Greken som upptäckte Östersjön, IX
Vid världens ände
En arkeosofisk och namnhistorisk essä av Sören G Lindgren
| Under sin upptäcktsfärd i Östersjön fortsatte Pytheas från Joaorgs fornborg till Nevaälven och genom den upp till Ladoga. Där träffade han på både protokarelare och protosavolaxare, som rätt läst framgår av Tacitus bok om germanerna. Men fortsatte Pytheas från Ladoga norr ut? Hur långt mot norr kunde han ha färdats? Kan han ha nått ända till Kaninhalvön på Vita havets högra sida? |
N
är Pytheas fortsatte norrut från Onegasjön längs smala åar måste han haft ytterligare en vägvisare, troligen en lokal man som tidigare gjort färder från den nämnda sjön till Vita havet. Denne visade de färdande platsen för var båtarna skulle bäras över land från den södergående å de följt norr ut till en annan å som rann i motsatt riktning. Längs den kunde resesällskapet nå Onegaviken av Vita havet. I dag finns där en kanal som går från staden Belomorsk till Onegasjön. Men på Pytheas tid var det betydligt besvärligare att ta sig fram. Pytheas berättade sannolikt i sin bok ”Om oceanen” om det, ty på en rekonstruerad karta gjord enligt Ptolemaios andra projektion finns utsatt det näs, som massaliern på beskrivet sätt skulle ha tagit sig över.
Om det förhöll sig så att Pytheas hittade till Onegaviken av Vita havet, så är det möjligt att detta var 'det andra hav' som han stötte på. Med sina relativt kortväxta och magra träd samt glesa växtlighet gav kanske landskapet ett intryck på honom av att vara gammalt och vördnadsbjudande. Kanske fick det honom att tänka på den uråldrige Kronos, far till Zeus. Därför skulle han ha kallat det Kronos hav eller Cronium. Men det är någonting vi inte kan veta med säkerhet. 'Det andra havet' kan också ha varit Finska viken.
Här måste vi skjuta in en brasklapp. Det är bara någorlunda säkert att Pytheas besökte Ladoga men endast möjligt att han också hittade till sjön Onega. Att hans lilla konvoj även skulle ha färdats ända till Vita havet är mest en spekulation. Detsamma gäller förslaget längre ned i detta kapitel att han nått Kaninhalvön, den landtunga som formar Vita havets östra kust. Möjligheten att han nådde Kaninhalvöns yttersta udde och sedan även övervintrade någonstans på det stora näset skulle förklara, som vi ska se, en del uppgifter i den antika litteraturen. Men det är också möjligt att etappen från Onegan till Kaninhalvön i Vita havet bygger på uppgifter som Pytheas fick av lokalbefolkningen, dels i Ladoga-området, dels på Onegans östra strand. Om det är frågan om hörsägen skulle det ha inneburit Pytheas bild av vad som fanns norr om 63:e breddgraden var oklar och för läsarna i Medelhavsområdet svårtolkade. Det skulle i sin tur förklara en del av den i sig gåtfulla oklarhet, som vidlåder beskrivningen av nordligaste Europa hos antikens geografer. Jag presenterar nedan ett förslag, som jag hoppas leda till diskussion och fortsatt forskning.
Låt oss nu övergå till att fundera över den märkliga bild av Britannien (se karta längre ner i mittspalten) som finns hos Ptolemaios. Skottland skjuter på kartan inte rakt upp mor norr, som fallet är, utan är böjd österut i höjd med Hadrianus mur. Denna underliga form har tillkommit av att Ptolemaios förlagt breddgraden för Thule till 63° (Ptolemaios 1991: Bok III, kapitel V). Den borde ha varit 65° eller 66°. Det skulle ha fått Skottland på rätt plats. Men Ptolemaios ansåg att Sarmatien (det asiatiska fastlandet) slutade vid denna breddgrad, varefter ett okänt hav tog över (ibid).
