Greken som upptäckte Östersjön, V

Kraterfältet på Ösel

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Från den kurländska halvön fortsatte Pyhteas sin resa i Östersjön norrut mot den estniska ön Ösel. Där blev han förevisad ett kraterfält vid byn Kaali. Det gjorde ett djupt intryck på honom att döma av de antika källorna.

Ö

sel var på Pytheas tid på 300-talet f Kr och långt framöver en välmående ö. På den gjorde Pytheas troligen ett längre strandhugg. Dess främsta sevärdhet på denna tid var en ring på inte mindre än nio meteoritkratrar. När den visades för Pytheas verkar den ha ha gjort ett stort intryck på massaliern.

Att Pytheas blev guidad på kraterfältet framgår av två författare från antiken. Den ena var astronomen och matematikern Geminos från 100-talet f Kr och den andra handelsmannen och upptäcktsresanden Kosmas Indikopleustes från 500-talet e Kr.

Den förstnämndas levnadsöde är han nästan helt okänt. Det är möjligt att han föddes på Rhodos och var en tid verksam i Alexandria. Han skrev en grundbok i astronomi, ”Införing till fenomenen”, som har bevarats tack vare sin lättlästhet och användbarhet i undervisningen. Där berättar han om de förvånande långa dagarna med dagsljus, som människorna i norr levde i under sommaren. Den ljusa timmarna kunde uppgå till 17 och t o m 18 timmar. Han skriver: ”Och det verkar som om Pytheas från Massalia nådde dessa platser. I varje fall säger han i sin avhandling Om oceanen att 'barbarerna visade oss var Solen gick till vila'”. (Evans & Berggren 2006: 162). Enligt Meri använde Geminos uttrycket helios koimatai, d v s solen (helios) försjönk i en evig sömn (koimatai) (Meri 1983:83).

Med Kosmas Indikopleustes förhåller det sig lite annorlunda. Han var en resande affärsman (efternamnet betyder Indienfararen). Han var djupt kristen. I tidens kristet kunskapsfientliga anda bekämpade han antikens vetenskapsmän, som alla hade hävdat att jorden var ett klot, en sfär. Enligt Kosmas var jorden platt. Men han hänvisade till Pytheas där massalierns formuleringar bekräftade hans föreställningsvärld. Kosmas berättar att ”barbarerna i norr visade Pytheas upprepade gånger solens dödsvagga, heliu koite” (Meri 83:46). Vad kan Pytheas ha menat med det?

Kaalikratern

Schematisk karta över ön Ösel med Kaalimeteoritens nedslagsplats utsatt. Explosionen som nedslaget utlöste har beräknats till ungefär motsvarande 20 kiloton TNT. Hiroshimabomben hade en sprängkraft av ungefär samma storlek. Detta skulle också ha varit fallet med den asteroid som exploderade i luften strax ovanför Tunguska i Sibirien år 1908. Därför har estniska geologer valt att jämföra Kaalinedslaget med de kända effekterna av Hiroshima och Tunguska. Provtagningarna i Piila kärr tyder på en ålder av 800-400 f Kr för nedslaget. Karta hypertexter.se efter Veski et al 2001.

Pytheas uppgifter om kraterfältet på Ösel har uppfattats så att när solen går ner, försvinner den ned i underjorden för att genom detta ställe färdas till öster för att där åter stiga upp på himlen. Men var det detta som Pytheas beskrev? Han var trots allt vetenskapligt utbildad och trodde därmed att jorden var en sfär. Liksom månen så roterade solen runt jorden ansåg han sannolikt. Så vad kunde Pytheas ha avsett med heliu koite?

Det tycks ha varit Meri som tolkade källorna så att solen vid sin nedgång går ned i underjorden. Detta gjorde han eftersom man i allmänhet trodde att det var endast på detta sätt som man under antiken kunde förklara ett meteoritnedslag. Meri skrev ”Silvervitt” efter det han tagit del av geologiska uppgifter om att en ganska stor meteor hade exploderat i luften ovanför Ösel på 500-talet f Kr. Nio bitar föll ned på ön. Den största bildade Kaalikratern, också kallad Kaalijärv (Kaalisjön), eftersom den är fylld av grundvatten. I en ojämn cirkel med en diameter på omkring en kilometer söder om den ligger de andra, mindre kratrarna. Som en följd av nedslaget fattade hela ön eld, trodde Meri, men det har visat sig att område på cirka 6 kilometer runt nedslagsplatsen brandhärjades. Meri föreställde sig att historier om denna dramatiska händelse hade spridits över Europa. Det var enligt Meri för att undersöka den som Pytheas, som den vetenskapsman han var, skulle ha gett sig iväg på sin långa resa. Men sedan medförde nya geologiska undersökningar av nedslagskratrarna på Ösel en ny datering, nämligen 5000-talet för nuet. Därmed slogs en viktig del av underlaget för Meris hypotes ut. Hans bok översattes därför endast till finska.

