Greken som upptäckte Östersjön, I

Gåtan Pytheas

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Pytheas hette en man från den grekiska kolonin Massalia vid floden Rhônes mynning. Han gjorde upptäcktsresor norrut i Europa på 320-talet f Kr. Den första resan förde honom runt Britannien och den andra in i Östersjö-området, där han besökte den gåtfulla ön Thule. I sin bok ”Om oceanen” berättade han om sina resor. Men efter det romarna förlorade slaget i Teutenburgerskogen år 9 e Kr ville man i den romerska världen inte längre tro på hans beskrivning av germanerna och Östersjö-området. Sedan dess har det också stått strid om var Thule låg.

U

nder medel- och nya tiden lärde sig resenärer från Europa känna den övriga världen. I Västeuropa inleddes upptäcktsresorna till havs av portugisiska sjöfarare på 1400-talet. De nådde Azorerna, tog sig ned för västra sidan av Afrika och kom fram till Guineabukten på 1460-talet. Mest uppmärksamhet fick emellertid Christofer Columbus färd till Västindien år 1492. Den djärva resan följdes av många nya upptäcktsfärder under de följande seklen.

Även Medelhavs-världen hade före det varit nyfiken på sina omgivningar. Om vi börjar med romarna var det mest romerska generaler som under sina fälttåg i det växande romarrikets utkanter som gjorde upptäckterna. Ingen av dem var dock lika skrivkunnig som Julius Caesar som 'upptäckte' och erövrade Gallien (dagens Frankrike) år 52 f Kr. En annan general, Cornelius Balbus Minor, gjorde en anmärkningsvärd upptäcktsfärd när han korsade Sahara och hittade ned till floden Niger år 19 f Kr (enligt Plinius den äldre, uttolkad av Lhote 1959). Men Balbus skrev aldrig själv om denna prestation.

Före romarna hade fenikier och greker varit nyfikna på olika sjövägar från Medelhavet. Fenicierna betraktade dock sina upptäckter som ”affärshemligheter”, men en del av dem läckte ut och finns återgivna av grekiska historiker som anekdoter. Grekerna däremot hade flera upptäcktsresanden, varav två skiljer ut sig än i dag. Den ena var den banbrytande resande historikern Herodotos (484-425 f Kr) och den andra den stora upptäcktsresanden Pytheas från Massalia (380 - c:a 310 f Kr). De var båda skrivkunniga. Herodotos reste i det grekiska närområdet: Egypten, Palestina, Mindre Asien, västra nuvarande Iran och Svarta havets norra kustområde. Pytheas gjorde lite längre resor på 320-talet f Kr: Först runt Britannien och sedan in i Östersjön, varvid han besökte dess östra kustländer. Det var en flerårig expedition, som han berättade om i den egenhändigt nedskrivna boken Peri tou Okeanou (Om oceanen). Verket har emellertid gått förlorat. Vad vi vet om Pytheas resor är referat och citat i senare författares arbeten.

Denna essä utgör ett försök att rekonstruera Pytheas resa till Östersjön, enligt de antika källorna en färd från Gadir (i Spanien) till Tanais (vid Azovska sjön). Det är emellertid frågan om ett förslag bland andra, ty fragmenten är svårtolkade. Mitt förslag bygger på bl a arkeosofisk och historisk analys av namn, som bevarats från antiken, bl a tack vare Pytheas. Det medför att jag kan hävda att Östersjö-området har en intressantare historia än vad som framgått genom arkeologin.

Till denna slutsats bidrar ett arbete av den numera ganska bortglömda brittiska filosofen Peter Winch (1926-1997), på sin tid en ganska självständig arvtagare till Ludwig Wittgenstein. Det var min lärare vid Helsingfors universitet, Jaakko Hintikka, som tipsade mig om den. I den lilla boken The Idea of a Social Science and its Relation to Philosophy (En samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofi) sade Winch bl a att historia är att på nytt tänka det förgångnas tankar (Winch 1958: 181). I min strävan att rekonstruera Pytheas andra resa har jag försökt återskapa delar av tänkandet i Östersjö-området på 300-talet f Kr. På grund av min arkeosofiska metod faller detta försök både utanför arkeologin och vanlig historia (som baseras på skrivna dokument). Men nya metoder måste till om den förhistoriska vetenskapen ska kunna utvecklas.

