Greken som upptäckte Östersjön, VII

'Omphalos' i Joaorg

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

Under sin upptäcktsfärd i Östersjön nådde Pytheas småningom Joaorgs fornborg vid Narvafloden i dagens östra Estland. Där såg han kanske dess största sevärdhet, en mäktig påle. Den kallades Virukannas och upprätthöll den äldsta handelsjuridiken i Östersjö-området.

Vad som återstår på landsidan av Joaorg fornborg på en klippa vid Narvafloden inne i staden Narva. Fornborgen anses vara Estland äldsta. Dess första skansar uppfördes redan i slutet på stenåldern. Det är möjligt att den slutgiltigt förstördes under svensken Jon Jarls nio somrar långa kampanj mot Narva på 1100-talet. Jon Jarls angrepp var en hämnd för att esterna hade plundrat Sigtuna. Jon Jarl ödelade inte bara dåvarande Narva utan ett stort mycket område öster om staden. Det var ett av svenskarnas tidigaste krigsbrott. Det ödelagda området stod sedan tomt i flera generationer. Foto Ilme Parik - commons.wikimedia.org.

U

nder sin resa öster ut utmed Estlands nordkust efter övervintringen i Muuksi nådde Pytheas sannolikt Joaorg (Ådalen) vid Narvafloden i dagens östra Estland. Han skulle ha fått tips om fornborgen av sina värdar i Muuksi. Hans två eller tre båtar roddes uppför Narvafloden tills han nådde borgen. Om den var bebodd eller ej på denna tid är oklart. Men om folk bodde där var det troligt att man visade för honom sin sevärdhet. Det skulle ha varit en stor pelare, en stång av för tiden imponerande höjd. Den kan ha stått mitt i borgen. Det är emellertid inte troligt att Pytheas skulle ha lärt sig så mycket så mycket votiska att han skulle ha förstått den fulla innebörden av stången. Men kanske han kunde så mycket om grekisk historia att han visste om den omphalos, den ornamenterade sten, som symboliserade världens navel eller mitt och som fanns i templet i Delfi. Kanske han förstod att stången var en lokal form av omphalos.

Hur som helst manifesterade stången i Joaorg en världsbild, som människorna runt Östersjö-området trodde på i många tusen år och som till vissa delar kom att leva kvar så sent som under medeltiden i Östersjöns södra del i städerna där. Det skedde i form av statyer avbildande Karl den stores hjälte Roland. Den var en symbol för de fri- och rättigheter som städerna vunnit. Det är frågan om ett intressant kulturhistoriskt sammanhang som skickligt utreds av Matti Klinge i hans bok ”Östersjövälden”. Större delen av detta kapitel går åt att försöka analysera denna nästan helt bortglömda världsbild. Vi börjar mycket långt tillbaka i tiden.

Ett avgörande steg i den moderna människans utveckling i Afrika var att grupper av moderna började samarbeta utmed Nilen för cirka 160 000 år sedan. Därmed kunde en kunskapsackumulation komma igång – där inget samarbete skedde tenderade nya uppfinningar glömmas bort (Stringer 2012). Samarbete, bl a i form av utväxlande av gåvor och idéer mellan grupper, är alltså utmärkande för den moderna människan. Det innebär att det gamla antagandet, att grupperna av jägare och samlare liksom de tidiga jordbrukarna levde isolerade och var alltigenom självförsörjande, är obsolet. Från ett tidigt skede skapade de moderna olika slag av institutioner för att underlätta samarbetet. Jägarna och samlarna hade ceremonicentra där alla inom en region möttes för gåvoutbyten och identitetsbekräftelse genom olika slag av ceremonier och ritualer. Med jordbrukets uppkomst och spridning uppfanns olika lösningar. I Västasien var det ofta prästerna som agerade handelsmän. I Gamla Europa verkar det som om templen fungerade som ett slags handelsbodar (Bonsall 2008). I Östersjöområdet tycks åter byarna med de tidiga jordbrukarna ha uppsökts av begynnande handelsmän, som bytte gåvor (varor) och information med de bofasta. Även om modern arkeologi har börjat se detta, har man svårt att få in det i beskrivningen eftersom huvuddelen av gåvorna/handelsvaror har malts till intet av tidens tand.

