Greken som upptäckte Östersjön, XI

Mot Svarta havet

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Efter sitt besök på Kaninhalvön återvände Pytheas hemåt. Utmed Dvinafloden skulle han ha tagit sig till Volga och längs den till Kaspiska havet. Via floder i Azerbajdzjan och Georgien skulle han slutligen ha nått Svarta havet och den grekiska handelsstaden Tanais på gränsen till skyternas land.

E

fter den föreslagna övervintringen på Kaninhalvöns västra kust är det tänkbart att Pytheas skulle ha velat fortsätta öster ut. Men hans sällskap skulle ha vägrat. Det är mycket möjligt att de inte tyckte om den arktiska dieten, fett och proteiner. De ville ha kolhydrater och proteiner som de var vana vid. Det kan också hända att båtsmeden ansåg att deras båtar blivit för slitna för att klara en fortsatt seglats bland isflak, som verkade vara fallet när man tog reda möjligheten av en fortsättning. Så Pytheas skulle ha ansett sig tvingad att vända hemåt.

Samtidigt är det vid denna punkt vi definitivt förlorar honom ur sikte. Vi vet att han från någonstans i Östersjö-området tog sig till grekiska handelsstaden Tanais vid Azovska sjön i Svarta havet. Men hur det gick till är okänt. Lennart Meri och Raul Talvik har lagt fram var sitt förslag. Jag kommer att presentera en tredje möjlighet, som delvis sammanfaller med Meris förslag.

Lennart Meris förslag. Lennart Meri förslog att Pytheas från Ladoga sökte sig ytterligare öster ut. Kanske kunde han med hjälp av en vägvisare hitta till Volga. Den floden skulle han ha följt till dess nedre lopp. I t ex trakten av Volgograd stötte han måhända på infödda som kunde grekiska efter att ha handlat med någon av de grekiska handelskolonierna runt Svarta havets kuster. Av dem lärde han sig att från en viss punkt av Volga kunde man till fots vandra dryga 100 km för att nå floden Don. Det kunde han ha gjort. Eller också färdades han till Kaspiska havet och använde sig av de azerbajdzjanska och georgiska vattendragen för att ta sig till Svarta havet – omvänt vad vikingarna gjorde.

Raul Talviks förslag. Talviks förslag går ut på att Pytheas skulle från Ösel/Thule ha besökt Åland – märkligt nog ser inte Talvik att denna ö kunde vara en konkurrent till Ösel om namnet Thule. Sedan skulle han ha återvänt till Ösel och följt den baltiska kusten söderut. Därifrån valde han att utnyttja de polska och ukrainska vattensystemen. Han skulle ha övervintrat på en strand vid floden Bug. På våren fortsatte han till den ryska floden Don eller Tanais som grekerna kallade den. Den mynnar ut i Azovska sjön, där staden Tanais låg.

Mot Kaspiska havet

Sören G Lindgrens förslag. Mitt förslag är en vidare utveckling av Meris tolkning. Enligt det skulle Pytheas ha kommit i kontakt med vepser vid Dvinaälvens mynning i Dvinaviken av Vita havet. Där skulle han ha fått information som gjorde att han eventuellt kunde haka på en vepsisk handelsexpedition som var på väg till skyternas land. De skulle haft med sig valrossbetar eller -elfenben och valprodukter, som rep av valhud. Deras färd skulle ha inneburit att de tog sig längs Dvinaälven till dess slut. Därifrån skulle expeditionen på krångliga vägar ha nått Volga. Denna stora flod skulle ha gjort intryck på Pytheas och ytterligare stimulerat hans nyfikenhet. Där Okafloden faller in i Volga, vände den vepsiska handelsexpeditionen söderut och följde det vattendraget ner mot skyternas land. Jag föreslår att Pytheas just driven av sin nyfikenhet valde att fortsätta längs Volga. Sannolikt tvingades han övervintra någonstans i trakten av Volgograd, men han kan också ha gjort det högre upp i kröken där Samarakulturen en gång bredde ut sig.