Pytheas – en lögnare?

Enligt en tradition som började redan under antiken (som framgår av Plinius 77 e Kr: bok 4, kapitel 16) skulle Pytheas aldrig ha funnit vägen till Östersjön utan bara rest runt Britannien, d v s England och Skottland. Den märkliga platsen vid världens slut, Ultima Thule, som Pytheas uppgav sig ha sett, skulle ha varit Island. Denna tradition uppstod troligen som ett led i propagandan för det romerska imperiet. Som kommen från Massalia, en stad allierad med Rom, kunde Pytheas till en början upphöjas till en guide och vägvisare, som hade lärt romarna hitta till Britannien.

Inledningsvis var romarna också intresserade av vad som fanns öster om Rhen. Men efter det katastrofala romerska nederlaget i slaget i Teutoburgerskogen 9 e Kr började man betrakta de germanska länderna med motstridiga känslor. Pytheas hade troligen berättat om vad han såg vid sina strandhugg utmed den södra Östersjökusten i saklig men positiv anda. Men den romaniserade grekiska historikern Strabon (64 eller 63 f Kr – cirka 24 e Kr) säger att Pytheas i sin ”redogörelse för vad som ligger... bortom Rhen ända till Skytien [dagens östra Polen] har gjort en falsk beskrivning av områdena i fråga” (Strabo 24 e Kr: bok I, kapitel 4, stycke 3; där annat inte uppges min översättning från engelska).

När Strabon – namnet skrivs utan -n på engelska – återkommer till Pytheas i bok II formulerar han sig på ett märkligt sätt. Han säger att ”alla de falska påståenden som Pytheas massaliern gjorde försökte han dölja under en slöja av vetenskaplig kunskap om astronomi och matematik” (Strabo 24 e Kr, bok II kapitel 3). Notera att Strabon säger att vad gäller folklivsskildringar och antropologiska beskrivningar skulle Pytheas ha fritt fantiserat medan han i fråga om astronomi och matematik skulle ha varit exakt och kompetent. Det går inte ihop. Men inte bara antikens och även nya tidens historiker tycks ha trott Strabon.

Vad gäller Strabon som historiker kunde han vara förvånande slarvig och ogenerat motsägelsefull. Som den pensionerade professorn i grekiska och latin vid universitetet i Ohio, Donald W Roller, framhåller i sin bok om den betydande vetenskapsmannen och geografen Eratosthenes (Roller 2010), kunde Strabon börja ett avsnitt med hänvisning till Eratosthenes för att sedan återge andra historikers åsikter utan nämnande av källor för att avsluta avsnittet med en ytterligare referens till Eratosthenes, alltså ett närmast obegripligt virrigt förfarande.

Rekonstruktion i form av karta av Strabons beskrivning av Europa. Notera att Britannien har ritats som en triangel i likhet med Sicilien. Norden och Östersjön finns inte alls med. Tror man på Strabon är det lätt att komma till slutsatsen att Pytheas inte besökte Östersjö-området. Karta Fphilibert i polska Wikipedia.

Det kan misstänkas att Strabon aldrig läst ”Om oceanen”. I själva verket följde han upp kritiken från den romaniserade grekiska historikern Polybius (c:a 200 - c:a 118 f Kr). Men när det gäller de antika författaren har ofta deras viktigaste skrifter försvunnit på ett irriterande sätt. De böcker där Pytheas behandlas i Polybius verk Historiae har också gått förlorade och vad vi kan stödja oss på är Strabons referat. Därför är det svårt att försöka hitta Polybius motiv till att svärta ned Pytheas.