Det land, som skjuter över 63° på den nämnda karten, hade tillagts av den medeltida tryckaren; det går inte att hitta i Ptolemaios beskrivning i ”Geografin”. Tillägget handlar sannolikt om kunskap som genom de många seklerna sipprat från norr till Medelhavsvärlden och bekräftat Pytheas eventuella beskrivning. Just denna möjlighet har gjort att jag inte kunnat frigöra mig från misstanken att Pytheas nådde ända till Kaninhalvön, särskilt som det finns till synes anonyma citatet hos bl a Tacitus och Procopius som blir begripliga om Pytheas färdats så långt norr.
Korta somrar
Eftersom seglationsäsongen var kort fortsatte, måhända, Pytheas lilla båtkonvoj, möjligen på uppmaning av vägvisaren, rakt över Vita havet mot Kaninhalvön. Man tog sig från Onegaviken över Dvinaviken raka vägen in i Mezenviken. Därför skulle på Ptolemaios karta de tre vikarna ha framställts som en enda vik. Mezenviken har mycket iögonenfallande skillnader mellan hög- och lågvatten – som Bristolkanalen i England –, något som kan misstänkas ha intresserat Pytheas. Han undersökte sedan grundligt Kaninhalvön. Han gjorde täta strandhugg åtminstone utmed hela dess västra sida, men kanske runt hela halvön. Som vanligt kan vi misstänka att han rapporterade strandhuggen men utan att uppge etappernas längd. Det kan ha varit orsaken till att på Ptolemaios karta gestaltades halvön som mycket större än den är i förhållande till övriga Europa.
Den norra och tjockare delen av Kaninhalvön har en ryggrad av kristalliserat berg, en åsplatå som varierar i höjd mellan 150 och 240 meter, kallad Kanin Kamen. På vardera sidan av den har morängrus hopats till kullar (Håkansson 2003). Så halvön bildar en lätt kuperad terräng övervuxen av gräs. Där det finns lite lä växer låga buskar och överallt finns vårblommande växter. Den är en perfekt betesplats för ren sommartid. Men det lär blåsa mycket, vilket dock innebär att myggen hålls borta. Vittruten häckar här liksom en art av fiskmås. Utmed stränderna trippar kustpiparen. På vårarna och höstarna landar stora flockar av flyttande gäss. På halvön lever också en intressant mängd olika fjärilsarter. Valar kan ofta iakttas i vattnen norr om halvön.
Någonstans på Kaninhalvöns norra sida stod troligen Pytheas och såg vatten åt tre håll: i väster (Vita havet), i norr (Ishavet) och i öster (Barents hav). Han hade kommit till världens ände. När han såg öster ut tyckte han att kusten fortsatte i nästan rak linje, ett intryck som sannolikt bekräftades av lokalbefolkningen. Av det kan Pomponius Mela ha dragit slutsatsen att den asiatiska kontinenten sträcker sig i en rak linje mot öster.
Som framgick i förra kapitlet framhåller den ryska historikern Shcheglov att Ptolemaios följde ganska nära Pomponius Melas beskrivning av världen (Shcheglov 2007). Jämför man en rekonstruktion av Melas karta över världen med den rekonstruktion som gjorts av Ptolemaios andra projektion är det just vid 63:e breddgraden som världen tar slut. Mela levde så pass nära i tiden till Pytheas att det är sannolikt att han hade läst ”Om oceanen”. Varför trodde Mela att Pytheas inte nådde längre norrut än till Onegasjön, så enormt nyfiken som massaliern verkar att ha varit?
Hos Tacitus hittar vi en beskrivning som exakt motsvarar den som återfinns på de rekonstruerade kartorna av Mela och Ptolemaios:
”Bortom svionerna möter ett annat hav, som är stelt och nästan orörligt, och att jordkretsen omgives och inneslutes av detta, bestyrkes därav, att i dessa trakter det sista skenet av den nedgående solen fortvarar till soluppgången med sådan klarhet, att det fördunklar stjärnorna. Att man där dessutom hör honom, då han åter dyker ur djupet, och skönjer spannets hästgestalter och hans strålande huvud, är ett tillägg av folktron. Ända hit och, enligt alldeles riktig sägen, icke heller längre sträcker sig livets värld. (Tacitus kapitel 45, första stycket).
