Greken som upptäckte Östersjön, IV

Vilka var svionerna?

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

När Pyhteas fortsatte sin resa i Östersjön efter att ha övervintrat någonstans i Litauen kom han först till den kurländska halvön. På något sätt har Plinius den äldre fått för sig att den var en ö. Gjorde han från Kurland en avstickare över Östersjön till Gotland?

E

fter att ha övervintrat någonstans i Litauen skildes Pytheas enligt essäns förslag från besättningen på skeppet från Gadir. De sistnämnda återvände med sitt fartyg, lastat med en vinstgivande mängd bärnsten, till hemmahamnen, Pytheas och hans medresenärer fortsatte norr ut i två eller tre dory.

På vägen mot nordliga breddgrader gjorde Pytheas sannolikt åtminstone ett strandhugg på den kurländska halvön, i dag Kurzeme, alltså exakt Kurland på lettiska. I de antika källorna är detta besök svårt att spåra. Kurzeme har ändå en intressant historia. Nära kusten vid nordvästra delen av den kurländska udden fanns Sarnatekulturen (2950-2250 f Kr). Den anses vara en variant av den mesolitiska Narvakulturen i Baltikum. Men fynden från utgrävningarna pekar på att Sarnatekulturen närmast var en handelskoloni, inriktad på samlande och leverans av bärnsten (Radins 2007). Kolonin skulle ha varit etablerad av en av kulturerna i Volgas nedre lopp. Ty på den kurländska kusten sköljdes också upp bärnsten, inte bara längre söder över i Östersjön.

Bärnsten åter är förstenade minnen av den tid då Österjöbäckenet var torra land och övervuxet av en väldig tallskog. Det tycks råda en del oklarhet om hur bäckenet uppstod. Den fennoskandiska kontinentalplattan, som är cirka 3 miljarder år gammal i sina äldsta delar, skulle tillhöra den östeuropeiska motsvarigheten. Vad som gett denna tolkning är att den ukrainska plattan, en annan del av den östeuropeiska, har vid borrningar visat sig vara uppbyggd av grundberg som har en ålder klart över 3 miljarder år. Så först var den ukrainska plattan som efterhand utökades med de fennoskandiska och volga-uraliska plattorna. Men i södra Östersjöområdet, där de fennoskandiska och ukrainska plattorna möts har läget periodvis varit geologiskt instabilt, särskilt för cirka 600 miljoner år sedan. Det skulle ha resulterat i en depression, som skulle ha varit början på Östersjöbäckenet. Först ett stort vattendrag och sedan istider under de senaste två miljonerna år skulle steg för steg ha grävt ut bäckenet. I fråga om det stora vattendraget började en arm i Finska viken, en annan i Bottniska viken. Floden fylldes på av alla älvar och floder runt dagens Östersjö – inte minst den lettiska floden Daugava kom med ett betydande vattentillskott. Vattendraget som hade vuxit i storlek nästan i klass med dagens Amazonflod hade sitt delta i Nordsjön. På den del av bäckenet som var torra land växte en stor tallskog, särskilt tät var denna skog i södra Östersjöområdet. En kemisk analys av baltisk bärnsten har kommit till slutsatsen att den ursprungliga kådan kommit från en art av tall, som i dag bara lever kvar i Japan, paraplytallen (Sciadopitys verticillata; Wolfe et al 2009). Den har påträffats bland fossil börjande för 230 miljoner år sedan. Under angrepp från insikter och kräldjur utsöndrade enskilda träd av denna art till läkning och försvar en kåda, som har fossiliserats och blivit bärnsten under årmiljonernas gång.

Bärnstenen spelade en fortsatt roll för handeln från Kurzeme. Det vittnar den stora mängd av föremål från bronsåldern som hittats där (Alenius 2000). På Pytheas tid fanns det troligen flera handelsaktiva samhällen vid kusten som messaliern kunde besöka.

