Greken som upptäckte Östersjön, VI

Övervintringen i Muuksi

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Efter besöket på Ösel fortsatte Pyhteas sin resa utmed den estniska nordkusten. Kanske på förslag av en de präster skulle han ha stannat vid Muuksi järnåldersgård, cirka 30 km öster om dagens Tallinn. Där skulle han ha förevisats det märkliga gravfältet Hundikangrud vid Kahalasjön.

D

en mest omdiskuterade toponymen som Pytheas lämnade efter sig var Thule, eller Thoulē som Pytheas själv skrev men med grekiska bokstäver. I den mycket långvariga diskussionen om namnet har konstaterats att det inte tycks återgå på något europeiska språk. Men det är ett grovt fel, visade Lennart Meri. Thoulē är en grekisering av det fornestniska ordet för eld, tule, som vi konstaterade i första kapitlet. Det var först i Rigabukten och sedan på Ösel som Pytheas kom i kontakt med de östersjöfinska språken. Hur kom det sig att han fäste sig vid just ordet tule?

Meri, sekunderad av Talvik, vill ha det till att Thoulē avsåg Ösel. Men varför skulle just Ösel var förknippad med eld? Meteoritnedslaget inträffade för så pass länge sedan att den skogsbrand som det gav upphov till inte var centralt i människornas medvetande längre. Därtill är det osäkert om de dåtida Öselborna på sin arkaiska estniska kunde kommunicera till Pytheas allt som man kom ihåg.

Som vi såg i förra kapitlet trodde människorna i Estland på denna tid att det fanns en himmelsk eld, som var ursprunget till all eld på jorden. Kanske fanns det en sedvänja i Östersjö-området att man firade den himmelska elden och dess härskarinna, himmelsgudinnan, genom midsommareldar sedan bondestenålderns början.

Men det fanns också kontinental tradition av midsommareldar. Den franska folklivsforskaren Henri Dontenville (1888-1981) berättar i sin bok La Mytologie Française om de stora midsommarbrasor som tändes på bergstoppar i Frankrike till ära för dagsljusets gudom, Belenos, på midsommaraftonen under forntiden (Dontenville 1948). Pytheas måste ha sett under sin barn- och ungdom hur fjärran bergstoppar lyste upp under midsommarkvällen. I Storbritannien förekom en annan form av denna sedvänja, som firades i anslutning till första maj. Därvid tändes eldar på höga höjder till samma guds ära. Kanske deltog Pytheas i ett sådant firande på Hebriderna (Cunliffe 2002).

Engelska handelsmän tillsammans belgiska kolleger – det finns förslag om att etnonymen ”belgare” skulle betyda ungefär ”Belenos dyrkare eller människor” – kan ha fört sedvänjan med Belenos brasor till sin handelskoloni någonstans i Litauen. De keltiska impulserna kan ha förstärkt sedvänjan med midsommarbrasor i Östersjöområdet – de kunde t ex ha gjort dem allt större. Det platta landskapet i länderna runt Östersjön gjorde att eldarna inte brändes på några höjder utan i närheten av bebyggelserna. Därmed fick de mera karaktären av folkfest än draget av ritual i den keltiska världen. Än i dag firas midsommar i Finland med midsommarbrasor. Det gjorde man i Sverige också till 1600-talet, då brandfaran gjorde att brasan förflyttades till Valborgsmässoaftonen. Även i Lettland och Litauen firas sommarsolståndet med stora bål.