I Östersjö-området växte fram ett handelssystem bland de tidiga jordbrukarna med början kring 3900 f Kr. Det beskrivs av arkeologerna som att den kamkeramiska kulturen spreds till Finland och Baltikum och den gropkeramiska kulturen till Sverige (Carpelan 2006). Det kan ha varit schamanistiskt påverkade idéer från Centralasien som tillämpades när handelsplatserna vid bondbyarna inrättades. En påle restes på det angivna området och genom en ceremoni eller ritual invigdes marknadsplatsen som helig. Det innebar också att en särskild uppsättning av regler (en tidig handelsjuridik) måste följas på denna plats. En handelsman som slagit sig ner som bonde i byn ansvarade för handelsplatsen. Men hur utvecklad den var vet vi inte. Kanske kom kringresande handelsmän dit med oregelbundna mellanrum och erbjöd sina varor och troligen också tillhandahöll någon form av underhållning som recitation av berättande dikter. På denna tid fanns inga pengar så bönderna bytte sig till varorna mot t ex djurhudar, skinn, pälsverk och säd och en del andra jordbruksprodukter (handelsmännen måste ju också äta). Men vad bönderna köpte vet vi inte riktigt men troligen var det användbara och/eller vackra stenar (flinta, grön och röd skiffer), speciella träslag (som sibirisk tall), bärnsten från Baltikum, och så småningom även koppar från Ural (Carpelan 206:85) samt salt från Kukuteni-Tripylje-kulturen i sydöstra Europa. Sannolikt spelade även textilier av olika slag en mycket viktig roll (länge tyger av nässelfibrer, sedan av hampa och linne), men de har inte bevarats varför de inte beaktas av arkeologin.

Långväga handel

Redan från början var långväga handel inte ovanlig. Under mesolitikum (10 000-4 000 f Kr) fördes från Östersjö-området sälolja och valrosselfenben till Kaspiska havet. Kamkeramikerna i Finland hämtade sten från Ural. Så fortsatte det. När stenåldern började övergå i bronsålder vet vi att karelarna var aktiva i handeln med Andronovokulturen vid Kaspiska havets östra kust. Denna kunskap har vi tack vare fynd av keramik av det grova slag som tillverkades av nomaderna i denna kultur (Huure 2009). Det kan misstänkas att voterna i sydöstra delen av Finska viken också var mycket handelsaktiva, men inga mera omfattande utgrävningar ha gjorts i deras gamla kärnområde, så arkeologisk kunskap föreligger inte. Däremot finns det lingvistisk kunskap, vilket dock inte räknas som avgörande, men är det ändå i detta fall där den arkeologiska saknas!

Den svenska formen av etnonymen ”voter” kommer, troligen via ryskan, från voternas eget namn på sig själva. Det var vadjakko. Det har i sin tur sitt ursprung i det votiska ordet vadda (Itkonen et al 1975: uppslagsordet vatja). Det har innebörden kil. För att få en stor, hög påle, en stång, att stå rak är det nödvändigt att eventuell lutning korrigeras genom kilar vid foten. Kanske sade man att man därvid ”spände” pålen (se längre fram i kapitlet). Den votiska kilen skulle då kunna tolkas som det grundläggande stödet för pålens raka, ”spända” upprättstående. Voterna skulle ha varit pålens stödjare eller upprätthållare eller, religionshistoriskt, tillbedjare.