När det gäller Britannien uppgav Pytheas att ön bildade en triangel som Sicilien. Denna ö formar en närmast spetsvinklig triangel. Pytheas verkar ha beskrivit Britannien som en hög likbent triangel med en sned baslinje. Men för de flesta läsare, kanske ända till vår tid, verkar det som analogin som Sicilien har påverkat bilden. Pytheas tycks vidare ha angett hur många dagar det tog honom att färdas runt den brittiska ön. Men tydligen angav han aldrig hur långa dagsetapperna var eftersom de varierade beroende på hur långa strandhugg han gjorde. Men det verkar Polybius inte ha förstått. Han antog en genomsnittslängd för en dagsetapp och multiplicerade den med antalet etapper. På det sättet fick han fram vad han trodde vara omkretsen för Britannien, nämligen 40 000 stadier (Strabo 23 e Kr: Bok II, kapitel 4. stycke 1).

Ett romerskt stadium skulle motsvara 185 meter enligt Wikipedia. Det skulle göra cirka 74 000 km. I dag anser det engelska lantmäteriet, Ordnance Survey, att kustlinjen uppgår till cirka 17 820 km. Antiken kom till ungefär samma slutsats varför Polybius beräkningar var uppåt väggarna. Men observera detta skulle inte vara en uppgift från Pytheas utan Polybius påhitt. Men utgående från sina beräkningar kallade Polybius uppenbarligen Pytheas för en lögnare, vilket Strabon förstärkte med sina överdrifter. Det är därmed direkt angeläget att hitta svar på frågan varför Pytheas skulle misskrediteras på detta vilseledande sätt.

Under 1800-talet försökte flera europeiska historiker skriva om Pytheas, alla följande modellen från Polybius och Strabon (Whittaker 1982). Men den norska polarforskaren Fridtjof Nansen (1861-1930) kom med en lite annan infallsvinkel i en bok som han gav år ut 1911. I den beskrev han hur människorna sedan antiken uppfattat jordens norra polarområde och vilka försök gjorts att nå Nordpolen (Nansen 1911). Kapitel två i boken är i sin helhet ägnat åt Pytheas, som hyllas som en banbrytande vetenskapsman. Men Nansens huvudtes är att Pytheas från Skottland seglade till Norge och att Thule skulle ha legat någonstans i höjd med Trondheim. Han följde alltså den antika traditionen att Pytheas bara besökt Britannien men med Norge som nytt tillägg.

Strabons källor

Strabon föll inte bara tillbaka på Polybius utan även den grekiske matematikern, astronomen och geografen Eratosthenes (276-194 f Kr). Den senare var chefsbibliotekarie vid det berömda biblioteket i Alxandria och som vetenskapsman den första som lyckades fastställa jordens omkrets med endast ett mindre fel. Han uppfann även en metod att sålla primtal och skapade också termen ”geografi” (Roller 2010).

Polybius åter fördes ganska långt i sin karriär från staden Megalopolis i Arcadia på Peloponesos till Rom som gisslan. Där behandlades han som ett slags hedersgäst och fick kontakt med de ledande cirklarna. Efter 17 år som gisslan blev han frigiven men stannade i Rom som medlem av kretsen kring Publius Scipio Aemilianus (även kallad Africanus minor; 189-129 f Kr) – en av tidens toppolitiker. Han avancerade till Scipios rådgivare och var med i det tredje puniska kriget, som leddes av just denne. Polybius var åsyna vittne till Kartagos intagande och förstörelse år 146 f Kr.

Eratosthenes var en begåvad vetenskapsman som såg Pytheas förtjänster. I sin geografibok använde sig Eratosthenes följaktligen även av Pytheas uppgifter om den arktiska delen av Europa, vilket väsentligen utökade hans beskrivning (ibid). Polybius var enbart historiker. Han skrev sina ”Historier” inte minst för att få sina grekiska landsmän att inse romarnas förtjänster. Han prisade också romarna oblygt; de var i alla avseenden de främsta i världen. De hade inte bara den bästa hären utan även de bästa politikerna och det bästa styrelseskicket. Han var den första medvetet ideologiska historikern.

Polybius beskrivning av maktfördelningen i den romerska republiken följde det ideal, som Aristoteles tidigare hade skissat, nämligen att monarkins idé måste förenas med aristokratins intressen som inte fick stå i konflikt med folkets vilja, med demokrati. Hos romarna var enligt Polybius monarkins idé förkroppsligad i de två konsuler som valdes för ett år, aristokratin fick sitt uttryck i senaten och demokratin levde i de allmänna val och de folkförsamlingar som förekom. Var och en av dessa institutioner kompletterade varandra men kontrollerade också de andra. (Wikipedia: Mixed government: 2016-06-15). Denna maktfördelning intresserade många filosofer i Europa under nya tiden som Montesquieu men också författarna till USA:s konstitution som John Adams. Det har medfört att Polybius åtnjutit anmärkningsvärt hög prestige i Europa och USA.