Rigabukten

Pytheas färd uppförd den Kurländska halvön och dess fortsättning in i Rigabukten beskrivs relativt utförligt av Plinius den äldre, om än ganska svårtytt:

”Från detta område har rapporterats många öar utan namn, men enligt Timæus rapport finns ön Bannomanna, som ligger en dags seglats från den skytiska kusten och på vars stränder bärnsten sköljs upp av vågorna om våren. Kustens fortsättning har osäkert underlag. Den norra oceanen från floden Paromisus, som rinner upp i Skytien, har av Hecateus döpts till Amalchium, ett ord som i det lokala tungomålet betyder frusen. Philemon skriver att kimbrerna kallar den Morimarusa, det betyder Döda havet, så långt som till Rubeæhalvön: sedan där bortom, Cronium. Xenophon Lampsacenus säger efter tre dagars seglats från den skytiska kusten ligger ön Baltia av avsevärd storlek. Den gav Pytheas namnet Basilia.” (Plinius den äldre 77 e Kr: Bok IV, kapitel 12).

Schematisk karta över norra Östersjön med namnen på platser enligt Plinius beskrivning utsatta med rött. Därtill finns etnonymer över folken i området sannolikt efter Pytheas inritade med lutande stil. Karta hypertexter.se efter Norman Einstein, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=810328.

Citatet ovan från Plinius är översatt till engelska av Philemon Holland år 1601. Han använder bl a toponymen Bannomanna, som inte förekommer i senare översättningar. Att jag varit tvungen att falla tillbaka på äldre översättningar, som finns på Internet, beror främst på att i den moderna översättningen av Plinius Naturalis Historiæ i Loebs klassiska bibliotek är alla avsnitt som berör Östersjön borttagna, strukna av utrymmesskäl! Det är ett utslag av en ofta aningslöst diskriminerande engelsk inställning till Norden.

I citatet från Plinius finns flera märkliga inslag. Förutom Pytheas anges ett antal källor. Men börjar man undersöka dem visar det sig att ingen av de angivna skribenterna besökt Östersjön. Till exempel Timaæus är en person som förekommer i Platons dialog med detta namn. Han utlägger där Platons hypotes om världens skapelse och uppbyggnad och säger ingenting om Östersjön. Xenophon var en grekisk fältherre som bl a skrev om hur han ledde 10 000 grekiska legosoldater i en marsch genom Anatolien till Svarta havet, men kom aldrig nära Östersjön. Alla dessa fiktiva källhänvisningar handlar av allt att döma om att lura den tysta censur som gällt Pytheas sedan Polybius tid. Alla som var belästa i grekisk litteratur i Rom under första seklet efter Kristus – de var inte så överväldigande många – kunde förstå att de konstiga källuppgifterna inte stämde utan i själva verket var ett slags maskerad hänvisning till Pytheas. Alla som inte behärskade grekisk litteratur och inte kunde genomskåda Plinius kompositionsknep kunde tro att den tysta censuren fungerade. Därmed behövde Plinius inte utsättas för risken av kritik.

För oss som lever i den västerländska kulturen med dess öppenhet och transparens för forskningsresultat och faktarapporter kan den tysta romerska censuren verka svårbegriplig. Men för de intellektuella som verkade i Sovjetunionen efter Stalins död är situationen bekant. Där måste man hitta på knep besläktade med Plinius ovan för att kringgå den officiella, statliga censuren. I dag när ett fenomen som kallas ”faktaresistens” har börjat breda ut sig, finns det också stor risk att en tyst censur i romersk stil kommer att växa fram. Högerextremismen vid makten kan komma att förbjuda obekväma fakta som det redan tycks förekomma i Polen.