Det var på stenåldern och länge under bronsåldern ovanligt att en grupp av människor med ett eget språk benämnde sig annat än ungefär ”landets människor, de egna,” alltså egentligen ”vi som bor här”. Voterna verkar ha inspirerats till att uppleva sig som särskilda och utvalda i sin kult av den gudinna som pålen var associerad till och som de trodde sig dyrka bl a genom att bedriva handel. Eftersom handeln organiserades från fornborgen Joaorg, var det personerna här som upplevde sig som de viktigaste. De hade bl a därför ett eget namn på sitt land, nämligen just Viru!

Varifrån toponymen ”Viru”?

Som vi antydde i föregående kapitel har föreslagits att toponymen Viru skulle vara utvecklad från forngermanska vaeruld, ”mansålder”, överblickbar tid. Denna uttydning lades för första gången fram av professorn i finska språket vid Helsingfors universitet, E N Setälä (1864-1935), i boken Sammon arvoitus (Sampos gåta) år 1932. Att han kom till denna slutsats kan ha att göra med att pålen kallas för ”Världens man” i den samiska kulturen. Men det samiska namnet är en sen omdöpning av ett äldre namn. Det har därför föreslagits att det germanska namnet skulle ha kommit med katolska missionärer i början av medeltiden. Men då talade skandinaverna redan om Eistland. Finländarna däremot använde samtidigt ordet Viro för detta land och etnonymen virolaiset om dess befolkning. Från finländskt perspektiv var hela norra Estland Viro, och det långt före Eistland fick genomslag. Setälä skrev på en tid då man antog att de historiska tidsavstånden var relativt korta. Därtill trodde man på denna tid att Sverige alltid hade varit ett inflytelserikt land som under stormaktstiden. Numera har det börjat bli allt tydligare att t o m bronsåldern kom en stor del av inflytandet till Mälardalen österifrån, från bl a Viru. Vi kan också konstatera att vaeruld var ett ord av det generaliserande slaget som kom till tidigast på äldre järnåldern. Viru/Viro är sannolikt betydligt äldre.

Streckfigurer ristade på keramikkärl från den gropkeramiska kulturen i Skåne. Figurerna föreställer den levande pålen som bär upp himlen. Om de också troddes manifestera himmelsgudinnan eller bara Skaðin är okänt. Bild efter Wyszomirska 1975.

En möjlig förklaring kunde vara den handel, som kamkeramikerna organiserade runt Finska viken och som sträckte sig över hela östra delen av Finland ända till Lappland i norr. Den hade som ett av sina centrum just trakten kring dagens Narva (ett annat centrum, som odlade kontakter västerut, kan ha varit Ösel och ett tredje låg sannolikt vid Rigabukten och skötte handeln mot söder). I själva verket är det möjligt att kamkeramikernas namn på sig själva kan ha varit just vadjakkot, alias voter. En lång räcka ortnamn i Finland pekar i den riktningen. Möjligheten bekräftas även av det förhållandet att samernas äldsta kända, men numera bortglömda, namn på sig själva,*vuow'još, tros vara härlett från vadjakko (ibid) – de hade tagit över voternas kultur och därmed identitet och namn.

Setälä kan ha rätt i att Viru var associerat till den påle eller stång, som spelade en central kultroll hos kamkeramikerna. En möjlighet är att det var en utveckling av schamanismens idéer om livets träd; det där som schamanerna använde för att klättra upp till himlen och samtala med himmelsgudinnan. Men den kulturpåverkan som ledde till en vidareutveckling av de möjliga schamanistiska idéerna kom sannolikt från Kukuteni-Tripylje-kulturen (cirka 6000-3500 f Kr) i västra Ukraina och norra Rumänien.

