Den märkliga gravettienkulturen

4. Kvinnans ställning

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Färgbild av Damen från Willendorf. Statyetten är 11,1 cm hög och snidad i kalksten. Den hittades 1908 av arkeologen Josef Szombathy. Foto från Internet.

Damen från Lespugue. Statyetten är 15 cm hög och snidad från en mammutbete. Den påträffades 1922 i Grotte de Les Rideaux vid Lespugue i Haut Garonne av den franska arkeologen René de Saint-Périer (1877-1950). Lägg märke till den långa halsen och det fågelliknande huvudet. Hon skulle vara aspekten av fågelgudinna på himmelsdamen. Foto från Internet.

Arkeogenetiken har visat att vi har kvar omkring 1-4 procent av neandertalarnas gener i vårt kärnDNA, huvudsakligen som ett arv från Skhul/Qafzeh-människornas tid i Palestina för omkring 100 000 år sedan (Green et al 2010). Med jordbruket kom från Mindre Asien nya invandrare. Tjugo procent av dagens manliga européer har sina gener i arv från denna migration (Semino et al 2000). Av de allra tidigaste moderna människorna, emirienfolket och cromagnonerna, härstammar endast omkring 8 procent av dagens europeiska män från dem (ibid). Så mycket som 72 procent av Europas aktuella manliga befolkning kan alltså härleda sitt ursprung till gravettienkulturens män (ibid). Dessa människor förde med sig en mängd nyheter till Europa, men deras förkrossande starka genetiska inflytande är vid första anblicken svår att förstå.

En möjlig förklaring skulle kunna vara den s k replacement-hypotesen, som länge har härskat inom paleoantropologin och i viss mån även arkeologin. Den går ut på att nykomlingar i olika delar av världen trängde undan och dödade den äldre befolkningen. De tidiga studierna av mtDNA och Y-kromosomen tycktes stöda ett sådant byte av befolkning.

Men i bakgrunden till denna hypotes spökar den massdöd, som spanjorerna åstadkom i sydöstra blivande USA på 1500-talet genom att oavsiktlig sprida för indianerna dödliga sjukdomar som mässling, smitt- och vattenkoppor, och massmordet på och bortträngningen av indianerna i norra delen av blivande USA med början med de första engelska invandrarna på 1600-talet. Det förstnämnda kan ha hänt tidigare, men det senare berodde på kulturskillnader som inte förelåg för 30 000 år sedan.

En annan möjlig förklaring skulle kanske gå att finna gravettienmänniskornas sätt att organisera sig socialt. Nu vet vi förstås ingenting säkert om det, men ett förslag framkastades år 1982 av den engelska arkeologen Clive Gamble. Det skedde i artikeln ”Interaction and alliances in paleolithic societies” (Samspel och allianser i stenålderssamhällen) (Gamble 1982). Den är en av de mest citerade i den arkeologiska litteraturen om kulturerna före det senaste istida maximumet i Europa. Gamble utvecklar i sin uppsats ett förslag av den amerikanska arkeologen Hans Martin Wobst. Denne är känd för sina argument för en avkolonisering av arkeologin — arkeologiska beskrivningar ska ske på naturfolkens villkor.

”Mating networks”

Enligt Gamble/Wobst skulle jägarstenålderns människor ha haft en grundorganisation av minimum band (minsta grupp, annars vanligtvis benämnd jägarband) omfattande 18-25 individer (Gamble 1982: 100). I motsats till bondekulturerna, som kunde utveckla endogami (giftermål inom gruppen, oftast i form av kusinäktenskap), så praktiserade jägare och samlare exogami (unga människor, främst kvinnor, sökte giftermålspartner utanför barndomsgruppen). Detta gav upphov till mating networks (parningsnätverk), som vanligtvis formade hexagonal lattices (sexkantiga spjälverk) bestående av 7 till 19 sådana minigrupper (ibid). Parningsnätverken skulle då omfatta mellan 175 till 475 individer (ibid).

Vid gränsen 475 individer upphör alla risker för att endogama giftermål skulle ge upphov till incestskador (Meiklejohn 1978). Men redan vid gränsen 200 anses risken relativt låg (som har framgått av storleken på vargstam i Sverige som Naturvårdsverket har propagerat för). Man kan invända att Gamble/Wobst förslag till social organisation står farligt nära ren biologism. Därtill bygger den outtalat på ett manligt tänkande.