Himmelsgudinnans försvinnande

Nu kan man förstås säga att midsommarfirandet och dess former inte är någonting viktigt historiskt sett. Men det sannolika är att midsommarbrasornas utveckling sammanhängde med ett stort paradigmskifte i dåtidens tänkande. Tron på den urgamla himmelsgudinnan ersattes av en himmelsgud. I Sverige förvisades gudinnan troligen till underjorden och ersattes med Tyr, i Finland och Estland försvann hon (men hennes minne bevarades i Kalevala genom binamnet Pohjan Akka (kan också läsas ”Himmelsvikens gudinna”)) och i hennes ställe kom bl a väder- och luftguden Ilmarinen. I Sverige tog sig detta skifte troligen uttryck i att man brände väldiga eldar till Tyrs ära. I Haninge har upptäckts spår av en verklig jättebrasa i skogarna norr om Västerhaninge, som är cirka 2000 år gamla (Wikell 2006). Brasan skulle ha varit så stor att elden kunde ha gett ett återsken bortom horisonten. Lämningar av sådana eldar har också upptäckts över hela Mälardalen (ibid). De låg långt borta från bebyggelsen, varför det är möjligt att elden firades som en männens fest till guden Karls ära – Karl skulle länge ha varit Tyrs egentliga namn (Lindgren 1992).

Men observera att så stora eldar inte kunde brännas sommartid – gnistregnet från dem skulle ha gett upphov till förödande skogsbränder. Det är rimligt att anta att de stora brasorna firades vintertid, sannolikt kring vintersolståndets dag, då ett snötäcke (eller blöta) hindrade elden att spridas. Någonting liknande skulle ha hänt hos skyterna (se längre ned).

Bytet från kvinnliga gudomar till manliga verkar ha varit en utdragen process. Det hade samband med att man långt in i bondestenåldern ännu trodde att dag och natt var två olika rum, som regelbundet bytte plats. Småningom vann föreställningen att dag och natt var två olika aspekter på ett och samma rum över handen. Bildmässigt avspeglas föreställningen i den levantinska världen genom att gudomarna fick två huvuden, ett för natten, ett andra för dagen. Men länge fanns det både manliga och kvinnliga gudomar med två huvuden. Småningom försvann de dock för en himmelsgud, som omfattade hela dygnet: El i Levanten, Anu hos sumererna i södra Mesopotamien. I den keltiska världen levde undanskymd kulten av en flerhövdad gud ända in i tidig romersk tid. Se bilden till vänster.

Efterhand som som samhällenas uppbyggnad blev alltmer komplicerad försköts tankevärlden från frågorna om den yttre verklighetens konstruktion mera i riktning mot legitimering av sociala förhållanden och i samband med det förebilder för beteendet. Men i Östersjö-området tycks man under bronsåldern ännu ha varit upptagen av att förstå årets egenskaper: att ena halvan av året var ljus och varm, den andra mörk och kall. Därför spelade ett par inbördes kivande tvillinggudar en viktig roll i den tidens föreställningsvärld. Men sedan kom de olika aspekterna på de tvillingarna att brytas ut och bli självständiga gudomar. Ull skulle ha införts som natthimlens stjärnbeströdda gudom från Mälardalen västerut av ortnamnen att döma (Edholm 2014). Tyr åter skulle inta denna ställning i Danmark och västra Sverige som vi strax ska se. När de nordiska samhällena reorganiserade sig efter fimbulvinterns katastrof verkar det som Tyr bl a under namnet Karl spelat en viktig roll. När man lärde sig mobilisera männen inom ett större område till krig – man uppbådade härar på flera hundra man – skulle det ha skett i Karls namn. Han blev därmed också en krigsgud (ibid).

I en masteruppsats vid religionshistoriska institutionen vid Stockholms universitet påvisar religionshistorikern Klas af Edholm att kulten av Tyr/Karl som krigsgud var begränsad till Tyskland och Skandinavien. I kapitel 3 av denna essä berättade vi om de skytiska anfallen på östra Kontinentaleuropa på 500- och 400-talet f Kr. Vad verkan kan de haft på germanerna? Är det möjligt att himmelsguden Tyr blev krigsgud tack vare ett skytiskt inflytande?