Men därefter har det visat sig att denna datering troligen också är fel. Meteoriten trängde ned i den estniska berggrunden. Den består av dolomit – en kalksten med inslag av magnesium och kol. Den är vidare övertäckt av ett tunt lager av sediment, som lagrats efter istiden. Dolomiten hade bildats under Silurperioden (för 444–409 miljoner år sedan). Den innehåller som sagt kol, vilket förvirrar resultaten vid mätningar med Kol 14-metoden.

Olika försök att kringgå denna felkälla har gjorts. En av dem gjordes 2011 och gick ut på att spåra mikroskopiska sferuler, glasartade korn mindre en halv millimeter, som spridits av nedslaget. När sferulerna undersöktes med optiskt stimulerad luminiscens, d v s utsattes för ljus som frigjorde elektroner, som fångats i samband med händelsen i det förgångna, blev utslaget 7 600 ±50 år (Raukas et Stankowski 2011). Det bekräftade en rad undersökningar som alla har gett ungefär denna datering.

Ett annat försök gjordes 2015. Vid nedslaget slängdes krossad dolomit ut från kratern och landade i ett lager i en cirkel runt kratern. På detta lager började ganska snart samlas organiska lämningar. Genom att ta tillvara dem och mäta deras ålder med Kol 14-metoden har en ny datering för nedslaget kunnat göras. Det har gett en ålder för nedslaget till c:a 1650 – c:a 1400 f Kr (Losiak et al 2015). Det innebär mitt i äldre bronsåldern. Denna datering skulle förklara hur det kom sig att så mycket av asteroidnedslaget bevarats som folkminnen i estniska folksånger, vilket just Meri påvisade.

Den märkliga spännvidden hos dateringarna från de olika metoderna gör att man inte låta bli att undra om Kaali kraterfält uppstått genom att det skett två meteoritnedslag vid två olika tidpunkter. En annan och troligare möjlighet är att kratrarna och deras omgivning grävts igenom i sökandet efter meteoritjärn inte bara en gång utan flera gånger under en längre tid. I väntan på slutgiltigt besked ska vi här diskutera kraterfältet som om nedslaget skett under mitten av äldre bronsåldern. Det har anhopats så mycket material om händelsen att diskussionen upptar resten av kapitlet.

Myten om Faethon

Sedan 1990-talet har geologerna varit intresserade att hitta nedslagskratrar i Europa. Till exempel upptäcktes då att Björkfjärden kring Björkö i Mälaren i Sverige var resultatet av ett stort meteoritnedslag för 1,2 miljarder år sedan. Kaali kraterfält i Estland har därför också under denna tid varit föremål för kontinuerligt intresse av både estniska och internationella forskare. Jag har stött på åtminstone ett tjugotal studier. Men det som har särskilt intresse i denna essä om Pytheas i Östersjön är ett förslag av två svenskar, geologen Frans Erik Wickman (1915-2003) och förre professorn i grekiska vid Lunds universitet, Jerker Blomqvist. I en artikel år 1994 föreslog de att den grekiska myten om Faethon skulle vara ett minne av meteoritnedslaget på Ösel (Blomqvist 2013).

Denna myt berättar att den unge Faethon en dag fick lov av sin far solguden Helios att framföra solekipaget. Men Faethon klarade inte av att tygla hästarna. Ekipaget flög för lågt och världen sveddes svårt av den heta solen. För att ont inte skulle bli värre tvingades Zeus att ingripa. Hans blixt träffade Faethon, som störtade till marken tillsammans med ekipaget. Han föll död ned i floden Eridianus. Vid flodstranden står Faethons systrar och sörjer sin bror. Deras tårar förvandlas till bärnsten(!). Enligt Wickman och Blomqvist skulle denna myt ha uppstått som antikens försök att förklara kraterfältet på Ösel.

Blomqvist anför följande tre argument (Blomqvist 2013: 3):

1. I den antika Faethonmyten finns inslag som gör det sannolikt att den är inspirerad av ett meteoritnedslag.
2. I myten finns inslag som indikerar att händelsen utspelade sig långt norrut i Europa, mera precist inom eller i omedelbar närhet av ett område där bärnsten producerades.
3. Inom det aktuella geografiska området och inom det tidsspann som kan vara aktuellt har - såvitt känt - endast ett större meteoritnedslag inträffat, nämligen det som skapade Kaalijärvkratern.

