Den märkliga gravettienkulturen

1. Vogelherdkulturen

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Med grevettienkulturen kulminerar den moderna människans tillvaro i Europa under tiden före den stora nedisningen, d v s istidens maximala skede. Denna kultur anses ha pågått i dryga 10 000 år, från för c:a 33 000 år sedan till för c:a 22 000 år tillbaka. Tack vare idogt arbete av duktiga tyska och tjeckiska arkeologer framstår i dag två underkulturer till gravettien, Pavlovien- och Vogelherdkulturerna utmed mellersta Donau, som de mest avancerade. När man gjort lika bra arbete i Frankrike och Ryssland kan kanske bilden småningom förändras.

Enligt arkeogenetiken, d v s studierna av forna människors arvsanlag, skulle grupper av gravettienmänniskor ha nått Europa redan för 33 500 år sedan (Oppenheimer 2004). Arkeologiskt räknas fynden i det grottliknande klippskyddet Buran Kaya III på Krimhalvön i dagens Ukraina tillhöra den äldsta grupp som hittills påträffats i Europa. Lämningarna har en ålder av 32 000 år före nuet (Prat et al 2011). Emellertid etablerades pavlovienkulturen i Mähren i östra Tjeckien redan för 35 000 år tillbaka (Svoboda 2007). Dateringen har gjort att tjeckiska arkeologer talar om denna kultur som pregravettien (alltså för- eller tidig gravettien). Men tänk om arkeologins indelning i perioder inte riktigt stämmer med den historiska verkligheten i detta fall?

Arkeologerna utgår från sina mest handfasta, empiriska, bevis, nämligen verktygen tillverkade av sten. Det sätt på vilket ett verktyg slås från en kärnsten tenderar att vara likadant i ett visst område under en viss tidsperiod. Verktygen tillverkades alltså enligt en viss stil. Den tidiga arkeologin såg alldeles riktigt stilinslaget som ett kulturuttryck. Därför betecknas föremål tillverkade enligt samma stil som kulturer. Av denna anledning har vi arkeologiska kulturer som ”acheuléen”, ”mousterien”, ”châtelperronien”, ”aurignacien” och ”gravettien”, vilka alla fanns i Europa före det senaste istida maximumet. Men beteckningen för en verktygskultur av sten används också som en vidare benämning för den sociala kultur, som verktygskulturen ingick i. Så har även gjorts i denna essä, vilket förstås leder till en viss oklarhet. Men tänk om en social kultur under utveckling tar fram efter varandra två olika arkeologiska kulturer? I dagens kunskapsläge verkar det som om de arkeologiska kulturerna ”aurignacien” och ”gravettien” utgjorde steg i utvecklingen inom en enda social kultur. Denna möjlighet ska vi diskutera i detta kapitel.

Klippskyddet Buran Kaya III upptäcktes så sent som 1990 av den ukrainska arkeologen Alexander Yanevich. Hålighetens ingång är mindre än två meter och dess djup aningen längre. Utgrävningar har visat att där avlagrats lämningar från neandertalare (östeuropeiska szeletienkulturen) och anatomiskt moderna människor (aurignacien- och gravettienperioderna) ända till medeltiden (Prat et al 2011). Lagret från gravettienskedet innehöll ett stort antal föremål, bl a omisskännliga spetsar till spjut och pilar, sylar, skrapor och andra typiska redskap tillhörande denna kultur (ibid). Benfynden visade på en jägarkultur inriktad på jakt av mellanstora och små djur: saigaantilop och häst, räv och hare (ibid). Denna uppdelning är också allmänt utmärkande för gravettienkulturen: De medelstora djuren jagades av män, de mindre av kvinnor och barn (som spände ett nät mellan två träd och sedan jagade sitt bytesdjur in i det).

Verktygsfynden i lagren 6-1 i Buran Kaya III: 1-26: mikroliter; 27: skrapor; 28: blad med retusch; 19-31: sylar; 32: piéces esquillées; 32-34: kärnstenar. Bild efter Prat et al 2011.

Sensationellt var att man också hittade bitar av skallar, ben och tänder från människor i Buran Kaya III (ibid). Särskilt skallfynden visade tecken på att huden skrapats bort. Det har tolkats så att fragmenten skulle peka på någon tidig form av förfädersdyrkan (ibid). Det tycks med andra ord vara frågan om en delvis eller helt annan kultur än den som rekoloniserande neandertalare och moderna människor tidigare åstadkommit i Europa.