Krigsguden Tyr

Enligt Herodotos hade skyterna i allmänhet inte några fixa kultplatser utom i fråga om sin krigsgud, vars namn den grekiske historikern återger på grekiskt vis som Ares. Herodotos berättar detaljerat om skyternas sätt att offra till sin krigsgud:

”Åt Ares offrar de däremot på följande sätt. I vart och ett av de olika landskapen (läs: bystaterna) finns upprest åt Ares en helgedom av följande beskaffenhet. Risknippor är lagda ovanpå varandra, så att de bildar en höjd, tre stadier både i längd och bredd, men inte lika hög. Högst uppe är det en flat fyrkant. Tre av sidorna stupar lodrätt ner, men den fjärde sidan är långsluttande. Varje år kör de dit etthundrafemtio lass med risknippor, ty högen sätter sig alltid under vintern. Ovanpå högen står ett svärd av järn, och det är Ares' kultobjekt. Åt denna sabel offrar de årligen boskap och hästar, och de offrar åt denna sabel rikligare än åt de övriga gudarna. Av alla de fångar, som de tagit i krig, offrar de en på hundra. Därvid tillgår det inte på samma sätt som med boskapen, utan helt annorlunda. Först häller de nämligen vin över fångens huvud, slaktar honom över ett kärl och bär sedan upp detta för rishögen, där de häller blodet över svärdets topp. Nedanför helgedomen förfar de däremot på följande sätt. De hugger av högra armen ända upp till axeln på alla de offrade människorna och kastar den upp i luften. Efter att sedan ha fullgjort de övriga offren vänder de hem. Armen blir liggande, där den föll ner, och kroppen blir liggande för sig.” (Herodotos: Bok IV, stycke 62; detta stycke översatt av Claes Lindskog).

Det finns många frågetecken kring denna beskrivning. Det går att förstå att plattformen inte är gjord av stockar, ty på slätterna var det ont om träd. Men varför använde man inte sten och jord? Ris fanns i form av sly utmed de många floderna. Men om man varje år körde 150 lass risknippen till en och samma offerplats skulle genom åren högen bli enorm, även om den sjönk ihop vintertid. Det troliga är att man använde risknippen därför att plattformen kunde brännas ner, sannolikt i samband med vintersolståndet. Ty frågan är om inte skyternas ”Ares” också var en tidig eldgud, en föregångare till mazdaismens eller som vi säger i Europa zoroatrismens eldgud Atar eller Azar Goshasb (mazdaismen var den religion som perserna bekände sig till). Atar, i Indien också kallad Agne, var inte bara en eldgud utan även ett slags himmelsgud som till häst bekämpade Azhi-Dakat, den stora draken i skyn. (Malandra 1983).

Atar var också en förmedlare mellan gudar och människor. Även eder svors i hans namn eller över en eld (ibid). Det är allt drag som även finns hos Tyr.

I den fornnordiska dikten var kenningar ett slags omskrivningar för huvudpersonen i en dikt. af Edholm har hittat långt över 20 kenningar som där namnet Tyr förekommer. Men problemet är att Tyr betydde rätt och slätt ”gud” och användes i kenningarna i den betydelsen. Men en del av kenningarna kan vara tagna från äldre diktning om Tyr, som annars gått förlorad. Här några exempel på den sistnämnda möjligheten: Reiði-týr (vagn-gud, alltså hästdragna stridvagnar), Boðvar Týr (strids-Tyr), Geirrtýr (spjut-Tyr), Fimbultýr (huvudgud), Haugatýr (högarnas Tyr/gud), Hertýr (här-Tyr/gud), Hroptatýr (härskriets gud), Sigtýr (seger-Tyr), Valtýr (lik-gud), týrhaustr (modig som Tyr), týframr (duktig som Tyr) m fl (Edholm 2014: 40).

Det är kenningar som omisskännligt anspelar på en krigsgud. Men det speciella med Tyr som han bevarats i de fornnordiska dikterna är att han var enhänt, alltså lemlästad som skyternas människooffer till krigsguden. Den fornnordiska myten berättar att när Fenrisulven växte och blev jättelik blev asagudarna rädda för den. Därför försökte de fängsla den, men den slet varje gång sina fjättrar. När gudarna för tredje gången försökte en ny lek med ett magiskt bindsle blev ulven misstänksam och krävde en pant av gudarna. Tyr stack då sin högra arm i ulvens gap. När den upptäckte att den inte kunde slita sig från denna fjätter bet den av Tyrs hand. Tyr offrade en del av sig för att bevara balansen i världen. Denna myt har satt myror i huvudet på alla uttolkare. Men den kan kanske enklast förstås så att med sin gud som förebild förväntades ”karlarna”, Tyrs krigare, vara beredda att offra delar av sin kropp eller sig själva i strid.