Kukuteni-Tripylje-kulturen

Denna kultur utgjorde den östligaste delen av den första jordbrukskulturen i Europa, den som växte fram på Balkan med början kring 7000 f Kr. Den omstridda, litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas (1926-94) kallade den för Gamla Europa. Kukuteni-Tripylje-versionen var i många avseenden speciell. Bönderna bodde i stora byar, för att inte säga städer (med över 10 000 invånare). Efter ungefär 60-80 år brändes byn och befolkningen flyttade till en ny bosättning. Deras kultur skilde sig från det övriga Gamla Europa genom att den hade kontakter med nomaderna på de ryska slätterna och sannolikt också med Östersjö-området. Kukuteni-Tripyljekulturen var tvingad till detta eftersom den inte hade andra egna naturtillgångar än källor varifrån man kunde utvinna salt. Dess ledare måste köpa skinn och pälsverk från först nomaderna på slätterna och när man upptäckte de tjockare arktiska pälsverken även från Östersjö-området. För de inhandlade skinnvarorna betalade man med olika slag av textilier, inte minst ylletyger och förstås också salt. Skinnen såldes sedan av Kukuteni-Tripyljeledarna vidare söderut och för dem köpte man olika slag av metaller, koppar från Vinçakulturen i nuvarande Serbien, guld från Varnakulturen i Bulgarien (Gimbutas 1982; Bailey 2000; Bonsall 2008; Menotti & Korvin-Piotrovskiy 2012).

En del av ett ornament på en vas från Kukuteni-Tripylje-kulturen. Upptill och nedtill finns en bård med en sik-sak-linje, som avbildar måncyklernas tid. Från dem går ut i trianglar ödets nät. Stora röda ormar, som är hårt stiliserade slingrar sig kring ögon, avbildande dagen, som ju är den tid då ögat kan se. Nedtill finns utdragna svarta halvcirklar, som står för nätterna, som dock lyses upp av fullmånens ringar i rad, allt lika omslingrat. Man trodde att det var ormarna som med sina rörelser drev fram växlingen mellan natt och dag. Bild från Internet.

Gamla Europa var sammansatt av lite olika kulturer. Vinçakulturen bär i sin gudastatyetter tydliga spår av den äldre natufiska kulturen i Levanten, Varnakulturen hade föreställningar som hörde ihop med anatoliska föreställningar som att himlen symboliserades av en ko (och åskan av en tjur), men Kukuteni-Tripylje-kulturen hade tagit intryck av föreställningsvärlden österut, där mångudomar spelade en viktig roll. Men ännu viktigare var där förklaringen till dygnets växlingar. Som man kan se av ornamentet ovan trodde man i Kukuteni-Tripylje-kulturen att det var en stor orm som med sina slingranden fick dag att växla med natt. Voternas påle symboliserade också denna orm.

Det sistnämnda påståendet bekräftas av en hällristning från Lökkeberg i Bohuslän (bilden t v). Där ser vi en örn som har gripit tag i en påle. I den hänger en man och en stor orm. Kräldjuret skulle vara en symbol för dygnets växlingar, mannen är Skaðin, Skuggan, som var pålen/stångens levande manifestation. Örnen skulle vara himmelsgudinnan i aspekten av världsordningens beskyddare. Detta skulle vara den världsbild som gropkeramikerna spred över östra och södra Sverige med sin handel och som kom att i delar leva kvar in i vikingatid (som t ex föreställningen om Midgårdsormen).

Estlands celesta orm

Kamkeramikernas budskap i Finland och Baltikum verkar att ha varit lite annorlunda. Visserligen är ett av de äldsta konstfynden i Östersjö-området en stav formad som en orm (se bild t h). Det har gjorts i Tõrvala strax öster om Narva. Som den amerikanska religionshistorikern Joseph Campbell har visat är ormen ett av de tidigaste neolitiska attributen till mångudinnan (Campbell 1974). Han visar också med bilder från de tidiga jordbrukskulturerna att ormen även var associerad till livets träd, axis mundis (världsaxeln) o s v. Den associationen finns bevarad i hällristningen från Lökkeberg. Men i estnisk mytologi kom emellertid ormen att få en celest association. Lennart Meri refererar till flera myter och berättelse om en himmelsk orm med ett glödande eller brinnande huvud och en lång rak eller ringlande kropp. Han menar att det är folkminnet av asteroiden som exploderade ovanför Ösel (Meri 1983). Men de estniska geologerna ha hittat åtminstone fyra nedslagskratrar på det estniska fastlandet från de senaste 10 000 åren.

