Greken som upptäckte Östersjön, III

Pytheas når 'Svabiska havet'

En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren

När Pytheas rundande Skagen-halvön studerade han även folken som bodde utmed Östersjöns södra kust. Problemet är att vad han rapporterat har blandats upp med information från senare resenärer i området, vilket gör den ibland ganska bisarr.

N

är Pytheas, kanske på ett fenikiskt fartyg från Gadir, hade rundat udden vid Skagen och seglade söder ut längs Jyllands östra kust, hade han nått Svabiska havet, som Tacitus senare kallade Östersjön. Pytheas kan han ha slagits av häpnad över den övärld som öppnade sig för honom. Det intrycket får man när man tar del av Plinius den äldres beskrivning av södra Östersjöns kust. Det sannolika är att Pytheas beskrivning gick från väster mot öster medan Plinius tar sig från öster mot väster. Det gjorde han troligen för att dölja att han följde Pytheas samtidigt som han låter förstå för den som är påläst att det är just vad han gör. Han skriver: Väster om Vistula ”finns en väldig vik som sträcker sig ända till Kimbrernas halvö. Denna vik, som bär namnet Codanus, är fylld av öar --- där finns en vik som kallas Cylipenus [kanske Travemünde] vid vars mynning ligger ön Latris varefter kommer en annan vik, Lagnus, som gränsar till Kimbrernas land --- utmed kusten finns tjugotre öar som alla har lärt känna romerska vapen [Drusus kampanj åren 12-9 f Kr], av dem är den mest berömda Burcana [troligen Borkhum] ---” (Plinius 77 e Kr: bok 4, kapitel 27).

Schematisk karta över södra Östersjön med en del av de antika namnen på platser i området utsatta med rött. Karta hypertexter.se efter Norman Einstein, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=810328.

Plinius den äldre eller riktigare Gaius Plinius Secundus (23-79 e Kr) kom från den romerska lågadeln i norra Italien. Men han arbetade upp sig och kom att stå kejsar Vespanianus (69-79 e Kr) nära. Hans fall visar utvecklingen i romarriket i och med kejsardömets införande: Republikens gamla härskande klass hade utplånats i inbördes strider och hänsynslösa mord, vilket beredde plats för människor från provinserna att göra karriär. Om man får tro Plinius brorson, Plinius den yngre, arbetade Plinius dag och natt. Han gav år 77 ut den första encyklopediska boken i historien Naturalis Historiae, där han samlat all tidens kunskap. Det är en av de få romerska böcker som i sin helhet överlevt till vår tid.

Till dramatiken kring Plinius de äldre hör att han skulle ha varit ett av vulkanen Vesuvius många offer vid det eldsprutande bergets stora utbrott år 79 e Kr. I en liten med snabb båt skulle han från Neapelbuktens norra ände ha försökt undsätta sin syster och hennes familj som fastnat vid kusten nära Herculaneum. Vinden blåste emellertid inåt land, så människorna måste vänta på att den skulle vända. Då inträffade vulkanens sista stora utbrott och Plinius den äldre men inte hans släktingar omkom i ett moln av het aska. En amerikansk vetenskapshistoriker, Jacob Bigelow, hävdade dock redan 1856 att Plinius var ganska fet och i dålig hälsa så han dog av en hjärtattack under stressen från vulkanutbrottet (Bigelow 1856).

Plinius hade inte låtit sig påverkas av Polybius propagandistiska historieskrivning, åtminstone inte i någon avgörande grad, utan höll sig till mestadels till fakta. Men han hade lärt sig vara försiktig under kejsar Neros tid. Han tycks ha trott på Pytheas även om han diplomatiskt inte lyfter fram denne utan nämner honom mera i förbigående.

Belysande för Plinius försiktighet är den fjärde boken i Naturalis Historiae, där han beskriver den kända världens geografi. I kapitel 27 behandlar han dels området kring Svarta havet, dels Östersjön. Att Plinius hoppar så där bara från Svarta havet till Östersjön har förvirrat många kommentatorer. Men detta ska förstås mot ett påstående av Strabon. Denne sade uttryckligen att Pytheas hade hävdat att han hade rest från Gadir (i Spanien) till Tanais (vid Svarta havet). Plinius gör i sin beskrivning den omvända resan: från Svarta havet till Gadir. Han skriver att ”efter det vi passerat Riphæan-bergen har vi att följa den Norra Oceanens kuster på vänster hand tills vi anländer till Gadir” (Plinius 77 e Kr: bok 4, kapitel 27; min fetning).

