Greken som upptäckte Östersjön, X

Antikens namn på nordborna

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Pytheas lämnade efter sig en en del ortnamn men framförallt ett antal folknamn i boken ”Om oceanen”, där han beskrev sin resa i Östersjön på 320-talet f Kr. Särskilt det spridda folknamnet Levoni är gåtfullt, men kan ha avsett i liverna eller livländarna, en folkspillra i dagens Lettland. Om detta stämmer skulle detta folk haft en storhetstid som geografiskt sträckte ut sig över inte bara norra Lettland och östra Estland utan även sydvästra Finland och Mälardalen i Sverige.

I

nnan vi går att diskutera några av de gamla namn som Pytheas via antika romerska och grekiska författare förmedlat åt oss, måste vi reda ut en sak. Det handlar om Sveriges språkhistoria.

När renjägare från Ahrensburgskulturen i Nordtyskland kom till södra Sverige följande renflockarna under istidens avslutningsskede, talade de av allt att döma ett postglacialt protobaskiskt språk (Vennemann 2004). Men sedan kring 3900 f Kr spreds över norra Östersjöområdet och stora delar av Skandinavien ett eller två finsk-ugriska tungomål. Det skedde i samband med utbredningen den kamkeramiska kulturen i Finland och Baltikum samt den gropkeramiska i Sverige (Carpelan 2006). Detta idiom utvecklades under bondestenåldern och bronsåldern till olika östersjöfinska språk. Under en period av bronsåldern och en bit in i järnåldern var det votiska idiomet kraftigt dominerande i östra Finland, nuvarande nordvästra Ryssland och östra Estland (staden Narva bär fortfarande ett ursprungligen votiskt namn som betyder ”Vattenfallet”). Men i nordvästra Ryssland utvecklades det till ett närbesläktat tungomål, benämnt vepsiska.

Sydvästra Finland och Mälardalen i Sverige kom att under slutet av bronsåldern att påverkas av det liviska eller livländska språket, som så småningom skulle bli estniska i västra Estland (det smala sundet Oxdjupet vid Vaxholms fästning i Stockholms skärgård kommer sannolikt från det estniska ord för dörr: oksu). Men sedan med början kring 800 f Kr bytte Sverige språk. Ett forngermanskt tungomål trängde in från Nordtyskland först till överklassen, varifrån det långsamt spreds att omfatta hela bondebefolkningen. De kvarvarande fångstkulturerna norr om Uppsala fortsatte med det gamla finsk-ugriska-språket (det sydsamiska tungomålet skulle vara en överlevande lämning av gropkeramikernas idiom).

Så här kan man sammanfatta de djärvaste språkhistoriska hypoteserna för den språkliga utvecklingen i Sverige med början i slutet av istiden. Att Sverige åtminstone två gånger skulle ha bytt språk kan verka förbryllande men är normalt för Europa. Det germanska språkbytet med start kring 800 f Kr föreslogs av förre professorn i fonetik vid Umeå universitet Claes-Christian Elert (1923-2015). Han hävdade att skillnaderna mellan svenska, norska och danska är så pass små att de måste ha varit ett och samma språk för omkring 2500 år sedan (Elert 1993). Före det är det historiskt logiskt enligt bl a den förre professorn även i fonetik men vid Turun Yliopisto, Kalevi Wiik, att det var finsk-uraliska språk som användes över större delar av Norden (Wiik 2001).

Bland svenska arkeologer och troligen stora delar av den historiskt intresserade allmänheten tycks råda den uppfattningen att svenska språket skulle ha fått sin början i och med att bönder flyttade in i södra Skåne från Nordtyskland cirka 4000 f Kr. Denna uppfattning har samband med svenskarnas säkra nationella identitet, det är vad man kunde kalla en ”ideologisk sanning”. Det är visserligen möjligt att de inflyttande bönderna talade ett arkaiskt indoeuropeiskt språk. Och de kom småningom att ersätta den äldre jägarbefolkningens DNA (Malmström et al 2009). Det skedde genom att befolkningarna blandades och spåren av det äldre genomet lakades ur. Om samma språk använts genom hela bondestenåldern och bronsåldern in i järnåldern i Sverige skulle dagens svenska vara ett helt annat tungomål än danska och norska, för att inte tala om tyska och engelska, alltså på sin höjd avlägset besläktat med den germanska språkstammen. Men så är inte fallet, varför det är sannolikt att språkbyten skett.

Vi kommer här att utgå från att beskrivningen ovan av de svenska språkbytena är den historiskt riktiga. Det hjälper oss nämligen att förstå uppgifter om Norden i antika källor, som hittills varit obegripliga.