Problemet med Blomqvist är att han är fast i traditionen från Polybius: Pytheas besökte aldrig Östersjö-området hävdar han. Vad gäller Meri karaktäriserar Blomqvist denne som ”fantasifull”. Men Blomqvist har inte kunnat ta del av Meris arbete utan förlitar sig på andras referat, en kritik närmast från (avundsjuka?) akademiska kretsar. I sin ungdom var Meri utestängd från akademiska studier av KGB som misstänkt för oppositionella tendenser. Han tvingades utbilda sig själv via teater och film. För filmerna om olika folk, som talade finsk-uraliska språk i Sovjetunionen, läste han in en omfattande litteratur i etnografi. Det var detta kunskapsmaterial som var ett viktigt underlag för ”Silvervitt”. Som autodidakt kom han också att utveckla icke-akademiska arbetsmetoder. Är man väl indoktrinerad i ett akademiskt sanktionerat metodtänkande händer det lätt att man ropar ”kätteri” inför icke-sanktionerade metoder. Vad Meri såg var att tillgång till meteoritjärn kom att påverka tidens estniska smeder, vilket han påvisade genom att citera folksånger. Det ju förstås är ”kätterskt”, men där arkeologin kommit till korta är det inte ett obefogat sätt att belysa en fornhistorisk situation. Därtill var han den första som uppmärksammade frågan om Kaalinedslagets inverkan på det estniska samhället.

Det som är det intressanta är att dolkar med blad av järn dyker upp i arkeologiska fynd i Fornegypten och Västasien ganska snart efter Ösel-nedslaget (förutsatt att det inträffade kring 1500 f Kr). Den kanske mest berömda dolken är den som hittades i Tutankhamons grav – den är en av de stora dyrbarheterna i Egyptiska museet i Kairo. Den och andra dolkar från denna tid är tillverkade av meteoritjärn (Comelli et al 2016). I skrivna texter från bronsåldern talas det ofta om ”svart järn”. Det skulle vara meteoritjärn, som skulle vara så mycket uppblandat med nickel att oxideringen av järnet bromsas.

Långt före hettiterna med början på 1400-talet f Kr började tillverka verktyg av järn hade smeder på olika håll från Fornegypten till Indien smidit smycken av järn. Det skulle emellertid ha varit erfarenheter från kaukasiskt järnsmide som hettiterna tog över. De innebar att smederna hettade upp en järnbit tills den blev rödglödgad och sedan hamrade den till önskad form. Men hettiterna tycks aldrig ha behärskat tekniken sig göra stål. Smedjorna åter har mest hittats vid tempel och palats (Sieglovà et Tsumoto 2011) – järnföremål var fördelaktiga varor att handla med för den dåvarande härskande klassen.

Det svarta järnet

Det var vid den anatoliska kusten mot Svarta havet, som man började samla upp järnblandad sand. Den renades sedan genom upphettning. När detta startade är oklart. För att få järnet hårt måste kol blandas in i smältan och det är inte säkert att hettiterna till en början klarade de höga temperaturer som en smälta krävde. Så man var länge beroende av det svarta järnet. Det medförde att man höll utkik efter fyndigheter av det, efter kukli, som järn benämndes på hettitiska. Det gällde också handelsstaden Troja. Den hade ett omfattande handelsnätverk som täckte inte bara Östeuropa och sträckte sig till Centralasien utan omfattade även Norden (Lindgren 2013). Professorn i arkeologi vid universitet i Uppsala, Anders Kaliff, bekräftade det sistnämnda i en liten studie 2001. Där påvisade han att Östergötland, främst Norrköpingsområdet, hade haft täta kontakter med Vistulaområdet i Polen och via det söderut till Svarta havsområdet på 1200-talet f Kr. Han talar försiktigtvis om ”möjliga kontakter med hettiterna” (Kaliff 2001). Men beaktande Trojas nyckelställning i handeln i Svarta havsområdet på denna tid, så är det förbindelser med trojanerna som är sannolikare än med hettiterna.