Rötter i megalitkulturen?

af Edholm undrar i sin uppsats om det kunde finnas något samband med Tyrs avbitna högerhand och den skytiska sedvänjan att hugga av höger arm på offrade krigsfångar (Edholm 2914:71). Men å ena sidan kan den skytiska sedvänjan enklast förklaras så att ifall fången skulle gå igen efter döden så vore det utan svärdsarm, han skulle då inte vara något hot. Å andra sidan kan det också vara frågan om en rit i anslutning till en myt, där stridsguden är den som tar en besegrad krigares arm som sitt pris.

Om den sistnämnda tolkningen är den rätta ansluter den till ett gammalt motiv i myter och litteratur i Europa. I keltisk mytologi berättas om en kung för det irländska folket Tuatha Dé Danann, Nuadu, som i striden under ett slag förlorar sin högra hand. Därmed anses han inte längre lämpad att leda riket. Men så får hand en hand av silver och återinsätts som kung.

I legenderna kring det tidiga kungariket Rom återges en historia om en ung ädling, Mucius Scaevola, som förlorar sin högra hand. Etruskerna belägrade Rom och ynglingen anmälde sig att försöka döda den etruskiska kungen. Men han avslöjas och kungen hotar att bränna honom. Då sticker sin högra hand i en låga och låter den förkolna utan att visa en min. Kungen blir så imponerad av denna självbehärskning att han släpper ynglingen fri.

I det anglosaxiska eposet ”Beowulf” finns ytterligare en händelse av liknande slag. När monstret Grendel än en gång angriper den danska kungen hall möts han av hjälten Beowulf. Brottningen slutar med att Beowulf sliter av ena armen på monstret.

Dessa stympningar inträffade alla i Europas västra del. Men endast Tyr är en gud, de andra är mänskliga hjältar (eller också ett monster). Det gör att strukturen med den avlägsnade högra handen skulle kunna ha sitt ursprung i en myt som inte handlade om någon gud utan om t ex en semidivin hjälte. I Västeuropa kunde en sådan hjälte kanske sökas i megalitkulturen. Nu är emellertid problemet att de inte finns några direkta skrivna vittnesmål från denna kultur. Den västeuropeiska megalitkulturen tros ha skapats genom en utvandring från Levanten, troligen någonstans från blivande Fenicien. Vad vi skulle ha här är en spridning av fortsättningen på den natufiska kulturen i Palestina (Lindgren 2014). Det finns mycket i det arkeologiska materialet från Västasien som vittnar om natufiernas tänkande: Deras runda hus med välvt tak, det unika tornet i Gamla Jeriko, fynd av ett slags enkla statyer av gudomar, som använts vid processioner o s v. Men det enda mera sammanhängande dokumentet är en serie ristningar på väggen i en grotta vid Antalya i södra Turkiet (se bilden t v). Att läsa en bildberättelse är alltid vanskligt när stöd från skrivna texter inte föreligger. Bilder kan tolkas på olika sätt.

I essän om den natufiska kulturen Alla kulturers moder lade jag i andra kapitlet fram en tolkning av ristningen (som finns återgiven i vänstra spalten efter Mellaart 1975). Jag föreslog att figuren snett t h ovan korset skulle föreställa månguden i sin fulla potenta kraft. Han blir sedan angripen av det kosmiska monstret, därav den tillbakalutande ställningen hos figuren rakt ovanför korset. Observera att den syns sakna vänster arm. Nu föreslår jag att avsaknaden av arm skulle återge en händelse i striden med det kosmiska monstret. Det lyckas slita till sig armen och flyr sedan. Tack vare ett ingripande av mångudinnan skulle månguden få tillbaka sin arm och kan åter lysa som fullmåne.

Men jag måste medge att jag inte är fullt säker på denna tolknings riktighet. Det kan hända att berättelsen inte handlar om månguden utan om den kosmiska hjälten. Det är han som får sin vänstra arm avsliten. Men han kan få den tillbaka tack vare mångudinnans ingripande (i den första tolkningen skulle hon vara solgudinnan, vilket troligen var fel). Han skulle ha fått en silverarm som Nuadu sin silverhand.