De nyupptäckta ”tjuderna”

Även östra delen av Östersjön har genomgått språkbyten. Efter det senaste istida maximumet trängde jägare från den svideriska kulturen i Polen in i Baltikum. Även de talade ett protobaskiskt språk, som de övriga grupperna som spreds över Europa från refugiet i sydvästra Frankrike. I norra Lettland finns den lilla floden Salaca, som har sal- som rot. Den är av baskiskt ursprung. Det finns i Europa ett ganska stort antal vattendrag som har denna rot och följaktligen döptes av jägarna för 15-12 000 år sedan (Vennemann 2003). Men ungefär samtidigt som jägare kom söderifrån nåddes Finland av jägare österifrån. Utmed inlandsisens södra kant fanns en mycket långsträckt, i stort sett sammanhängande sjö hela vägen till västra Sibirien. De jägare som hittade till Finland tycks ha tagit sig västerut från västra Sibirien längs detta vattensystem – de verkar ha färdats i näverkanoter (Koslowski & Bandit 1984). Som minnen av denna invandring finns i Finland namnen på bl a sjöarna Inari (Enaren), Päijänne och Saimaa (Saimen), som inte är finsk-ugriska till ursprunget (Kallio 2004).

Det var den ryska lingvisten B A Serebrennikov som först år 1955 upptäckte de namnhistoriska spåren av denna tidiga invandring österifrån. I Finland dokumenterade lingvisten Pauli Rahkonen i sin doktorsavhandling år 2004 många namn som lämnats av dess invandrare i nordvästra Ryssland (Rahkonen 2004). Dessa språkhistoriska upptäckter gavs en fast genetisk grund av den estniska genetikern Siiri Rootsi, som tillsammans med 19 andra genetiker gjort en grundlig undersökning av spridningen av N-haplogruppen i männens Y-kromosom (Rootsi et al 2007). Denna haplogrupp finns endast i europeiska Ryssland och i Finland som en följd av invandringen under det senaste maximumets slutskede. Nu gäller det bara för arkeologerna att upptäcka vad som hänt!

Går det att spåra vad dessa invandrare benämnde sig själva? I det följande ett förslag. Ryska språket har ett skällsord för finnar och ester, dessa två folk, som talar finsk-ugriska språk och vilkas länder varit ockuperade av Ryssland. Under ockupationsskedet hade de vägrat att låta sig russifieras. De beskylls bl a därför vara suhna. Bland samerna finns åter etnonymen tjuder. Det var beteckningen för ett folk som från Arkangelsk-trakten kom och rövade de förråd, som samerna hade byggt upp för att kunna betala skatt till kronan under järnåldern. Vikingarna kallade dem bjarmer. I gammal finsk folkdikt omtalas ett fattigt och utarmat folk som tutjalaiset, ”tutjer” (Itkonen et al 1975: uppslagsordet vatjalaiset). Det kan hända att etnonymerna suhna, tjuder, tutjer och bjarmer kan återgå på ett och samma folknamn, som annars försvunnit. Kanske tjuder står närmast ursprunget. Hur som helst kommer jag här att använda det som namn på den nyupptäckta folkgruppen. Tjudiska skulle vara det språk som tjuderna talade.

Tjuderna levde över norra europeiska Ryssland och större delen av Finland i mer än femtusen år. Sedan kring 3900 f Kr kom kamkeramikerna till dem (Carpelan 2006). Tjuderna drogs in i det handelsnät som kamkeramikerna byggde upp – att den kamkeramiska kulturen kunde breda ut sig över ett så väldigt område som Kolahalvön i norr och Litauen i söder blir begriplig genom den aktiva tjudiska anslutningen, ty människorna på denna tid räknades endast i tusental, inte i tiotusental.

Kamkeramikernas expansion väster ut hade sannolikt samband med den mesolitiska Jangelskajakulturens utveckling, som först ledde till uppkomsten av Kamakulturen i trakten av Volgas stora krök och sedan i Samarakulturen längre söder ut vid den stora floden. Formerna för den dåtida handeln medförde att huvuddelen av tjuderna småningom bytte språk till ett arkaiskt finsk-ugriskt idiom, arkaisk votiska. I Arkangelsk-området kom det som sagt att utvecklas till vepsiska. Mellan sjöarna Onega och Ladoga blev det karelska. De kamkeramiska handelsmännen kan ha haft ett av sina centra runt Rigabukten, där den liviska språkvarianten växte fram.

Arkeologin har sett detta handelssystem tack vare att inom det transporterades olika slag av sten från olika håll. Men dess organisation har hittills inte kunnat kartläggas. Men går man till toponymer, främst bevarade i Finland, pekar de på att kontaktpersoner inom systemet etablerade gårdar som var anslutna dels till den lokala marknadsplatsen, dels till det lokala samhället/byn. Under högkonjunkturer, när leveranserna av bl a textilier fungerade förhållandevis regelbundet, är det mycket möjligt att dessa ”handelsgårdar” blev ledande i en trakt, kanske rentav ”hövdingagårdar”. Under lågkonjunkturer sjönk de sannolikt i status.

När systemet genomgick genomgripande förändringar och så småningom helt dog ut, drabbades de handelsmän, som inte lyckades anpassa sig till de nya förhållandena av fattigdom. Men de var ofta mycket stolta av sig. Det framgår av att strax väster om Petersburg i dagens Ryssland finns kvar endast tre byar, där det talas votiska. I dem vägrar man att skaffa sig högre utbildning; man lever envist kvar i överensstämmelse med sina gamla traditioner. I finska folksånger beskrivs voter som eländiga fattiglappar (tillsammans med tutjer).