Men för att återgå till den antika världen, så har vi också problemet med hur Pytheas uppfattade de lokala benämningar. Östersjöfinska språk och särskilt det lettiska idiomet innehåller ljud som inte finns i grekiska. Vad Pytheas skrev ned kom sedan att mer eller mindre korrekt översättas till latin. Därpå kom kopisternas missförstånd, som kunde förvränga det ursprungliga namnet ytterligare. Slutligen har vi frågan om hur översättarna från latin uppfattade namnen. Denna olyckliga process av förvrängningar gör det mycket svårt att hitta de ursprungliga namnen.

Vi har antagit att Pytheas konvoj på två eller tre feniciska dory färdades norrut med kusten på styrbords sida. Vid strandhugg på den kurländska halvön skulle Pytheas ha fått kontakt dels fornletter, dels liver. Av de förstnämnda lärde han sig att på lettiska hette Östersjön Baltijas jura (Vita havet). De kunde redan då ha talat om halvön som Kurzeme. De senare kallade åter Kurland för Vanamaa (Gamla landet). Pytheas kan ha skrivit Bannomanna eller vad som blivit av Vanamaa när det nedtecknats på grekiska, översatts till latin och gått genom kopisterna händer.

Det grönskande Pärnu

I Plinius beskrivning ovan av östra Östersjö-området skulle floden Paromisus vara nuvarande Daugava och Rigabukten Amalchium. Hydronymen Daugava kommer förmodligen av en gammal indoeuropeisk rot som betydde ungefär flytande, strömmande vatten (Itkonen et al 1978: uppslagsordet väinä). Den finska benämningen på floden är Väinäjoki. Det kan ha sitt ursprung i det liviska ordet vena, som i partitiv singularis var vein∂ (där sista vokalen hade dragning till ö, som i engelskans bestämda partikel the). Det betyder stor, bred flodmynning (ibid). Kanske försökte Pytheas skriva ned det liviska namnet. Men när han fortsatte runt Rigabukten upptäckte han att även andra, mindre vattendrag tömde sig i det stora vattnet, som han började uppfatta som ett hav i sig: Norra oceanen. Då kan han ha döpt Väinäjoki/Daugava till den största eller den främsta eller den mäktigaste av floderna. Det skulle sedan ha fått formuleringen Paromisus vid översättningen till latin via något missförstånd.

När han gjorde ett strandhugg någonstans i det nordöstra hörnet av Rigabukten träffade han folk som talade en livisk dialekt vars delar troligen bevarats i sydöstra Estland. De berättade att bukten täcktes av is, eatada, vintertid (Toivonen 1981: uppslagsordet jää, is). Av det gjorde han början till det latinska Amalchium.

Hur grönt och inbjudande landskapet kring Pärnu sommartid är än i dag framgår av denna bild som är från den punkt där ån Reiu faller in i Pärnuälven, cirka 2 km från kusten. På den framskjutande udden i mitten på bilden hade redan jägarna för över 9 000 år sedan sina läger. Bilden publicerad med benäget tillstånd av fotografen, arkeologen M. A. Manninen.

I slutet på Rigabuken eller Amalchium kom Pytheas och hans sällskap in i den vackert grönskande Pärnuviken. Han kan tänkas att ha varit nyfiken på Pärnuälvens mynning och gjort ett strandhugg där. Där eller lite högre upp fanns en bosättning av något slag, ty i Pärnuviken har människor rört sig i över 9 000 år (Kriiska et al 2011). När han på stranden såg tillbaka på Rigabukten hade han till vänster den kust han nyligen passerat och till höger vad som såg ut som en udde. Den skulle Pytheas ha döpt till till Rubeæ eller Rusbæ som Meri skrev utifrån sina källor.

Ortnamnet Pärnu sägs komma från en tysk form: ”Pernau”. Men frågan är om detta namn inte härstammar från liviskans pärnä, som betyder lind, lindträd (Metsmägi et al 2012). Pärnuviken är skyddad och sommartid prunkande grön och där kan mycket väl ha vuxit lind. En annan möjlighet är att Pärnuälven tidigare kallades på liviska för Räämjo, den smutsiga eller skräpiga floden (ibid). Hur som helst visade det sig att när Pytheas fortsatte norr ut var udden en del av en större landsmassa, som sköt ut i havet, nämligen västra Estland.