Som vi tidigare påpekat skulle svionerna vara den äldre, ursprungliga benämningen på dagens gotlänningar. Det frusna hav som möter bortom dem skulle då geografiskt logiskt vara Finska viken. Men beaktande att Tacitus uppfattning om avstånden var oklar, kan han också ha avsett Ladoga eller Onegan eller Vita havet, ty dessa vatten fryser alla till vintertid. Därtill ligger Tacitus frusna hav norr om 63:e breddgraden ty det är norr om den som vi har fenomenet att det inte förekommer någon egentlig natt utan att en lång skymning avlöses av en lika lång gryning.
Tacitus konstaterade alltså att världen tar slut vid 63:e breddgraden, exakt så som Mela och Ptolemaios föreställde sig de nordliga områdena. Melas arbete De situ orbis libri kom ut omkring år 43 e Kr, Tacitus De origine et situ Germanorum omkring 97 e Kr och Ptolemaios Geographike Hyphegesis kring 150 e Kr. Att alla dessa verk är överens om att världen tar slut vid 63:e breddgraden har troligen att göra med nyckelbegreppet ecumene, den bebodda världen. Vad som eventuellt fanns utanför den var irrelevant. Detta ”romerska perspektiv” hade Pytheas saknat, vilket sannolikt betraktades som en av hans många svagheter. Men av allt att döma var Pytheas information om vad som fanns norr om 63:e breddgraden ändå känd. Den skulle ha fortlevt i olika former, bl a hos Tacitus, som ett slags muntlig ”extra information”. Den skulle ha långt senare också vandrat vidare till araberna. På 1300- och 1400-talen nådde den Europa via arabiska universitet – på denna tid var man inte bildad om man inte kunde arabiska efter att han studerat vid ett arabiskt universitet. Därför kan denna ”extra information” dyka upp på Ptolemaios rekonstruerade karta från 1482. Men det är bara ett antagande.
Den kända världen vid den romerska republikens slutskede under första århundradet f Kr enligt Pomponius Mela. Kartan bygger på föreställningen att landmassan som havet omgav skulle vara rektangulär, en idé som kan ha föreslagits av Pytheas. Östersjön bildar en u-formad vik. Kusten går därifrån öster ut i en rak linje. Det kan också ha varit en tanke som Pytheas fick när han besökte Kaninhalvön. Observera att Kaspiska havet på kartan mynnar ut i norra Ishavet – en föreställning som kanske uppstått genom felaktig läsning av Pytheas text. Lägg också märke till att Britannien och Irland har fått en utformning, något liknande den som fanns hos Eratosthenes. I Östersjön åter skulle ha funnits två öar. De skulle vara Thule och Kaninhalvön. Men den antika traditionen hävdade av Thule låg rakt norr om Britannien, vilket Mela inte ansåg, sannolikt efter uppgift från Pytheas. Kartrekonstruktion efter Shcheglov 2007.
Detalj av en karta gjord enligt Ptolemaios andra projektion. Den trycktes i Ulm så sent 1482 därav den medeltida dekorationerna. Av kartan går det tydligt att se hur Fennoskandien troddes bilda en ö. Öarna fr v Irland, Britannien, halvön Kimria (Jylland) och Scandia/Thule. Finska viken finns utsatt liksom ”Nevan” som en lång vik rakt nästan mot den. I Vita havet har Onega-, Dvina- och Mezenvikarna slagits ihop till en enda. Det fascinerande är den halvö som längst i norr skjuter ut i ”Mare Glaciale” – Ishavet. Det är Kaninhalvön, som stark förstorad sticker ut i Barents hav, åter troligen en felläsning av Pytheas uppgifter. Endast om massaliern besökte Vita havets stora vik av Barents hav kunde Ptolemaios känna till denna halvö. Kaninhalvön är ritad spegelvänd jämförd med den moderna kartan nedan, ett annat missförstånd. Notera också det näs som förbinder den ö, som sannolikt var Thule, med det östliga fastlandet. Bild från Internet.