Slaveriets introduktion

Nästa steg i den historiska utvecklingen var att Yamnakulturen på de ukrainska och sydryska slätterna började expandera. En genetisk analys från 2015 tyder på att folk från de hierarkiska och auktoritära östanatoliska städerna flyttade norrut till slätterna (Haak et al 2015). Detta folk är känt som subarer i de gamla mesopotamiska källorna. Subarer sändes dit först som handelsmän men lyckades småningom etablera sig som hövdingar. Deras jobb var skaffa slavarbetskraft till just de östanatoliska städerna. Den fria manliga befolkningen där var upptagen med krig och det behövdes slavarbetare att bl a bygga och underhålla murarna kring sina städer.

Yamnakulturen började angripa Kukuteni-Tripoljekulturen för att ta människor till fånga och göra dem till slavar. Efterhand utvecklades räderna mot väst in i Europa och mot öst in i Centralasien. När motståndet mot räderna växte fram i Europa övergick de i ett handelssystem, där representanter från Yamnakulturen kanske hade sina högkvarter i södra Polen och Holland (av de äldsta ortnamnen att döma).

Schematisk karta över delar av Europa och Västasien på 3000-talet f Kr. Från de subariska städerna i östra Anatolien sändes handelsmän till de ukrainsk-ryska slätterna för att köpa slavar (ljusblå pil på kartan). Efterhand gjorde de sig till hövdingar. De ledde först slavräder mot Kukuteni-Tripoljekulturen (svart pil). Räderna utvidgades efterhand i öster till Centralasien och i väster till Kontinentaleuropa (blå pilar). När motståndet från de äldre bönderna satte stopp för räderna i Europa förvandlades jägarna på nytt till handelsmän. Men de var krigiska och det var möjligt att de t ex i Sverige med våld tvingade till sig ställningen som hövdingar (lila pil). Även Baltikum och västra Finland drogs in i denna kultur, men om det var lokalbefolkningen som själv organiserade ett motstånd eller om Yamna-ledare gjorde sig till hövdingar även här är än så länge okänt. I öster är det möjligt att slavjägarna förde sitt nordkaukasiska språk och sin kultur till området söder om Aralsjön, vilket blev början på Oxuskulturen där. Karta hypertexter.se.

Yamnakulturens slavhandlare talade ett arkaiskt nordkaukasiskt språk. Men en av de stora myterna i modern humanvetenskap är den pontiska hypotesen, d v s att de indoeuropeiska språken uppstått på slätterna norr om Svarta havet. Enligt anhängarna av hypotesen skulle dessa idiom ha uppkommit, där man utvecklade jordbruket, uppfann hjulet och tämjde hästen. På genetiska grunder är det fastställt att jordbruket togs fram i sydöstra Anatolien, de första hjulen konstruerades av den första jordbrukskulturen på Balkan medan hästen troligen domesticerades i Kazakstan. De äldsta indoeuropeiska språken talades alltså i Anatolien och sedan i sydöstra Europa i överensstämmelse med hypotesens grundteser och de genetiska och arkeologiska bevisen. Men nej, den pontiska hypotesen försvarare hävdar envist att det var på de ukrainsk-ryska slätterna det skedde. För att ta till ett modeord i dag: de är faktaresistenta så vetenskapmän de är!

Eftersom genetikerna inte alltid vet hur de ska tolka sina resultat, stöder de sig gärna på arkeologiska eller språkhistoriska hypoteser. Teamet av genetiker med Wolfgang Haak i spetsen hävdar att det var slavhandlarna från Yamnakulturen som skulle ha spridit de indoeuropeiska språken över Europa (Haak et al 2015). Men vad som skedde var att ett arkaiskt nordkaukasiskt språk kom att breda ut sig. Det sannolika är att de brutala slavhandlarna inte var särskilt populära och spåren av deras språk inte är speciellt omfattande. Endast en del ortnamn i Holland, där de måhända hade ett av sina ”huvudkontor”, har bevarat lämningar i ortnamnen (enligt den holländska språkhistorikern Peter Schrijver).

I och med systemet med slavarbetskraft och slavhandel slog igenom skedde en hierarkisering och disciplinering av samhällena. Arkeologerna benämner denna förvandling för den snörkeramiska kulturens utbredning. I Östersjö-området används mer eller mindre föråldrade beteckningar. I Sverige talas om stridsyxekulturen och i Finland och Baltikum båtyxekulturen.

I södra Baltikum valde folket att övergå till ett fornpreussiskt indo-europeiskt språk (Kallio 2004). Kalevi Wiik har föreslagit att det skulle ha skett för att hålla fornpreussiska slavjägare på avstånd – man ville inte ta som slavar som talade samma språk som slavjägarna själva (Wiik 2004).

Detta bekräftas av det finska ordet för slav, som lyder orja. Det är äldre än den snörkeramiska kulturen och skulle ursprungligen ha betytt sydlänning att döma av att det fortfarande har denna betydelse i en del samiska språk (Toivonen et al 1979, uppslagsordet orja). Sedan långt tillbaka kallades i Estland den klart lysande stjärnan Sirius, som steg upp i söder på höstarna, för Orjatähti (Meri 1983), alltså ”Sörstjärnan”. Slavarna som såldes till hövdingar i Östersjö-området kom söderifrån, vilket ledde till att betydelsen av ordet ”sörlänning” med tiden kom att förskjutas och beteckna ”slav’.