Rundningen av Rigabukten/Amalchium skulle ha tagit tre dagsetapper. Sedan kom Pytheas fram till Ösel. Enligt Plinius skulle han ha kallat ön Basilia. Namnet verkar vara konstruerat som Codanovia från Codanus: Basilia från Baltijas jura.

Besökte Pytheas Gotland?

Södra vallen av Torsburgen på Gotland. Det är en kallmur uppskottad av kalksten. Torsburgen ligger på en klint som i väster, norr och öster stupar brant. Borgen omfattar 1,2 kvadratkilometer, den tredje största i Sverige. Den södra kallmuren tycks ha skottats upp kring Kristi födelse enligt C 14-dateringar. Enligt de arkeologiska presentationerna skulle Torsburgen ha varit en flyktborg dit människorna kunde ha sökt sig vid ofärd. Det kan den mycket väl ha använts till. Men strategiskt sett var det möjligt att från ett torn på klinten bevaka havet öster om Gotland längre och effektivare än från någon annanstans på ön. Torsburgen var troligen en tyngdpunkt i försvaret av Gotland. Anläggandet av borgen pekar därför på en centraliserad styrelse av ön. Foto från Wikipedia.

Under sin resa runt Britannien gjorde Pytheas sannolikt avstickare till Irland och Hebriderna (Cunliffe 2002). Nu är frågan om Pytheas även under denna resa gjorde en liknande omväg – från Kurzeme till Gotland. Redan under övervintringen någonstans i Litauen bör han ha fått uppgifter om en stor ö i Östersjön. Den kan ha kallats Berga eller Berki. Vi har uppgiften från Meri, som citerar Plinius den äldre: ”Det finns författare som nämner andra öar som Scandia, Dumna, Berga och den allra största av dem Berrice, varifrån man vanligtvis reser till Thule” (Meri 1983: 45). Som Meri konstaterar är Scandia sannolikt detsamma som Skåne och Dumna skulle vara Rügen, men sedan blir det lite oklart. Meri vill placera Berga på Åland som tidig föregångare till Björkö och Birka. Men jag tror det är frågan om Gotland. Detta därför att när gotlänningar seglade från sin ö från någonstans i trakten av Katthammarsvik till fastlandet på östra sidan så var det sista de såg av sin ö konturen av den 70 meter höga klint, där vid Kristi födelse en stor fornborg, Torsburgen, började byggas. När de tillfrågades om varifrån de kommit skulle de ha svarat Berga, alltså Berget. Det skulle ha varit deras eget namn på ön, en endonym. Esterna hade ett annat namn för Gotland, Ojamaa (Bäckarnas land). Det var en exonym.

Det kan inte uteslutas att Pytheas använde båda beteckningarna, Berga och Ojamaa, om Gotland. Ty Plinius talar om en ö vid namn Oonæ, vilket kunde vara hans eller eventuellt Pytheas tolkning av Ojamaa. Vi tänker numera sällan på att Gotland i själva verket består av två öar: Egentliga Gotland och Fårö. Det kan också hända ifall Pytheas fick sin kunskap om Gotland genom hörsägen lärde han sig att ön bestod av två öar som han uppfattade att kallades för Berga och Oonæ.

Logiskt vore om man, som vi tror att Pytheas gjorde, förflyttade sig norr ut med land hela tiden på båtens högra sida att man då kommer till Berrice, d v s Ösel eller Dagö. Men eftersom Meri tolkade Pytheas-fragmenten så att massaliern tog sig norrut utmed Sverige östra kust blir den logiska fortsättningen på Birka (Berga) på Åland att Berrice vore sydvästra Finland. Ty enligt Meri skulle Ösel ha varit Thule.