Modern, schematisk karta över Vita havet. I dag går en kanal från Belomorsk mellan Onegaviken och Onegasjön. På Pytheas tid fanns här vattendrag som rann åt såväl söder som norr. Vid färd norrut måste båtar bäras vid byte av älvarna – denna punkt skulle vara det näs som återges på Ptolemaios karta. Det verkar troligt att Pytheas inte undersökte hela systemet av kust på högra sidan av Vita havet. Han kände till Kaninhalvön och styrde rakt mot den. Karta hypertexter.se.
Vintern på Kaninhalvön
Om Pytheas nådde Kaninhalvöns yttersta spets hade han uppnått sitt mål: att följa oceanen så långt det var möjligt. Frågan är nu om han fortsatte nedför halvöns östra sida. I dag kommer de nomadiska nentserna, ett samojedfolk, till denna sida med sina renhjordar. Men på Pytheas tid är det möjligt att de ännu inte brett ut sig så långt väster ut. Inte heller renskötsel förekom på denna tid; samer och nentser jagade ren. Det kan därför hända att halvöns östra sida var mer eller mindre obebodd utom av de renhjordar som söderifrån vandrade till halvön sommartid. Däremot tyder växtlighet och djurliv på ett inflytande över Vita havet från Kolahalvön. Det kan ha funnits grupper av protokoltsamer som bodde i kåtor på den västra sidan. Inför vintern skulle Pytheas ressällskap ha återvänt till denna bosättning för övervintring bland dem.
För att klara övervintringen måste Pytheas och hans ressällskap skaffa sig arktiska skinnkläder. Det gjorde de troligen gärna eftersom deras ursprungliga, troligen feniciska klädsel vid det här laget hade blivit ganska sliten och smutsig.
Om Pytheas övervintrade på Kaninhalvöns västra sida kom han att umgås med de blivande koltsamerna, som hade sitt vinterläger där. Pytheas hade sannolikt till en början svårigheter att förstå samernas dialekt, men småningom hittade sambandet mellan det votiska idiom han lärt sig och den protosamiska varianten. Efter hand som han lärde sig mer protosamiska kunde samtalen under en lång mörk vinter ha blivit ganska ingående. Det är denna möjlighet som fått mig att misstänka att Tacitus detaljerade beskrivning av fennernas livsstil skulle komma från Pytheas. Vem annan skulle ha levt bland samerna ett tag och sedan i Rom kring Kristi födelse ha rapporterat om sina samtal med dem?
Så här skriver Tacitus om ett folk och en livsstil som enligt det ”romerska perspektivet” egentligen inte existerade:
”Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jaktsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen har ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skydd av ett slags flätning av grenar. Hit återvänder också de vuxna, och här har de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finner de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna har de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov (Tacitus 98 e Kr: kapitel 46)
Om vi bortser från den typiska koloniala inställning, som uttrycks i första meningen, är beskrivningen i sin korthet utomordentlig ingående. Om Pytheas övervintrade bland protokoltsamer någonstans på Kaninhalvöns västra kust, så är det just en sådan ingående bild han kunde få. Med sin förmåga att uttrycka sig skulle han ha kunnat ge ett en sådan beskrivning.
Emellertid går den gängse etymologiska tolkningen ut på att etnonymen fenner/finnar är av germanskt ursprung. Det skulle vara härlett av verbet ”finna (sitt byte)”. Fenner/finnar var människor som levde på jakt och fiske av svenska ortnamn att döma (t ex Finnveden = Jaktskogen). Den motsvarande östersjöfinska benämningen är lappalainen. När alla sedan blev bönder fortsatte samerna ett liv av jakt och samlande, varför lappalainen, på svenska ”lapp”, blev den stående benämningen på samer.
