Han stannade vid en port i ett plank.

— Här ska vi in, sade han.

Han fumlade bakom en av panelerna i planket och fick fram en nyckel. Med den låste han upp porten. Han bjöd Vendak att stiga in.

De kom in på en av de typiska gårdarna mellan hus i Kunduk. Men gräsmattan här var inte klippt och rabatterna hade vuxit igen. De följde en upptrampad stig genom det högvuxna gräset, som hade upptill blomsterstånd som liknade timotej. I bortre hörnet mitt emot dörren de kommit in genom stod ett par vildvuxna äppelträd. På bänk på en halvt igenvuxen grusplan på andra sidan av gården satt en kvinna som bar en svart pilgrimsmantel. Hon reste sig när hon såg dem. Hon gick dem till mötes. Inom hälsningshåll bugade hon sig.

— Var hälsad Isantak Eenar, sade hon.

Vendak trodde inte sina öron.

— Vad hälsad kapten Millilal, svarade Eenar.

— Isantak, utbrast Vendak. Det betyder ju furste!

— Äsch, titlar är ingenting att bry sig om, sade Eenar förringande. Det är bara amasoner som i vissa fall använder den när de tilltalar mig.

— Isantak Eenar behöver inte skämmas för titeln, sade Millilal. Ni ledde oss på ett vad vi trodde vara självmordsuppdrag i de hemska skogarna nordost om Gudinnans tempel. Ni gjorde det så skickligt att vi återvände segerrika med obetydliga förluster. Gudinnan själv förlänade Er titeln i en ceremoni i templet.

Vendak såg att amasonen var en mycket vacker kvinna med kortklippt svart hår och stora bruna ögon.

Eenar såg generad ut: — Det är alldeles överdrivet, sade han. Jag tog bara reda på fiendens svagheter och utnyttjade dem. Det kan vem som helst göra.

— Ja, så är det förstås, svarade Millilal. Men Ni var det enda som insåg det den gången.

— Isantak, utbrast Vendak. Du är därmed en av Odotaks generaler. Och att sätta en general i ledningen för en krigsrörelse här i Kunduk betyder att det måste vara frågan om något mycket stort.

— Ja och nej, svarade Eenar. Krigsföretaget är onekligen stort, men jag befaller inte över en här, utan bara en grupp på fyra amasoner. Vi är underbemannade!

— Det kan nog stämma, sade kapten Millilal. Men vi skulle aldrig ha kunnat ta oss till Kunduk längs smuggelleden om vi skulle ha varit fler än fyra. Som det var, lade ingen märke till oss.

— Jag vet, jag vet, svarade Eenar. Men vi är i alla fall för få.

Han vände sig till Vendak: — Jag hoppas mäster Vendak vill ansluta sig till oss. Som gammal krigare skulle Ni utgöra en verklig förstärkning.

— Gärna, sade Vendak, men vad handlar uppdraget om?

Men Eenar svarade inte heller denna gång utan sade: — Jag har en sak att sköta inomhus. Ni kanske kan vänta här i solen, om det inte känns för varmt förstås.

De nickade till svar.

Eenar gick in i huset, där han disponerade ett rum och kök. Inredningen såg vid första anblicken enkel ut som om någon fattig människa i normala fall bodde här. Men Eenar hade snart upptäckt att intrycket var vilseledande: Möblerna var bekväma, allt som behövdes fanns. Han misstänkte att Odotak använde lägenheten när han i smyg besökte Kunduk.

Hur som helst var det här Eenars verkliga högkvarter i staden. Det var hit Odotak sände sina meddelanden till honom med budbärare som visste hur man tog sig fram obemärkt. När Tillall skuggade honom såg han alltid till att hon tappade bort honom innan han begav sig hit.

Han undrade plötsligt över varför hon inte blivit misstänksam över att det ibland var så lätt att följa efter honom, att han andra gånger bara försvann och det var han som skuggade henne, betydligt skickligare än hon hade gjort. Tänk om hon bara varit en fasad och en skickligare skugga än hon, var den som följde efter honom överallt. Men när han skakat av sig Tillall hade han aldrig haft känslan av att någon annan följt efter honom.

I köket klädde han av sig skjortan och började raka sig. Han hade ett långsmalt ansikte, brunt hår men blå ögon, som sade vara vanligt bland människorna på östkusten. Enligt vad Odotak berättat för honom hade han som liten varit med sina föräldrar på besök hos släktingar högt uppe i Paluribergen. Men gården hade överfallits av beduiner, som tagit sig över bergen från öknen i väster. Han föräldrar hade blivit dödade. Han hade tagits till fånga av beduinerna.

Gudinnan hade sedan sänt Odotak att hämta honom. Vad Gudinnans hand i Alloria fått betala till de giriga beduinerna för att överlämna honom, hade han aldrig berättat. Hur som helst hade Odotak fört honom till trollens land, där en trollkvinna blev hans mor. Han hade älskat henne mycket och fått mycket kärlek tillbaka. Men ibland undrade han över vilka hans riktiga föräldrar hade varit.

