är Eenar kom tillbaka satt Vendak vid ett bord tillsammans med Millilal och höll just på att avsluta en måltid. De hade huvudena nära varandra och talade lågmält. Det verkade på Eenar som Millilal åter en gång tröstade Vendak. Eenar kände ett stygn av svartsjuka. Det var fånigt intalade han sig själv. Han hade valt att avstå från henne.
Men Eenar misstog sig. Medan han hade varit borta hade Vendak tagit reda på vad Millilal visste om deras Isantak. Hon hade berättat att Eenar uppfostrats av trollen.
— Verkligen, hade Vendak svarat. Jag har hört att de fångar människobarn och äter upp den.
Millilal hade skrattat: — Det är vad folk har hittat på. Men i själva verket har trollen kommit oändligt längre än vi. De var ju först i Alloria. De hade byggt märkliga städer i bergen när små grupper av människor vandrade norrut från södra världsdelen. Det var människorna som jagade troll och långsamt trängde undan dem. De skulle ha varit utdöda i dag om inte Gudinnan ingripit och garanterat dem ett hem i Trollbergen.
— Var det så det gick till, hade Vendak sagt förvånat. Gudinnan beskyddar trollen. Det har jag aldrig förstått.
— På goda grunder ser trollen människorna som ett dödligt hot. Därför var det ytterst märkligt att de godtog att uppfostra Eenar. De skolade honom inte bara till en skicklig krigare utan även till en som visste hur man byggde och underhöll trollens avancerade maskiner, till en tekniker som det visst kallas. De vågade lära honom sin avancerade teknik. Det är verkligt förvånande, ty Gudinnan har förbjudit trollen att föra vidare sin teknik till människorna.
— Hon har ju också förbjudit oss att använda eldvapen, gevär, kanoner, bomber, hade Vendak framhållit. Så det är ett dubbelt förbud som förhindrar deras spridning.
Millilal hade nickat bekräftande.
— Det var sedan Odotak som hämtade honom tillbaka till människornas krets, hade Millilal fortsatt sin berättelse. Eenar hade varit motvillig, men kommit med. Efter en tid hade Odotak sänt honom till amasonerna för att han skulle finslipa sin krigskonst. Men det visade sig att han var överlägsen de flesta amasoner tack vare sin snabbhet, men lärde sig ändå en del trick som amasonerna hade utvecklat i sin krigsföring. Överprästinnan blev intresserad av honom när det visade sig att han var ovanligt uppfinningsrik när amasonerna övade krig regemente mot regemente. Varje gång han ledde ett regemente hittade han på nya taktiska grepp som gjorde att hans regemente utgick som segrare. Han erbjöds därför ledningen för krigsrörelsen mot Skogsfolket.
— Trollen lever enkelt och jämlikt, hade Millilal vidare berättat. Men de är nyfikna och vetgiriga. Samt uppfinningsrika. Om jag har förstått trollen rätt tycker de att människorna är ovilliga att lära sig nya saker och därför dumma. De ser ned på människornas flertal.
— Gör Eenar det också, hade Vendak frågat.
— Det vet jag inte, hade Millilal svarat. Han tycks vara mycket för jämlikhet och det utesluter förakt för andra.
— Men det tycks inte besvära honom att försöka döda tusentals oskyldiga människor, hade Vendak utbrustit med nästan förtvivlan i rösten.
— Förstörelsen av Kunduk är bara en del av en mycket större krigsrörelse, hade Millilal sagt.
— Hur då?
— Amasonernas huvuduppgift är att vakta Gudinnans tempel över hela Alloria, hade Millilal påpekat efter en stunds funderade. Det var ju för att Gudinnan tyckte att männens benägenhet för våld inte skulle uppmuntras. Men sedan ett år tillbaka har vaktstyrkorna i alla tempel skurits ned till hälften. Samtidigt har under de senaste tre åren många fler nya rekryter värvats till amasonhären. Så vitt jag har förstått har aldrig så många amasoner befunnit sig under vapen. Denna den största amasonhären någonsin finns utplacerad här på Västkusten. Det gäller att slå tillbaka ett anfall över havet från Bagarland. I försvaret av Alloria är Kunduks utplånande en strategisk nyckelfråga.
Vendak hade suttit tyst och funderat. Sedan hade han avslöjat: — Jag var ledare för stadsvakten i Belalia. En ny grupp handelsmän tog makten i staden. Jag blev plötsligt avskedad utan förklaring. Ska jag se mitt avskedande som ett led i förberedelserna för Bagarlands anfall på västra Alloria?
— Du var troligen ett av de första offren för denna kanske historiens största krigsrörelse, hade Millilal gissat.
Här nere vid stranden gjorde en bris från havet eftermiddagsvärmen behaglig. De satt och småpratade om väldiga händelser som om de inte befann sig mitt i eldhärden. Eenar kom tillbaka.
— Jag är jättehungrig, sade han och slog sig ned. Han tog för sig av det framdukade.
— Har åsnorna nu börjat sin hemfärd, frågade Millilal.
— Jag hoppas det, svarade Eenar. De verkade lite förvånade först, men gav sig iväg uppför den branta backen när jag fortsatte att mana på dem.
Han vände sig om mot den gamla vulkankraterns branta vägg och såg uppför den en grå ytan späckad med gröna fläckar: — De borde vara någonstanns däruppe, sade han och försökte nicka uppåt.
Sedan vände han sig till Vendak: — Du har varit ledare för stadsvakten i någon stad här på Västkusten?
— Ja, Belalia, bekräftade Vendak.
— Hur kom det sig att du hamnade hos mäster Billok, fortsatte Eenar att fråga.
— Det var faktiskt Odotak som ordnade det, svarade Vendak. Han tog mig med till mäster Billok och utan att jag riktigt förstod det var jag plötsligt anställd som gårdförvaltare.
Eenar skrattade. — Odotak har ibland ett märkligt sätt att övertala folk. Utan att jag riktigt hade det klart för mig hade jag accepterat att leda det här uppdraget. Men sedan då?
— Ja, sedan upptäckte jag att jag egentligen var spion åt Odotak. Vendak såg generad ut.
— Det var du som rapporterade åt Odotak att mäster Billok gått över på Mishiks sida?
Vendak nickade. Det var tydligt att han var ovillig att tala sina komplicerade lojaliteter hos Odotaks förre osthandlare i Kunduk.