Följande vår fortsatte han till Kaspiska havet. Där skulle han ha följt den västra kusten till trakten av Baku. En annan möjlighet är att han färdades ända till Kaspiska havets södra del och gick i land på persisk mark. Där kan ha stött på greker eller åtminstone perser som talade behjälpligt grekiska. Om detta skedde kring år 320 f Kr så hade Alexander den store varit död i tre till fem år. En av Alexanders generaler, Seleukos Nikator, höll på eller hade befäst sitt grepp om Persien och Alexanders erövringar öster över. Det var stora nyheter. Grekerna bildade nu den härskande klassen. Uppfattade som greker blev Pytheas resesällskap vänligt behandlat. De fick tillfälle att byta sina arktiska vinterkläder till för breddgraden mera lämpade grekiska plagg. Kanske fick de hjälp med att reparera sin båtar. Efter en tid skulle de ha kommit i kontakt med en konvoj av småbåtar som planerade att följa azerbajdzjanska och georgiska åar till Svarta havet. De tog chansen att färdas med dem.

Men som framgår av de i essän återgivna rekonstruktionerna av kartor av antika geografers beskrivningar var länge endast norra delen av Kaspiska havet känd. Därför är det möjligt att Pytheas bara nådde Baku och där hakade på en konvoj till Svarta havet. Därtill kommer att antiken tycks ha trott att Kaspiska havet hade rakt norrut kontakt med Ishavet. Det kan vara en uppgift från Pytheas, men i vanlig ordning missförstådd. Med största sannolikhet hävdade Pytheas i ”Om oceanen” att Thule låg nordost om Britannien. Men antikens geografer var påverkade av ett fyrkantigt geometriskt tänkande. Det gjorde att Thule småningom förflyttades rakt norr om Britannien, vilket eftervärlden okritiskt accepterat. Någonting liknande skedde i fråga om Kaspiska havets kontakt med Norra ishavet. Pytheas kan mycket väl genom hörsägen eller som här föreslagits genom egen erfarenhet ha påvisat att det går att från Norra ishavet i nordväst ta sig till Kaspiska havet. Som i fråga om Thule och Britannien förflyttades vattenvägen från nordväst till rakt norr om Kaspiska havet.

Greken Posidonius (135-51 f Kr) var under sin livstid och länge därefter en av de mest uppskattade bland antikens lärda personligheter. Han studerade stoisk filosofi men blev efter en konflikt en anhängare av Aristoteles. Som denne skaffade han sig vad som i dag kallas för encyklopedisk kunskap, han kunde allt. Tyvärr har allt vad han skrivit gått förlorat och endast bitar finns kvar som citat i senare författares verk. Kartan ovan är en rekonstruktion från 1628 av Posidonius beskrivning av världen. Men eftersom den är ritad efter citat i andra verk, finns där detaljer som Posidonius inte kunde ha känt till. Men notera att Kaspiska havet är ritat som runt och har kontakt med Norra ishavet. Karta efter Wikipedia.

Skyterna

På Pytheas tid kallades den långa floden Kura, som slingrade sig genom dalarna i Kaukasus, för Cyrus. Den mynnade ut i Svarta havet strax söder om Baku då som nu. Med en konvoj skulle Pytheas och han sällskap ha följt med uppför vattendraget. Före det floden dämdes upp för att ge elkraft var den segelbar ända upp till nuvarande Tblisi, Georgiens huvudstad. På en punkt en god bit norr om Tblisi drog man båtarna över en bergsrygg för att nå floden Pharsis, som i dag kallas Rioni. Det måste ha varit besvärligt. Men sedan gick det undan nedför forsarna i Pharsis.

Väl ute i Svarta havet följde konvojen med Pytheas dess östra och norra kust tills man nådde sundet Kertj, under antiken kallat Cimmeriska Bosporen. Det utgjorde mynningen till Azovska sjöns eller Maeotis, som sjön benämndes under antiken. Dess kust följde man på östra sidan och nära flodens Dons mynning i de maeotiska träskmarkerna nådde man målet, den grekiska handelsstaden Tanais. Där mätte Pytheas breddgraden för denna ort (Meri 1983).