När han var klar med rakningen tog han fram en enkel gråfärgad skjorta ur ett skåp och iförde sig den. Han bytte också till tättsmitande grå vadmalsbyxor. De skulle vara varma dit de var på väg, men han rörde sig lätt i dem. De fina kläder som Vendak gett honom snodde han ihop och lade i ett slags ryggsäck. Sedan valde han liknande klädesplagg åt Vendak. Med ytterligare en ryggsäck hängande på vänstra axeln och Vendaks nya kläder i ena handen och två svärd i sin slidor i den andra gick han ut.

Där satt Vendak på bänken ihopslingrad med Millilal. Vendak grät och Millilal försökte trösta honom.

Han slog igen dörren så det hördes. De två såg upp. Millilal drog sig generat undan.

Förrän någon av dem hann börja förklara sig sade Eenar: — Dina fina kläder kommer att bli nedblodade i den strid vi går mot. Här har du en enklare klädsel och en ryggsäck där du kan ta med finkläderna i.

Han öppnade dörren till sin lilla lägenhet. — Kläd om dig härinne!

Vendak reste sig och gick fram till Eenar och tog emot kläderna och ryggsäcken. Fastän han hade tårar i ögonen såg han tacksam ut. Han noterade de två svärden i Eenars andra hand, men sade ingenting. Han gick in och stängde dörren efter sig.

Från de två vildvuxna äppelträden hördes en fågel kvittra trots middagsvärmen.

Eenar nickade mot träden. — Fågeln sjunger envist optimistiskt i värmen, sade han. Kanske vet den att fåglarna har bättre chans än människorna att klara sig?

Millilal smålog. — Ja, det är verkligen varmt, sade hon och tog av sig sin svarta pilgrimkåpa. Hon hade bara ett vitt linne under, som avslöjade mera än det dolde.

Eenar kom ihåg den nakna kroppen under linnet. Hur han än försökte verka oberörd, måste han i alla fall ha avslöjat sig, ty det kom ett förnöjt uttryck över Millilals vackra ansikte. Detta är förbannelsen att leda amasoner, tänkte han. De är så vackra att en man ohjälpligt påverkas av dem. Under expeditionen i skogen nordost om templet hade han konsekvent undvikit allt som kunde missförstås. Men efter den andra hårda striden, då Millilals älskade kapten hade stupat, hade hon kommit naken in i hans tält mitt i natten. Han förstod att hon ville fly sorgen. Det slutade med att de älskade. I själva verket hade de haft en underbar natt tillsammans.

Men följande morgon hade han befordrat henne till kapten. Sedan tog han henne avskilt och hade förklarat för henne att han inte kunde favorisera någon av kaptenerna. Föregående natt hade varit underbar, men det kunde inte bli fler. Hennes mun sade att hon förstod situationen och det visste han att hon gjorde. Men hennes ansikte hade växlat mellan besvikelse och lättnad.

Eenar slet sig från sina minnen och frågade Millilal: — Hade ni stora svårigheter på vägen hit?

— En del, svarade amasonkaptenen, men inte värre än att vi klarade av dem ganska lätt. Värst var vägen över bergen. Den var så stenig och vi måste skjuta på kärran alla fyra. Åsnorna klarade inte stenarna ensamma. Vi borde haft hästar!

— Det tyckte jag också när Odotak lade fram planen för mig, svarade Eenar. Men han svarade att ingen tror att en åsnedragen transport är viktig. Fungerade det?

— Tydligen eftersom vi har kommit fram, svarade Millilal. Men han såg på henne att hon djupt ogillade upplägget.

— Och ni har med er vaggan för föremålet och maskinen för att fira ner den med?

Hon nickade. — Föremålet låg väl gömt under höet i vagnens underrede. Men vaggan och maskinen väckte ett par gånger frågor. Vi fick improvisera svar.

— Det klarade ni säkert bra!

— Kanske, svarade hon undvikande. Han förstod att de fyra amasonerna många gånger hade svurit så det osade över att ha varit tvungna över att genomföra den här transporten.

— Det var trollen som ställde sig på tvären när förslaget om att föremålet skulle föras över havet i en av deras båtar, avslöjade han.

— Trollen igen!

— Ja, de tyckte att de var tillräckligt inblandade när de överlät föremålen till Odotak, sade Eenar. De är ju förbjudna i Alloria. Folk skulle inte tro att Gudinnan skulle ha gjort ett undantag. Om allt går som planerat, är det mycket möjligt att trollen anklagas för att utfört illdådet – det var ju bara de som hade sådana vapen.

Hon såg lättad ut. — En så här stor krigsrörelse är förstås alltid komplicerad. Och vi klarade av det så här långt. Men nu återstår det värsta.

Eenar sade ingenting men såg bekymrad ut.

Fågeln fortsatte att kvittra i äppelträdet i gårdens hörn.

Till nästa avsnitt: Hur Eenar blev upphöjd till Isantak.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 12-03-30. Sidan förstörd genom en hackerattack. Ny utsättning 22-12-30