Campbell visar också att ormen småningom avlöstes av vildsvinet. Det skulle var vildsvinet som tog över och skyddade pålen. Den tanken skulle ha överförts till samhället och dess människor. Både på Ösel och i Muuksi skulle Pytheas ha kunnat iaktta hur människor bar vildsvinsemblem som skydd. Men vildsvinet hade också en negativ sida. Den kunde växa i storlek och blev ett hot mot människorna (troligen för att de inte skötte sig, vi skulle säga syndade). Hur som helst utkämpas i folksånger en kamp mellan ett jättevildsvin och en lokal hjälte. Denne lyckas döda vildsvinet. Det som i sammanhanget är det intressanta att när vildsvinet dräpts flyr bl a en gud eller demon vid namn Virukannas upp i en grantopp (Meri 1983).

Vad gäller det märkliga namnet så föreslog den ovannämnda Setälä att den senare halvan av ordet, -kannas, betydde påle. Det kan ha varit företeelsens funktion men idéhistoriskt är -kannas mera komplicerad. Under seklerna efter 3900 f Kr fanns det i länderna runt Östersjön betydligt fler sjöar än nu – många av dagens kärr- och myrmarker var då ofta ännu sjöar eller träsk. Näsen mellan vattensamlingarna utgjorde säkra gångvägar på denna tid. Det svenska ordet ”näs” motsvaras i finskan av just kannas (Karelska näset = Karjalan kannas). Pålen som kamkeramikerna reste på sina handelsplatser uppfattades i överensstämmelse med geografin i tiden som ett näs, som överbryggade ett avstånd. Vad var detta avstånd?

Gemensamt kulturarv

På Setäläs tid trodde man att förhistoria och historia omfattade en tid av ungefär 6000 år. Men sedan dess har kronologin kraftigt skjutits bakåt samtidigt som kulturperioder mycket långt tillbaka i tiden har grundligt studerats. Före det senaste istida maximumet fanns i Europa en för sin tid mycket avancerad kultur som har döpts till gravettienkulturen (31 000-22 000 år sedan). Ett av dess centra låg i Mähren i östra delen av nuvarande Tjeckien. Den holländske arkeologen Alexander Veerporte gick igenom denna kulturs bildmaterial i sin doktorsavhandling (Veerporte 2001). I det bildmaterial återger kan man utläsa indikationer på att gravettienkulturen som den första skulle ha utvecklat idén om en långsträckt gudinna som från jorden höll uppe himlen. Sedan när kölden från det senaste istida maximumet blev outhärdlig emigrerade många gravettienkulturens människor, dels öster ut till Asien, dels till Medelhavets södra sida. De gravettienmänniskor som slog sig ned i Levanten kom att inspirera till den natufiska kulturens där. Och det är från denna kultur som det går att dokumentera denna gudinna (se bilden t v). Föreställningen om den vandrade vidare till kulturer i Zagrosbergen och därifrån till Centralasien. Via Kaspiska havet och Volga verkar den ha nått Estland. Virukannas skulle vara den votiska versionen av denna gudinna.

Första halvan av ordet viru- skulle som sagt Setälä ha velat härleda från det forngermanska ordet för världen, vaerald. Men ännu 3900 f Kr fanns inte det ordet i det forngermanska språket, om det ens kan betecknas som germanskt vid denna tidpunkt. Därför är det troligare att viru- kommer av en fornvotisk version av det finska ordet virittää eller dess vepsiska motsvarighet viritada, spänna (t ex spänna pilbågen; Itkonen et al 1978, uppslagsordet virittää). När man reste en påle behövdes kilar som ovan antytts för att få den att stå rak. Man skulle ha sagt att man ”spände pålen”. Virukannas skulle alltså betyda ”det spända näset (till himlen)”. Det är inte säkert att pålen också bar gudinnans namn, men den var klart associerad till henne eftersom det var hon som legitimerade de rådande handelsreglerna genom pålen.