Om det förhöll sig så att Pytheas hade skrivit fennoi i ”Om oceanen” och den grekiska etnonymen översattes till latin som t ex fenni, så behöver den inte vara av germanskt ursprung. Det kan mycket väl vara frågan om det votiska etnonymen vennat, bröder. Eftersom samerna talade ett språk besläktat med votiska skulle de ha uppfattats som ett brödrafolk eller på denna tid rätt och slätt bröder. Pytheas, som alltså tänkte på grekiska, skulle ha uppfattat ordet vennat som just fennoi. Som vi tidigare har framhållit gav Pytheas ofta en grekisk form åt lokala namn. Så denna tolkning av fennoi ingår i ett mönster.
Varifrån kommer ljuset?
Det finns en intressant lucka i de antika författarnas beskrivning av de nordiska förhållanden. Ingen medelhavsförfattare tycks känna till norrskenets fenomen. Om Pytheas vistades en vinter bland protokoltsamer bör han ha sett och förundrats över norrskenet och berättat om det i ”Om oceanen”. Det skulle ha varit oerhört intressant att ha kunnat ta del av Pytheas referat av protokoltsamernas förklaring till perioden på 40 dagar utan sol men upplyst av norrsken. På finska har perioden ett namn, nämligen det suggestiva kaamos.
Om man utgår från huvudstrukturerna i finska Kalevalas tidigare nämnda berättelse (se kapitel 4), så går det att med hjälp av dem i relation till det internationella mytmönstret rekonstruera en myt, som skulle ha tagits fram bland fornsamerna för att förklara kaamosskedet. Förklaringen till att solen försvinner 20 dagar före vintersolståndet skulle ha varit den att solen då går så nära havsytan att en val hoppar upp och slukar det lysande klotet. Himmelsgudinnan, som i en gammal tradition långt före istiden också troddes kunna manifestera sig som ett djur, i norr som en jättelik renko, skakar på huvudet, vilket gör att kons horn skrapar i himmelstaket och utlöser norrskenets ridåer. Samtidigt får det en samisk hjälte kallad ”Världens man” (besläktad med Virukannas) för sig att det gällde för honom att hitta valen och befria solen. Hjälten har troligen egenskaper som påminner om dem som berättades om Kai Hir Din i kapitel 4. Efter många besvär lyckas han spåra valen och tar sig in genom dess mun. I magen hittar han solen. Med den under armen – solen troddes inte var större än ungefär en fotboll – klättrar han ut från valen och kan triumferande släppa den att åter lysa över världen.
Denna myt skulle ha varit av mesolitiskt ursprung och skulle vidare ha varit känd i lokala variationer cirkumpolärt. Den var sannolikt även bekant hos t ex nomaderna i Andronovokulturen. När den trakiska stammen i denna kultur återvände till Thrakien förde de dit kunskap om myten. Sedan när de deltog i Sjöfolkens anfall på Egypten på 1300-talet f Kr, slutade det med att trakerna slog sig ned i städer utmed Palestinas kust. Där blev de filistéer. De förde myten vidare till judarna, som på judiskt vis förvandlade den till historien om Jonas i valfiskens buk. Denna vandring av en arktisk myt är inte ensam i sitt slag. Herkules jagade den jättelika, behornade, så kallade kerynitiska hinden i ett år innan han lyckades fånga den. Det ovanliga med den är just att den hade horn, gyllene horn. Som den engelska författaren och religionshistorikern Robert Graves redan påpekade är renkon den enda hjorthona som bär horn. Att i den grekiska versionen hornen är gyllene kan ha att göra med att samerna en gång tolkade i norrskenet som utlöst av himmelsgudinnans horn.