Ändå har Meri en intressant tolkning om uppkomsten av Berrice. Han föreslår att dess ursprung vore det estniska ordet för familj, pere. Han säger att ”i en linje från Narva till Pärnu slutar på västra sidan den överväldigande delen ortnamnen på -pere (familj) medan de öster om linjen slutar på -rahvas (folk)” (Meri 83: 65). Men den äldre formen av pere löd pereh. Han föreslår av Berrice skulle komma av Perehdenmaa (familjernas land, släktlandet eller kanske rentav klanernas land; Meri 83: 66).

Det är inte säkert att Pytheas skrev Berrice. Etnonymen är sannolikt en senare förvanskning av Pytheas skrivning som stod närmare Perehdenmaa. Just denna benämning passar utmärkt in på den estniska arkeologen Valter Lang beskrivning av den sociala uppbyggnaden i Estland under äldre järnålder (Lang 2007; detaljer i kapitel 6). Därför är det oklart om Berrice avsåg bara Ösel eller Dagö eller hela norra Estland.

Vilka var svionerna?

Det anmärkningsvärda är att Tacitus beskriver nordöstra delarna av Östersjön så att han säger att ”bortom svionerna möter ett annat hav, som är stelt och nästan orörligt” (Tacitus 98 e Kr: kapitel 45, första stycket; min fetning). I det föregående kapitlet sade han att ”i själva oceanen (kommer) svionernas folkområden” (Tacitus 98 e Kr: kapitel 44, första stycket). Skrivningarna pekar ganska tydligt på att med svioner avses människor på en ö i Östersjön. Den är rimligtvis identisk med dagens Gotland. Så här lyder hela kapitel 44 hos Tacitus:

”Härefter kommer ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka är mäktiga inte allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Skeppens byggnad är därigenom egenartad, att icke allenast fram utan även bakstammen bildar en för landning lämplig stäv. De för varken segel eller fastgör årorna i rad längs skeppsborden. Lösa, såsom det brukas på åtskilliga floder och flyttbara allt efter förhållandenas krav, lika användbara åt ömse håll, anbringas årorna.
   Här står även rikedom i anseende, och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad. Också är bärandet av vapen inte, såsom hos övriga germaner, vars och ens rättighet, utan vapnen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl. Alla oförutsedda angrepp från fiendehåll hindras nämligen av oceanen, och dessutom gör sig sysslolösa hopar av väpnade lätt skyldiga till självsvåld. Säkerligen är det därför mycket klokt och förnuftigt av konungamakten att varken anförtro en ädelboren eller en friboren eller ens en frigiven tillsynen över vapnen (Tacitus 98 e Kr: kapitel 44; Hammarstedts översättning).

Om det var Pytheas som var källan till denna beskrivning så verkar första stycket byggd på iakttagelser av gotländska båtar som Pytheas kunde ha gjort på någon strand i bl a Kurland. Andra stycket verkar däremot att handla om skvaller av en typ som kunde ha berättats runt Östersjön, inte minst bland kelterna i Litauen. Så Pytheas information om svioner kan ha nått honom genom hörsägen. Men vad han har att berätta om Fåröbornas sedvänjor på våren verkar vara en typisk Pytheas iakttagelse förmedlad av Plinius. Denne säger att Pytheas skulle ha stött på en ö, där invånarna ”levde på fågelägg och havre” (Plinius den äldre 77 e Kr: Bok IV, kapitel 12).

I och för sig är det inget anmärkningsvärt med denna uppgift. Sedan jordbrukets införande i Östersjö-området har befolkningen ätit olika slag av gröt, inte minst havregrynsgröt, som morgonmål. Gröten förtärdes i allmänhet från tallrikar av trä. För att få variation i smaken strödde man salt över gröten, på sommaren blåbär, mot hösten lingon och under andra tider honung, om det fanns tillgång till sötsaken. När boskapsskötseln utvecklades lades en klick smör på grötportionen och senare intogs gröten med mjölk. Vad Plinius berättar visar att även fågelägg användes om vårarna för att smaksätta gröten. Att om vårarna plundra fågelbon på ägg var en ännu äldre sedvänja än grötätandet. Men Fårö eller Oonæ var i mycket en fågelö, där stora mängder fåglar häckade utmed stränderna. Så sedvänjan kan ha varit mycket vanligare där än på annat håll. Jag tror att Pytheas gjorde en utvikning till Gotland.