Tar man hänsyn till den dåtida handelns karaktär av utväxlande av gåvor och information, så är det sannolikt att t ex bronsålderns Norrköpingsbor kunde föra söder ut med sin handel uppgifter om meteoritnedslaget på Ösel. Dundret och mullrandet från nedslaget var så kraftigt att det hördes över hela norra Östersjö-området och gjorde att Norrköpingsborna tog reda på vad som hänt (Meri 1983). Det är möjligt att en handelsexpedition från Troja hittade till Ösel på basen av bl a denna information. Resterna från järnstenen i Kaalikratern är nämligen borta liksom också alla större bitar i de mindre kratrarna. Det har förmodats järnet pulveriserades och förångades vid nedslaget. Men det kan också ha hänt att handelsmännen från Troja tillsammans med lokalbefolkningen grävde fram järnet, först från de mindre kratrarna sedan från huvudkratern. På sätt eller annat lyckades man kanske fiska upp bumlingen och sedan bitvis transportera den till Troja för vidare försäljning. I utbyte för järnet skulle Öselborna ha fått olika slag av bronsföremål. Det är belysande att hälften av alla bronsartefakter som påträffats i Estland har hittats på just Ösel.

Med denna handel skedde även en överföring av information av händelsen till trojanerna. Och Öselborna fick i sin tur information om vad som hänt i Troja och över huvud taget östra Medelhavsområdet – Troja var troligen känt i Östersjö-området. Trojanerna förde information om nedslaget vidare till hettiterna. Från dem skulle informationen om meteoritnedslaget vid ett hav i norr vid vars kuster man kunde hitta bärnsten ha nått grekerna. Om detta skedde under bronsåldern på mykernas tid vet vi inte. Sannolikare är att informationen kom från luverna som tog över efter hettiterna och det i östra Medelhavet där grekerna hade kontakter med luverna. Men gick det till på detta sätt?

Kalevala-traditionen

Enligt finska Kalevala (sångerna 47-49) skulle den detroniserade himmelsgudinnan, gemenligen kallad Pohjan akka (som också kan läsas som ”Himmelskäringen”), ha ondsint gömt solen och månen. Den nya, patriarkala himmelsguden Ukko (Gubben) skulle då ha tänt en gnista, som han överlät till den unga jungfrun Impi (namnet betyder just jungfru) att vårda. I överensstämmelse gammal arktisk och finsk-uralisk tradition har elden som företeelse och fenomen sitt ursprung i himlen (Kuusi & Honko 1963). I Impis händer skulle gnistan växa till dagens nya sol och nattens nymåne. Men hon fumlade. Gnistan gled genom hennes händer och föll ned på marken. Då begav sig Väinämöinen, Kalevalas stora hjälte, tillsammans med luft- och väderguden Ilmarinen på jakt efter den. Det ledde till ett invecklat sökande som slutade med att de lyckades hitta den fisk som slukat gnistan. Detta är en version som redigerats om på järnåldern och blivit patriarkalisk. På bronsåldern regerade fortfarande en himmelsgudinna i Östersjöfolkens föreställningsvärld.

Med månkulten i det tidiga jordbrukets idékomplex fick den gamla himmelsgudinnan ormar som ett av sina attribut. De var egentligen en symbol för månens cyklar, som hon styrde. Enligt myter bevarade i Estland och återgivna hos Meri så uppfattades där kometer och asteroider, som ibland kan ses på himlen, som jättelika ormar och då med huvuden av eld. Vi kan föreställa oss att de troddes ha stulit himmelsk eld, vilket hade väckt himmelsgudinnans vrede. Hon skulle följaktligen ha slagit ormarna till marken. En annan möjlighet är en påverkan från skyterna. Meteorerna skulle ha tolkats som uttryck för den onda himmelsdraken, Azhi-Dakat (se nästa kapitel). Den bekämpades och slogs till marken av en hjälte, som i dagens kunskapsläge dock är okänd. Nedslagskratrarna på Ösel skulle vara minnen av en eller flera sådana händelser.

Kaalijärv vid lågvatten på den estniska ön Ösel. Sjön uppstod när en järnmeteorit slog ned i byn Kaali. Det var den största biten av en meteorit, som gav upphov till den 110 meter stora gropen. Biten har uppskattats ha haft en diameter på 3 meter och vägt 30-40 ton (Raukas et al 2005). Enligt dessa forskare slog den ned någon gång för mer än 4000 år sedan, men som framgår av brödtexten finns ingen slutgiltig datering. Bild av Kaspars Priede (Prusux)[www.ppf.lu.lv/prusux] Prusux - Own work, CC BY-SA 3.0. Wikipedia.