Om denna utveckling i Östersjö-området visste man i praktiken ingenting i Medelhavs-regionen. I sin bok Om oceanen rapporterade Pytheas hydro- och etnonymer från Östersjön som uppstått som en följd av denna utveckling. Men på grund av okunnigheten förstod man dem inte i Medelhavs-världen. Förvirringen i de många refererade namnen i den antika litteraturen var en återspegling av den initiala okunnigheten.

Ptolemaios

En antik författare som ofta hänvisats till i denna essä var Ptolemaios. Hans geografiska överblick av den kända världen under antiken, Geografike hyfegesis, var ett geografiskt standardverk i åtminstone tusen år.

I ”Geografin” beskriver Ptolemaios också öarna norr om den Kimbriska halvön (Danmark) och Germanien (Tyskland). Om den största ön säger han att dess egentliga namn är ”Scandia”. ”Dess västra delar bebos av Chaedini, dess östra upptas av Favonae och Firaesi, de norra delarna av Finni, de södra delarna av Gutae och Dauciones och centrala delarna av Levoni.” (Ptolemaios 2:11; min fetning).

Av de folk Ptolemaios nämner går det att känna igen samerna (Finni i norr), de ursprungliga finländarna (Favonae och Firaesi i öster) och göterna (Gutae i söder). Vi kan gissa att med Chaedini avses bohuslänningar och sydnorrmän och med Dauciones skåningarna (detta skulle tyda på att etnonymen daner har sitt ursprung i ett äldre namn på skåningarna; en möjlighet som dagens daner, d v s danskarna, med säkerhet ogillar). Vad som är verkligt förvånande är att Ptolemaios säger att de centrala delarna bebos av Levoni, inte Svioni (alltså svearna), som man kunde vänta från Tacitus' något tidigare beskrivning i ”Germanien”. Nu kan det hända att Ptolemaios skrev Svioni och genom slarv av någon kopist blev det Levoni. Å andra sidan är det möjligt att Ptolemaios återger en uppgift av Pytheas, som skulle kunna tolkas så att Svioni inte var protosvearna utan de var länge just Levoni (se diskussionen i kapitel 4). Vad skulle det innebära?

Den tidigare nämnda förre professorn i latin vid universitet i Jyväskylä, Tuomo Pekkanen, har gått igenom alla bevarade antika skrifter och letat reda på vad där sägs om Norden. Han har visat att Bottniska viken var okänd i de geografiska beskrivningarna före 1100-talet (Pekkanen 1993). När Ptolemaios talar om Scandia avser han både Skandinavien (Sverige och Norge) och Finland, alltså dagens Fennoskandien. Antikens Scandia troddes sträcka sig som ett sammanhängande landområde från Nordsjön och Atlanten över Norge, Sverige och Finland in i nuvarande Ryssland till Vita havet och sjön Onega. Från sistnämnda sjö rinner som nämnt floden Svir söderut till sjön Ladoga. Men genom Onegasjöns vattensystem, ”Nevan”, kunde man också ta sig till Vita havet i norr. Antikens knapphändiga uppgifter om Skandinavien kom först från Pytheas. Det var alltså fullt möjligt att han hade uppfattat Scandia, som han kan ha kallat Thoulē, av romarna omdöpt till Thule, som en ö omgiven av vatten på alla sidor.

Pekkanen har vidare lyft fram följande beskrivning hos den romerska författaren Plinius den äldre (23-79 e Kr): ”Från den kimbriska halvön breder ut sig en väldig vik som kallas Codanus och som är fullproppad med öar. Den mest berömda av dem är Scatinavia, vars storlek inte har gått att fastställa. Endast i en del av den, såvitt man vet, bor hillevioniernas stam, som omfattar 500 distrikt.” (Pekkanen 1993).

Pekkanen visar att ”hillevioniernas stam” är en felskrivning av någon kopist och att Plinius talar om samma levoni som Ptolemaios. Det är alltså två antika källor, som hävdar att levoni levde mitt i Scandia. Vad gäller de 500 distrikten säger Pekkanen att de ska förstås som 5 hundare (ibid).

Mitt i Fennoskandien

Vilka skulle de fem hundare kunna vara som skulle ha legat mitt i Fennoskandien, alltså på båda sidor om Bottenviken? I Mälardalen hittar vi fyra mycket gamla landskap: Södermanland, Västmanland, Uppland och Roslagen. Ett annat mycket gammalt landskap finns på finländska sidan: Satakunda (som på finska anses betyda just hundare, men kan ha en äldre betydelse i form av ”storhushåll”, d v s en tidig småkungs stora hushåll; Huldén 2001).

Men ordet ”hundare” är relativt ungt. Det kommer från fornengelskans ”hundreth”. Hundaresystemet tycks tidigast ha inrättats till kring år 800. Det kan inte vara det som Plinius avsåg en sjuhundra år tidigare.

Visserligen fanns ett äldre, det s k Husa-systemet, som tycks ha byggt på en indelning av land i någonting som kallas ”hund”. Husa-systemet kan inte ha tillkommit tidigare än på 400- eller 500-talen e Kr. Inte heller det kan Plinius ha känt till. Men ”hund”-namnet kan vara äldre.