Efter att han rundat Jylland fortsatte Pytheas utmed Östersjöns sydkust. Han gjorde sannolikt strandhugg även här. Han kan ha förmedlat uppgifter om att ett antal germanska stammar eller folk levde utmed kusten om vi bygger på Plinius uppgifter i bok 4, kapitel 28: Närmast Jylland skulle Ingævones ha varit bosatta, sedan Vandili (senare kända som vandaler), Burgundiones (burgunder), Varinai, Carini (båda okända) och slutligen Gutones (alltså goter). Med hänvisning till uttryckligen Pytheas säger han att Gutones ”bebodde en flodmynning ut i ett hav kallat Mentonomon och deras område sträckte sig över sextusen stadier”. Det skulle vara floden Vistulas mynning i Danzigbukten.

Ingaevones eller troligen riktigare Ingvaeones blev senare kända som friser, saxare, juter och angler. Vandilis blev beryktade som vandaler under folkvandringstid och hittade ända till Tunisien i Nordafrika. Burgundiones skulle enligt traditionen ha utvandrat från Bornholm. Under folkvandringstid sökte de sig väster ut och kunde efter många turer etablera ett kungadöme över större delen av Rhônedalen. Gutones skulle enligt sin tradition ha brutit upp från Gotland, men frågan är om det inte var Östergötlands högre och kallare delar de lämnade under fimbulvintern. Enligt den gotiska historikern Jordanes (verksam i det östromerska riket på 500-talet) skulle goterna så småningom ha sökt sig mot Donaus mynning, assimilerat dakier och gaeter och vuxit i styrka. De skulle sedan kring 200 e Kr ha kört bort sarmaterna från de ukrainsk-ryska slätterna. När hunnerna kom tvingade de goterna med i härtåget väster ut.

Det har föga uppmärksammats men det var i anmärkningsvärd omfattning ättlingar till fimbulvinterns utvandrare från Norden som deltog i folkvandringstidens krigståg. Med sin kunskap om Östersjö-området är det inte förvånande att en del återvände till Norden. På ett gravfält från äldre järnåldern i Västerhaninge söder om Stockholm har hittats en statusgrav från folkvandringstid som tyder på att en man söderifrån valde att sluta sina dagar där. Tätorten Roma på Gotland ska enligt traditionen ha grundats av återvändare. En större grupp troligen burgunder sökte sig till Eura å i västra Finland och kom där att påverkade utvecklingen i landet i större omfattning än vad som hittills förståtts. O s v.

När Pytheas besökte dessa östgermanska folk vid sina strandhugg på 320-talet f Kr kan det ha funnits personer som kunnig i någon keltisk dialekt som han samtalade med. Strabon påstår att Pytheas fick mycket information ”genom hörsägen”. Pytheas borde genom dessa samtal ha kunnat göra sig en ganska god bild av Östersjö-området, något som skulle ha lockat honom att fortsätta.

Aestierna

Efter att ha studerat folken vid Östersjöns sydkust svängde han eller riktigare hans fartyg mot nordost. För att utröna vad han här observerade har vi inte hjälp av vare sig Strabon eller Plinius utan måste lita oss på den romerska historikern Tacitus. Mera exakt hette han Publius (or Gaius) Cornelius Tacitus. Han levde från cirka 56 till cirka 117 e Kr. Det är möjligt att han kom från en förmögen familj i Sydfrankrike, (Gallia Narbonensis), men gjorde karriär tack vare ett giftermål med dottern till generalen Agricola, som var bl a ståthållare i Britannien. Han tjänade under kejsarna Vespanianus (regerade 69-79) och Titus (79-81). Under kejsar Domitianus (81-96), som inte hade mycket över den för den korrumperade romerska överklassen, tvingades han leva undandraget, varvid han började sitt författarskap. Bland böckerna skrev han sitt i Norden mest uppmärksammade verk om de germanska folken. Det utkom år 98: De origine et situ Germanorum (Germanernas ursprung och belägenhet). Boken brukar kallas ”Germanien” eller ”Germania” på svenska.

”Germanien” är i långa stycken en sammanfattning av andra författares verk, även om Tacitus inte nämner källorna. Detta gäller särskilt Tacitus beskrivning av Norden och Baltikum, där han tydligt förlitar sig på Pytheas, men försöker dölja det genom att blanda uppgifter på ett förvirrande sätt.