Men den patriarkaliska omredigeringen av den finska versionen har gjort att detaljerna i händelsen fallit bort. De finns kanske bevarade i den grekiska myten. Den romerska skalden Ovidius (43 f Kr – 18 e Kr) berättar i sin version i ”Metamorfoser” endast om den outhärdliga hetta som bredde ut sig över Medelhavsvärlden som en följd av Faethons framfart (Ovidius 1998). Den ungerska mytforskaren Karl Kerényi anger i sitt referat av myten om Faethon att som en följd av Zeus blixt ”uppstod en stor brand som endast kunde släckas med en syndaflod” (Kerényi 1955: 173). Blomqvist fäster stor vikt vid dessa uppgifter: ”I vissa antika källor påstås att Faethons vingliga färd och slutliga krasch inte bara medförde våldsam hetta och förödande bränder utan att den också följdes av ett skyfall.” (Blomqvist 2013: 2) Blomqvist menar att särskilt skyfallet är det intressanta. Vid Pinatubo-vulkanens stora utbrott på ön Luzon i Filippinerna år 1991 följdes det också av ett skyfall. Blomqvist konstaterar: ”Kaalijärvmeteoriten och dess stoftmoln kan således mycket väl ha gett upphov till ett uppseendeväckande kraftigt regn” (ibid).

I och för sig finns det ingenting att invända mot denna tolkning. Det är möjligt att det var detta som hände. Men det är inte troligt att det var detta Pytheas upplevde när han bekantade sig med kraterfältet. Rent arkeosofiskt, d v s att studera forntida myter och bildframställningar idéhistoriskt, kan fastslås att myten om Faethon är en metafor för föreställningarna om årets unga sol i Medelhavsområdet. Enligt mina iakttagelser skulle solen redan i slutet av januari nästan stråla som en nordisk högsommarsol. Om vintern varit torr med föga nederbörd, så skulle denna starka strålning ha varit olycklig. Myten skulle förklara sådana katastrofala år.

I den keltiska mytologin uppmärksammas en annan aspekt på årets unga sol. Från Irland och Wales är han känd som Mac Oc eller Oengus, i den galliska som Mabon eller Maponus. I den irländska versionen koncipieras han och föds på en dag. Mycket snart lurar han till sig herraväldet över dag och natt från sin far Dagda (Rees & Rees 1961). I den galliska versionen kidnappas Mabon som nyfödd och hålls fängslad i underjorden tills han befrias av hjälten Kai och kan därmed ta sin roll som året unga sol (Persigout 1985). Sätter man de här mytstrukturerna i relation till passagegraven Newgrange från megalitkulturen på Irland (c:a 3200 f Kr) blir de begripliga. Newgrange är konstruerad så att genom en öppning ovanför ingången lyser solen genom hela gången in till bortre väggen under 17 minuter på vintersolståndets dag. Konstruktionen skulle vara en gestaltning av föreställningen att årets gamla sol koncipierar i underjorden årets nya sol som föds efter en dag. Men vad hände med den gamla solen?

Folkvandringstidens behov

Myter är knepiga källor. Före det abstrakta tänkandet födelse med de presokratiska filosoferna i antikens Grekland var myterna ett sätt att uttrycka komplicerade tankar på en förabstrakt eller semiabstrakt nivå. Det är sällan en myt uppstått som förklaring till en enskild händelse; de tenderar att försöka förklara återkommande händelser, de är ett slags generaliseringar. Om myten om Faethon bygger på information norrifrån om ett stort meteoritnedslaget måste den kunna dokumenteras i någon text bevarad från hettiternas tid. Vidare är det anmärkningsvärt att ingen av de antika källorna, utom Procopius, nämner Faethon i samband med Pytheas resa i norr. Formuleringarna i källorna tyder på ett annat tänkande hos Pytheas.

Vi föreslog i kapitel två att Pytheas också fått utbildning som gallisk druid. Om så var fallet är det sannolikt att han lärt sig den dåtida versionen om den galliska solguden Mabon. Men vi har mycket yngre versioner bevarade. En av dem berättar att Mabon befrias från sitt underjordiska fängelse av hjälten Kai Hir Din. Namnet betyder ”den långe mannen” (Persigout 1985). Den versionen kommer från den tidiga upplagan av Arthur-legenden i Bretagne. Kai Hir Din är en mycket märklig hjälte (ibid): Han kunde bli lång som det längsta trädet. Han kunde skydda sig från regn genom att breda ut sin hand. Han kunde andas under vatten. Han klarade sig utan sömn i nio dagar och nio nätter. Han kunde starta en eld genom att knäppa med fingrarna. Ett sår åstadkommet av hans svärd kunde inte botas med något läkemedel.

Men de äldsta versionerna av Arthur-legenden är från Wales med en datering till ungefär 900-talet e Kr (Littleton & Malcor 2000: 125). Kai Hir Din, i de engelska versionerna också kallad Sir Kay, var den blivande kung Arthurs styvbror. Hans märkliga egenskaper - lång som de längsta träden, okänslig för väder och vind – pekar på att han var en antropomorf form av en hög påle. Ända in på 700-talet hade saxarna en stor väldig stång, kallad Irminsul, som betydde bara ”Den stora sylen eller pålen”. I samband med sina fälttåg mot saxarna (778-782) skulle Karl store har låtit fälla Irminsul.