Strabon beskrev i vanlig ordning lite nedlåtande Tanais som ”en vanlig handelsstation (på latin emporium), befolkad dels av asiatiska och europeiska nomader, dels av greker som kommit från Bosporen, de förra säljande slavar, hudar och andra ting som nomader har tillgång till och de senare givande i utbyte textilier, vin och andra ting som tillhör ett civiliserat liv” (Strabo 24 e Kr: bok XI, kapitel 2, stycke 3).

Karta över norra Svarta havet visande de viktigaste grekiska kolonierna på 300-talet f Kr. Karta av George Tsiagalakis - Own work - background topographical map from Wikipedia Commons Image:Topographic30deg_N30E30.png, GFDL, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=38139214

Efter besöket i Tanais fortsatte Pytheas lilla konvoj på två eller tre dory sina resa tillbaka över Azovska sjön men fortfarande med kusten på höger sida. Efter att än en gång ha passerat Cimmeriska Bosporen började han runda Krimhalvön. Därvid passerade han den under antiken relativt berömda staden Chersonesos (som låg invid dagens Sevastopol). Det är svårt att tänka sig att han inte där gjorde ett strandhugg. Sedan skulle han småningom ha nått handelsstaden Borysthenes, detta enligt både Meri och Talvik. Nu är problemet att Borysthenes var grekernas namn på Dnjepr, men även handelsstaden Olbia kallades för Borysthenes men låg längre väster ut. Där mätte han även dess breddgrad (Talvik 2015).

Det skulle ha varit intressant att veta hur länge Pytheas stannade i Olbia. Strabon nämner staden i sin ”Geografi” men beskriver den inte eftersom den hade ödelagts av ett folk som går under namnet geter och opererade från Donaus delta kring 50 f Kr. Herodotus besökte staden under sina resa i skyternas land på 400-talet f Kr. I sin ”Historia” sjunger han floden Borysthenes lov: ”Den fjärde av de skytiska floderna är Borysthenes. Efter Ister (Donau) är den den största av dem alla. Enligt mitt omdöme den den mest produktiva inte bara i Skytien utan i hela världen med undantag för Nilen, som ingen flod kan jämföras med. Den har på sina stränder de underbaraste och bästa betesmarkerna för tamboskap; den innehåller ett överflöd av den mest delikata fisk; dess vatten har den angenämaste smak; den flödar klar medan alla andra floder är grumliga; de rikaste skördar växer längs dess lopp och där marken inte är uppodlad växer gräset tätt; allt medan salt bildas i stor mängd vid dess mynning utan människans hjälpande hand.” (Herodotus 440 f Kr, bok IV).

Olbia/Borysthenes är också numismatiskt intressant. Där togs i bruk betalningsmedel i form av små metalltackor avbildande delfiner eller skytiska pilspetsar. De accepterades av skyterna. Mynt behöver inte se ut som mynt.

Skytisk bystat

Herodotos framhåller flera gånger i sin ”Historia” att skyterna slog hårt vakt mot ett grekiskt kulturinflytande. Visserligen betraktade grekerna skyterna nedlåtande som barbarer – i själva verket kunde grekerna kalla dem ”stodejor” (alltså mjökare av hästston) och ”fyllerister”. Å andra sidan hade skyterna själva troligen inte någon hög uppfattning om grekerna. Observera att skyterna utgjorde en del av ett handelsnät som sträckte sig från Atlanten till Stilla havet. Skyterna hade tillgång till sådana lyxvaror som kinesiskt sidan. Det sålde de i små mängder för ett sannolikt hutlöst pris till kelterna (fynd i Bayern). Men skyterna undanhöll såväl information som försäljning av denna lyxvara från grekerna och senare romarna. Tack vare handeln, där man bytte vara och information med motparten, hade skyterna kunskap om stora delen av Eurasien, vilket grekerna och romarna inte hade. Det gjorde ett skyterna kunde se på grekerna och senare perserna som ganska provinsiella och okunniga.