”Alltså bor nu vidare på högra stranden av svebiska havet aestiernas stammar omspolade av vågorna; deras sedvänjor och utseende är svebernas, men språket står närmare det britanniska. De dyrkar gudamodern. Som symbol för sin vidskepliga tro bär de vildsvinsbilder: detta gör lika väl som vapen och alla slags skyddsmedel en gudinnans dyrkare trygg även bland fiender. Bruket av järn är sällsynt; vanligt det av påkar. Säd och övriga jordfrukter odlar de med större uthållighet, än som överensstämmer med germanernas vanliga lättjefullhet. Men de genomsnokar även havet, och de är de enda av alla, som samlar bärnsten, vilken de själva kallar glesum, bland grund och på själva stranden. Men vilken dess natur är och på vad sätt den frambringas, är av dem, såsom varande barbarer, ej undersökt eller utrönt; ja den låg länge bland andra saker, som kastas upp ur havet, ända till dess vårt begär att pryda oss gav den rykte. Själva göra de intet bruk av den; i rått tillstånd samlas den, obearbetad förs den fram (ända till avsättningsorten), och undrande mottar de betalning för den. - - -” (Tacitus 98: kapitel 44; Per Perssons översättning från 1929, lätt moderniserad).

Särskilt den sista meningen i citatet är en uppvisning i kolonial arrogans. De stackars dumma infödingarna, som inte förstår den romerska uppfattningen av bärnstenens värde, tar förvånade emot de romerska köpmännens betalning i form av mynt. Nu förhåller det sig så att bärnsten redan på jägarstenåldern fördes till Finland som gåvor till hövdingarna där. Visst visste de 'dumma infödingarna' bärnstenens värde långt före romarnas förfäder kommit över Adriatiska havet. Men vad romarna inte förstod var att infödingarna inte bedrev handel på romarnas sätt, nämligen betalade med mynt. De utväxlade ännu gåva mot gåva och därvid även information. Men detta system hade gått förlorat för romarna.

Tacitus uppgift om ”gudamodern” är också intressant. Hennes baltiska namn är inte utsatt, vilket sannolikt skulle ha varit fallet om det hade kommit från Pytheas. Nu får vi gissa att det var Laima, som i obetydliga varianter bevarats som höggudinna i såväl Lettland som Litauen. Däremot tillhör inte vildsvinet Laimas attribut. Det ingick i den fornestniska föreställningsvärlden, troligen associerat till den mycket gamla gudomen eller hjälten Virokannas (mera om honom i kapitel 6). Uppgiften om vildsvinet har Tacitus sannolikt tagit från Pytheas, men fört det från norra Baltikum till dess södra del. Det verkar över huvud taget som om Tacitus okunnigt eller avsiktligt blandat ihop olika källor till en vilseledande beskrivning, sannolikt allt för att nedvärdera dåtidens litauer i stilen från Polybius.

Vad gäller Laima hann Miriam Gimbutas skriva en översikt av den gamla baltiska gudaförsamlingen innan hon avled (Gimbutas 2001). Där betonar hon att hon funnit stora likheter med Gamla Europas olymp (Gamla Europa var Gimbutas beteckning för de första jordbrukskulturerna på Balkan). Det är tydligt att de gamla lettiska och litauiska föreställningsvärldarna skilde sig från motsvarande estniska och finska. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som de två förstnämnda folken inte bytt genom (som svenskarna gjort). Framförallt letterna är genuina ättlingar till de ursprungliga jägare-samlare som en gång invandrade i Baltikum (Malmström et al 2009). Likheterna i föreställningsvärlden mellan södra Baltikum och Gamla Europa handlar alltså inte om invandring utan om det slag av kraftigt inflytande som bara handelsutbyte gav i forntiden. Och denna handel inträffade före det språkbyte som de södra balterna gjorde i samband med den snörkeramiska kulturens genomslag. Gimbutas intryck av likheter mellan södra Baltikum och Gamla Europa i fråga om föreställningsvärldarna bekräftar att det var främst de två baltiska folken som intensivast bedrev handel med Kukuteni-Tripoljekulturen, vilket medförde att de tog över centrala religiösa idéer (se kapitel V).

Keltisk koloni?

Vad kan Tacitus ha avsett med etnonymen Aestii eller Gentes Aestiorum som han talar om? Den finländska lingvisten Riho Grünthal understryker att Tacitus lokaliserade dem till sydvästra Baltikum (Grünthal 1997), alltså södra Litauens och Kaliningrads kustland. Som framgår av citatet ovan säger Tacitus att ”deras sedvänjor och utseende är svebernas, men språket står närmare det britanniska” (Tacitus 98: kapitel 45). Det där att språket hos Aestii skulle påminna om det keltiska idiom som talades i England, har ingen riktigt kunnat förklara. Men låt oss anta att den del av befolkningen hos Aestii, som Pytheas kom i kontakt med, bestod av fornbritter (och troligen också fornbelgare), som utvandrat och slagit sig ned i sydvästra Baltikum, kanske på den stora udde i Kaliningrad som kallas Samland eller vid floden Njemens mynning eller en bit ovanför den. Det skulle ha skett som ett led i upprätthållande av en handelsled från Camulodunum över Nordsjön och utmed södra Östersjön till Litauens nuvarande huvudstad Vilna.