Det kan nämligen förhålla sig så att det ursprungligen var ett gammalt finsk-ugriskt ord för som Plinius avsåg. Det var ordet för en grupp av människor som inte nödvändigtvis var släkt (som i ordet ruokakunta = matlag). Redan före Kristi födelse tycks det ha stadgats i betydelsen ”distrikt”. Det är fallet med den finska benämningen kunta, motsvarande estniska konda och votiska kont. I Östergötland och Småland bar en del gamla härader namnet kinda (Kraft 1999). Det verkar vara en ganska tydlig försvenskning av kunta (u:et blev y sedan i, t mjuknade till d i fornsvenskan). Kanske förhöll det sig så att ’levoni” mitt i Fennoskandien skulle ha varit organiserade i just 500 ”kunta/konda/kont”. Men varifrån kom då det mystiska ordet ”hund”?

'Levoni-land'

Tacitus åter talar om lemoves: ”Omedelbart vid Oceanen bo sedan rugier och lemovier, och utmärkande för alla dessa folk äro runda sköldar, korta svärd och undergivenhet gentemot sina konungar.” (Tacitus 97 e Kr: kapitel 43). Rugierna skulle ha varit en av flera skandinaviska grupper av utvandrare efter den stora köldknäppen, fimbulvintern för cirka 500 f Kr. Rugierna skulle ha kommit från sydvästra Norge och fått sitt namn av att de odlade råg; de var rågbönder. Lemoves är en etnonym som förmodligen handlar det om samma ord som levoni. Den skulle vara en felskrivning som lett till omkastning och felutformning av bokstäver. Det skulle vara samma levoni i Fennoskandien som i Baltikum. Att detta folk i Baltikum sedan kom att kallas liver kan ha att göra med utvecklingen i de östersjöfinska språken där ett äldre ”e” i vissa fall blev ”i” (exempelvis utvecklades ordet för eld från tule till tuli). Levoni och liver kan vara samma ord men med över tusen år av språkutveckling emellan.

Att det skulle ha levt levonier sida vid sida med rugier kan ha att göra att Mälardalen länge uppfattades, som vi strax ska se, som Levoniland. Dessa levoni blev senare kända som svear, men var det ännu inte på 300-talet f Kr, som vi har sett. Levonifolket skulle ha utvandrat i samband med fimbulvintern kring 500 f Kr. Denna tolkning är förstås störande för den akademiska huvudfårans arkeologer och historiker. Det är en ”ideologisk sanning” att svearna härstammar från svionerna. Men om svionerna ursprungligen var gotlänningar och Mälardalsborna levonier blir de antika källorna aningen mera begripliga.

Karta över Lettland visande det liviska språkets utbredning under tre tider. Svart visar utbredning i början på 1900-talet. Av den gråa nyansen framgår omfattningen på 1100-talet. Ljusgrått åter återger den ungefärliga spridningen vid tiden för Kristi födelse. Karta hypertexter.se efter finska Wikipedia.

Av ortnamnens vittnesbörd tycks liverna ha bebott ungefär halva Lettland på bronsåldern. Den tätaste bosättningen var runt Rigabuktens stränder. Men de som bodde på halvön mellan Rigabukten och Östersjön, senare känd som Kurland, hade tillgång till bärnsten. Och det var denna grupp som verkar att ha varit den handelsaktiva, bl a att döma av det större antalet fynd av bronsföremål där (Alenius 2000). Men själva tycks de ha haft många namn på sig: kalāmied (fiskare), raandalist (strandbo), kurālist (boende på kurländska udden), liibi (slaviska formen av liivi), liivõ-keel (talare av det liviska språket) samt liivõ(z), liibõ(z) och liivnika (alla betydande just liver; Grünthal 1997).

Finska språkforskare med Grünthal i spetsen tycks undvika Tacitus. Men tack vare Pekkanens klarlägganden verkar det numera ganska tydligt att en viktig aktör i forntiden var just levoni. Som framgick av citatet från Tacitus har han dock placerat dem söder om Aesti i närheten av rugierna. Levoni skulle därmed befinna sig någonstans i Polens östra kusttrakter. Men som Meri underströk (Meri 1983: 198) så skrev Pytheas om förhållandena i Östersjön på 300-talet f Kr. Huvuddelen av våra källor om hans text, Strabon, Plinius den äldre och Tacitus, plitade ner sina arbeten 300-400 år senare. Det blir förvirrande när dessa författare blandar senare uppgifter med Pytheas information. Meri hävdade också att vad det gäller Baltikum så går det att på olika vägar följa namn som Pytheas angivit från mycket långt tillbaka i tiden till nya tiden (Meri 1983: 195).