Lägg därtill två saker. Det ena är att skyternas politiska organisation mera liknade bystaten än stadsstaten. Om man får tro Herodotos skulle den skytiska nationen bestå av en stamfederation under ledning av de kungliga skyterna vid och norr om Krim. Eftersom en stor del av skyterna var boskapsskötande nomader var de svåra att kontrollera, men systemet med bystater band stamhövdingarna på olika sätt hårt (eder och dyrbara gåvor) vid den valda överhövdingen, kungen, betitlad paralatai (”den som går först”; Szemerényi 1980), vilket garanterade under de rådande förhållandena en tydligen ganska långt gående enhetlighet. Systemet måste ha varit stabilt eftersom det bestod i närmare 500 år: Från c:a 700 till c:a 200 f Kr.

Det andra är det lätta kavalleri som skyterna införde i Europa och Västasien och gav dem deras makt. De skytiska ryttarna saknade stigbyglar utan höll sig på hästryggen med hjälp av benen, balansförmåga och tämjning av hästarna så de inte gjorde plötsliga rörelser. Därtill kunde de skjuta serier av pilar i galopp, både framåt vid anfallet och sedan bakåt när de vände och drog sig tillbaka. Att framgångsrikt behärska allt detta krävde åratal av träning, en mycket stor livsinvestering.

Sedvänjor från andra kulturer som den grekiska eller persiska hotade, dels det politiska systemet, dels männens livsinvesteringar, kort sagt centrala delar av den skytiska kulturen, varför man var ytterst avvisande mot utländsk inflytande. Men skyterna påverkade stort utvecklingen i Europa norr om Alperna. Kelterna övertog från dem bystatens organisationsmodell som sedan gick vidare till germanerna och norra Europa. Kelterna lånade också den stiliserade ornamentala stil som skyterna hade utvecklat i sin konst. Därtill lärde sig folken norr om Alperna att rida på hästar och därvid använda byxor, något som underlättade ridning.

De svenska etnonymen ”skyter” kommer via grekiskan från en skytisk endonym skuda, som inte oväntat betydde ”bågskytt” (ibid). Länge rådde uppfattningen att skyterna talade en arkaisk indo-iransk dialekt. Men numera har detta ifrågasatts: Skyterna skulle ha varit tidiga turkar, ofta benämnda tidiga bulgarer. Men argumenten för denna tolkning verkar inte så starka som anhängarna tycks tro.

Skytisk guldtörst

Den skytiska härskande klassen var fixerad vid guld. Skyterna ville gärna byta sina varor mot guld. Guld fördes från Irland, Grekland, Altaibergen m fl platser till Skytien. Alla hövdingar, särskilt kungarna, prydde sig med ornament av just guld. Men de mest välborna tycks även ha använt olika slag av kärl av guld. Guldföremålen hos en mäktig man gick med honom i graven, vilket bidrog till att skyterna kontinuerligt efterfrågade guld.

Detta bekräftas av ett nytt, märkligt fynd gjort vid foten av Kaukasus. Det är frågan om en kurgangrav som går under den arkeologiska namnet Sengileevskoe-2. Där påträffades inte för så länge sedan en samling guldkärl (Curry 2016). Formen på kärlen har tidigare setts i brons, men de här var av just guld.

Fyndet har ännu inte rapporterats vetenskapligt utan i form av reportage i populärarkeologiska tidskrifter. Versionen i amerikanska Archaeology Magazine berättar att en internationellt sammansatt grupp av arkeologer från Ryssland och Tyskland, ledda av den ryska arkeologen Andrej Belinski från Ryska Akademin, gjorde en arkeologisk brandkårsutgrävning inför ett bygge av en högspänningsledning 48 km öster om staden Stavropol (ibid). Föremålet för undersökningen var en fyra meter hög kulle, som kunde vara en kurgangrav från skyternas tid. Det visade sig snart att den plundrats, kanske på 1800-talet. Efter närmare en månads arbete kom utgrävarna ner till ett lerlager, som troddes vara botten på högen. Men för säkerhets skull kontrollerades lerskiktet och då stötte man på en fyrkantig stenkista och inne i den resterna av ett skelett av en tonårspojke tillsammans med guldföremålen. De bestod av två guldbägare, tre mindre bägare också av guld, en tjock ring och fyra armband, alla även av guld (ibid).