Bakgrunden till den eventuella fornbrittiska kolonin i Litauen är följande. På 500- och 400-talen f Kr angrep skyterna med sitt lätta kavalleri södra Polen, östra Tyskland, Slovakien och Tjeckien och västra Ukraina. I detta område har påträffats i långt över 50 fyndplatser typiska skytiska pilspetsar, hästbetsel, svärd och ornament (Gimbutas 1963: 80). Anfallen ledde till att inte bara den dåvarande Lauzitskulturen gick tillbaka utan även till att kelterna inte kunde handla med skyterna i Kiev. De skytiska anfallen brukar tolkas som ett uttryck för skyternas vildsinthet. Men troligare är att krigare från det nämnda området först hade gjort plundringståg in i Ukraina. Skyterna ska enligt den grekiska historikern Herodotos ha sett bönderna där som sina slavar. Men det betydde att de snarare var livegna än trälar. Det innebar att skyterna hade åtagit sig att försvara dem. Därav de skytiska anfallen mot nordväst.

Under denna period skulle då leden från södra England längs södra Östersjön till Litauen och Vilna ha använts i stället. Det ledde till att keltiska La Téne-fibulor spreds i sydvästra Baltikum, särskilt Samland (ibid). Men sedan när de skytiska anfallen ebbade ut blev åter landleden från Dresden till Kiev huvudkanalen för kelternas handel med skyterna. Men de britter som hade flyttat till sydvästra Baltikum blev kvar och skötte en export bärnsten väster ut.

Att kelterna haft en handelskoloni i Litauen kallas för ”den keltiska hypotesen” i litauisk arkeologi. Det innebär att det arkeologiska stödet för hypotesen inte särskilt starkt. I själva verket ses den inte med blida ögon av litauiska arkeologer. Det är troligen en följd av att den har ett toponymiskt ursprung. I en ungdomsstudie hävdade Marija Gimbutas att ortnamnet Vilna på en gammal karta skrivits som Velinas, vilket hon härledde till namnet för den keltiska himmels- och handelsguden Belenos (Dontenville 1973: 229). Att det skulle ha förelegat en keltisk-brittisk koloni skulle ytterligare bekräftas av just Tacitus uppgift att Gentes Aestiorum talade ett språk besläktat med keltiskan i Britannien. Men det verkar troligt att Vélinas är äldre än en eventuell keltisk koloni i Litauen och ingick sedan mycket länge i den baltiska mytologin som en dödsgud, vilket även Gimbutas upptäckte på äldre dagar (Gimbutas 2001). Men det utesluter inte möjligheten av att det någonstans i Litauen funnits en keltisk koloni (som vi ska se).

I nästa kapitel av essän ska vi diskutera hur Pytheas fortsatte resa norrut i Östersjön kan ha gått till: Vilka var svionerna?

Till nästa kapitel: Besökte Pytheas Gotland?
Till Historiemenyn

---

Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 som en följd av ett sabotage riktat mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.

---

---

Källor till detta kapitel:

Bigelow 1856: Jacob Bigelow: On the Death of Pliny the Elder. https://ia601702.us.archive.org/32/items/jstor-25057949/25057949.pdf
Dontenville 1973: Henri Dontenville: Mythologie française. (Fransk mytologi)
Gimbutas 1963: Marija Gimbutas: The Balts.
Gimbutas 2001: Marija Gimbutas: The Living Goddesses. Redigerad av Miriam Robbins Dexter. Första upplaga 1999. University of California Press.
Grünthal 1997: Riho Grünthal: Livvistä liiviin. Itämerensuomalaiset etnonyymit. (Från livvi till liivi. Östsjöfinska etnonymer.) Castrenianumin toimitteita 51. Utförlig sammanfattning på engelska på webbadressen http://www.sgr.fi/ct/ct51.html
Malmström et al 2009: Helena Malmström, Mark G. Thomas, Petra Molnar, Gunilla Holmlund, M. Thomas P. Gilbert, Mikael Brandström, Pernille K. Andersen, Jan Storå, Anders Götherström, Christian Bendixen, and Eske Willerslev: Ancient DNA Reveals Lack of Continuity between Neolithic Hunter-Gatherers and Contemporary Scandinavians. Current Biology 19, 1758-1762, November 3, 2009.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Plinius 77 e Kr: Gaius Plinius Secundus: Naturalis Historiae. Translated to English by John Bostock and Henry Thomas Riley, 1855.
Strabo 24 e Kr: Strabo: The Geography. Översatt till engelska av Horace Leonard Jones 1917. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Strabo/home.html
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt av N. E. Hammarstedt, Stockholm 1916.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.

---