Ännu på den tidiga bondestenålderns tid uppfattades himlen som platt. Senare under bronsåldern, när man insett att den kunde ses som kupad, blev gudinnan enligt det finska eposet Kalevala Pohjan Akka (Vikbottnens, alltså kupans, gudinna). Kvar vid pålen blev halvguden Virukannas. Han skulle vara identisk med den skandinaviska Skaðin (och troligen också Arthur-legendens Kai Hir Din). Toponymerna Skandinavien, Skåne och Viru skulle alltså ha ett gemensamt idéhistoriskt ursprung.

Slavhandelns kulturchock

Bronsåldersgravfältet i Jõelähtme cirka 25 kilomter öster om Tallinn upptäcktes 1985 när landsvägen till dåvarande Leningrad skulle breddas. Gravarna flyttades sten för sten till vid sidan om vägen. Som synes är det frågan om runda konstruktioner, där den avlidna gravsattes mer eller mindre mitt i rundeln. Foto från Wikimedia commons.

Kam- och gropkeramikernas epok avlöstes av den snörkeramiska kulturen (cirka 2900-2400 f.Kr). En arkeogenetisk undersökning publicerad år 2015 visar att den kom från de östukrainska och sydryska slätterna (Jones et al 2015). Kulturen där kallas för Yamna-kulturen (den skrivs också på svenska med ”J”: Jamna). Människorna från denna kultur skulle ha spridits västerut i oxdragna vagnar på (obefintliga) vägar och haft med sig boskapsskötsel som huvudsaklig försörjningsform. Men en annan genetisk studie från 2016 visar att Yamna-kulturens expansion var en männens utbredning. Det gick i genomsnitt 10 yamnamän på en motsvarande kvinna (Goldberg et al 2016). Det var en tidig, militärt färgad spridning.

Med dem skulle även det indoeuropeiska språket ha utbrett sig över Europa ända till floden Rhen (Jones et al 2015). Emellertid har det visat sig att de äldsta ortnamnen i Holland är av nordkaukasisk typ – det historiskt sannolika är att Yamnakulturens folk talade ett arkaiskt nordkaukasisk språk.

Dessa slavjägare började sina anfall in i Europa som räder. Vad som då fanns att plundra var inte mycket i materiell väg, men däremot fanns det människor att ta tillfånga och göra till slavar. Trälar kan på egna ben tvingas vandra mycket långt – i många fall ända till de östanatoliska städerna där slavarbetskraft behövdes ty männen där var upptagna av krig.

De europeiska samhällena öster om Rhen lärde sig småningom på olika sätt försvara sig mot slavjägarna. Ett exempel är det gravfält med 13 gravsatta, som år 2005 påträffades nära Eulau i Saxen-Anhalt i Tyskland (Haak et al 2008). Av spåren på skeletten att döma verkar de alla, män, kvinnor och barn, ha blivit dödade vid ett överfall (ibid). De dödade tillhörde Yamnakulturens människor ha DNA-analyser visat (ibid). De tycks ha dödas av de bönder, som långt tidigare invandrade i Tyskland av pilspetsarna att döma.

Slavjägarna tvingades då ändra taktik och blev i första rummet slavhandlare. Efter Goldberg et als studie verkar det som det var dessa slavhandlare som tog över kam- och gropkeramikernas handelsnät, delvis eller i sin helhet. De gamla handelscentra verkar att ha blivit mer eller mindre ockuperade av en trupp yamnakrigare och sådana skulle sedan ha lett handelsexpeditioner efter det gamla mönstret. Efter en tid kom en avlösning av yamnatruppen att döma av Goldbergs et als slutsatser att inflyttningen av män var kontinuerlig under en längre tid, alltså flera generationer (Goldberg et al 2016). Det kan tänkas att en del av den gamla truppen förde slavar söder ut eller så fanns det en särskild organisation som kontinuerligt utförde detta. Resultatet blev för Europas del att en auktoritär kultur bredde ut sig. Det var just den snörkeramiska kulturen.