Men den idéhistoriska poängen är att samerna skulle ha varit först i världshistorien att upptäcka att ljuset kom från solen. Hos grekerna tycks denna upptäckt ha kommit först med presokratikerna på 500- och 400-talen f Kr. Anaxagoras (c:a 500-428 f Kr), en presokratisk filosof verksam i Aten, hävdade att solen var en boll av eld och månen fick sitt ljus från den. Men det uppfattades så stötande att han blev dömd till döden och måste fly Aten. De flesta trodde att ljuset var en egenskap hos dagens rum och att det var bara värme som kom från solen. Denna mycket gamla uppfattning omfattades även av judiska präster när de redigerade om Gamla testamentet på 300-talet f Kr. De bevarade den gamla uppfattningen som framgår Genesis 1:1-3: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom och mörker var över djupet och Gud Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.” Först på fjärde dagen skapades solen enligt denna redan på sin tid föråldrade skapelseberättelse.
Om Pytheas tog del av en version av protokoltsamernas berättelse om solens försvinnande och återkomst under den eventuella övervintringen på Kaninhalvön, så kan han ha berättat om myten i ”Om oceanen”. Som vetenskapsman han var skulle han ha kunnat uppfatta kaamosperioden och den samiska myten om den som en bekräftelse på att presokratikernas nya insikt om att ljuset kom från solen var riktig. Men om Pytheas i sitt arbete hävdade att Anaxagoras hade rätt, så är det troligt att han inte blev trodd i de ganska konservativa romerska kretsarna under republikens tid.
Voternas broderfolk
Men låt oss återgå till Tacitus. I kapitel 46 berättar han också om två andra folk. Hans beskrivning av dem är uppdaterad av att på hans tid var det sarmaterna som härskade över de sydryska slätterna. På Pytheas tid var det skyterna. Vi ska diskutera vad detta skulle innebära efter citatet:
”Huruvida jag skall räkna pevcinernas och venedernas samt fennernas folk till germanerna eller till sarmaterna, vet jag icke säkert. Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. Osnygghet är dock ett fel hos dem alla, och även lekamligen urarta genom blandade äktenskap deras resliga gestalter i ej obetydlig grad till det yttre, som utmärker sarmaterna (Tacitus 98 e Kr: kapitel 46).
Tacitus beskrivning av de germanska folken i ”Germanien” följer ett konsekvent mönster. Han börjar beskrivningen i väster och i söder och går rakt norrut folk för folk för att åter börja i söder men nu ett steg österut. Den östligaste raden slutar i norr med den tidigare refererade beskrivningen av oxioner och helusier. Men före det kommer stycket med pevciner, bastarner och veneter samt uppgiften att de alla talade germanska språk. Men i likhet med helusier och oxioner bör de ha talat ett finsk-ugriskt språk.
Det säregna är att pevciner och bastarner kan från andra källor dokumenteras ha varit bosatta i området mellan Donaus mynning och Dnjepr. Etnonymerna dyker nämligen upp i romerska källor i samband med konflikter på Balkan börjande på sista århundradet före Kristi födelse. Arkeologisk forskning har föreslagit att både pevciner och bastarner ursprungligen bodde i södra delen av Vistula-bassängen – söder om goterna – innan de bröt upp (Nerman 1930, engelska Wikipedia 2016-09-19, uppslagsordet Bastarnae). I samband med den oro som uppstod i och med sarmaterna besegrade skyterna på de sydryska slätterna flyttade pevcinerna och bastarnerna söder ut, vilket även goterna gjorde (Kaliff 2001).