Ännu intressantare var att utgrävarna påträffade runt stenkistan stolphål som tydde på att på platsen först hade rests en paviljong, under vars tak ceremonier hade utförts. Ty i bägarna fanns spår av en svart fällning. Prov på det sändes till ett kriminaltekniskt laboratorium. Analysen visade att fällningen bestod av opium och en mindre mängd cannabis (ibid).

De stora bägarna hörde ihop, så att den undre passade ihop med den övre. De hade även ett hål i bottnen liksom de små bägarna. De stora bägarna föreslogs av utgrävarna ha hängt vid sadeln med ett snöre genom sitt hål medan de mindre bars som ett slags ornament runt halsen.

Bägarna återgår på en gammal tradition i Östeuropa (och sannolikt också Centralasien). I Samarakulturen (4000-talet f Kr) bar alla män en äggformad bägare i en rem runt halsen. Ur den drack man en sup gjord på honung till ära för Urals vita gudinna, som var månassocierad (inte knuten till solen som den pontiska hypotesens anhängare hävdar). I den central- och sydasiatiska traditionen kallades en speciell ceremoniell dryck för soma eller haoma, som också tycks ha bestått av en blandning av opium och cannabis, eventuellt med en tredje ingrediens från en svamp. Även den drycken upplevdes ge kontakt med gudarna.

Kunskaperna om skyternas föreställningsvärld kommer från främst Herodotos, så de är starkt påverkade av grekiska religiösa idéer. Men han redogör noggrant för de skytiska gudarnas attribut, vilket gör det möjligt att placera in två gudinnor i en östeuropeisk tradition.

De två gudinnorna är Api och Argimpasa (Herodotos 440 f Kr: bok IV). Båda sägs ha ormar till ben eller ormliknande extremiteter. Jägarkulturerna hade inte varit störda av att Urals vita gudinna bredde ut sina ben och att från hennes sköte kom all sköns fruktbarhet. Men bondekulturerna var prydare. Som vi sett gjordes i Norden en vits av jättinnan Gjalp, som försökte dränka Tor genom att urinera i den flod han vadade över. På de östeuropeiska slätterna fogades den västasiatiska himmelgudinnans ormattribut till Urals vita gudinnan genom att hennes utbredda ben gjordes till ormar. I likhet med Gjalp har hon bevarats i två aspekter. I den första och äldre aspekten blev hon Api, gudarnas moder. Sannolikt var hon den kosmiska ordningens och därmed de sociala lagarnas upprätthållare. I en annan, yngre aspekt blev hon Argimpasa, som var associerad till tid. Hon styrde därmed världen eftersom skyternas siare, kallade Enarei, sades ha fått siargåvan av henne. Hon kunde också manifestera sig som en hjort och symboliserade då fruktbarhet.

Utgrävarna tror att kurganhögen vid Sengileevskoe-2 var en cenotaf, alltså en konstruktion närmast till minne av en stor man. Det kan hända att ceremonin på Sengileevskoe-2 var ägnad denne man, varvid man i extas trodde sig kommunicera Argimpasa, för att övertyga henne att ta väl hand om den stora man som de närvarande hade älskat. Men varför en pojke måste offras vid denna ceremoni går i dagens läge inte att förklara. Kanske utgrävarnas antagande att pojken skulle ha varit ett offer är felaktig. Tänk om det var frågan om en hövdingason, som avlidit av någon sjukdom! Kärlen som användes vid ceremonin blev hur som helst så heliga genom sin användning i denna situation att de måste sättas i jorden tillsammans med offret.