I sällskap med en gotlänning, som kunde keltiska, seglade han över Östersjön till Katthammarsvik och sedan uppför den östra kusten till kungahallen någonstans i nordost. Där kan han ha överräckt åt kungen en silverskål analogt med den gåva i form av en silverpokal som han måhända gav folket på Hebriderna (Cunliffe 2002). Det bidrog sannolikt till att han blev väl emottagen som en exotisk, långväga gäst. Drotten visade upp sina närmaste domäner och berättade om systemet. Sedan bjöds Pytheas på någon form av supé på kvällen. Han övernattade i någon gäststuga. Följande morgon serverades han havregröt tillsammans med råa fågelägg. Han fick förklaringen att detta var sedvänjan på ön längre norrut. Att ägg också fanns i den kungliga hallen skulle var en följd av att de dåvarande Fåröborna betalade med bl a fågelägg för de tjänster kungen gjorde dem, bl a försåg kungen dem med salt – kungen skulle på denna tid haft ensamrätt på import av salt. Därpå skulle Pytheas ha seglat tillbaka till Kurland. Kanske kallades Fårö på Pytheas tid för Fuglöj, Fågelön, som ihopblandat med Ojamaa till slut blev Oonæ hos Plinius.

Stadsstat – bystat

Låt oss nu begrunda vilken typ av social organisation det var som förevisades för Pytheas och som beskrivs i citatet ovan. Kelterna utvecklade en statslösning, troligen efter idéer från skyterna, som skilde sig från den mesopotamiska konstruktion som växte fram i Mesopotamien och sedan blev den dominerande i Medelhavs-området. Den brukar kallas för stadsstat. Men kelternas lösning gick ut på att en kung inrättade ett palats av något slag, som var centrum för den dåtida maktutövningen. I närheten av den stora byggnaden kunde växa fram en stad som betjänade kungen och hovets behov, men inte alltid. Den skotska arkeologen Charles Maisels har döpt denna lösning till village state, d v s bystat (Maisels 1993). Han visar också att denna sociala konstruktion var den allmänna över hela världen, den mesopotamiska lösningen utgjorde ett undantag.

Den keltiska lösningen bestod i sin tur av att ett ganska stort antal småstater uppstod, där en kung med titeln Rigotamos hade ett palats i närheten av ett befäst handelscentrum, en dunum. Germanerna tog över denna lösningen men valde att betitla sina kungar *druhtinaz, ett ord som senare blev ”furste”. Observera att titeln kuningaz (kung) först på 700-talet började slå igenom som benämning på statsöverhuvuden i Västeuropa. När den germanska lösningen flyttades till Skandinavien kring Kristi födelse försvenskades *druhtinaz till ”drott”. Tacitus uppgifter skall alltså förstås så att svionernas drott på Gotland härskade enväldigt från ett palats, en stor hall, troligen någonstans i nordöstra Gotland, där det sedan bronsåldern finns spår av maktutövning. Drotten såg till att hirden, livvakten, inte gick omkring beväpnad på fritiden. Om uppgiften hos Tacitus kommer från Pytheas skulle gotlänningarna haft en drott redan på 300-talet f Kr! De kan mycket väl ha varit en de första i Skandinavien i detta avseende eftersom deras täta handelskontakter gjorde att de snabbt fick information om vad som hände på kontinenten.