Mot denna bild av relativt enkla jägare står den äldre pavlovienkulturen i Mähren i våldsam kontrast: Kunskap och förmåga att fälla mammut, bygga hus av mongolisk jurta-typ och väva mjuka och fina tyger (Svoboda 2007). Utgående från de märkligt avancerade dragen i pavlovienkulturen har den polska arkeologen Janusz Kozlowski gått ännu längre i sin uppvärdering av gravettienkulturen. I en artikel från 2014 skriver han: Gravettienkulturen förebådar ett antal element i 'den neolitiska revolutionen': den semibofasta livsstilen, den avsiktliga planeringen av byarna, användningen av bränd lera, byggande av komplexa bostadshus och insamlingen och tillredandet av växtföda. (Kozlowski 2014). Gravettienkulturen står för ett nytt och mycket mera avancerat socialt organiserade än vad någonsin tidigare setts i människans förhistoria!

Två vågor från nordvästra Indien

Den brittiska läkaren Stephen Oppenheimer använde flera sidor i sin bok The Real Eve – Modern Man's Journey Out of Africa (Den verkliga Eva – den moderna människans resa ut från Afrika) åt att försöka hitta gravettienmänniskornas genetiska ursprung. Men de arkeogenetiska studier som han hade tillgång före utgivningen pekade dels på Västasien, kanske någonstans i nuvarande Iran, dels på södra Pakistan. Det fick honom att misstänka att två utvandringsvågor hade ägt rum, vilket var rätt, men utgångsområdena lyckades han inte ringa in. Lite frustrerad avslutade han med följande spekulation: ”Den andra tidiga vågen från södra Asien till Europa gick kanske uppför Indus till Kashmir och vidare till Centralasien, Där, för kanske mer än 40 000 år sedan, började jägare fälla byten så stora som mammut. Några av dessa jägare med sitt utvecklade tekniska kunnande kan sedan ha flyttat över Ural till europeiska Ryssland och till den tjeckiska republiken samt Tyskland.” (Oppenheimer 2004:154).

Det är en spännande möjlighet, som Oppenheimer spekulation öppnar: Blivande européer skulle ha lärt sig mammutjakt på slätter strax söder om Sibirien. Men att de sedan skulle ha flyttat till en ganska trång floddal i Mähren verkar lite sökt. Oppenheimer var en god iakttagare, men många av hans spekulativa slutsatser har inte riktigt visat sig stämma, som hans beachcomber-hypotes i fråga om utvandringen från Afrika (alltså utvandrarna vandrade längs havsstränderna och ”kammade” dem i sökan efter föda). Kanske var en av de första vågorna av utvandring för t ex 125 000 år sedan beachkombers, men går inte att bevisa.

I sin bok stödde sig Oppenheimer i många fall på undersökningar gjorda av forskare vid den genetiska institutionen vid den akademiska högskola i Estland, som Gustaf II Adolf lät grunda 1632, nämligen universitetet i Tartu (Dorpat). Skulle Oppenheimer haft tillgång till den studie, som docenten Mait Metspalu vid nämnda institution publicerade samma år som Oppenheimers bok utkom, 2004, skulle han ha funnit svaret. Gravettienmänniskorna kom från nordvästra Indien.

Metspalu och hans team av internationella forskare hade analyserat mtDNA från 796 indiska och 436 iranska kvinnor (Metspalu et al 2004). Efter Tobakatastrofen skulle det inte oväntat ha funnits ett genflöde från Iran till Indien. Där uppstod mutationer, som gav upphov till haplotyperna U7 och W i de indiska kvinnornas mtDNA (se spridningsschemat på kartan uppe t h). Den förstnämnda haplotypen kan ha uppstått redan i Iran förrän den anlände till nordvästra Indien och skulle då vara av hög ålder (ibid). Men det omvända kan också ha skett, nämligen att mutationen, som åstadkom den, inträffade i Indien och den höga frekvensen av den i Iran är en följd av en utvandring. Denna skulle då ha börjat redan för 50 000 år sedan (ibid).

