eenar sköt åt sidan sin tallrik och hon lade det på bordet framför honom. Hon hade blå färg på fingrarna noterade Eenar.
Föremålet var omkring 40 centimeter långt och dryg tio centimeter i genomskärning. Det var målat i blått utom änderna som var målade i grått.
– Vad är det där, undrade fru Mellal lite förskräckt.
– Det är en av trollens mindre bomber, sade Eenar.
Det blev alldeles tyst kring bordet. Sådana var förbjudna i Alloria!
Till nästa kapitel: Eenar apterar bomber.
Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd genom en hackerattack. Ny utsättning 22-12-30