Greken som upptäckte Östersjön, VIII

'Djävulen' vid Onegan

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Under sin upptäcktsfärd i Östersjön fortsatte Pytheas från Joaorgs fornborg till Nevaälven och genom den upp till Ladoga. Där träffade han på både protokarelare och protosavolaxare, som rätt läst framgår av Tacitus bok om germanerna. Men fortsatte Pytheas från Ladoga norr ut? Hur långt mot norr kunde han ha färdats? Kan han ha nått ända till Kaninhalvön på Vita havets högra sida?

F

rån Narva kunde Pytheas ha sökt sig ännu längre öster ut – till Nevaflodens mynning (där i dag den ryska staden S:t Petersburg ligger). Neva är emellertid inte en rysk hydronym utan ett vattennamn av östersjöfinskt ursprung. På finska betyder ”neva” både kärrlandskap utan träd och strömmande vatten (Toivonen et al 1979, uppslagsordet neva). Nevaflodens delta var å ena sidan vidsträckt sumpigt och å andra sidan rann vattnet i huvudfåran med kännbar ström. Själva mynningen torde ha varit bred och lätt att hitta. Därefter borde det inte ha varit svårt för Pytheas och hans resesällskap att följa älven till Ladoga.

Nevafloden är emellertid inte ett gammalt vattendrag. Ladogasjön tömde sig efter istiden genom en fåra, som gick genom norra delen av Karelska näset i trakten av Heinjoki. Floden utmynnade då i Viborgska viken. Men landhöjningen i norra Ladogaområdet var snabbare än i det södra, så fåran genom näset torkade ut kring 1350 f Kr. Det tog ungefär hundra år för vattnet i Ladoga att öppna den nya fåra som vi kallar Nevafloden.

Ladoga åter är Europas största insjö. Den omfattar 17 891 km², att jämföra med Vänerns 5 655 km². Ladoga sträcker 219 km i nord-sydlig riktning och har en bredd på 83 km. Ladoga fick sitt nuvarande namn under vikingatiden (efter en å och en svensk handelsplats Ladoga; Ambrosiani). På finska har den länge kallats Nevajärvi (Nevasjön). Det var troligen karelarnas ursprungliga benämning på sjön. På detta östersjöfinska språk betyder ”neva” också vattensystem (Toivonen et al 1979, uppslagsordet neva).

Under övervintringen i Muuksi var det som sagt troligt att Pytheas hade lärt sig behjälpligt votiska. Så han skulle ha klarat sig språkligt när han utforskade Nevasjön/Ladoga. Det är rimligt att anta att Pytheas först i Muuksi och sedan möjligen i Joaorg hade hört hänvisningar till ”neva” i form av Nevajoa (Nevafloden). Sedan fick han i Ladoga höra att sjön kallades Nevajärvi och att Neva också fortsatte åt nordost (Svirälven och Onegasjön). Kanske upplyste karelarna honom att Neva sträckte sig ända till Vienanmeri (Vita havet).

Om han följde sin ursprungliga ambition att hela tiden ha kust på höger sida tog det honom med alla strandhugg han gjorde åtminstone en månad eller två innan han hann runt Nevasjön/Ladoga. I öster och norr mötte han då protokarelare och i väster protosavolaxare. Att han gjorde det framgår av Tacitus' text. I ”Germanien” sägs: ”Det övriga faller redan inom fabelns område, att hellusier och oxioner bär människors ansikten och uppsyn men djurs kroppar och lemmar. Detta skall jag såsom varande obestyrkt lämna oavgjort ” (Tacitus 98 e Kr: kapitel 46).

Detta är än en gång en mytologisering av vad Pytheas de facto beskrev. Som den förre professorn i latin vid universitet i Jyväskylä, Tuomo Pekkanen, har påpekat är etnonymerna som Tacitus återger på grekiska (Pekkanen 1993). Vanligtvis översatte Tacitus Pytheas grekiska formuleringar till latin. Men i detta fall gjorde han det inte. Såvitt vi vet har ingen annan skrivkunnig grek än Pytheas besökt Nevasjön/Ladoga under antiken. Det är bara han som kan vara källan. Pekkanen framhåller vidare att etnonymen hellusier kommer av grekiskan ord ellos, som betydde hjort, ren. Etnonymen oxioner är härlett från fornfinskans ord för björn, oksi. Protosavolaxarna hade hjorten eller renen som sitt totem (Ren- eller Hjortstammen), protokarelarna åter björnen (Björnstammen) (ibid).