Att kamkeramikerna och gropkeramikerna etablerade sig som handelsmän i Östersjöområdet kring 3900 f Kr hade, som vi sett, att göra med utvecklingen dels i nedre Volga-området, dels i Kukuteni-Tripoljekulturen (4000-2300 f Kr) i nordöstra Rumänien och södra och centrala Ukraina. Den sistnämnda var en jordbrukskultur som började på stenåldersnivå. Men snart dök det upp kopparföremål importerade söderifrån. Man började utveckla en eneolitisk kultur, alltså en blandning av stenverktyg och smycken av koppar (och småningom fler metaller). Som framhölls i kapitel fyra hade man inga egna metalltillgångar; de värdefulla metallerna måste importeras. Det ledde till att man måste utveckla en omfattande handel. Man skaffade skinn norrifrån med vilka man köpte metallerna söderifrån. För de först anskaffade skinnen betalade man med textilier och salt.

Det intressanta är att arkeologerna inte tycks ha hittat föremål från Kukuteni-Tripoljekulturen i Östersjö-området – däremot kan det finnas en påverkan i fynd av lerstatyetter (se bilderna i sidospalterna). Men om det var mest textilier och salt, som hämtades söderifrån till Östersjö-området, har spåren från denna import försvunnit. Därför har eventuell handel med denna kultur inte diskuterats. Ändå är det klart att kam- och gropkeramikerna transporterade varor över mycket långa avstånd som ända från Ural. En färd längs de polska floderna ner till Ukraina bör inte ha varit en omöjlighet för dem. Frånvaron av fynd från Kukuteni-Tripoljekulturen kan också tyda på att mellanhänder på vägen skötte kontakterna söder och norr ut. Kan uppgiften om lemoves vid Polens östra kust också vara ett minne av en handelskoloni, som hade hand om kontinuerliga förbindelserna med protopolackerna, som i sin tur bedrev handel med protoukrainarna?

För att transportera varorna runt Östersjön använde kamkeramikerna sannolikt skinnbåtar. Men det var troligen inte vanliga, ganska små båtar, en 2-3 meter långa. De kan ha varit betydligt bredare och längre för att få plats för varorna, kanske 4-6 meter långa. De var så breda att två man kunde sitta sida vid sida och paddla. Längden gjorde det möjligt att paddlarna kunde vara två par. På denna tid för över 5000 år tillbaka måste sådana båtar, om de funnits, ha varit något av tidens spetsteknik, ett mindre under bland folk som bara kände till småbåtar. Nu råkar koltsamerna på Kolahalvön ha ett ord för runda, breda båtar: levvad (Toivonen et al 1979, uppslagsordet leveä, bred). Kamkeramikernas tänkta, relativt långa och breda båtar kan ha kallats *levvavene (bredbåt). Människorna som färdades i dem kan följaktligen ha benämnts *levvalaiset (de breda). Sedan när tiderna förändrades kan det vidare tänkas att *levvalaiset blev levolaiset (alltså levoner) och till slut liiviläiset (alltså liver).

Baltiskt ”slut”

I Lettland finns två landskap, ”Semgale” och ”Latgale”, som verkar kunna associera till galler. Men ordet galas betyder på litauiska ”slut” (Gimbutas 1963: 28). Så Sem- och Latgale kan betyda att i norr utgjorde dessa områden slutet på den lettiskt-litauiska språkutbredningen. Som den engelska arkeologen Timothy Champion och hans medförfattare framhåller så syns det inte heller några spår av den keltiska ockupation av bl a västra Bulgarien, som uppges i de antika källorna (Champion & al 1992: 298). Men befästa handelsplatser i keltisk stil, kallade dunum, har identifierats i både Bulgarien och Rumänien av respektive lands arkeologer. Förklaringen till att de keltiska spåren där verkar vara så få är att lokala hantverkare knöts till ett dunum (och de lokala begravningssederna fortlevde). De lokala hantverkarna i varje dunum var förtrogna med vad deras kunder önskade och tillverkade föremål i den lokala stilen. De populära stilarna på andra håll i den keltiska världen kände de inte till. Ett belysande exempel den berömda Gundestrupkitteln från slutet av 300-talet f Kr som försvaras i Nationalmuseum i Köpenhamn. Det är ett troligen bulgariskt silverhantverk som i tidens sydosteuropeiska stil gestaltade centrala avsnitt av det galliska symbolsystem, som beställaren önskade. Gimbutas påstår att imitationer av La Téne-fibulor gjordes i Samland; lokala hantverkare hade alltså tagit över även där. Det kan mycket väl hända att det finns keltiska dunum i Litauen, men de litauiska arkeologerna har inte klarat av att skilja dem från sina egna, betydligt äldre fornborgar.

När Pytheas fick höra någonting i stil med ”Aista” är det troligt att han skrev ned det på grekiskt vis som ”Aistos”. Men sedan slarvade någon kopist under de följande 400 åren och förvanskade det till det närliggande grekiska ordet för eld, aidos (som Meri även är inne på). Aidos skulle Tacitus sedan ha översatt till motsvarande latinska ord, aestus, som blev aestii i pluralis. Men längre än så går det inte att komma. Ordet är troligen tagit från något av de baltiska språken som talades i området på 300-talet f Kr och Pytheas använde det för att betecknade människorna som bodde i detta område, närmast västbalterna vid sydöstra Östersjökusten (inkluderande den eventuella keltisk-brittiska kolonin).