W haplotypen kan ha en ålder av 40 000 år och skulle alltså vara yngre än U7 (ibid). Den skulle då ha inträffat i nordvästra Indien. Därmed går det att i överensstämmelse med Oppenheimers slutsatser räkna med två vågor av utvandring från nordvästra Indien. Den första började för 50 000 år sedan och den andra under en period ned mot för 35-30 000 år sedan. Den första gick genom Baluchistan till norra Iran. Därifrån skedde en spridning över Västasien, som småningom fick en gren genom Anatolien och Bulgarien och därifrån troligen till Donaukorridoren. Den senare vågen skulle norr om Afghanistan ha spridits såväl öster- som västerut. De västerut färdande grupperna skulle ha slagit sig ned i europeiska Ryssland som de östeuropeiska gravettienmänniskorna.

De båda vågorna skulle ha pågått mer eller mindre kontinuerligt fram till för 20 000 år sedan. Det senaste istida maximumet skulle ha bidragit till att emigrationen upphörde (ibid).

Det finns emellertid en arkeologisk problematik knuten till denna arkeogenetiska beskrivning. Det handlar om uppkomsten av först aurignacien- och sedan gravettiensmidena. Det verkar i dag som dessa två viktiga utvecklingssteg i stensmidet skulle ha kommit till Europa med de nämnda utvandrarna från nordvästra Indien. Om Buran Kaya III-fynden kommer från den andra vågen skulle gravettienstensmidet eventuellt ha uppstått i nordvästra Indien eller vid kusten i södra Pakistan. Men arkeologin har inte kunnat visa på några tekniska innovationer i Indien kring för 40 000 år sedan (James & Petraglia 2005). Ändå ägde på subkontinenten rum en betydande befolkningstillväxt (Atkinson et al 2008), vilket arkeologiskt avspeglas i att nya miljöer tog i bruk (James & Petraglia 2005). Förklaringen kan ha varit densamma som man tror att hände i Kina lite senare, nämligen att bambu i allt högre utsträckning började användas i tillverkningen av redskap. Därmed skedde en teknisk utveckling, vars vinningar kan ha lett till utvecklandet av gravettiensmidet i områden där bambu inte fanns att tillgå. Hur som helst kräver den tidiga indiska utvecklingen fortsatta arkeologiska insatser.

Den tidiga sociala organisationen

I denna essä väljer vi hypotesen om en första kontinuerlig våg till Centraleuropa och en andra, mera kortvarig, till Östeuropa. Troligen som en följd av en stor vulkanexplosion i dagens Vesuviusområde, den s k Arkeoflegreiska vulkanens jätteutbrott i Neapelbukten för 39 800 år sedan blev den första uppdelad i två steg: Vogelherdkulturen i södra Tyskland med början för 42 000 år sedan och Pavlovienkulturen i sydöstra Tjeckien för kanske 37 000 år tillbaka.

Människorna, som levde i den framväxande Tharöknen i nordvästra Indien, drevs bort av en klimatförsämring. Men när de flyttade, kan ett ceremonicentrum vid Indusflodens mynning ha agerat styrande? Att svara på frågan är förstås spekulation på spekulation. Men om det fanns ett centrum och det hade vida kontakter kan det ha påverkat inriktningen på migrationsströmmarna.

Det kan vara en tillfällighet att mammutjakt kom igång söder om Sibirien och i Centraleuropa ungefär samtidigt. Där vid Indusflodens mynning grundades troligen ett ceremonicentrum för knappa 60 000 år sedan. Platsen är i dag översvämmad. Men kvar på land lever en demografisk relikt. Den härstammar troligen från den sista vågen av utvandrare för 60 000 år sedan. Det är Makranifolket, som har mörkare hy än dagens pakistanare, eftersom de utsatts från solens återsken från Indiska oceanens yta under tiotusentals år. Om de ledande prästerna bland det blivande Makranifolket i centrumet för ungefär 55 000 år tillbaka hade fått höra att mammutelfenben fanns att tillgå på båda hållen, kan man ha försökt utnyttja emigranterna från Tharöknen att organisera fram det. Denna påverkan behöver inte ha skett omedelbart, den kan ha tillkommit efterhand som emigrationen framskred och rapporter om gjorda iakttagelser nådde dessa präster.