Hur som helst så skulle denna berättelse ha vandrat med megalitkulturen till Västeuropa. Där skulle vi få strukturen med hjälten/guden som förlorar sina ena hand. Men före det hittade motivet från Anatolien till Kaspiska havet och kom att ingå i mytkretsen kring Urals vita gudinna (mera om henne längre fram). I det finska dikteposet Kalevala är det Lemminkäinens namnlösa mor, som har sin bakgrund i denna gudinna. Hon lyckas återge sin dödade son livet, en dramatisk vidareutveckling av motivet. Skyterna har två gudinnor som båda härstammar från Urals vita gudinna (se kapitel 11). Därmed är det fullt möjligt att de även kände till en variant av den natufiska myten om hjälten om förlorar sin arm. Av den skulle de ha skapat en rit i vilken den högra armen på en besegrad fiende offrades till krigsguden.

Det finns förmodligen läsare som finner det problematiskt med så långa idétraditioner som presenterats här, särskilt som det inte går i detalj att påvisa hur idéerna gått över från en form till en annan. Men idétraditionerna var länge mycket få. De utvecklades i allmänhet inte genom förgreningar utan genom transformationer anpassade till den lokala miljö och sociala system som människorna där hade utvecklat. Därtill kommer forntidens utomordentligt konservativa inställning, betingat av att man inte fick störa balansen i världen. Som framgår av statyn av den trehövdade guden fortlevde gravettienkulturens bild av verklighetens konstruktion och funktion i över 30 000 år i Dordogne, där en av denna kulturs ceremonicentra länge låg. Varje gång någon tar del av Gamla testamentets inledande skapelserättelse läser han en text vars idéer utformades på 6000-talet f Kr.

Enligt detta förslag skulle Tyr ha varit en månassocierad hjälte eller gudom i västra Sverige och Danmark under bronsåldern (Edholm 2014). Sedan under skytisk påverkan blev han eldens gud och även krigsgud när krigen inte längre bara var skärmytslingar med några tiotal man inblandade utan riktiga bataljer med flera hundra män engagerade. När Oden så småningom uppsteg till ställningen av asagudarnas ledare skulle många av Tyrs attribut ha överförts till honom.

De stora brasorna mitt i vintern i Sverige kan ha varit tänkta att förstärka Tyrs makt som ljusets gud, men i praktiken ett sätt att mobilisera alla män i en trakt till att bygga jättebålet och sedan fira elden. Midvinterbrasorna brändes troligen inte under någon längre period. Man skulle ha återgått till ett traditionellt midsommarfirande.

Berusning

Det är troligt att man vid midsommarbrasorna i länderna runt Östersjön berusade sig med mjöd gjort på honung, som skyterna också gjorde (se kapitel 11). Därvid kan lokalborna vid eldarna i Livland och Estland livligt ha talat om Tule, d v s Elden. Enligt Meri var Pytheas på Ösel kring midsommar, så det skulle vara troligt att han där hörde folks upphetsat ropa Tule! Tule!. Det var kanske det första ordet på detta språk som fastnade i hans minne. Om han sedan nästa år vid midsommar befann sig på sjön Ladoga och såg de många eldar som tändes utmed dess stränder, så kan han ha funnit det naturligt att tala om Fennoskandien som just Thule, eller som han skrev det Thoulē. Denna möjliga förklaring är förstås inte lika spännande som ett asteroidnedslag (för 5000 år sedan), men idéhistoriskt rimligare. Men det finns fler möjliga förklaringar.

Mycket tyder på att Pytheas vistades på Ösel kring midsommar. Det betyder att han här också för första gången kunde studera studera de korta, ljusa nätterna och kämpa med den långa skymningens problem. Det verkar som om detta med skymning var ett av de inslag i Pytheas beskrivning av de norra förhållandena som man inte förstod i Medelhavsvärlden. Man tycks inte ha kunnat begripa att solen gick ned, men att det inte blev natt mer eller mindre omedelbart utan att det kunde råda ett mellanting mellan dag och natt i uppemot en timme innan mörkret sänkte sig.