Men det var med Polybius som en klar propagandistisk tendens började uppträda i mycket som skrevs i Medelhavsvärlden under den romerska storhetstiden. Den byggde på bilden att romarna stod för den högst utvecklade kulturen på denna tid. Allt som talade mot denna utgångspunkt förtegs. Inga romerska källor berättar sålunda om megalitkulturens märkliga byggnadsverk, inte minst Stonehenge, i Västeuropa. Särskilt Kartago svärtades ner systematiskt – speciellt framhävdes att kartagerna på ett upprörande sätt offrade småbarn till sina gudar. Men innan romarna lyckades ödelägga staden stod den för den mest sofistikerade kulturen i Medelhavsområdet (Aubet 2001), i vissa avseenden kanske mer sofistikerad än vad Aten hade varit under den klassiska tiden. Det är troligt att Solons konstitution för Aten (början av 500-talet f Kr) och motsvarande för den romerska republiken (cirka 509 f Kr), båda hade haft den för sin tid avancerade kartagiska konstitutionen som en av sina förebilder. Arkeologiska undersökningar av bl a kartagernas barngravfält, Tophet, visar att de tog hand som sina barn mer ömsint än på Medelhavets norra sida (Schwartz et al 2010). Uppgifterna i de romerska skrivna verken går inte att lita på utan kritisk granskning!

Ett slags kontroll utförde den kanadensiska, förra professorn i sociologi och socialantropologi vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver, Ian Whittaker (1928-2016), i en essä som han publicerade år 1982. Han gick igenom alla citat från Pytheas bok i den romerska litteraturen och sorterade ut de trovärdiga. Därtill undersökte han en del moderna försök att lokalisera Thule någonstans norr om Storbritannien och visade varför de hade slagit fel. Vad som kan sägas med någorlunda säkerhet är att Pytheas ”sannolikt var den första som skrev om brittiskt folkliv, den första som seglade runt Britannien, den första att använde toponymen Brettanike och den första som namngav Thule och gjorde iakttagelser om midnattssolen” (Whittaker 1982: 163). Enligt Whittaker ger de bevarade fragmenten av Pytheas alltså ingen säker vägledning. Pytheas skulle vara och förbli en gåta.

Men låt oss inte bli nedslagna. Midnattssolen är en fenomen som uppträder norr om polcirkeln. Under 40 dagar, fördelat på 20 dagar på vardera sidan om midsommar, går solen inte ned under horisonten. Det betyder att Pytheas skulle ha nått norr om polcirkeln. Men var kunde det ha skett? I Atlanten norr om Britannien? I Östersjöområdets förlängning i form av de två stora sjöarna Ladoga och Onega genom vilka man kan nå Vita havet? Det ska vi försöka undersöka i denna essä.

Ny infallsvinkel

Förre professorn i europeisk arkeologi vid universitetet i Oxford under åren 1972-2007, Barry Cunliffe, trodde på alternativet Atlanten. År 2001 gav han ut boken The extradordinary voyage of Pytheas the Greek. The man who discovered Britain (Greken Pytheas enastående resa. Mannen som upptäckte Britannien; Cunliffe 2001). Sannolikt på grund av Polybius stora anseende ansåg han att Pytheas endast tagit sig runt Britannien. Beaktande de förtjänster den engelska akademiska världens studier av antiken har haft, är det märkligt att han inte klarade av att genomskåda alla dessa propagandistiska romerska historiker.

En författare som däremot kontrollerade de antika skribenternas fakta var den estniska folklivsforskaren Lennart Meri (1929-2006). Meri kom att bli vald till Estlands andra president år 1992 och räknas i dag som en av det fria Estlands stormän – Tallinns flygplats bär numera hans namn. Men under sina yngre år var han som författare och filmare inriktad på historia och sedvänjor i den finsk-ugriska världen; det politiska systemet i det av Sovjetunionen ockuperade Estland hade hindrat honom att göra akademisk karriär. I en bok om Pytheas kom han med en ny infallsvinkel som innebar en djärv omvärdering.