Bastarnerna och pevcinerna räknas till den östgermanska grupp, som sannolikt utvandrade från Norge och Sverige under de svåra åren kring 500 f Kr. Rimligt är att anta att det även skedde en utvandring från Finland, närmast sydvästra Finland. Människorna där skulle ha hört om östgötarnas utvandring och följde exemplet. De anvisades av de sistnämnda till ett område söder om det gotiska. Etnonymen pevciner går att tyda som östersjöfinsk. Den kan ha härletts från en arkaisk form av dagens finska ord för nordbo: pohjolainen eller motsvarande votiska form põhjalaan. Vid övergången till ett germanskt språk behöll de en nordisk anknytning genom formen pevciner. Men hur är det med etnonymen bastarner? Det kan också vara östersjöfinskt, kanske från adjektivet parhaat, de bästa, eliten, eller eventuellt en ålderdomlig form av päälikkö, hövding. Det skulle då vara endonymt, d v s skapat av dem själva. I exilen i Polen skulle de småningom bytt språk till gotiska, varvid parhaat/päälikkö blivit ”bastarn”. Observera att denna möjlighet aldrig tidigare diskuterats vare sig i Sverige eller Finland!
Bastarnerna skulle först ha bott i södra delen av floden Vistulas bassäng i dagens Polen. På basen av utgrävningar i området har det arkeologiska museet i Krakow gjort ovanstående rekonstruktion av ett par bastarner. Kan deras förfäder ha utvandrat från sydvästra Finland under fimbulvintern på 500-talet f Kr? Foto by Silar - Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25472992
Romarnas egna uppgifter om pevciner, bastarner och veneter på Balkan verkar Tacitus ha flyttat till Östersjöområdet, eventuellt blandande sin beskrivning med vad Pytheas uppgivit. Frågan är om inte överföringen skett ganska ordagrant eftersom han i texten hela tiden jämför pevciner och veneter med sarmater. Detta nomadiska folk levde på de östukrainska och sydryska slätterna. De fanns inga sarmater i närheten av norra Östersjö-området. Det är mycket möjligt att Tacitus därmed trodde sig korrigera Pytheas, som ju enligt Strabon hade levererat felaktig information. Men varför skulle han ha flyttat de nämnda folkgrupperna till norra Östersjö-området? Kan förklaringen vara att han visste att de kommit från landet norr om Finska viken? Att etnonymerna handlar om Finland framgår av fortsättningen på kapitel 46 hos Tacitus:
”Även veneterna har tillägnat sig mycket av dessas levnadsvanor. Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, genomströvar de som rövare. Dock räknas dessa hellre till germanerna, emedan de både uppför fasta bostäder och bär sköldar och sätter värde på att kunna raskt använda sina ben. Allt detta har nämligen sin motsats hos sarmaterna, vilka tillbringar hela sitt liv på vagn och till häst. (Ibid).
Lennart Meri säger i sin bok ”Silvervitt” att Tacitus ”veneter” skulle vara identiska med ryssarna eller åtminstone med de expanderande slaverna. Men på Pytheas tid på 320-talet f Kr var ryssarna fortfarande livegna i Ukraina under skyterna. Det verkar som om det var sarmaterna som löste ryssarna från livegenskapen. Så Tacitus etnonym ”veneter” kan avse ett annat folk. Tacitus berättar att landet mellan pevcinerna och fennerna genomströvas av veneterna som rövare. Det skulle kunna vara dagens mellersta Finland. Enligt finländsk tradition skulle under medeltiden karelarna ha tagit sig genom detta land och överfallit folket vid Bottniska vikens kust, österbottningarna, troligen kallade sitoner av Tacitus. Han skriver i sista stycket av kapitel 45:
”Efter svionerna vidtaga omedelbart sitonernas stammar. I övrigt lika de förra skiljer de sig i ett hänseende, nämligen däri, att en kvinna härskar över dem. Så långt har de vansläktats icke blott från frihet utan till och med från träldom.
Legenden om österbottningarnas kvinnovälde skulle ha att göra med att de ursprungligen kallades kväner; det har överlevt i Nordnorge som en allmän benämning på finnar. Det stod så nära ordet kvinna att Kvänland kunde tolkas som Kvinnoland. Om den kommer från Pytheas skulle denna legend ha mycket gamla rötter. Det är möjligt att österbottningarna höll fast vid tron på himmelsgudinnan länge efter det övriga världens övergett den och börjat tro på mest manliga gudomar. Det skulle kunna vara förklaringen till att legenden om kvänernas kvinnoland.