Muuksi järnåldersgård

Efter besöket på Ösel skulle Pytheas ha fortsatt norr ut. Han passerade Dagö, men det är rimligt att antaga att han gjorde ett strandhugg även där. Därefter skulle han kommit till Finska vikens mynning. Enligt de antika källorna skulle han därmed ha kommit till ”ett andra hav”. Det skulle han ha döpt till Cronium. Men detta andra hav kan också vara Bottniska viken enligt Talviks förslag. Men det kan likaledes vara Vita havet betydligt längre norrut. Hur som helst skulle han sedan ha följt den estniska kusten öster ut. Men hur långt?

Han befann sig nu strax söder om den 60:e breddgraden. Han bör rimligen ha fått information bland fornbritterna i Litauen att förhållandena norr över var mycket annorlunda. Vintertid var inte bara dagarna korta utan snö låg på marken i flera månader. Det blev så kallt att man inte kunde övernatta i vanliga tält. Det gick inte heller att färdas på vattnet. Det blev hårt, d v s fruset. För att båtarna inte skulle förstöras av isen måste dras upp på land och täckas över. Var kunde Pytheas arrangera allt detta?

Jag har försökt undersöka olika möjligheter för var Pytheas kunde ha övervintrat. En möjlighet är att han stannade hela sommaren på Ösel och sedan även tillbringade vintern där. En annan möjlighet är att han använda sommaren till att färdas längs Estlands hela norra kust, varvid han gjorde täta strandhugg. Han skulle på senhösten ha kommit till Joaorg fornborg, belägen vid stranden av Narvafloden inne i nuvarande staden Narva. Men det är inte säkert att denna borg mera hade en ledande roll på 300-talet f Kr.

Karta visande Muuksi järnåldersgård med Kahalasjön och dess omgivande gravfält av stenkistgravar från bronsåldern. Även om man på Muuksi gård övergått till att gravsätta sina döda i tarandgravar uppfattades sannolik sjön Kahala som helig även fortsättningsvis. Karta hypertexter.se efter Lang 2007.

Så efter en hel del sökande har jag kommit till förslaget att Pytheas kan ha övervintrat på Muuksi järnåldersgård, dryga 30 km öster ut från nuvarande Tallinn. Den ligger uppe på den estniska strandklinten, men endast en dryg kilometer från själva kusten. Till dess ägor hörde sjön Kahala, som betraktades som helig fr o m bronsåldern (jämför med Kaalijärv). Mannen som bebodde Muuksi järnåldersgård kan ha varit en präst. Det är troligt att det fornminne som betecknas som fornborg var både ett slags fyrtorn för inkommande båtar under mörka höstkvällar och någon sorts tempel under bar himmel. Det är vidare möjligt att på Muuksi fanns bostäder för dem som ville besöka den heliga sjön och eventuellt offra till den gudom som man trodde bo i den samt delta i riterna i templet. Det kan därför inte uteslutas att det var en av prästerna på Ösel som rekommenderade Pytheas att uppsöka Muuksi, ja att Pytheas rentav förmedlade en hälsning från denne till kollegan på Muuksi. Att Kahalasjön uppfattades som helig framgår av att på stränderna runt sjön har hittats åtminstone 85 stenkistgravar, alla en gång blickande ut över vattnet. Det verkar troligt att högt uppsatta personer från olika håll i bronsålderns Estland (området kring Joaorg är misstänkt) fördes hit efter sin död och gravsattes här. Gravfältet kallas Hundikangrud (Varghögarna). Det är fullt tänkbart att det stora gravfältet visades för Pytheas.

Enligt professorn i arkeologi vid Tarttu universitet Valter Lang fanns det en serie bosättningskoncentrationer huvudsakligen öster nuvarande Tallinn. Under förromersk järnålder (500-l f Kr) skulle bosättningarna vara organiserade i tre klasser. Ett bosättningsområde hade en ledande familj, ofta boende i en fornborg och av gravgåvorna att döma välmående. Den andra klassen bestod av bönder på mindre gårdar runt om borgen men de skulle ha varit självägande. En tredje klass skulle ha varit mycket fattig; den bestod troligen till en stor del av trälar, även om Lang inte nämner det (Lang 2007: 229).