Efter att i flera år hört myter om den nordiska varianten av gudinnan med de utbredda benen, kan man undra hur Pytheas reagerade när han mötte berättelserna om Api och Argimpasa. Såg han likheterna? Men Pytheas kan inte ha trivts så bra bland grekerna i Tanais och Olbia. Han hade i över fem år dagligen umgåtts med sina feniciska medresenärer, som ansåg sig tillhöra en kultur överlägsen den grekiska. Han hade övervintrat och umgåtts med estniska och karelska präster vid Finska viken och Onegan. Kanske hade han tillbringat en vinter med en samisk familj på Kaninhalvön. Alla hade han lärt sig umgås med på jämställd fot respekterande deras sedvänjor. Men i grekiska sällskap vid Svarta havet norra kust måste han ha tyckt illa om dessa helleners självbelåtna förakt för och hån av skyterna och andra folk på de östeuropeiska slätterna. Det är inte troligt att han ville stanna någon längre tid på någon av platserna, vilket inte heller hans feniciska medresenärer var tilltalade av. Efter det förmodligen ganska korta strandhugget i Olbia/Borysthenes skulle han därför ha fortsatt utmed Svarta havets kust söder ut, förbi bl a nuvarande Rumänien och Bulgarien ned till Bosporen.

Den skytiska bågen

Under antiken och senare var skyternas pilbågar berömda. De var bågar sammansatta av horn, trä och senor. De var korta och sände iväg pilar med stor kraft, framtagna för att skjutas från hästryggen. Pytheas hade sannolikt hört talas om dem under sin uppväxt i Massalia. Men i Tanais eller Olbia kunde han kanske för första gången ta i en sådan. Måhända köpte han en båge som reseminne. Hur som helst är det möjligt att denna båge med dubbla kurvor fanns i hans medvetande när han berättade om sin resa i Svarta havet.

Det är möjligt att fakta från denna del av Pytheas färd finns undangömda bland beskrivningarna av Svarta havet och östra Medelhavet hos antikens geografer. Till exempel säger Plinius den äldre att ”med stora bukter i sina kuster böjer sig Svarta havet bakåt och sträcker ut sig på båda sidor så den bildar den exakta formen av en skytisk båge’ (Plinius 77 e Kr: Bok IV, stycke 77). Att beskriva Svarta havets norra kust i analogi med en skytisk båge kan ha varit ett uppslag från Pytheas som gärna använde sig av just analogier. Jag har inte hittat bågen hos Herodotos. Men om Pytheas kom ut i Svarta havet genom floden Pharsis och sedan följde Svarta havet kust på högra sidan så kunde han ha observerat att Svarta havet viker in mot norr i två stora kurvor på vardera sidan om Krimhalvön liknande formen för en skytisk båge. Det går ju inte att bevisa att analogin kommit från Pytheas men det är inte omöjligt.

Som synes är ännu mycket oklart om Pytheas långa resa. Men det är tydligt att han inte bara tog sig till Britannien som den romerska propagandan försökte göra gällande utan även besökte Östersjön och troligen fortsatte in i Ryssland. Mera forskning kommer att behövas, men det är knepigt ty de direkta citaten är inte särdeles många medan anonyma lån och associationer till honom verkar att vara desto fler.

Tillbaka till första kapitlet: Gåtan Pytheas.

Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett riktat sabotage mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

---

Källhänvisningar:

Curry 2016: Andrew Curry: Rites of the Scythians. Spectacular new discoveries from the Caucasus set the stage for a dramatic hilltop ritual. Archaeology Magazine, June 13, 2016.
Herodotus 440 f Kr: Herodotus from Halikarnassos: History. Översatt till engelska av George Rawlinson.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Plinius 77 e Kr: Gaius Plinius Secundus: Natural History. Översatt till engelska av John F. Healy, 1991. Penguin Classics 2004.
Strabo 24 e Kr: Strabo: Geography. Översatt till engelska av Horace Leonard Jones 1929.
Szemerényi 1980: Oswald Szemerényi: Four old Iranian ethnic names: Scythian, Skudra, Sogdian, Saka. Verlag der Östereichischen Akademi der Wiessenshaften.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.

---