Eftersom pacificeringen av saxarna innebar ett kristet tvångsdop – de som vägrade avrättades – så har ingenting av mytologin kring Irminsul bevarats i källorna i anslutning till Karls den stores krigståg. Legenderna om kung Arthur är åter en mix av mytstrukturer från många håll. Därför är det inte omöjligt att berättelsen om Kai Hir Din i själva verket beskriver en aspekt på Irminsul. Det skulle ha varit ett utmärkt sätt att föra en bra historia vidare utan att uppge det komprometterande hedniska ursprunget. Den amerikanska antropologen och mytforskaren C Scott Littleton (1933-2010) betonar också att Sir Kay hade ett ”kontinentalt ursprung” (ibid).

Tydligare än så går det inte i dagens kunskapsläge att göra beskrivningen. Legenderna om kung Arthur och riddarna växte fram från skytiskt-sarmatiska myter som tillfogades strukturer från den gemensamma mytvärlden i länderna runt Östersjön samt keltisk mytologi. Utvecklingen började sannolikt redan på folkvandringstid, men dikter och bildframställningar av 1200-talets riddare kring runda bordet, Percival, Gewain, Lancelot, Tristan m fl, kan dokumenteras som fristående hjältar på 600- och 700-talen över större delen av Västeuropa (ibid). Det hade samband med att den relativt nyetablerade, härskande feodalklassen hade behov av förebilder och normkällor, som inte kunde hämtas från kristendomen.

Semitiskt ursprung

Som vi har sett är pålen associerad till den gamla himmelsgudinnan. Den uppstod så att man trodde att gudinnan var förankrad i jorden som sittande med sträckte sig ändå upp till den platta himlen, varvid det var hon som uppbar himmelsskivan med sitt huvud. Denna idé kan dokumenteras från den natufiska kulturen i Levanten för 12 000 år sedan (Lindgren 2014). I denna kultur fanns också kosmisk hjälte som bekämpade ett kosmiskt monster (ibid). Det troddes kunna sluka solen eller månen vid förmörkelser. Men hjälten tvingade det att åter ge ifrån sig de celesta ljuskällorna.

Denna föreställningsvärld fördes av ett folk, som kallas subarer i de gamla mesopotamiska källorna, till Sydmesopotamien kring 3500 f Kr. Där utvecklades denna kosmiska hjälten till en sökande hjälte som vi fortfarande känner genom eposet om Gilgamesh. Därifrån kom föreställningskomplexet att med handeln vandra vidare till kungariket Elam i Zagrosbergen. Under bronsåldern bedrev sedan Oxuskulturen i södra Turkmenistan och nordvästra Afghanistan en omfattande handel med Elam. Idékomplexet förändrades där i överensstämmelse med ekologin. Himmelsgudinnan stiliserades till små kolonner. Varje vår bekämpade hjälten en drake. Den vaktade vattnet inne i bergen, men tack vare hjälten tvingades den ge ifrån sig den livgivande vätskan varje vår (Francfort 1994). Belysande för trenden till lokal variation av denna idétradition är att Oxuskulturens hjälte avbildas med örnhuvud.

Oxuskulturens mytvärld vandrade i sin tur dels till Induskulturen i sydost, dels till Andronovokulturen i norr. Från den sistnämnda fortsatte motivet med en hjälte som kämpar med drakar och monster både österut till bl a Japan och västerut till Östeuropa. Till vår världsdel kom myten om hjälten i vågor. De allra äldsta vågorna tycks ha gått förlorade. Något vet vi däremot om de yngre. En sådan kom med skyterna, som hade en egen version av den. Strukturer från den kom att införlivas i grekernas mytologi i berättelsen om Theseus och Minotaurus (Littleton 2008). Det är möjligt att gotlänningarna/svionerna fick av skyterna uppslaget till en tidig version av det anglosaxiska eposet ”Beowulf” (ibid). Sedan hade sarmaterna sin egen variant av hjältesagan, som de gav åt germanerna, en gåva som småningom blev det berömda Niebelungenlied. En variant av den skytiskt-sarmatiska berättelsen finns bevarad hos ett folk i Kaukasus, som kallas osseterna. Deras hjälte Batraz har en del gemensamt med kung Arthur (Littleton & Malcor 2000; Lindgren 2016).