Pytheas skulle ha nått Nevasjön/Ladoga strax efter det isen gått upp. Det var fortfarande kallt och människorna som bodde runt sjön bar fortfarande vinterkläder, d v s pälsverk, alltså vad Tacitus fått till ”djurs kroppar och lemmar”.

Skymningen övergår i gryning

Nevasjön/Ladoga ligger också så långt norr om 60:e breddgraden att där uppträder fenomenet att efter solnedgången pågår i över en timme en skymning till klockan 24:00, varefter en lika lång gryning tar över tills solens uppgång. Hos Tacitus finns följande beskrivning av detta fenomen ”den redan sjunkande solens sista glans varar till morgonen så klar, att den gör stjärnorna matta” (Tacitus 98 e Kr: 45). Det är rimligtvis en iakttagelse som Tacitus fått från Pytheas och massaliern gjorde denna observation just någonstans vid Nevasjön/Ladoga.

Relaterar man dessa ljusa nätter till den gåtfulla toponymen Thoulē öppnar sig ytterligare en möjlig förklaring. I voternas språk användes adjektivet selkeä (klar, ljus) som synonym till tuli. De ljusa nätterna i juni och juli norr om 60:e breddgraden kunde av voterna ha beskrivits om ”eldiga” (Itkonen et al 1975, uppslagsordet tuli). Då skulle Pytheas ortnamn Thoulē vara en sammanfattande beteckning för länderna norr om 60:e breddgraden där den långa skymningen och gryningen på vardera sidan om midsommar gör att inga nätter förekommer (trots att solen går ned bakom horisonten). Lägg därtill de möjliga uppgifterna om att ”Neva” sträckte sig ända till Vita havet; på Nevasjön/Ladoga skulle Pytheas ha fått intrycket att han kommit till den stora fennoskandiska öns östra kust. Den bysantinska historikern Procopius (cirka 500 – cirka 554 e Kr) föreslog att det var just denna ö, som var det Thoulē, som Pytheas trodde sig ha upplevt. Procopius skriver:

”Nu är Thule synnerligen stort; ty det är mer än tio gånger större än Britannien. Och det befinner sig mycket avlägset från det mot norr. På denna ö ligger marken till större delen öde, men i det bebyggda landet finns tretton nationer med talrik befolkning och de har en kung över varje nation. På denna plats äger varje år rum en underbar händelse. För vid sommarsolståndet går solen inte ner på 40 dagar utan visar sig oavbrutet ovanför jorden. Men mindre än sex månader senare, kring vintersolståndet kan solen inte ses på denna ö, utan en natt utan slut täcker det; och resultatet blir en modfällhet som håller människorna inomhus ty de är oförmögna att umgås med varandra under hela denna tid. Och fastän jag gärna hade rest till denna ö och blivit vittne till de sakernas förhållande som jag berättade om, har möjligheten inte kommit. ---” (Procopius 545: bok VI, kapitel XV).

Procopius, som var en palestinier i det östromerska kejsardömets tjänst, uppfattade Fennoskandien som Thule och betraktade Thule som en ö. Han var med om den östromerska kejsarens krig mot goterna i Italien och hade tillfälle att fråga ut bildade goter om vad de visste om förhållandena längst i norr. Dessa uppgifter tycktes bekräfta vad han läst i eller hört om från Pytheas bok ”Om oceanen”. Men han var särskilt intresserad av den del som låg norr om polcirkeln – han ville med egna ögon se det märkliga med en sol, som aldrig sänker sig under horisonten under 40 dygn kring midsommar, alltså en uppgift som han på intet vis betvivlade. Om han ursprungligen hade fått uppgiften från Pytheas på sätt eller annat trodde han fullt ut på den nu närmare tusen år gamla uppgiftslämnaren. Han berättar även om samerna som han kallar Scrithiphini (Skridfinnar, alltså skidande jägare och samlare) på ett sätt som påminner om vad Tacitus skrev och som därmed också kan vara från Pytheas. Vi återkommer till denna fråga till lite senare.