Frågan är nämligen hur exogamin i gravettienkulturen i praktiken kunde ha fungerat. Gamble antar att jägarbanden var egalitära, jämlika. I sådana sociala förhållanden uppfostras flickor inte att blint lyda sina föräldrar. Då är det också svårt att organiserat byta kvinnor mellan grupperna.

För att hitta ett användbart förslag får vi vända oss till de amerikanska socialantropologerna Jane F Collier (pensionerad professor vid Stanford-universitetet) och Michelle Z Rosaldo (1944-1981, verksam också vid Stanford, tragiskt omkommen vid ett fältarbete på Filippinerna). Kort innan Rosaldos olycka hann de skriva en uppsats tillsammans: Politics and gender i simple societies (Politik och genus i enkla samhällen; Collier & Rosaldo 1981). En del av deras material kom från Sanfolket kring Kalahariöknen i sydvästra Afrika. Nu finns det alltid risk för stora misstag om man projicerar beteende hos nuvarande naturfolk 30 000 eller fler år bakåt i tiden. Alla naturfolk har genomgått en betydande utveckling sedan de slog sig ned där de nu lever, både språkligt och socialt. Men i frånvaro av säkrare material är det värt att pröva en del iakttagelser och slutsatser på gravettienkulturen från de två kvinnliga forskarnas arbete.

Men de nya metoder som på engelska går under namnet post-martial residence, översatt ungefär som ”boendet efter giftermål”, kommer att användas som ett slags kontroll av Collier och Rosaldos slutsatser. Det är särskilt en studie av antropologen och samhällsvetaren Devon D Brewer vid ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut i Seattle, USA, som kommer att användas (Brewer 2016).

Ett vanligt antagande är att gravettienmänniskorna var patrilokala, d v s sönerna stannade kvar i det jägar/samlargrupper som de växt upp i medan döttrarna sökte sig till andra motsvarande grupper. Detta antagande bygger på att neandertalarna var bevisligen patrilokala (Lalueza-Fox et al 2011). Homo erectus var sannolikt även det som en följd av att detta beteende har kunnat fastställas hos en del australopitheciner (Copeland et al 2011). Patrilokalitet skulle vara ett gammalt hominindrag.

Men Brewer hävdar att det är felaktigt (Brewer 2016). Gravettienmänniskorna skulle i överensstämmelse med hennes resonemang ha levt relativt isolerade i sina stammar på ungefär 500 individer. Män och kvinnor gifte sig inom stammen, de utövade vad som kallas endogami. Just ett sådant system skulle också ha utmärkt de tidiga moderna människorna i Afrika före utvandringen (Stringer 2011). Där skulle det ha verkat hämmande på den kulturella och tekniska utvecklingen.

Brudens arbetskraft

Collier och Rosaldo utgår från den patrilokala sedvänja som finns hos Sanfolket i södra Afrika. De giftasvuxna döttrarna ger sig av från jägar/samlargruppen. Men det betyder inte att de är villiga att gifta sig. Förklaringen skulle vara att ett äktenskap innebär en statussänkning (Collier & Rosaldo 1981). Men fullt så enkelt är det nog inte. Där de sociala förhållandena det tillåter har unga kvinnor i alla tider försökt skaffa sig tillräcklig erfarenhet innan de slår sig ner för gott.

De två socialantropologerna skiljer också på två former av giftermål som traditionellt används inom socialantropologin: brideservice (brudtjänster) respektive bridewealth (brudpris) (ibid). Den förstnämnda typen förekommer i egalitära samhällen där bruden tillför ett jägarband resurser i form av sin arbetskraft. Den senare uppträder i hierarkiska samhällen där brudens far tar emot en gåva som ersättning för den arbetskraft, som han förlorar i samband med giftermålet.