Som synes är traditionstrådarna få men fascinerande långa. De förändringar de genomgick i de olika kulturerna har gjort det svårt att se sammanhanget. Men läser man idé- och mythistoriskt uppmärksamt ger berättelserna ändå information om sin historia. I den engelska Arthur-legenden uppges att Sir Kay är styvbror till Arthur och därtill äldre. Det är också ett sätt att säga att de är frågan om två olika idétraditioner, varav den ena är äldre (alltså Sir Kay alias Kai Hir Din). Jag menar att denna hjälte var idéhistoriskt besläktad med *Skaðin i Sverige och Virukannas i Estland (som vi ska se).

Pytheas tolkning

Det är troligt att många av de germanska folk som Pytheas stötte på var och en hade sin Irminsul. Det är lika troligt att han berättade om dessa pålar. Men i de romerska källorna finns inte ett ord om denna högst intressanta kulturföreteelse. Enda undantaget utgör Tacitus som i kapitel 34 av ”Germanien” säger att ryktet förkunnar att bland friserna ännu finns kvar Herkules stoder.

Så Pytheas kan på 300-talet f Kr inte ha känt till någon gallisk version av Kai Hir Din. I brist på information kan vi bara misstänka att det var den gamla himmelsgudinnan som ingrep. Det var ju hon som höll uppe himlen och såg till att bevara den kosmiska ordningen. Det vore följdriktigt att det är hon som befriar det nya årets unga sol, som gömts undan i underjorden av den själviska gamla solen. I överensstämmelse med det gamla cykliska tänkandet var detta något som oförändrat inträffade varje år.

Pytheas försökte förklara naturen rationellt i de presokratiska filosofernas efterföljd. Men även om han uppfattade jorden som ett mycket stort klot, så vet vi inte om han förstod att jordaxeln lutade. När han gjorde sina observationer av natthimlen och kunde påvisa att det på denna tid inte fanns någon polstjärna, kan han kanske ha anat att från midsommar lutar jordaxeln på norra halvklotet bort från solen, från vintersolståndet börjar den åter långsamt luta mot solen. De här svängningarna medför att norra halvklotet får en allt starkare instrålning från solen under årets första halva och en avtagande instrålning under den andra. Det är inte troligt att Pytheas förstod dessa variationer varför det var lätt för honom att återfalla på de mytiska förklaringarna, nämligen att solen var ung och ny under första halvåret och allt mera gammal och trött under det andra. Ifall Pytheas på kraterfältet förstod Öselprästernas förklaring att groparna uppstått genom att himmelsormar slagit ner där, bestraffade av himmelsgudinnan, så kan han ändå ha uppfattat dem i överensstämmelse med den mytologi han lärt sig i Gallien. Vad han kan ha sett var en plats där årets gamla sol i en följd av år slagits till marken av himmelsgudinnan. Han trodde sig se en begravningsplats för årets gamla solar. Denna arkaiserande förklaring passade den reaktionära Kosmas Indikopleustes perfekt; därför citerade han Pytheas.

Om det var tankegångar i den här stilen som Pytheas uttryckte i ”Om oceanen” var det under den keltiska storhetstiden helt OK. Men med Roms befästande av sina stormaktsställning under sista seklet f Kr började också de grekiska filosofernas mera avancerade världsföreställningar slå igenom i den romerska eliten. Polybius rynkade förmodligen på näsan åt Pytheas tankar, de var dels föråldrade, dels inte korrekta romerska. De kom även att bidra till att Pytheas blev ifrågasatt.

Kultplats

För att återgå till Ösel, så byggdes runt huvudkratern i Kaali en murliknande konstruktion, troligen ganska snart under äldre bronsåldern. Det har också hittats lämningar av bostäder uppe på kratervallen. Det har tolkats så att kratern betraktades som helig och var föremål för någon slags dyrkan. En annan möjlighet var att Öselborna vaktade sin skatt av järn. Men de ena behövde inte utesluta det andra. Kulten i Kaalikratern kan ha handlat om underjorden, varvid Kaalijärv kanske uppfattades som en ingång. Det kan ha samband med att bronsålderns människor tycks ha börjat tro att den jordiska verkligheten hade någon sort underjordisk motsvarighet. Detta gör det troligt att det var präster av något slag som visade Pytheas runt på Ösel.

I sin bok försöker Talvik bevisa att Meri trots allt hade rätt. Thule var Ösel. Men jag blir inte helt övertygad av Talviks argument. Ösel ligger söder om 60:e breddgraden. Thoule, som Pytheas själv skrev, låg längre norrut. Ptolemaios hävdar att den befann sig strax norr om 63:e breddgraden. Många har föreställt sig att platsen låg på själva polcirkeln. Hur kan det ha förhållit sig?