Norr om Britannien?

Rekonstruktion i form av en ritad karta av Eratosthenes beskrivning av den kända världen under hellenismens tid. Denne grekiske geograf levde 276-194 f Kr, alltså bara dryga 100 år efter Pytheas. Eratosthenes bild av Britannien och Thule är sannolikt byggd på Pytheas iakttagelser under resorna runt Britannien och genom Östersjön. Eratosthenes kom till slutsatsen att Britannien och Irland låg i sydvästlig-nordostlig riktning parallellt med Europa och pekade mot Thule. Denna ö skulle ha legat både ännu längre norr och öster ut, mellan Keltoi och Scythia, alltså där Fennoskandien de facto ligger (och som Pytheas sannolikt beskrev). När man under antiken småningom förstod att Britannien och Irland var orienterade i mer nord-sydlig riktning tycks föreställningen om Thule ha fått följa med väster ut. Karta efter Roller 2010.

Enligt traditionen från antiken, som troligen grundlade av Eratosthenes (se kartan ovan), låg Thule norr om Britannien. Det behöver inte betyda rakt norr om Britannien, men det var vad antiken trodde. Den beskrivning av de ljusa nätterna som Tacitus återger är en iakttagelse som kan göras norr om 60:e breddgraden ända fram till polcirkeln. Om vädret tillät Pytheas att mäta breddgraden på någon udde i Onegasjön eller vid Onegavikens strand av Vita havet så kunde han ha konstaterat att den låg norr om Britannien. Men som framgår av den rekonstruerade kartan ovan skulle Thule ha flyttat väster ut när man småningom insåg att Britannien och Irland pekade mera utpräglat i nordlig riktning. Så slarvigt som antikens historiker och geografer ofta läste Pytheas kom de till slutsatsen att Thoulē som det nattljusa landet låg rakt norr om Britannien. Visserligen går den 60:e breddgraden genom Färöarnas södra udde, men denna plats besökte Pytheas aldrig.

Pytheas trodde att han sjöledes färdades runt kontinenten som den periplus-resande som han var. Vattenvägarna skulle då ha lett honom så långt som till Onegasjön. Men det går att hitta en del indicier på att han fortsatte ännu längre norr ut. Det är möjligt att han fann vägen till Vita havet och besökte t o m Kaninhalvön på den stora vikens östra sida. Men det är svaga indicier, så det är lätt att tvivla på dem. Antiken trodde tydligen länge inte alls på denna del av Pytheas berättelse. Men borde inte vi åtminstone överväga möjligheten?

På sensommaren skulle alltså Pytheas och hans sällskap i två-tre båtar ha rott uppför Svirälven. Den var på denna tid ganska strid på sina ställen, så det är möjligt att sällskapet fick bära sina båtar förbi forsarna. I dag är älven uppdämd av två dammar som används till att producera el. Svirälven heter på finska Syväri. Det skulle komma från adjektivet syvä, djup. Syväri skulle betyda ”det djupa vattendraget”. Det svenska namnet Svir skulle vara en förvrängning av Syväri.

När Pytheas med sällskap nådde sjön Onega nära dess södra ände kan de ha blivit förvånade över att norr ut tycktes sjön sträcka sig utan slut. Den är också Europas näststörsta sjö med en yta på 9 894 km². Sjön har 1 369 öar med en total area på 250 km². På finska heter sjön Ääninen och Äänisjärvi. De båda varianterna återgår på ett urfinskt ord för ”höra” (Itkonen et al 1978: uppslagsordet ääni, ljud). De skulle betyda ungefär den ”ljudande” sjön eller sjön ”som hörs”. Det kan ha samband med att vädret är ytterst nyckfullt på sjön och plötsliga stormar kan ställa till förlisningar. Kanske avsåg hydronymen det förhållandet att man kunde höra upprörda vågor slå mot en strand innan man själv nåddes av den hårda vinden.

