är Eenar vaknade var rummet alldeles grått och färglöst. Han noterade att det ännu var i den allra första gryningen. Han borde somna om. Sedan insåg han att han var alldeles torr i munnen. Därpå togs plötsligt hans medvetande över av en sprängande huvudvärk. När han försökte röra sig värkte hela kroppen. Och det stack i armar och ben som om tusen nålar trängt in. Han verkade att ha en fruktansvärd baksmälla.
Han tvingade sig upp ur sängen trots att smärtan hävdade att han borde ligga stilla. Det krävdes oväntat en enorm möda att komma upp. Han stod stilla vid bädden, bedövad av ansträngningen. Genom huvudvärken såg han att hans händer och ben darrade. Långsamt trängde insikten fram att det här inte var en normal baksmälla. Han måste ha blivit drogad!
Han stapplade bort till hörnet vid dörren där han hade sin slaskhink. Händerna darrade så att han knappt kunde styra urinstrålen ner i hinken. På köksbänken invid ämbaret stod hinken med rent vatten. Han tog tag i den och drack två klunkar men spillde en hel del på hakan och bröstet. Ögonblickligen mådde han illa. Med en duns satte han ner vattenbehållaren och vände sig mot slaskhinken. Vattnet kom upp med något odefinierat maginnehåll. Han noterade frånvarande att uppkastningen stänkte svartfärgade fläckar över golvet runt hinken.
När han sträckte på sig efter att rensat magen kände han sig lite klarare i huvudet. Huvudvärken gav inte efter, inte heller smärtan i lemmarna, men armarna och benen skakade lite mindre. En våg att längtan efter ett ångbad gick genom hans huvud. Då beslöt han att göra det nästbästa: Ge sig ut och löpa.
Med stela ben gick han tillbaka till sängen där han slängt sina kläder på golvet när han kommit hem någon gång under natten. Han lyfte skjortan. Den hade stora bruna fläckar. Han trodde han inte först på vad han såg: skjortan var nedsölad av blod! När han synade sina grå vadmalsbyxor var de också nedstänkta av blod. Förfärad stack han handen under madrassen och fann sin kniv. Det var blodfläckar även på den. Han tittade på vänstra handens handflata. Även den var brun av torkat blod.
Vad hade hänt igår kväll? Hur han än försökte minnas hittade han ingenting annat än att han gått in på sin favoritkrog och tagit några stånkor öl. Smärtorna och tröttheten fick honom ett ögonblick att inte tänka på någonting alls och i minnesluckans gråhet framträdde då konturerna av någonting som måste ha varit ett stort bråk. Men när han försökte se de inblandade tydligare försvann de igen. Han ruskade på huvudet. Smärtan skjöt upp i höjden och tycktes vilja spränga hans skalle.
Från en krok på väggen vid sängen tog han sin ”finklädsel”: svartfärgade vadmalsbyxor och en halvsnofsig vit skjorta. Han synade sina lätta, smidiga läderstövlar. Den enda lyx han tillåtit sig. De var också fläckade av blod. Med ett av benen från de grå vadmalsbyxorna och försökte så gott det gick få bort fläckarna. Gnuggandet blev utdraget. Vid varje rörelse smärtade det i kroppen och värken var som ett dån i huvudet. Han måste efter ett några rörelser stanna upp och hämta andan. Darrningarna i händer och fötter lugnade sig något i pausen också. Under stor ansträngning fick han till slut bort de mest iögonenfallande dragen i fläckarna. Han drog på sig stövlarna. Han byltade ihop sina blodiga kläder och lade kniven mitt i byltet. Han tog det under armen och gick fram till fönstret.
Samma dag han för sex månader sedan flyttat in i detta sjabbiga rum hade han gjort några ändringar och spanat taken. Vid fönstret arrangerade han haspen i förutsett läge, öppnade rutan och ålade sig ut på skiffertaket. Han stängde fönstret med ett sista knyck, som fick haspen att falla på plats. Vid en ytlig granskning skulle det se ut som om fönstret inte öppnats.
Ner till havet
Ansträngningen hade fått honom att nästan svimma av smärta och trötthet. Han höll i sig i fönsterkarmen medan han försökte hämta sig. Ännu belyste solen bara bortre sidan av topparna på den rad av höga kullar som längst uppe i öster omgav Kunduk. Sedan tog han sig upp till takåsen. Hållande i den fortsatte han längs taket till nästa hus. Där lyfte han bort några lösa skifferplattor och blottade en hålighet. Den hade han hittat under sin första undersökning av att använda taken som en extra in- och utgång. Han sköt in byltet med de skvallrande blodfläckarna i håligheten och täckte sedan över gömman med plattorna. Efter ytterligare en kort vilopaus fortsatte han över taken till nästa hus. Han kastade en blick över takåsen ned på sin egen gatan. Där såg han en rad av väktare från stadsvakten tyst marschera in på hans gata från en sidoga. Var de ute efter honom? Han drog hastigt ned huvudet.