Men låt oss återgå till traditionen med karelska överfall på Österbotten under medeltiden. Överfallen kan ha påbörjats av vepserna, av vikingarna långt senare kallade bjarmer. Långt före österbottningarna började överfallas var det samerna som var föremål för räder från ett folk som samerna kallade tjuder. Som framgår av i nästa kapitel kan det vara en endonym för det folk som först kom till Finland från västra Sibirien. Tjuderna blev sedan vepser. I sina kontakter med dem uppfattade voterna dem som ett broderfolk, alltså den tidigare nämnda etnonymen vennat. Det skulle Pytheas ha tagit över men skrivit det venethos, Tacitus gjorde det till venethus, som översatts till svenska som veneter.
I Ptolemaios lista över folk som levde i Skandinavien, som han trodde omfattade vad vi i dag kallar Fennoskandien, säger den alexandrinska geografen om att ”dess östra del (Finland) upptas av Favonae och Firaesi” (Ptolemaios 2:11; fler detaljer från denna lista i nästa kapitel). Båda etnonymerna, Favonae och Firaesi, verkar att vara en grekisering av just det estniskt-votiska ordet för bröder, vennat. Det skulle ha varit dem som Pytheas använde. Kanske försökte Tacitus dölja detta och därmed sitt beroende av Pytheas genom att flytta pevciner och bastarner in i deras ställe. Det är mycket som är mystiskt i antikens beskrivning av Norden och Östersjö-området.
I nästa avsnitt av essän ska vi diskutera och försöka uttolka fler av dessa gåtor, d v s hydronymer (vattennamn) och etnonymer (folknamn), som kom in i antika litteraturen, troligen till stor del tack vare Pytheas.
Till nästa kapitel: Namnen som Pytheas lämnade.
Till Historiemenyn
Essäns publiceringshistoria: Utlagd 091218. Försvann från webben hösten 2014 på grund av ett riktat sabotage mot servern. Omarbetad och ånyo utlagd 20170106.
Källhänvisningar:
Håkansson 2003: Lena Håkansson: An architectual element analysis of a large-scale thrust complex, Kanin Peninsula, NW Russia: interaction between Barents and Kara ice sheets. Geologiska institutionen vid Lunds universitet.
Kaliff 2001: Anders Kaliff: Gotic Connection. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC - 500 AD. Occational Papers in Archaeology 26. Uppsala.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea. Översatt från estniska till finska av Eva Lille.
Metsmägi et al 2012: Iris Metsmägi, Meelik Sedrik, Sven-Erik Soosaar: Eesti etümoloogia - sõnaraamat (Estnisk etymologi - ordbok). Eesti keele sihtasutus.
Nerman 1930: Birger Nerman: Bastarernas ursprung. Fornvännen 25, 1930.
Ptolemaios 1991: Claudius Ptolemy: The Geography. Översatt till engelska av Edvard Luther Stevenson, Dover Edition 1991.
Procopius 545: Procopius från Caesarea: History of the Wars, Books V. and VI. Översatt till engelska av H.B. Dewing. Utgiven som ebok 2007 på Project Runeberg.
Romer 1998: Frank E Romer: Pomponius Mela's Description of the World. University of Michigan Press.
Saarikivi 2006: Janne Saarikivi: Substrata uralica. Studies on Finno-Ugrian substrate in northern Russian dialects. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet 2006.
Shcheglov 2007: Dimitrij Shcheglov: Ptolemy's Latitude of Thule and the Map Projection of Pre-Ptolemaic Geography. Kapitel i antologin Antike Naturwissenschaft und Ihre Reception. Band XVII. Wissenschaftliger Verlag Trier.
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt till svenska av N. E. Hammarstedt, 1916.
Talvik 2015: Raul Talvik: Teekond maailma ääreni. (Expeditionen till världens ände) Director Meedia.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.