Det svenska namnet ”Onega” kommer emellertid från den karelska benämningen Oniegu, Oniegujärvi. Det har inte gått att hitta en etymologisk förklaring till detta ord – trots att ryssarna skryter med sin 'milda kolonialism' tillåts inte minoriteterna bygga ut de institutioner som behövs för att minoritetsspråket ska kunna fortleva. I Finland har en del gjorts för att ta tillvara det karelska språket, bl a finns en karelsk-finsk ordbok på nätet. I den har jag hittat ordet oneh. Det betyder ”stackare”, ”olycklig” men också ”olycksbådande”, ”illavarslande”. Om hydronymen Oniegu är härledd från oneh kan det ha betytt ungefär ”den illavarslande sjön”. (Om någon läsare råkar ha den etymologiska kunskap som krävs för att få fram den exakta betydelsen av Oniegu, var snäll och meddela mig.)

I detta sammanhang är det intressanta att den alexandrinska geografen Ptolemaios förlägger Thules breddgrad till någon udde i norra Onegasjön: 63°, inte till den 66°, d v s polarcirkeln, som många antika geografer. Den ryska historikern Dimitrij Shcheglov påpekar i en intressant studie att Ptolemaios följde ganska nära Pomponius Melas beskrivning av världen (Shcheglov 2007). Mela var som vi tidigare framhållit väl förtrogen med Pytheas ”Om oceanen”.

Vattenväg till Vita havet

Från och med Muuksi skulle Pytheas ha fått en växande information om det vattensystem, Nevan, som sträckte sig ända till ett 'annat hav' långt i norr. Efter att ha rundat Ladoga fick han kanske hjälp av en vägvisare, som visste vägen norr ut. Så vi kan gissa att Pytheas tog sig längs Svirälven till Onegasjön. Som vanligt skulle han ha följt den högra stranden i sin färd mot norr. Beaktande de korta somrarna på 63:e breddgraden, var han snart tvingad att söka en plats för övervintring i någon bosättning här.

Sedan jägarstenåldern har det funnits en handelskoloni någonstans på Onegasjöns östra strand. Det är troligt att det med jordbrukets ankomst utvecklades den till någon form av handelsplats med inslag av kvardröjande ceremonicentrum – människor gjorde pilgrimsfärder dit, och pilgrimerna lockade i sin tur handelsmän. Men vad som finns kvar av denna märkliga historia är, dels ett gravfält på Renön (på ryska Oleni ostrov) i norra Onegasjön, dels omfattande områden med hällristningar på östra Onegasjöns strandhällar. Bosättningen låg kanske vid Vodlaälven men har hittills inte upptäckts av arkeologer.

Ristningarna på strandhällarna är från neolitikum, alltså det tidiga bondesamhället. Det vet man av att geologiska undersökningar av Onegasjön har visat att sjöns vattenyta låg flera meter högre under en period (Poikalainen 1999). Det var en följd av landhöjningen och pågick från cirka 2000 f Kr cirka tusen år framåt. Ristningarna var då översvämmade. Men om Pytheas besökte platsen på 300-talet f Kr skulle de åter ha legat fullt synliga på torra land.

Under sin övervintring i bosättningen vid Vodlaälven – förutsatt att den inträffade – skulle han lärt sig förstå den lokala dialekten, förmodligen en form av vepsiska. Skillnaden mellan vepsiska och votiska var kanske liknande den som mellan svenska och norska. Pytheas kunde lätt ha lärt sig vepsiska och kanske lärt sig tala en blandning av votiska och vepsiska, som svenskar som lär sig elementa i norska blandar svenska och norska ord. Vidare hände troligen att han blev förevisad hällristningarna. Även den ristning som i dag är känd som ”Djävulen från Peri Noz”. Den är 2,5 meter hög, en iögonenfallande figur. På Pytheas tid var hon ännu inte överhuggen av ett kors. Det är sannolikt att hon dyrkades av lokalbefolkningen.

