et gick bättre och bättre för Eenar att gå. Visserligen måste han med sin vilja tvinga benen att röra sig. Men efter hand blev hans steg allt mindre stela. Han trodde att han började se ut som andra som promenerade. Men det tog honom i alla fall närmare en timme att komma fram till målet, en bakgata i ett annars fashionabelt kvarter halvvägs upp i Kunduk.
Huset han kom fram till var uppfört i trä i motsats till de normala vita stenhusen i staden. Här och där, som i fråga om byggnaden som innehållit hans vindsrum, fanns ännu kvar gamla trähus. Till höger om huset fanns en hög, stängd port som uppenbarligen var för hästar och vagnar. Mitt i huset fanns en förvånansvärt smal men också hög dörr. På vardera sidan av den fanns två par märkligt höga fönster. Men de var underlig mörka och blanka och berättade ingenting om vem som bodde i huset. Entrédörren var mörkgrön. Han bultade på den.
Han fick vänta länge. Han skulle just banka en gång till när dörren öppnades inåt. En man oklanderligt klädd i det nya typen av miljelång, svart rock, vit skjorta och smala svarta byxor öppnade. Han hade ett smalt ansikte med svart hår. Han var obestämt medelålders. Han verkade också obestämt militärisk.
– Vad önskas, frågade han med en anstrykning av högdragenhet.
– Jag söker mäster Bellal, sade Eenar som han instruerats.
Mannen ansiktsuttryck förändrades och han såg på Eenar med någonting som liknade iver.
– Det är inte årstid för bellal, sade han sedan.
– Nej, men Storstjärnan har stigit över horisonten.
Mannen i dörren bugade sig.
– Stig in mäster Eenar, sade han. Ni är väntad.
Dröjsmålet vid dörren hade åter fått Eenars ben att stelna. Han måste tvinga sig genom dörren med ben som nu inte ville böjas. Han tvingades slänga ut varje ben i en halvcirkel innan han satte ned foten. Jag måste se ofantligt löjlig ut, tänkte han. Huvudvärken fortsatte att mola mörk i framhuvudet. Mödosamt följde han mannen i svart genom en lång korridor, som mynnade ut i en trädgård.
På andra sidan en grön gräsmatta reste sig baksidan av ett vitt trevåningshus. Till höger och vänster växte en rad av höga och täta gröna träd framför höga plank till granngårdarna. Mitt i gräsmattan fanns en rund blomsterrabatt, där tättstående blommor i rött och vitt blommade. I förmiddagssolen till höger fanns en sittgrupp. Där satt en man. Mannen i mörkt styrde sina steg mot honom. Eenar följde efter så gott det gick.
– Mäster Eenar har kommit, förkunnade han.
Mannen vände på huvudet. Ett välskött, kultiverat ansikte vändes mot Eenar. Munnen var sinnlig. Näsan var rak. Ögonen var djupt liggande. Pannan var mycket hög, men det hår som fanns kvar lockade sig klädsamt. Eenar kände igen mannen. Han hade mött honom hos mäster Odotak. Han var den så kallade osthandlaren Billok. Odotak fick en stor del av sina inkomster genom att tillverka en utsökt god ost, som han sålde för dyra pengar till de välbärgade i Allorias städer. En mängd tidigare oförklarliga bitar föll samman i Eenars huvud.
Billok såg med häpnad på Eenars svåra gång. Han reste sig.
– Vad har hänt, frågade han. Han ledde Eenar fram till en stol och hjälpte honom att sitta ner.
– Jag tror jag blivit förgiftad, sade Eenar. Han fick knappt upp munnen. Ända sedan han gått in genom dörren hade tröttheten åter lagt sig över honom som en kvävande filt.
Billok såg allvarligt på honom.
Knapphändigt återgav Eenar vad som hänt honom sedan han vaknade. Han talade stötvis. Det var som om orden inte ville lämna hans läppar.
– Svantak, utbrast Billok. Gudinnan vare lov! Det är inte så farligt.
Han vände sig till mannen i svart som stod och väntade en bit i från: - Vendak, kan du vara så snäll och hämta en flaska med motgift mot svantak från medicinförrådet.
– Genast, sade Vendak och gick mot stenhuset.
– Vad är svantak, frågade Eenar.
– Det är ett gift som ger huvud- och muskelvärk och till slut förlamar lederna till orörlighet, förklarade Billok. Jag begriper inte hur du kunde ta dig hit!
– Jag tvingade mig, sade Eenar. Men det var först när jag blivit riktigt arg som jag förmådde röra på mina förlamade lemmar.
Billok nickade. - Just vredens kraft. Det förklarar förmodligen det.
Eenar funderade.