När Pytheas efter besöket hos ”Aestii” fortsatte norrut längs den baltiska kusten upptäckte han så småningom att det fanns flera ”levoni-språk”. Han övervintrade någonstans vid den estniska kusten av Finska viken, kanske i Muuksi som skulle ha varit ett slags religiöst centrum under förromersk järnålder. Medan han väntade på våren lärde han sig sannolikt åtminstone behjälpligt fornvotiska, d v s ett levonispråk. Ty det var med hjälp av dessa språkkunskaper han kunde ta sig till Ladoga och Onegan och orientera sig där. Det måste vara från Pytheas uppgifterna om levoni i Mälardalen kommer, d v s att det där talades samma FU-språk som i Baltikum.

Uppgifter om levoni i Mälardalen ännu på 300-talet f Kr är intressant. De blivande svearna skulle ännu så sent ha hållit fast vid ett finsk-ugriskt språk. Det skulle alltså var möjligt att de blivande svearna som de sista i Sverige bytte till arkaisk svenska först närmare Kristi födelse.

Det estniska ”konda”

Rekonstruktion av en fornborg vid Ogres Kenteskalns i Lettland, som det såg ut kring 650 f Kr. Anläggningen var som synes ganska stor och där kunde även bronsgjutare och andra slag av hantverkare ha haft skyddade arbetsutrymmen. Dessa baltiska fornborgar verkar ha haft administrativa uppgifter och kan ha varit början på en organisation i lokala distrikt i Lettland och Estland. Teckning enligt Radins 2007.

Gäller detta även för det gåtfulla ”hund”? Kanske inte. Om Pytheas uppgifter, förmedlade av romerska historiker, stämmer så skulle Levoniland i mitt i Fennoskandien ha omfattat Mälardalen och sydvästra Finland. Man skulle där ha talat samma språk som i det baltiska Levoniland (Est- och Livland). Det är en möjlighet som har fått ett visst arkeologiskt stöd tack vare ett nytänkande inom svensk arkeologi som kom till uttryck i Åsa M Larssons doktorsavhandling hösten 2009. Hon hävdar att stridsyxekulturen, snörkeramiken och enkeltgravskicket kom till Mälardalen från Estland via sydvästra Finland (Larsson 2009).

Går vi till dagens estniska språk hittar vi ordet konda för härad (alltså motsvarigheten till finskans kunta, fornsvenskans kinda). Estniskan började skilja sig från finskan troligen redan på snörkeramikernas tid på 2000-talet f Kr. Indelningen i konda kom troligen på bronsåldern till Estland söderifrån. I Lettland uppfördes då stora fornborgar, av lettiska arkeologer kallade ”bergsfort,” som verkar ha varit ett administrativa centra för ett område kring befästningarna (Radins 2007).

Detta blir ännu tydligare i Estland. Där låg vid kusten Iru fornborg i närheten av dagens Tallinn och Joaorg motsvarighet i Narva (Kriiska & Tvauri 2002). Dessa två städer är fortfarande administrativa centra på Estlands nordkust. Två administrativa områden etablerades på bronsåldern och har levt vidare med en del förändringar in i nutiden.

Så härad kan ha hetat konda från och med bronsåldern, säg från 1100 f Kr, i Mälardalen och sydvästra Finland. Sedan när germaniseringen inträffade i slutet av förromersk järnålder förvandlades konda till hund. Det skedde på ett sätt analogt med den förvandling som inträffade när latinets centum blev ”hundra” i de germanska språken.

Den lettiska utvecklingen hittade också till Östergötland och Småland men genom gotlänningarnas förmedling. I dessa områden fortsatte den gamla FU-språkiga traditionen utan fornestnisk påverkan. Det medförde att distrikt där kom att heta kunta/kinda.

Men Plinius talade om att Mälardalen och sydvästra Finland omfattade 500 konda/hund. Kan detta stämma? Kan det vara frågan om en felskrivning av en kopist? Eller kan Pytheas fornestniske sagesman ha tänkt sig Mälardalen, sydvästra Finland och Estland som ett sammanhängande område och grovt uppskattat dess distrikt? Frågorna hopar sig.

Till essäns sista kapitel: Mot Tanais.
Till Historiemenyn.

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett riktat sabotage mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

---

Källhänvisningar:

Alenius 2000: Kari Alenius: Viron, Latvian ja Liettuan historia. (Estlands, Lettlands och Litauens historia).
Carpelan 2006: Christian Carpelan: On Archaeological Aspects of Uralic, Finno-Ugric and Finnic Societies before AD 800. Kapitel i boken The Slavicization of the Russian North. Mechanisms and Chronology. Redaktör Juhani Nuorluoto. Slavica Helsingiensia 27/2006.
Champion & al 1992: Timothy Champion, Clive Gamble, Stephen Shennan och Alasdair Whittle: Prehistoric Europe. London 1992.
Elert 1992: Claes-Christian Elert: Hur länge har svenskan talats i Sverige? i boken Studier i svensk språkhistoria 3. Förhandlingar vid Tredje sammankomsten för svenska språkets historia. Uppsala 15-17 oktober 1992. Utg. av Lars Wollin. 1993.
Francfort : Henri-Paul Francfort: A Note on the Hasanlu Bowl as Structural Network: Mitanni-Arya and Hurrian? Grünthal 1997: Riho Grünthal: Livvistä liiviin. Itämerensuomalaiset etnonyymit. (Från livvi till liivi. Östsjöfinska etnonymer.) Castrenianumin toimitteita 51. Utförlig sammanfattning på engelska på webbadressen http://www.sgr.fi/ct/ct51.html
Haak et al 2015 Wolfgang Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, Nadin Rohland, Swapan Mallick, Bastien Llamas, Guido Brandt, Susanne Nordenfelt, Eadaoin Harney, Kristin Stewardson, Qiaomei Fu, Alissa Mittnik, Eszter Bánffy, Christos Economou, Michael Francken, Susanne Friederich, Rafael Garrido Pena, Fredrik Hallgren, Valery Khartanovich, Aleksandr Khokhlov, Michael Kunst, Pavel Kuznetsov, Harald Meller, Oleg Mochalov, Vayacheslav Moiseyev, Nicole Nicklisch, Sandra L. Pichler, Roberto Risch, Manuel A. Rojo Guerra, Christina Roth, Anna Szécsényi-Nagy, Joachim Wahl, Matthias Meyer, Johannes Krause, Dorcas Brown, David Anthony, Alan Cooper, Kurt Werner Alt, David Reich: Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe. Nature, 2015; DOI: 10.1038/nature14317.
Huldén 2001: Lars Huldén: Finlandssvenska bebyggelsenamn. Svenska Litteratursällskapet i Finland.
Itkonen et al 1975: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki ja Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja. Viides osa. (Etymologiskt lexikon för finska språket, del 5) Suomlais-Ugrilainen Seura, 1975.
Kallio 2004: Petri Kallio: Languages in the Prehistoric Baltic Sea Region. Kapitel i boken Languages in Prehistoric Europe, redaktörer Alfred Bammerberge och Theo Vennemann. Heidelberg.
Koslowski & Bandit 1984: Janusz Kozlowski and H-G Bandit: The Paleohistory of Circumpolar Arctic Colonization. ARCTIC VOL. 37, NO. 4 (DECEMBER 1984).
Kraft 1999: John Kraft: Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien.
Kriiska & Tvauri 2002: Aivar Kriiska och Andres Tvauri: Eesti muinasaeg. (Estnisk forntid)
Larsson 2009: Åsa M Larsson: Breaking and Making Bodies and Pots: Material and Ritual Practices in Sweden in the Third Millennium BC. Doktorsavhandling framlagd vid Uppsala universitet hösten 2009.
Malmström et al 2009: Helena Malmström, Mark G. Thomas, Petra Molnar, Gunilla Holmlund, M. Thomas P. Gilbert, Mikael Brandström, Pernille K. Andersen, Jan Storå, Anders Götherström, Christian Bendixen, and Eske Willerslev: Ancient DNA Reveals Lack of Continuity between Neolithic Hunter-Gatherers and Contemporary Scandinavians. Current Biology 19, 1758-1762, November 3, 2009.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Pekkanen 1993: Tuomo Pekkanen: Tuntemattomien kansannimien identifiointimetodeista. (Om metoderna för identifiering av okända folknamn.) Oulun yliopisto, Historian laitos, särtryck nr 312, Oulu 1993.
Ptolemaios: Claudius Ptolemy: The Geography. Översatt till engelska av Edvard Luther Stevenson. Dover Edition 1991.
Rahkonen 2003: Pauli Rahkonen: The South-Eastern Contact Area of Finnic Languages in the Light of Onomastics. URN:ISBN:978-952-5866-15-5 http://hdl.handle.net/10138/38908
Rootsi et al 2007: Siiri Rootsi, Lev A Zhivotovsky, Marian Baldovic, Manfred Kayser, Ildus A Kutuev, Rita Khusainova, Marina A Bermisheva, Marina Gubina, Sardana A Fedorova, Anne-Mai Ilumaë, Elza K Khusnutdinova, Mikhail I Voevoda, Ludmila P Osipova, Mark Stoneking, Alice A Lin, Vladimir Ferak, Jüri Parik, Toomas Kivisild, Peter A Underhill and Richard Villems: A counter-clockwise northern route of the Y-chromosome haplogroup N from Southeast Asia towards Europe. European Journal of Human Genetics (2007) 15, 204-211.
Strabon 24 e Kr: Strabo: The Geopraphy. Översatt till engelska av Horace Leonard Jones 1917. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Strabo/home.html
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt till svenska av N. E. Hammarstedt, 1916.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände.) Director Meedia.
Toivonen et al 1979: Y. H. Toivonen, Erkki Itkonen ja Aulis J. Joki: Suomen kielen eytmologinen sanakirja. Toinen osa. (Etymologisk ordbok för finska språket, del 2).
Vennemann 2003: Theo Vennemann: Europa Vasconica - Europa Semitica. Redigerad av Patrizia Noel Aziz Hanna. Berlin.
Vennemann 2004: Theo Vennemann: Languages in prehistoric Europe north of the Alps i boken Languages i Prehistoric Europe, red Alfred Bammesberger och Theo Vennemann.
Wiik 2004: Kalevi Wiik: Suomalaisten juuret. (Finnarnas rötter)
Wiik 2001: Kalevi Wiik: Eurooppalaisten juuret. (Européernas rötter).

---