Men på Pytheas tid hade tarand-gravarna slagit igenom i Estland. Det är frågan om rektangulära gravar som låg sida vid sida. Lang menar att det handlade om symboliska hus för de döda (Lang 2007: 240).

Var Pytheas än övervintrade kunde han studera den tidiga järnåldersodlingen i Estland. Enligt Strabon berättar Pytheas att ”människorna vid den frusna zonen skulle nästan helt sakna säd och boskap, varför deras mat bestod av hirs, örter, frukter och rotfrukter och där det fanns säd och honung gjorde de mjöd av dem. Att sakna strålande sol har medfört att de tröskade sin säd och förvarade den i stora spannmålsmagasin, tröskgolv utomhus var inte möjliga att använda på grund av regn och brist på sol.” (Strabo 24 e Kr: bok 4, kapitel 5, stycke 5). På estniska heter ett spannmålsmagasin rihe, ett ord som enligt Meri blivit ”ria” på svenska. Det var på 1970-talet et kontroversiellt påstående, men kan numera betraktas som ganska sannolikt.

Plinius överdrifter

Plinius den äldre förmedlar flera detaljer från Pytheas observationer på Estlands norra kust på 300-talet f Kr. Enligt Plinius skulle vissa människor födas med hästhovar och därför kallades Hippopoder --- andra åter hade så enormt stora öron att de med dem kunde täcka resten av kroppen (Plinius 77 e Kr: bok 4, kapitel 27). Vad Plinius berättar låter som mytologiskt nonsens. Men tar man hänsyn till Pytheas berättarteknik, där han genom jämförelser med bekanta fenomen i Medelhavsvärlden försökte belysa säregna inslag i den nordiska samhällsbilden, blir mytologiseringarna begripliga. I fråga om ”hippopoderna” skulle Pytheas ha beskrivit personer som vintertid bar tjocka pjäxor, så tjocka och med päls på utsidan att den utskjutande foten tycktes ha försvunnit. En annan möjlighet var att han såg män gående på skidor, varvid foten med skidbindningarna hade gett Pytheas ett intryck som han skulle ha jämfört med hästhovar. Någondera observationen roade sig Plinius med att förstora. I fråga om människorna med de stora öronen skulle det vara frågan om fotlånga kappor med huva men utan ärmar, förmodligen tjocka ryttarkappor för ritt under kalla förhållanden. Pytheas kan ha sagt att de såg ut som om människorna svept sig i sina stora öron, vilket Plinius genast förtjust utnyttjade till en överdrift.

Människorna med vinterkapporna skulle enligt Plinius ha tillhört folket Panoti enligt Philemon Hollands engelska översättning från 1601, som finns på Internet i faksimil (https://archive.org/details/plinysnaturalhis00plinrich). Men i en fotnot på sidan 32 sägs att andra översättningar läst att Plinius skulle ha använt etnonymen Finesii. Den är närmast identiskt med det ena av de två folk, som Ptolemaios säger att bor i östra delen av Scantinavia, d v s Finland: Favonae och Firesi. Att två källor använder nästan samma etnonym stärker möjligheten att den kommer från Pytheas.

Bland Pytheas iakttagelser av den vintertid istäckta Finska viken var att det låg ett dis över isen, som gjorde att man inte kunde se hur himmel och hav möttes vid horisonten. Diset uppstår soliga dagar genom att små mängder vattenånga avdunstar från isen och sedan fryser till och blir hängande i den kalla luften. Fenomenet kan än i dag observeras från bl a Finlandsfärjorna som framgår av denna bild. Foto författaren.