Till nästa kapitel: Övervintringen i Muuksi.

Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 som en följd av ett sabotage riktat mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

---

Källor till detta kapitel:

Blomqvist 2013:) Jerker Blomqvist: Mytologi och meteoritforskning: Var störtade Faethon? AIGIS Supplementum II: Festskrift til Adam Bülow-Jacobsen. Köpenhamns Universitet, Saxo-Institutet.
Comelli et al 2016: Daniela Comelli, Massimo D'orazio, Luigi Folco, Mahmud El-Halwagy, Tommaso Frizzi, Roberto Alberti, Valentina Capogrosso, Abdelrazek Elnaggar, Hala Hassan, Austin Nevin, Franco Porcelli, Mohamed G. Rashed and Gianluca Valentini: The meteoritic origin of Tutankhamun's iron dagger blade. Meteoritics & Planetary Science, Volume 51, Issue 7.
Evans & Berggren 2006: James Evans and J Lennart Berggren: Geminos's Introduction to the Phenomena. A Translation and Study of a Hellenistic Survey of Astronomy. Princeton University Press.
Francfort 1994: H.P. Francfort: The Central Asian dimension of the symbolic system in Bactria and Margiana. Antiquity, 68 (259) 1994.
Kaliff 2001: Anders Kaliff: Gotic Connection. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC - 500 AD. Occational Papers in Archaeology 26. Uppsala.
Kerényi 1955: Karl Kerényi: Grekiska gudar och myter. Översatt från tyska till svenska av Assar Asker. Natur och Kultur.
Kuusi & Honko 1963: Matti Kuusi och Lauri Honko: Sejd och saga. Översatt från finska av Thomas Warburton. Rabén & Sjögren.
Lindgren 2013: Sören G Lindgren: Varför blev Troja en så berömd stad? hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Troja.htm)
Lindgren 2014: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder – Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm)
Lindgren 2016: Sören G Lindgren: Vikingatidens offentlighet speglad i dess bardteater. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/bardteater1.htm)
Littleton & Malcor 2000: C. Scott Littleton and Linda A. Malcor: From Scythia to Camelot: A radical reassessment of the legends of King Arthur, the Knights of the Round Table, and the Holy Grail. Garland Publishing Inc.
Littleton 2008: C. Scott Littleton: Theseus as an Indo-European Sword Hero, with an Excursus on Some Parallels between the Athenian Monster-Slayer and Beowulf. The Heroic Age, Issue 11 (May 2008).
Losiak et al 2015: Anna Losiak, Eva Maria Wild, Matthew S. Huber, Tomasz Wisniowski, Kristiina Paavel, Argo Jõeleht, Rudolf Välja, Jüri Plado, Aivar Kriiska, Jakob Wilk, Michael Zanetti, Wolf D. Geppert, Alexander Kulkov, Peter Steier, Irena Pirkovic: Dating Kaali Crater (Estonia) based on charcoal emplaced within proximal ejecta blanket. COPERNICUS 4/2015.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Ovidius 1998: Publius Ovidius Naso: Metamorfoser. Översatt från latin till svenska av Erik Bökman. Natur och Kultur.
Persigout 1985: Jean-Paul Persigout: Dictionnaire de mythologie celtique. Editions du Rocher.
Raukas et al 2005: Anto Raukas, J.-M. Punning, T. Moora, Ü. Kestlane, A. Kraut: The Structure and Age of the Kaali Main Crater, Island of Saaremaa, Estonia. Kapitel i boken Impact Tectonics. Redaktörer Christian Koeberl och Herbert Henkel.
Raukas et Stankowski 2011: Anto Raukas and Wojciech Stankowski: On the age of the Kaali craters, Island of Saaremaa, Estonia. BALTICA Volume 24 Number 1 June 2011.
Rees & Rees 1961: Alwin Rees and Brinley Rees: Celtic heritage. Ancient tradition in Ireland and Wales. Thames and Hudson.
Sieglovà et Tsumoto 2011: Jana Sieglovà and Hidetoshi Tsumoto: Metals and Metallurgy in Hittite Anatolia. Kapitel 11 i boken Insights into Hittite History and Archaeology, redaktörer Hermann Genz och Dirk Paul Mielke. Colloquia Antiqua 2. Peeters, Leuven.
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt av Alf Önnerfors, Stockholm 1960.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.
Veski et al 2001: Siim Veski, Atko Heinsalu, Kalle Kirsimae, Anneli Poska and Leili Saarse: Ecological catastrophe in connection with the impact of the Kaali meteorite about 800-400 B.C. on the island of Saaremaa, Estonia. Meteoritics & Planeray Science 36, (2001).

---