Detta verk, Hõbevalge (Silvervitt; första upplagan på estniska 1976, finsk översättning 1983), är ett magnifikt kulturhistoriskt arbete. Där hävdade Meri att Pytheas också skulle ha upptäckt Östersjö-området (Meri 1983). Toponymen ”Thule” eller egentligen Thoulē, som Pytheas skrev den på grekiska, är nämligen ett ganska exakt återgivande av fornestniskans ord för eld, tule (obs! u-ljudet i estniska och finska motsvarar svenskans o-ljud). Pytheas Thoulē skulle enligt Meri vara den nuvarande estniska ön Ösel (Saaremaa på estniska). Men det fanns ett par olyckliga fel i boken, som vi återkommer till senare i essän. Särskilt ett av dem gjorde att verket inte fick internationell uppmärksamhet.

År 2015 utkom en ny bok i Estland, som försökte visa att Lennart Meris tolkning är den rätta. Den skrevs av den tidigare professorn i medicin vid universitetet i Tarttu (Dorpat), Raul Talvik (1935-2016). Den heter ”Teekond maailma ääreni” (Expeditionen till världens ände; Talvik 2015). Uppgifterna om Pytheas resa hade Talvik huvudsakligen hämtat från Strabon. Denne var, som framgått, mycket negativ inställd till Pytheas, men Talvik hade i sin läsning av den grekiska historikern lyckats utvinna en del ny information om Pytheas.

Kelternas storhetstid

Schematisk karta över Europa visande kelternas utbredning under sista årtusendet f Kr. Denna expansion var dels en fråga om organiserad utvandring, dels en utbyggnad av det keltiska nätverket av befästa handelsplatser, dunum. Till exempel till Britannien kom inte så många av de ursprungliga kelterna, men deras språk var handelsspråket och det blev snabbt ett lingua franca. Kelterna var inte särskilt intresserade av grekerna – det finns endast några få inlån av grekiska ord i det galliska språket – men desto mer intresserade av skyterna. Från dem kunde nämligen kelterna köpa oerhört värdefulla handelsvaror med mycket fjärran ursprung, inte minst Kina (bl a siden). Intrycken från skyterna syns tydligt i La Téne-kulturens ornamentala konst, men också i den statslösning som de tog över från detta seminomada folk. Kelterna påverkade även germanerna i stor omfattning, särskilt på det immateriella plan, som inte syns i arkeologin. Detta immateriella inflytande vandrade sedan till Skandinavien och till Baltikum. Karta hypertexter.se efter Berresford Ellis 1990.

Pytheas tog sig på vattenvägar runt Europa under en fyra-femårig resa med början kring 325 f Kr eller strax efter (Talvik 2015). Då hade den keltiska storhetstid, som inom arkeologin går under namnet La Téne-kulturen, sin största blomstring. Kelterna kontrollerade handeln över hela Kontinentaleuropa (Berresford Ellis 1990). De bayerska kelterna hade sedan länge öppnat en väg till Kiev för handel med skyterna, andra grupper kontrollerade handeln med grekerna på Donau. De brittiska kelterna hade i samarbete med sina nordbelgiska kusiner byggt en rutt utmed södra Östersjön till Kaliningrad och Litauen. I södra Europa expanderade kelterna in i norra Italien. Ingen keltisk här hade ännu besegrats av romarna. Slutligen var staden Kartago i nuvarande Tunisien fortfarande en stormakt i västra Medelhavs-området.