– Jag vaknade ovanligt tidigt, sade han sedan. Skulle jag ha sovit längre skulle jag förmodligen ha blivit liggande förlamad. Jag lämnade mitt vindsrum genom reservutgången över taken. Från det sista taket såg jag en rad väktare gå mot huset med mitt rum. Det skulle ha varit enkelt för stadsvakten att gripa mig förlamad som jag skulle ha varit. Plus att de skulle ha funnit mina nedblodade kläder och min blodiga dolk.
– Ett rykte säger att du knivhögg två män i natt, sade Billok.
– Tyvärr minns jag ingenting från morgontimmarna. Men jag kan ha försvarat mig med dolken om jag blivit illa ansatt.
Billok nickade igen.
– Men hur fick du i dig giftet, funderade han. Det verkar ganska snabbt. Du måste ha druckit strax före det du somnade in. Hade du sällskap till ditt rum?
– Inte vad jag kan minnas.
– En annan möjlighet är att giftet var hopblandat med en drog som fördröjde dess verkan. En drog skulle förklara minnesförlusten. Och att du så framgångsrikt lyckades kämpa mot förlamningen.
Just då kom Vendak gående över gräsmattan med en liten flaska i ena handen och en glas med vatten i den andra.
– Aah, här kommer medicinen, konstaterade Billok. Han tog emot glaset och flaskan. Han ställde det förra på bordet medan han började pyssla med korken till den lilla flaskan. Eenar slöt ögonen. Han höll åter på att somna.
Han vaknade till av att Billok stod över honom, ruskande honom.
– Du tycks vara illa däran, konstaterade Billok. Drick det här! Alltihop!
Han stack ett glas i handen på Eenar. Sedan lyfte han dennes hand och förde på så sätt glaset till munnen. Eenar drack. Hans tomma mage gjorde motstånd, men Billok tvingade honom att tömma det. Det smakade illa.
När han märkte att att drycken höll på att komma upp, lyckades han lyfta högra handen och sätta den hårt framför munnen. Uppkastningen kom in i munnen, men han tvingade ned igen. Ännu en gång spjärnade munnen emot och nu trängde vätskan in i näsan. Han höll med vänstra handen för näsan. Nu lugnade sig magen, men han fick en hostattack i stället. Billok bultade honom lätt på ryggen där han satt framåtböjd av hostan.
Ögonen tårades när allt var över. Han strök bort tårarna.
– Kan du stiga upp, frågade Billok.
Han försökte med sina stela ben, men det var svårt. Billok hjälpte honom.
– Vendak, kan du vara så snäll och hjälpa mäster till ångbadet, sade han. Ser du Eenar, motgiftet verkar snabbare i hög värme.
i bastun
Vendak höll Eenar i ena armen och ledde honom långsamt mot trähuset. De gick in i den korridor han nyss kommit igenom. Där öppnade Vendak en dörr strax till vänster. Från en avsatts ledde en trappa ner till källaren. Trappan var besvärlig för Eenar men han tog sig ner. Där öppnade sig ett stort rum med flera sittgrupper, som bestod av stora soffor runt avlånga bord. Det kändes inbjudande. Att efter ett ångbad koppla av här med ett stop öl eller annat läskande måste lösa på tungbanden, tänkte Eenar. Inte undra på att osthandlaren Billok kan hålla mäster Odotakinformerad om vad som händer i Kunduk!
De gick genom det stora rummet och kom genom en dörr in i ett rum som hade knaggar utmed de panelade väggarna. Under krokarna fanns bänkar runt rummet. Även mitt i det stod bänkar vågrätt mot ingången. På golvet mellan bänkarna låg trätrallar. Rummet kändes varmt. Det var ångbadets omklädningsrum, utan tvekan. Eenar försökte klä av sig, men stelheten i lemmar hade inte gett med sig så hans händer var lite hjälplösa. Vendak skyndade att hjälpa honom.
– Tack Vendak, sade Eenar. Det är mycket snällt av dig att vara så hjälpsam. Jag hoppas jag snart kan återgälda det.
– Tack, men det behövs inte, svarade Vendak. Mäster Billok betalar mig faktiskt långt över vad de flesta betjänter får. Jag fungerar nämligen som hans gårdsförvaltare.
Eenar nickade och gick i riktning mot vad han trodde vara dörren till själva ångbadet. Men Vendak var snabbt framme och höll upp dörren till det ångdimmiga rummet.
– Jag ställer en kanna vatten på bänken invid dörren, sade han. Mäster Eenar blir troligen snabbt törstig.
Eenar gick in i bastun. Den var varmt och skönt. Genom dimman lyste lyktor uppsatta runt väggarna. Mitt i rummet fanns ångkällan inhägnad av ett fyrkantigt träräcke i midjehöjd. Runt den fanns trallar. Källan bestod av en troligen två meter stor skål i berggrunden. Mitt i det fanns ett ångande hål. Medan Eenar gick fram till räcket hördes ett buller och kokande vatten flöt upp ur hålet och fyllde skålen. Ett ångmoln steg upp från vattnet. Sedan sjönk vattnet tillbaka genom hålet. Men ångan fyllde het och svettdrivande rummet.