Om gravettienkulturens samhälle var egalitärt kan vi anta att endast fenomenet brudtjänster förekom i det. Men som vi ska se finns det indikationer på att någon enkel form av brudpris eller i varje fall av utväxlande av kvinnor för att befästa långvariga och långväga sociala kontakter inträffade. Det skulle peka på att gravettienkulturens samhällen var hierarkiska. Men det fanns inte tillräcklig organisatorisk kunskap under tiden före det istida maximumet att upprätthålla en mera vidsträckt hierarkisk organisation bland nomadiserande jägare och samlare.

Ett av problemen med att förstå gravettienkulturens sociala organisation är att våra termer är missvisande. Till exempel termen hushåll täcker tre olika slag av försörjningsverksamhet i denna kultur. Man kunde säga att en jägar/samlargrupp bildade ett storhushåll eftersom man delade på stora byten (som mammut, men också häst, ren, bison, hjort m fl). Ett utmärkt exempel är den stora kokgrop som man hittat i från pavlovienkulturen i Mähren där kroppen en hel mammuthona stekts (som vi såg i kapitel 2). Därvid är det mycket möjligt att den anatomiskt mest kunniga skötte styckningen och fördelade köttet. Han skulle då också ha kunnat vara storhushållets överhuvud och ledare.

Minihushåll

Men jägar/samlargruppen var också uppdelad i mindre enheter. Från vårt perspektiv sett vore det frestande att tala om ett slags familjehushåll. Men vi vet inte om det förekom äktenskap i vår bemärkelse — äktenskapsinstitutionen kan ha blivit allmän först i och med fenomenet privat egendom började utvecklas i troligen Mesopotamien under neolitikum. Så låt oss därför tala om minihushåll, där man tillredde och åt mindre byten som harar. Insamlandet och tillredning av växtföda tycks också ha skett inom minihushållen. I dessa skulle kvinnorna ha varit ledande.

När en ung kvinna valde att flytta in i en jägar/samlargrupp vet vi inte om hon kom att upprätthålla ett eget minihushåll. Om hon valde bandet för att hon hade relation till en av dess män så kan vi tänka oss att hon blev svärdotter till mannens mor och kom att ingå i detta minihushåll. När svärmodern gått ur tiden kunde hon ha tagit över ansvaret för det.

Det kan också hända att det begränsade antalet levande individer under varje generation drev fram en endogami, man gifte sig med nära släktingar. Vid kartläggningen av DNA:et från en neandertalkvinna, som nyligen hittats i en grotta i Altaibergen i södra Sibirien, fann arkeogenetikern Kay Prüfer från Max Planck institutet och hans team att kvinnan hade haft föräldrar som hade varit halvsyskon (Prüfer et al 2013). Det kan trots allt inte uteslutas att kusinäktenskap även förekom under gravettienkulturens tid (och kanske också tidigare).

Men poängen med hushållsfrågan är den att vid de ceremonicentra, som jag föreslår att skulle ha varit så viktiga i gravettienkulturen, skulle vi haft att göra med ett megahushåll. Till det hörde inte bara den ledande prästen och hans familj, hjälppräster och prästlärlingar, hantverkare av olika slag och yrkesjägare. Detta megahushåll skulle ha varit föga rörligt och flyttat på sig endast i mindre omfattning, det var på sin höjd seminomadiskt. Det innebar rent praktiskt att både jägarna och kvinnorna, som samlade växter, måste bege sig ganska långt från ceremoniplatsen för att få tag på vad de sökte (ty närområdet plockades snabbt tomt på ätliga växter).

Människorna som bodde inom en region kring ett ceremonicentrum samlades där inte bara i samband med festligheter. Som den för tidigt bortgångna, begåvade norska rättssociologen Vilhelm Aubert (1922-1988) framhöll var jägarstenålderns präster inte bara andliga ledare utan även läkare och domare, allt i en person (Aubert 1982). Och som vi såg i förra kapitlet var de i ett tidigt skede av utvecklingen även slaktare. Men denna roll verkar ha blivit utmönstrad (eller överlåten) i gravettienkulturen i den större sociala organisation som ceremonicentrumen representerade. Den centrala makten skulle översteprästen ha fått genom att vara organisatör av långväga byten. Det gjorde även att dessa centra sannolikt också fungerade som ett slags ”affär” eller kanske snarare som en gammaldags ”lanthandel”, dit människor sökte sig för att byta sig till ett föremål man behövde, men inte kunde tillverka själv (i de tidiga högkulturerna fungerade rika tempel länge som banker, i den första bondekulturen i sydöstra Europa var de enkla templen i första hand just butiker eftersom den härskande prästklassen hade monopol på handeln). Det fanns alltså många orsaker till att gravettienkulturens människor uppsökte sina ceremonicentra.