Dryga 300 år senare var allt detta förändrat. I tre krig har romarna krossat punerna, som de kallade kartagerna, och lagt själva staden Kartago öde. Gallerna i norra Italien hade förlorat militärt och pacificerats. Gallien, d v s dagens Frankrike, hade erövrats av romarna. Germanerna hade under det keltiska inflytande inte bara vaknat utan också lärt sig organisera sig till ett hot mot det romerska riket. Skyterna hade körts bort från de östeuropeiska slätterna av sarmaterna. De germanska kungarna – kallade *druhtinaz (varav svenskans drott) – höll sig med en livvakt av inhyrda sarmatiska krigare. Dessa lärde också germanerna rida och det germanska kavalleriet blev en av de romerska härarnas viktigaste hjälptrupper. De romerska erövringarna medförde också att bland de skrivande intellektuella i romarriket växte fram ett intresse för världens utbredning och storlek, för geografi. Men den termen fanns ännu inte på Pytheas tid.

När Pytheas författade ”Om oceanen” kan det inte ha föresvävat honom att skriva en geografi i den stil som senare blev allt vanligare. Sannolikt följde han den lokala traditionen (se nästa kapitel) och skrev en periplus, d v s en redogörelse för en kringresa följande en kust men vidareutvecklad av hans naturvetenskapliga intresse. Från sin kringresa berättade han troligen även om lokala märkvärdigheter som vid denna tid ännu sågs med respekt. Det är högst sannolikt att han besökte Stonehenge och beundrade det liksom att han vid sin avstickare till Irland kan ha besökt Newgrange och förundrats över denna megalitanläggning. Under resan i Östersjö-området kan han ha mött flera spännande kulturinslag, men av dem är det bara kraterfältet på den estniska ön Ösel som kommit att uppmärksammas i de fragment som bevarats.

Börjande med Polybius tycks de romerska författarna mer eller mindre konsekvent ha skrivit ned och förringat andra kulturer, först den puniska, sedan de keltiska och germanska, för att den romerska skulle framstå som unik och enastående, höjd över alla andra kulturer. Men på Pytheas tid var förhållandena inte sådana, det fanns många kulturer i Europa, som uppfattades som intressanta och vägande. Den politiska utvecklingen hade lett till att Pytheas blivit ett hot mot myten om Roms kulturella överlägsenhet inte minst på grund av sina förtjänster som naturvetare och matematiker.

I nästa kapitel ska vi berätta mera om Pytheas och diskutera om hans andra resa började i den feniciska staden Gadir (dagens Cadiz) i nuvarande Spanien.

Till nästa kapitel: Vem var massaliern?

Till Historiemenyn

---

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett utifrånkommande sabotage. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

Källor till detta kapitel:

Aubet 2001: Maria Eugènia Aubet: The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade. Översatt från spanska till engelska av Mary Turton. Andra upplagan 2001.
Berresford Ellis 1990: Peter Berresford Ellis: The Celtic Empire. The First Millenium of Celtic History 1000 BC - 51 AD.
Cunliffe 2002: Barry Cunliffe: The extradordinary voyage of Pytheas the Greek. The man who discovered Britain.
Lhote 1959: Henri Lhote: Klippmålningarna i Sahara. Översatt från franska till svenska av Bo Strandberg.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Nansen 1911: Fridtjof Nansen: Nord i Tåkeheimen: utforskningen av jordens nordlige strøk i tidlige tider. http://runeberg.org/takeheimen/
Plinius 77 e Kr: Gaius Plinius Secundus: Naturalis Historiae. Translated to English by John Bostock and Henry Thomas Riley, 1855.
Polybius 146 f Kr: Polybius: Historiae. Översatt till engelska av W. R. Paton i Loeb Classical Library. Första upplagan 1922.
Roller 2010: Duane W Roller: Erathostenes' Geography. Princeton University Press.
Schwartz et al 2010: Jeffrey H. Schwartz, Frank Houghton, Roberto Macchiarelli, Luca Bondioli: Skeletal Remains from Punic Carthage Do Not Support Systematic Sacrifice of Infants. PLoS ONE, 1 February 2010, Volume 5, Issue 2.
Strabo 24 e Kr: Strabo: Geography. Books I and II. Översatt till engelska av Horace Leonard Jones. Första upplagan 1917.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.
Whittaker 1982: Ian Whittaker: The Problem of Pytheas' Thule. The Classical Journal, vol. 77, no. 2.
Winch 1958: Peter Winch: The Idea of a Social Science and its Relation to Philosophy. Routledge and Kegan Paul.

---