Pytheas kan alltså ha övervintrat i Muuksi. Medan vinterdagarna gick kunde han ofta vandra ned till stranden av Finska viken för att se hur hans livsviktiga båtar mådde samtidigt som han kunde iaktta hur vattnet frös till is och förundras över hur den stora isbelagda viken betedde sig vintertid. Under vintern såg han hur istäcket långsamt steg och sjönk beroende på hur vindarna på de öppna vattnen längre söderut förde Östersjöns vatten norr- eller söderut. Under senvintern iakttog han det dis som soliga dagar uppstod över Finska viken och gjorde att han inte kunde urskilja horisontens linje. På höstarna och vårarna fascinerades han av hur vattnet frös till is men snart åter bröts upp av havet; han såg därvid mer eller mindre runda isflak med en krans av vit krossad is som han jämförde med maneter (Strabo 24, bok II, kapitel 4, stycke 1). Under de långa mörka kvällarna umgicks han kanske med sitt värdfolk och lärde sig troligen tala votiska, åtminstone hjälpligt.

Votiska var ett språk som som enligt Estniska institutets klassificering är närmast besläktat med liviskan (Sutrop 2007). Det kan tolkas så att det kom till Östersjö-området med kamkeramikerna. Det kom att utvecklas på ett sätt i östra Estland och nuvarande Ingermanland under kamkeramikernas tid då Joaorg var ett slags centrum för handeln mellan europeiska norra Ryssland och kanske även med Centralasien och det övriga Östersjö-området. Liviskan spelade samma roll i Rigabukten och gick där sin egen väg. Hur länge votiskan kunde hålla sin position är oklart. Det är möjligt om inte rentav sannolikt att det trängdes undan av vepsiska, särskilt i slutet av brons- och början av järnåldern. Då skulle vepserna ha bedrivit handel med skyterna, något som ledde till att vepsiska blev handelsspråket.

Under Joaorgs blomstringstid växte vid fornborgen fram en stor, kosmopolitisk by – den har hittats och delvis grävts ut (Lang 2007). Från och med bronsålder har märkligt nog inte påträffats några gravfält i en stor radie runt Joaorg. Det verkar som om herrarna till Joaorg förde sina döda att gravsättas vid Kahalasjön i Muuksi. Men att voterna i östra Estland och Ingermanland spelat en stor roll i Estlands fornhistoria tyder en toponym på. Än i dag kallas östra Estland utmed kusten för Viru. Det är ett namn som påstås komma från ett gammalt germanskt ord för världen: værald, væruld, som skulle ha betytt ”mansålder”. Stämmer det?

Till nästa kapitel: 'Omphalos' i Joaorg.

Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett utifrånkommande sabotage. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

---

Källor till detta kapitel:

Cunliffe 2002: Barry Cunliffe: The extradordinary voyage of Pytheas the Greek. The man who discovered Britain.
Dontenville 1973: Henri Dontenville: Mythologie française. (Fransk mytologi)
Edholm 2014: Klas af Edholm: Tyr. En vetenskapshistorisk och komparativ studie av föreställningar och gestaltningar kopplade till den fornnordiske guden Tyr. Masteruppsats. Religionshistoriska avdelningen. Stockholms Universitet.
Herodotos: Herodotos: The History. Översatt till engelska av G. C. Macaulay 1904.
Lang 2007: Valter Lang: The Bronze and Early Iron Ages in Estonia. Tartu University Press.
Lindgren 1992: Sören G Lindgren: Problemet Kalvsvik. En undersökning om bortglömda gudar. Hanvedens Förlag
Lindgren 2014: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. http://www.hypertexter.se/natuftro01.htm
Malandra 1983: William W Malandra: An introduction to Ancient Iranian religion. University of Minnesota Press.
Mellaart 1975: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. Plinius 77 e Kr: Gaius Plinius Secundus: Naturalis Historiae.
Strabo 24 e Kr: Strabo: Geography. Books I and II. Översatt till engelska av Horace Leonard Jones. Första upplagan 1917.
Sutrop 2007: Urmas Sutrop: Estniska. Översatt till svenska av Raimo Raag. Estniska institutet 2007. http://www.estinst.ee/issues/171_eesti_keel_rootsi.pdf
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.
Wikell 2006: Roger Wikell: En härd i Hanveden. Glimtar från Haningebygden nr 3 2006.

---