Medan unga kvinnor, som flyttade in i ett jägar/samlargrupp, kunde erbjuda sina brudtjänster, var megahushållet på ett stort ceremonicentrum som Solvieux i Dordogne i sydvästra Frankrike kapabelt att tillämpa brudpris och utväxla döttrar med de ledande prästfamiljerna i andra centra långt borta (som Dolní Věstonice i Mähren). Det kan också misstänkas att ceremonicentrumet Kostenki i Donflodens dalgång i östra europeiska Ryssland utväxlade döttrar med bl a Paglicci vid Adriatiska havets kust i Syditalien. Denna sedvänja följdes inte nödvändigtvis av varje generation, men skulle ändå ha pågått så pass frekvent under så lång tid att den lämnat spår i det genetiska arkivet (Pala et al 2012).

Ceremonicentrumen skulle ha haft en mera auktoritär karaktär än de övriga jägarbanden inom en region. Men den auktoritära kulturen omfattades främst av skiktet av präster, framför allt den ledande prästfamiljen. Den övriga personalen kunde söka sig till dessa centrum för att de gav fördelar som status, arbete och mat, men samtidigt fanns det ingenting som hindrade dem från att lämna denna miljö, om de inte trivdes. Ceremonicentrumen skulle i varierande grad ha varit semiauktoritära.

Kvinnans värde

Unga kvinnor, som ännu inte ville slå sig ned i en annan jägar/samlargupp, kunde inte ströva omkring i markerna på egen hand. Det är rimligt att anta att de lämnade sin barndoms jägar/samlargupp när den besökte ett ceremonicentrum. De unga kvinnorna höll till där en tid, kanske flera år, hjälpte de andra kvinnorna i arbetet i megahushållet, hade korta kärleksaffärer med bl a prästerna och bekantade sig med männen från andra jägar/samlargupper när dessa kom på besök. När tiden var mogen valde de sedan sin nya jägar/samlargupp (från samma stam) och gav sig iväg med den. Det är rimligt att anta att upptäckten av en graviditet kunde driva på detta beslut.

Men det finns också den möjligheten att fäderna uppmuntrade döttrarna att vistas en tid i det ceremonicentrum, som stammen ingick i. På detta sätt kunde skaffas mer detaljerad information om människorna i centrumet, vara á jour med tänkandet i centrumet och själva livsstilen där; alltså ett slags utbildning.

Om dessa sedvänjor upprätthölls i flera tusen år är det högst sannolikt att gravettienmännens (läs prästernas) Y-kromoson kom att långsamt öka och bli dominerande i Europa. Naturligtvis går det att tänka sig andra förklaringar, men i väntan på ett bättre förslag får vi nöja oss med denna spekulation.

Enligt Collier och Rosaldo finns det ingen moderskult hos Sanfolket. Kvinnorna uppskattas efter sin sexuella dragningskraft (Collier & Rosaldo 1981). Frågan är om vi djärvs föra detta över till gravettienkulturen? De många kvinnostatyetterna från denna kultur kunde tolkas i riktning av just moderskult. Men mycket tyder på att moderskult uppstod först i samband med det framväxande kvinnoförtrycket i jordbrukskulturerna. Det vore enkelt att gissa att gravettienkulturens kvinnor sin ungdom uppskattades för sin attraktionskraft och senare i livet för sin arbetsförmåga.

I föregående kapitel visade vi en bild av en elfenbensstatyett föreställande ansiktet av kvinnan med ett öga. Här återges samma statyett med med ett försök att rekonstruera hårfrisyren. Rekonstruktionen av gjorts av Brno museum i Mähren i Tjeckiska republiken. Bild från You Tube.