Utmärkande för denna gudinna är att hon har benen utbredda. Den äldsta avbildningen av henne finns i Shulgan Tash-grottan vid Belayafloden i sydvästra delen av Uralbergen. Den är från början av mesolitikum, kanske från för 8 000 år sedan. På målningen från Shulgan Tash ser det ut som om hon menstruerade, vilket har gjort att hon uppfattats som obscen. Men det är honung och andra former av fruktbarhet som kommer från hennes sköte. Men för icke-troende har det obscena dominerat. Det har bevarats i den fornnordiska mytologin. I ”Skaldaskaparmal” berättas om hur Tor höll på att drunkna när han vadade över floden Vimur. Vattnet steg plötsligt. Orsaken till det var att jättinnan Gjalp försökte stoppa Tor genom att urinera i floden. Men Tor kastade en sten som täppte källan...

Hon var dock inte vilken okynnig jättinna som helst. I ”Voluspa” omnämns hon som den första av de nio mödrar som födde himmelsguden Heimdall. Han är associerad till världsträdet Yggdrasil men också under namnet Hallenskide till världspelaren. Gjalp och Heimdall är avlägsna ekon från den gropkeramiska religion som var spridd i Sverige under bondestenåldern.

I den fornfinska mytologin återfinner vi henne som nämnt i Lemminkäinens namnlösa mor. Men berättelsen om mordet på Lemminkäinen i ett bakhåll och styckandet av hans kropp för att alla spår av honom ska försvinna är en utveckling av en myt från bronsåldern. Därför beskrivs gudinnan som en vanlig kvinna, men hennes gudomliga ursprung avslöjas genom att hon kan tillkalla ett bi, ty Urals vita gudinna hade som ett av sina huvudattribut just biet. Det hämtar åt henne de himmelska salvor hon behöver för att återge åt sonens hopsamlade kroppsdelar liv. Det var denna förmåga hos gudinnan, att hela och återge livet, som dyrkades bland vanliga människor i Karelen fortfarande på medeltiden och fick en fanatisk abbot att tillgripa åtgärden att hugga ett kors över bilden av henne på Onegans strand.

Efter besöken i Muuksi och Joaorg visste Pytheas en del om denna dam. Nu fick han reda på ännu mera, den karelska versionen av myten om henne. Vi kan bara beklaga att den romerska kulturen var så arrogant att den inte fann dessa uppgifter intressanta.

Nästa vår fortsatte Pytheas norrut. Det är troligt att han valde att följa kusten på höger hand, d v s han tog sig in i Zaonezhsky- och Povenetskyviken av Onegasjön. Hur fortsättningen på resan kunde ha gestaltat sig ska vi berätta i följande kapitel: Vid världens ände.

Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett riktat sabotage mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20161012.

---

---

Källhänvisningar:

Ambrosiani: Per Ambrosiani: Ladoga - sjön som byter namn. Stockholms universitet. Slaviska institutionen. http://slav.su.se/sprakbitar/pa_lad.html
Itkonen et al 1975: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki ja Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja (Finska språkets etymologiska ordbok), del V. Suomalais-ugrilainen seura.
Itkonen et al 1978: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki ja Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja (Finska språkets etymologiska ordbok), del VI. Suomalais-ugrilainen seura.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Pekkanen 1993: Tuomo Pekkanen: Tuntemattomien kansannimien identifiointimetodeista. (Om metoderna för identifiering av okända folknamn.) Oulun yliopisto, Historian laitos, särtryck nr 312, Oulu 1993.
Poikalainen 1999: Väinö Poikalainen: Some Statistics about Rock-carvings of Lake Onega. Folklore vol.11 1999.
Procopius 545: Procopius från Caesarea: History of the Wars, Books V. and VI. Översatt till engelska av H.B. Dewing. Utgiven som ebok 2007 på Project Runeberg.
Ptolemaios: Claudius Ptolemy: The Geography. Översatt till engelska av Edvard Luther Stevenson, Dover Edition 1991.
Roller 2010: Duane W. Roller: Erstothenes' Geography. Princeton.
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt till svenska av N. E. Hammarstedt, 1916.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.
Toivonen et al 1979: Yrjö Toivonen, Erkki Itkonen ja Aulis J. Joki: Suomen kielen etymologinen sanakirja (Finska språkets etymologiska ordbok), del II. Suomalais-ugrilainen seura.
Toivonen 1981: Yrjö Toivonen: Suomen kielen eytmologinen sanakirja. (Finska språkets etymologiska ordbok) del I. Suomalais-ugrilainen seura.

---