Skyndsamt fortsatte han vad han började misstänka var en flykt. Han klättrade försiktigt ned till ett lägre tak. Därifrån kunde han med stöd av händerna fälla ned kroppen och ta mark. Det bästa var att han härifrån genom en vinglande gång kunde ta sig till nästa gata. Smärtan i kropp och huvud var som ett moln runt honom.
Han sökte sig genom sidogator allt längre bort från kvarteret han hade bott i. Gryningen hade övergått i tidig morgon och han såg enstaka människor på avstånd. Han riktade in sig på det stora hamnområdets norra sida. Han gick långsamt och måste allt emellan stanna och hämta andan. När han kom till gatan som ledde ned till vägen, som löpte på den naturliga vallen som fungerade som vågbrytare framför hamnens norra del, försökte han springa. Efter tre steg måste han stanna, fullständigt kraftlös. Men efter en stund försökte han igen. Han klarade fem steg. Efter en ny paus gjorde han ett nytt försök. Men förmådde han löpa tio steg. Långsamt blev sträckan löpte lite längre efter varje paus. Till slut klarade han att löpa uppemot hundra meter. Då började han svettas kopiöst. Han stannade och tog av sig skjortan. Med skjortan i vänster hand och med bar överkropp fortsatte han att löpa. Även om huvud och kropp fortsatte att smärta tycktes svettningen göra det lättare för honom att springa vidare.
Halvvägs ut mot vågbrytarens ände stannade han vid en stor sten, som sköt upp vid vägens sida ut mot havet. Han hörde vågorna brusa nedan om vallen. Han lade skjortan vid sidan om stenen och drog av sig stövlarna och byxorna medan han stödde sig mot stenen. Vid den gick ett slags trappa av stenar ordnade i efterhand ned till en smal sandstrand. Vågorna som bröt in på den var en halvmeter höga. Han vadade ut i det kalla vattnet och kastade sig i det där djupet började en par meter ut. Han simmade mot vågorna med kraftiga simtag. Men efter en femton simtag kom en trötthet över honom som gjorde att han inte förmådde röra sig mera. Han började sjunka. Med uppbådande av sin yttersta vilja lyckades han hålla sig flytande. Gudinnan vare lov, vågorna förde honom långsamt tillbaka till stranden.
För varje steg uppför den improviserade trappan måste han stanna och andas ett par gånger. Till slut kom han upp på vägen. Han stödde sig mot stenen medan han flåsade fruktansvärt av ansträngningen att gå uppför trappan. Han insåg att han måste söka hjälp. Varken löpning eller simning var tillräcklig för att motverka giftets utmattande verkan.
Han satte sig ned på den sandiga marken framför den stora stenen för att torka. Men nästan ögonblickligen somnade han.
Trollkarlens torn
Han vaknade av att solen stack honom i ögonen. Den hade nått över bergskammen där uppe. Han försökte lyfta högra handen för att skugga ögonen. Men den löd inte. Han kunde inte heller röra huvudet, ännu mindre benen. Då blev han arg, riktigt vred för första gången sedan han vaknat i sitt sjabbiga vindsrum och känt av smärtan orsakad av förgiftningen. Kraften från ilskan fick hans hjärta att börja pumpa hårt som en av de nya vattendrivna stånghamrarna. Med vredens kraft rörde han på huvud, lyfte armarna och rätade på benen. Med samma kraft reste han sig. Det tog ont förstås, men det brydde han sig inte om. Nu fick det vara nog!
Åven om det gick långsamt klädde han på sig. Han stod ett ögonblick lutad mot stenen och såg upp mot Kunduk. Skiffertaken lyste i solskenet med en guldliknande glans. I rad efter rad reste sig de guldglänsande taken uppför sluttningen. Högst uppe till vänster stod Trollkarlen torn som därifrån han stod var bara belyst som en smal strimma på högra sidan, liknande ett utsträckt nymåne. Det var en vacker stad, den vackraste han sett.
Men den var också en styggelse. Stadens stolthet, Trollkarlen torn, hade avslöjats vara en fyr, vars ljus nattetid lotsade fartyg från andra sidan havet in i den fina hamnen nedtill i staden. Lasterna, som också nattetid lastades av fartygen och sedan kärrades uppför en lång backe på stadens södra sida och ut ur staden, bestod av droger av olika slag. De fördes till alla städerna utmed den långa Västkusten, där de gjorde sitt förslöande arbete. Enligt hans uppdragsgivare, mäster Odotak, hade detta skett och skedde fortfarande i en långsiktig förberedelse för ett anfall från kontinenten på andra sidan havet. Den stora flotta som skulle föra ockupationshären österut hade börjat byggas.
”Gudinnan har beslutat att Kunduk måste förstöras”, hade mäster Odotak sagt honom när han sände iväg honom till staden.
Eenar suckade. Det var verkligen synd om denna underbara stad. Men detta var dess sista soluppgång. I kväll skulle utplåningen ske!
Men stapplande steg började han gå. Vreden vällde åter upp i honom och snart gick han nästan normalt. Det var knappt han kände smärtan längre.
Till nästa kapitel: Eenar möter mäster Billok.
Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd genom en hackerattack. Ny utsättning 22-12-30