fter det Eenar och Didí nått sin hemplanet Aloria i sidogalaxen Diriri till den stora Malströmsgalaxen stannade de några dagar i huvudstaden. De bodde i en våning i det märkligt stora hus där också Eenars mor hade i sin våning. Didí tyckte det var underligt med ett flervåningshus för en privatperson, men sade ingenting. Hon blev också imponerad av Eenars ståtlig mor. Hon kunde nu förstå varför kejsar Majong I tagit så djupa intrycke av denna kvinna.
Under de många år de varit borta hade Alorias huvudstad förändrats. Inte minst hade trafiken ökat och parkerna naggats i kanterna av nya hus på ett motbjudande sätt.
Det var med lättnad de lämnade huvudstaden i en rymlig bil med chaufför, som hämtade dem och körde dem till det lantgods som Eenars familj ägde. När de efter nästan en dags färd mot kvällen kom fram fick Didí en överraskning. Mangården på godset liknade på intet vis huset på någon enkel bondgård. Bilen stannade vid en port, som liknade en av Nyrnas triumfbågar. Dess dörrar stod öppna och man kunde se en bro som gick över en bred kanal. Bron slutade vid en ny port i ett hus, som emellertid var en del av i en fästningsmur. Genom den öppna porten kunde man se grönska liksom också grönskande träd syntes över fastningsmuren. Bakom grönskan stack upp vita byggnader krönta av vita kupoler.
När Didí steg ur bilen och såg den mäktiga anläggningen frågade hon sin man: — Har vi inte kört fel?
Eenar skrattade: — Nej du, vi är bokstavligen hemma, åtminstone jag är det. Det här är även ditt nya hem. Jag borde ha fört dig hit på vår bröllopsresa. Men den blev aldrig av, som du minns.
— Men det här liknar ett kungligt slott, framhöll Didí. Du har aldrig antytt att du skulle vara högadel!
— Ja, är ledsen om du tror jag försökt lura dig. Men på Nyrna ville jag bara vara en ingenjör från Aloria, vilket alla godtog. Efter det jag oväntat upphöjts till visir frågade ingen om min bakgrund, inte heller du. Men här hemma är saken liten annorlunda. Jag kan inte låtsas att jag bara är en enkel ingenjör. Min far var biskop av Martana, alltså de södra landen. Efter det han avled blev min mor biskopinnan av Martana. När hon går bort är det jag som är biskop av Martana. När jag dör är du, Didí, biskopinna av Martana.
— Det vill jag inte bli, sade Didí häftigt.
— Oroa dig inte. Det är långt dit, tröstade Eenar.
De gick in genom porten som liknade en triumfbåge och längs stenbron över kanalen.
När det stod inför det mäktiga vakttorn, som hade en port utåt mot kanalen, en andra mot det inre området, sade Didí:
— Det här är ju en medeltida fästning, Hur är det möjligt?
Eenar skrattade igen: — Det ser ut som en medeltida fästning, men det är i själva verket bara ett minnesmonument över en sådan. När biskopsdömenas tid tog slut har biskoparnaa av Martana försökt bevara så myckert som möjligt av Martanas gamla biskopsborg. Det var ju trots att härifrån om biskop Dirrin den stora residerade.
— Biskop Dirrin den store, det namnet minns jag från skolan, sade Didí.
Efter att ha gått genom dörrarna på båda sidor av vakttornet kom de till en trädgård full med doftande växter och kvittrande fåglar. Näre de passerat denna svalkande och lugnade örtagård kom de till en stor grusplan där huvudbyggnaden stod. Den var 60 meter bred och i tre våningar. Fasaden var vitmålad med fyrkantiga fönster, som emellertid hade gulmålade fönsterluckor. Överst i mitten hade palatset en stor, vit kupol. I båda gavlarna satt mindre, vita kupoler. Det var tveklöst frågan om ett biskopspalats.
— Det är ett vackert hus, kommenterade Didí ganska svalt. Är det här vi ska bo?
— Nej, där ska kejsaren bo om han kommer på besök, annars är slottet ett museum. Min farmor gjorde det till museum. Vi ska bo i ett mindre hus lite till höger.
— Det var min mor som lät bygga ett hus åt mig och ett annat till min syster Matla när vi var i början av tonåren, fortsatte Eenar. Jag har gjort mitt hus till någonting extra.