I öster sträckte sig slavräderna in i Centralasien. Anfallen mot den blivande Oxuskulturen ledde till att byarna blev befästa och började växa till städer. Det är oklart om det östeuropeiska slavjägarna här etablerade sig som härskande klass eller inte. Men undersökningen av början på kulturerna i Centralasien är än så länge i sin linda.

Den omfattande utbredningen av män som talade ett arkaiskt nordkaukasiskt språk tycks inte ha lämnat några spår efter sig i de europeiska språken, i vare fall har de hittills inte upptäckts. Förklaringen är troligen att yamnakrigarnas utbredning under detta tidiga historiska skede inte medförde att de ersatte den gamla härskande klassen som senare ofta blev fallet; de tog bara över handelssystemen. De levde därmed troligen ganska isolerat. Efterhand som yamnakrigare naturaliserades i de lokala kulturer de var verksamma i övergav de sitt nordkaukasiska idiom och övergick till den lokala majoritetens språk. Här verkar att finnas mycket intressant att undersöka.

Någon form av handel fortsatte sedan också genom senneolitikum (2400-1800 f Kr). Men en annan tendens går också att iakttaga, nämligen att grupper som karelare började organiserade egna handelsföretag, varvid man färdades olika långt för att inköpa vad man ville ha (karelarna ända till Kaspiska havet). Under senneolitikum och bronsåldern verkar grupper från den estniska eliten utmed den estniska nordkusten ha varit handelsaktiva i förhållande till Mälardalen.

Vad har nu detta med Pytheas att göra? Han besökte kanske voternas gamla centrum i fornborgen Joaorg och fick måhända en aning om dess komplicerade historia. Han kan ha skrivit i ”Om Oceanen” om detta besök eventuellt så här: 'I östra delen av Cronium [Finska viken] nådde vi Naroua [som han kanske uppfattade toponymen Narva]. Det är en stor fästning, byggd av sten. Där visade barbarerna oss en mäktig stång. De sade att den var omphalos.' När Polybius långt senare läste detta skakade han på huvudet: Alla visste ju att omphalos som världens mitt låg i Rom och barbarerna inte byggde fästningar av sten. Strabon i sin tur skrattade gott: Vad kunde inte den där Pytheas hitta på!

Medelhavsvärldens fördomar mot Östersjö-området försvann inte med romarrikets fall. De lever kvar än i dag, särskilt i uppfattningen att 'vi har ingenting att lära från norr', som går att observera i praktiskt taget hela Västeuropa utom möjligen norra Tyskland. Men faktum är att handelssystemen i Östersjön tidigt var väl utvecklade och fullt jämförbara med vad som fanns utmed den västeuropeiska Atlantkusten (som beskrivits av Barry Cunliffe i boken Facing the Ocean: The Atlantic and Its Peoples, 8000 BC to AD 1500 [Med ansiktet mot oceanen, Atlanten och dess människor, 8000 f Kr till 1500 e Kr]). Men till skillnad till Atlantens bosättningar var Östersjö-områdets samhällen avsevärt mindre. Det gjorde att omsättningen i handeln var betydligt blygsammare (utom under vikingatiden). Men trots det fungerade den! Vi har all anledning att vara stolta över vår historia!

För att återgå till Pytheas resa för över 2000 år sedan, så torde han i Narva/Joaorg ha fått bekräftat att det fanns nya vattenvägar åt nordost och öster. Nyfikenheten skulle ha fått honom att fortsätta.

Till nästa kapitel: 'Djävulen' vid Onegan.

Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett riktat sabotage mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

---

Källor till detta kapitel:

Bailey 2000: Douglass W. Bailey: Balkan Prehistory – Exclusion, Incorporation and Indentity.
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of the Iron Gates i verket Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Campbell 1974: Joseph Campbell: The Masks of God - Occicental mythology. Först publiserad i USA 1964. Första brittiska upplagan 1974.
Carpelan 2006: Christian Carpelan: On Archaeological Aspects of Uralic, Finno-Ugric and Finnic Societies before AD 800. Artikel i boken The Slavicization of the Russian North. Mechanisms and Chronology. Redaktör Juhani Nuorluoto. Slavica Helsingiensia 27.
Gimbutas 1982: Marija Gimbutas: The Godesses and Gods of Old Europe: Myths and Cult Images. Först utgiven 1974, omtryckt 1982.
Goldberg et al 2016: Amy Goldberg, Torsten Günther, Noah A. Rosenberg, Mattias Jakobsson: Familial migration of the Neolithic contrasts massive male migration during Bronze Age in Europe inferred from ancient X chromosomes. bioRxiv Sep. 30, 2016.
Haak et al 2008: Wolfgang Haak, Guido Brandt, Hylke N. de Jong, Christian Meyer, Robert Ganslmeier, Volker Heyd, Chris Hawkesworth, Alistair W. G. Pike, Harald Meller, and Kurt W. Alt: Ancient DNA, Strontium isotopes, and osteological analyses shed light on social and kinship organization of the Later Stone Age. PNAS, November 25, 2008. vol. 105, no. 47.
Huurre 2009: Matti Huurre: 9000 vuotta Suomen esihistoriaa. (9000 år finsk förhistoria).
Itkonen et al 1975: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki ja Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja (Finska språkets etymologiska ordbok) del V. Suomalais-ugrilainen seura.
Itkonen et al 1978: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki ja Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja (Finska språkets etymologiska ordbok) del VI. Suomalais-ugrilainen seura.
Jones et al 2015: Eppie R. Jones, Gloria Gonzalez-Fortes, Sarah Connell, Veronika Siska, Anders Eriksson, Rui Martiniano, Tengiz Meshveliani, Nino Jakeli, Russell L. McLaughlin, Ofer Bar-Yosef, Thomas F.G. Higham, Marcos Gallego Llorente, Werner Müller, Mathias Currat, Lara M. Cassidy, Anna Belfer-Cohen, David Lordkipanidze, Cristina Gamba, Zinovi Matskevich, Michael Hofreiter, Andrea Manica, Ron Pinhasi & Daniel G. Bradley: Upper Palaeolithic genomes reveal deep roots of modern Eurasians. NATURE COMMUNICATIONS | 6:8912 | DOI: 10.1038/ncomms9912
Menotti & Korvin-Piotrovskiy 2012: Francesco Menotti and Aleksey G. Korvin-Piotrovskiy (redaktörer): The Tripolye Culture Giant-Settlements in Ukraine: Formation, Development and Decline. Oxbow Books.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Plinius 77 e Kr: Gaius Plinius Secundus: Naturalis Historiae.
Ptolemaios: Claudius Ptolemy: The Geography. Översatt till engelska av Edvard Luther Stevenson, Dover Edition 1991.
Romer 1998: Frank E Romer: Pomponius Mela's Description of the World. University of Michigan Press.
Stringer 2012: Chris Stringer: Lone Survivors. How we came to be the only Humans on Earth. St. Martin's Griffin.
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt till svenska av N. E. Hammarstedt, 1916.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.
Verpoorte 2001: Alexander Verpoorte: Places of art, traces of fire. A contextual approach to antropomorphic figurines in the Pavlovian (Central Europe, 29-24 kyr BP). University of Leiden. Wyszomirska 1975: Bozena Wyszomirska: Människofigurer på den skånska gropkeramiken. Fornvännen 1975: 129-137. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1975_129

---