'Det egna folket'

Vad åter etnonymen svioner gäller, så är det Hammarstedts översättning av Tacitus' suenis. Det har tolkats på olika sätt men närmast verkar komma den tolkning, som Adolf Noreen (1854-1925) lade fram redan 1920: ”Namnet är --- ursprungligen ett adjektiviskt swihones med betydelsen 'de egna, vi själva'” (Noreen 1920). Det skulle vara en endonym, vanlig fram till järnåldern.

Men det egentliga problemet med denna beskrivning är att av tradition har svionerna ansetts vara svearnas föregångare och Tacitus beskrivning skulle ha handlat om Mälardalen. Men i den antika beskrivningarna uppträder på åtminstone två ställen (Ptolemaios och Plinius den äldre; se kapitel 10) uppgifter om att i Mälardalen levde levones. Som vi ska se är det en äldre benämning på dels liver, dels en vidare beteckning på människor som talar östersjöfinska språk. Denna besynnerlighet kan förklaras med antagandet att Mälardalen var det område i mellersta Sverige som sist övergick till fornsvenska, kanske så sent som sista seklet före Kristi födelse. Denna övergång skedde genom inflytande från Gotland varvid befolkningen även i Mälardalen började betraktas som ”det egna folket”. Efterhand som konjunkturerna förändrades under senare halvan av äldre järnåldern blev gotlänningarna ”gutar” medan Mälardalens invånare fortsatte att kalla sig swihones som med språkutvecklingen blev ”svear”. Denna förklaring är förstås svårsmält, men den står troligen närmare den historiska sanningen än den traditionella.

Till nästa kapitel: Kraterfältet på Ösel.

Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 som en följd av ett sabotage riktat mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

---

Källor till detta kapitel:

Alenius 2000: Kari Alenius: Viron, Latvian ja Liettuan historia. (Estlands, Lettlands och Litauens historia).
Cunliffe 2002: Barry Cunliffe: The extradordinary voyage of Pytheas the Greek. The man who discovered Britain.
Itkonen et al 1978: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki ja Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja (Finska språkets etymologiska ordbok) del VI. Suomalais-ugrilainen seura.
Kriiska et al 2011: Aivar Kriiska, Esa Hertell & Mikael A. Manninen: Stone Age Flint Technology in South-Western Estonia: Results from the Pärnu Bay Area. Kapitel i boken Mesolithic Interfaces. Variability in Lithic Technologies in Eastern Fennoscandia. Redaktör Tuija Rankama. Monographs of the Archaeological Society of Finland 1.
Lang 2007: Valter Lang: The Bronze and Early Iron Ages in Estonia. Tartu University Press.
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilisation - From hunting and gathering to agriculture, cities and the state in the Near East. 1990. Routledge 1993.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Metsmägi et al 2012: Iris Metsmägi, Meelik Sedrik, Sven-Erik Soosaar: Eesti etümoloogia - sõnaraamat (Estnisk etymologi - ordbok). Eesti keele sihtasutus.
Noreen 1920: Adolf Noreen: Nordens äldsta folk- och ortnamn. Fornvännen nr 23, 1920.
Plinius 77 e Kr: Gaius Plinius Secundus: Naturalis Historiae. Översatt till engelska av John Bostock, 1855.
Radins 2007: Arnis Radins: Lotwa i Lotysze – Latvia and the Latvians. Historisk översikt i katalogen för utställningen Skarby starozytnej Lotwy (Skatter från Lettland) i Arkeologiska museet i Warszawa år 2007.
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt av Nils Edvard Hammarstedt, 1916.
Toivonen 1981: Yrjö Toivonen: Suomen kielen eytmologinen sanakirja. (Finska språkets etymologiska ordbok) del I. Suomalais-ugrilainen seura.
Wolfe et al 2009: Alexander P. Wolfe, Ralf Tappert, Karlis Muehlenbachs, Marc Boudreau, Ryan C. McKellar, James F. Basinger and Amber Garrett: A new proposal concerning the botanical origin of Baltic amber. Proc. R. Soc. B (2009) 276.

---