Men då tar man inte hänsyn till den verkan på bilden av kvinnan som tidens förställningsvärld hade. Det patriarkala systemet har manliga gudomar för att bl a legitimera att männen tenderar att komma först. Men före detta hände fanns det kvinnliga gudomar mycket länge. Någon gång under Homo erectus tid växte fram den kausala föreställningen att den iakttagbara världen var konstituerad och påverkad, ja, vi skulle säga styrd, av feminina krafter. Under Homo heidelbergensis tid försökte man ge dessa krafter antropomorf form. Det var av otvetydigt också fallet i gravettienkulturen i Europa.

Här måste vi emellertid åter skjuta in ett förbehåll. Det kan mycket väl visa sig att redan hos Homo erectus utvecklades också en kvinnlig föreställningsvärld, som enbart kvinnorna kände till. Mödrarna undervisade sina döttrar i den. Den föreslagna endogama modellen pekar också på att det fanns ett inslag av patrilokalitet, vilket innebar att där fanns en manlig föreställningsvärld, som bara männen hade kunskap om. I samband med initiationsriter invigdes pojkarna i den. Men de övergripande föreställningarna som alla trodde på skulle haft en feminin prägel.

Så det är rimligt att misstänka att människorna på denna tid föreställde sig att kvinnorna stod närmare de två viktigaste gudomarna än vad männen gjorde. Det skulle ha stärkt kvinnornas ställning. Men därtill kom det det exogama systemet bland kretsen av präster i ceremonicentrumen, som innebar att döttrar sändes till andra centrum för att säkra kontinuiteten i kontakterna. Det skulle enligt Brewers undersökning ha innehållit en tendens mot matrilokalitet (Brewer 2016) – döttrarna började ärva sina mödrar. Det kunde eventuellt ha lett till att översteprästerna också kunde vara kvinnor. Som vi såg i föregående kapitel om pavlovienkulturen så kunde en kvinna nå en hög ställning tack vare sina andliga egenskaper. Det är mycket möjligt att kvinnor i jägar/samlargrupperna kunde lokalt nå en sådan ställning om hon lyckades utveckla sin andliga kapacitet. Men normalt viktigare var troligen ändå en kvinnas förmåga ta hand om familjehushållet. Ofta återkommande på fyndplatser är mängden ben från smådjur som harar och rävar. Ju längre norrut, desto mindre blev urvalet av ätliga växter och desto större blev beroendet av även de mindre djuren (Kuhn & Stiner 2006). Flera studier har visat smådjuren hade jagats och dödats av just kvinnor, ofta med hjälp av nät (Stiner et al 2000). Det kan även misstänkas att vid högre latituder änkor och döttrar utan bröder kunde delta i jakt vid männens sida (ibid).

Som Kuhn & Stiner påpekar är i dagens subarktiska samhällen dieten beroende av jakt på stora djur. Kvinnorna är mindre upptagna av anskaffande av föda som att sköta underhållet: finna vatten och bränsle, utföra transporter, konstruera boendeskydd och tillverka verktyg och kläder (Kuhn & Stiner 2006: 956). Vi kan misstänka att ju längre norrut människorna levde i gravettienkulturen i Europa kom kvinnornas roll bli mera lik den nuvarande subarktiska modellen medan de i södra Spanien, Italien, i viss mån södra Frankrike och södra Balkan och Grekland hade möjligheter till ett mera aktivt födoanskaffande.

Till nästa kapitel: Världsbilden
Till historiemenyn.

Källhänvisningar, detta kapitel:

Aubert 1982: Vilhelm Aubert: Rättssociologi. Aldus.
Brewer 2016: Devon D. Brewer: A systematic review of post-marital residence patterns in prehistoric hunter-gatherers. BioRxiv, 6 juli 2016.
Collier & Rosaldo 1981: Jane F Collier and Michelle Z Rosaldo: Politics and gender i simple societies. Kaptitel 8 i antologin Sexual Meanings: The Cultural Construction of Gender and Sexuality, redigerad av Sherry B. Ortner och Harriet Whitehead. Cambridge University Press 1981.
Copeland et al 2011: Sandi R. Copeland, Matt Sponheimer, Darryl J. de Ruiter, Julia A. Lee-Thorp, Daryl Codron, Petrus J. le Roux, Vaughan Grimes & Michael P. Richards: Strontium isotope evidence for landscape use by early hominins. Nature 474 (02 June 2011).
Gamble 1982: Clive Gamble: Interaction and alliance in paleolithic society. Tidskriften MAN, Vol. 17, No. 1 (Mars 1982), pp. 92-107.
Green et al 2010: Richard E. Green och 45 andra forskare: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science 328, 710 (2010).
Kuhn & Stiner 2006: Steven L. Kuhn and Mary C. Stiner: What's a Mother to Do? The Division of Labor among Neandertals and Modern Humans in Eurasia. Current Anthropology Volume 47, Number 6, December 2006.
Lalueza-Fox et al 2011: Carles Lalueza-Fox, Antonio Rosas, Almudena Estalrrich, Elena Gigli, Paula F. Campos, Antonio García-Tabernero, Samuel García-Vargas, Federico Sánchez-Quinto, Oscar Ramírez, Sergi Civit, Markus Bastir, Rosa Huguet, David Santamaría, M. Thomas P. Gilbert, Eske Willerslev and Marco de la Rasilla: Genetic evidence for patrilocal mating behavior among Neandertal groups. PNAS January 4, 2011 vol. 108 no. 1.
Meiklejohn 1978: Christopher Meiklejohn: Ecological aspects of population size and growth in late-glacial and early postglacial north-western Europe. Kapitel 5 i antologin The early postglacial settlement of northern Europe, redaktör Paul Mellars. Duckworth 178.
Pala et al 2012: Maria Pala, Anna Olivieri, Alessandro Achilli, Matteo Accetturo, Ene Metspalu, Maere Reidla, Erika Tamm, Monika Karmin, Tuuli Reisberg, Baharak Hooshiar Kashani, Ugo A. Perego, Francesca Gandini, Joana B. Pereira, Pedro Soares, Norman Angerhofer, Sergei Rychkov, Nadia Al-Zahery, Valerio Carelli, Mohammad Hossein Sanati, Massoud Houshmand, Jiri Hatina, Vincent Macaulay, Luisa Pereira, Scott R. Woodward, William Davies, Clive Gamble, Douglas Baird, Ornella Semino, Richard Villems, Antonio Torroni, and Martin B. Richards: Mitochondrial DNA Signals of Late Glacial Recolonization of Europe from Near Eastern Refugia. The American Journal of Human Genetics 90, 915–924, May 4, 2012.
Prüfer et al 2013: Kay Prüfer, Fernando Racimo, Nick Patterson, Flora Jay, Sriram Sankararaman, Susanna Sawyer, Anja Heinze, Gabriel Renaud, Peter H. Sudmant, Cesare de Filippo, Heng Li, Swapan Mallick, Michael Dannemann, Qiaomei Fu, Martin Kircher, Martin Kuhlwilm, Michael Lachmann, Matthias Meyer, Matthias Ongyerth, Michael Siebauer, Christoph Theunert, Arti Tandon, Priya Moorjani, Joseph Pickrell, James C. Mullikin: The complete genome sequence of a Neanderthal from the Altai Mountains. Nature (2013) doi:10.1038/nature12886.
Semino et al 2000: Ornella Semino, Giuseppe Passarino, Peter J. Oefner, Alice A. Lin, Svetlana Arbuzova, Lars E. Beckman, Giovanna De Benedictis, Paolo Francalacci, Anastasia Kouvatsi, Svetlana Limborska, Mladen Marcikiæ, Anna Mika, Barbara Mika, Dragan Primorac, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, L. Luca Cavalli-Sforza, Peter A. Underhill: The Genetic Legacy of Paleolithic Homo sapiens sapiens in Extant Europeans: A Y Chromosome Perspective. Science 10 November 2000. DOI: 10.1126/science.290.5494.1155.
Stiner et al 2000: Mary C. Stiner, Natalie D. Munro, and Todd A. Surovell: The tortoise and the hare: Small-game use, the broad spectrum revolution, and Paleolithic demography. Current Anthropology 41: 39-74.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.

Publiceringshistoria: Utlagd 151007. Omarbetad och på nytt utlagd 2018-01-05.

Sänd en kommentar till essän!