– Det är den gamla vulkanen som gör sig påmint, sade Vendak från dörren. Sedan stängde han den.
Utmed bastuns väggar fanns ett slags liten amfiteater med bänkar i tre stigande rader. Eenar satte sig på den nedersta raden som började vid ånghålet. Han behövde inte vänta länge förrän det åter började bullra och kokande vatten steg upp ur det och rummet fylldes ånyo med het och fuktig luft.
Han satt en stund och tittade fängslad på den gamla vulkanens regelbundna arbete. Kokande vatten steg upp med ett bullrande för att sedan sjunka tillbaka. Det var inte alltid lika mycket vatten, noterade han. Ibland fylldes skålen till bara lite över hälften, ibland hotade vattnet att rinna över kanten. För dessa situationer hade hade hackats en tio centimeter djup skåra som gick under trallen in i hörnet till höger om honom. Där fanns ett annat hål, något mindre än själva ångkällan. Dit rann överflödsvattnet.
När Odotak hade instruerat honom inför detta uppdrag hade han berättat att Kunduk låg mitt i en gammal vulkankrater. Den hade exploderat en gång för mycket länge sedan, faktiskt långt före både trollens och människornas tid. Det hade skett i två varandra följande explosioner. Efter den första explosionen hade havsvatten trängt in i lavakammaren och utlöst den andra. Därvid hade explosionen riktats ut mot havet, varför den höga vulkanväggen på denna sidan hade blåst bort.
Men vulkanen var därmed inte död. Mitt i Kunduk, förmodligen på samma nivå som denna ångkälla fanns ytterligare en stor hetvattenskälla. Runt den hade stadens berömda ångbad byggts. Denna källa var svavelhaltig i motsats till vattnet som bullrade upp här. Nackdelen med Kunduks allmänna bad var att man efteråt måste tvätta sig noggrant med något väldoftande tvättmedel för att inte lukta svavel. Men här kunde man avnjuta ett som det verkade rent vatten. Det var klart att folk kom när osthandlare Billok inbjöd till badkvällar.
Eenar rörde lite på sig. Värmen gjorde honom lite mindre stel. Han klättrade upp på den högsta bänkraden i amfiteatern, nu utan större besvär. Ångmolnet som sänkte sig över honom var brännande hett, inte bara värmande som därnere där han tidigare suttit. Efter en tre till fyra duschar av het ånga började han svettas kraftigt. Stelheten försvann ur hans leder. Men efter en stund blev han törstig, fruktansvärt törstig.
Han klättrade ned från den översta bänken, gick på trallarna genom rummet och öppnade dörren. Där stod mycket riktigt en kanna vatten på bänken invid dörren. Han lyfte kannan, luktade på vattnet och smakade sedan på det med tungan. Men det tycktes vara rent vatten. Glupskt drack han kannans halva innehåll. Först efteråt kom han att tänka på magen, men den tog emot vattnet utan protester. Han kände sig fortfarande törstig. Men han beslöt att inte dricka mera.
Han återvände till sin plats under taket. Med jämna mellanrum inhöljdes han av het ånga. Han fortsatte att svettas. Törsten fortsatte att vara enträgen. Men han kände inte längre av någon värk i huvudet eller lemmarna. Det det kändes befriande. Men plötsligt blev han akut kissnödig. Han klättrade snabbt ned och gick och ställde sig bredbent ovanför hålet i hörnet. Han lät sig vatten i det. Han försökte styra strålen så urinen föll rakt in i hålet, varvid han lyssnade noga efter ett eventuellt eko. Men inte ett plaskande hördes. Oväntat såg han att urinstrålen blev svart. Sedan blev den ljus igen medan trycket i blåsan kännbart minskade.
Han gick till dörren, drog upp den med vänsterhanden och grabbade tag i vattenkannan med den högra. Nu drack han upp allt vatten. Sedan satte han tillbaka kannan, stängde dörren och återvände till sin höga plats. Med ett buller steg kokande vatten upp ur hålet och sjönk ned igen, gång på gång. Det var nästan hypnotiskt. Men efter en stund kände han plötsligt att den hettande ångan blev mer och mer obehaglig. Han klev ner till golvet och sökte sig till rummets vänstra hörn. Där stod en hink med ljummet vatten. Han hällde det över sig. Sedan gick han ut ur bastun, återställd och frisk.
Till nästa kapitel: Eenar möter jungfrun Tillall.
Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd genom en hackerattack. Ny utsättning 22-12-30