En möjlighet är att en grupp skulle ha sänts till södra Sibirien och där samarbetat med Ust-Ishim-mannens folkliga grupp, som var eller hade börjat bli arktiskt anpassad, till att anskaffa elfenben från först självdöda mammutar, senare genom jakt. Vogelherdkulturen i Svabiska Jura i Centraleuropa skulle ha varit en annan sådan grupp, åtminstone delvis utsänd i ett slags spaningssyfte. Som vi ska se började man i denna kultur samla elfenben från avlidna mammutar, sedan själva aktivt jaga sådana djur. Pavlovienkulturen i Mähren skulle sedan ha kommit till som en medvetet organiserad koloni, som regelbundet skulle ha sänt elfenben till sina uppdragsgivare söder ut. Detta är som sagt långt driven spekulation, men inte helt omöjlig i relation till iakttagelserna ovan om den tidiga organisationsförmågans utveckling.

Tharöknen

Schematisk karta visande de viktigaste indiska landskapstyperna. Som synes uppe till vänster upptar Tharöknen ett stort utrymme i dag. Men för 55 000 år sedan var den ett grönskade område där människor levde gott. Karta hypertexter.se efter karta på internet.

Metspalus undersökning anger bara nordvästra Indien som utgångsområde för utvandringen. Men just denna del av Indien domineras av Den stora indiska öknen, även kallad Tharöknen. Den var ännu för 55 000 år sedan ett grönskande område, bebodd av anatomiskt moderna människor. Men sedan för 50 000 år tillbaka började den torka ut.

Jag föreslår nu att utvandrare från den framväxande Tharöknen nådde Donaukorridoren för 42 500 år sedan (enligt den nya datering som lagts fram av Higham et al 2011). De hade etappvis vandrat åt nordväst i ungefär 8 000 år, varvid de spridits ut över de flesta områden i Baluchistan och norra Iran som erbjöd försörjning och överlevnad. Under expansionen hade de även färdats norrut vilket innebar att de långsamt hade anpassat sig till ett allt mindre varmt klimat än det i nordvästra Indien. Men denna anpassning skulle inte bara ha varit biologisk utan även kulturell: De lärde sig sy kläder på ett nytt sätt. De nya plaggen möjliggjorde en ”tropisk” kroppstemperatur även i vintriga minusgrader. Till Donaukorridoren förde de med sig en stensmidesstil som karaktäriserats som tidig aurignacien. Detta skulle stärka gissningarna om att denna teknik uppfanns någonstans i Västasien bland emigranterna från Tharöknen.

Om dessa invandrare i Donaukorridoren var ättlingar till utvandrarna från Tharöknen för 50 000 år sedan, var det de som grundade den tidigare nämnda vogelherdkulturen. Arkeologerna vid universitet i Tübingen har inget särskilt namn utan anser att beteckningen ”övre paleolitikum” skulle vara tillräcklig. Det är en ödmjukhet som man tvingats inta på grund av nazitidens överdrifter. Under mellankrigstiden ville inte tyska arkeologer acceptera beteckningen gravettien, när föremål från detta kulturskede dök upp i fyndlagren i grottorna i Svabiska Jura. Det var nämligen en brittisk arkeolog, den betydande Dorothy Garrod, som föreslog denna övergripande term (Conard & Moreau 2004)!

En term som ”övre paleolitikum” kan vara upplysande för fackmän, men säger ingenting åt de vanliga läsare, som jag också vill nå med denna essä. Därför lanserar jag benämningen vogelherdkulturen efter grottan Vogelherd, som verkar ha spelat en central roll i denna sociala kultur. Beteckningen Vogelherdkulturen spänner över de båda arkeologiska kulturerna aurignacien och gravettien.

Denna kultur verkar ha spelat en intellektuellt viktig roll i Europa. De andra tidiga invandrargrupperna i Europa ger ett intryck av att begå ett ”landname”, som islänningarna en gång kallade sitt besittningstagande av Island. Till exempel emirienmänniskorna högg vulvabilder i klippor som om de invigt landet till sin gudinna. Men i vogelherdkulturen verkar det som om man ville knyta an till neandertalarnas äldre tradition och där tycks man först ha tagit över de sistnämndas föreställningar om mammutarnas association till himlen.

Det kan i dagens kunskapsläge inte uteslutas en grupp från vogelherdkulturen fortsatte åt väster och kom att slå sig ner i nordöstra Spaniens bergsområden. Ty nya dateringar visar att grottmålningarna i de spanska grottorna skulle ha påbörjats omkring för 41 000 år sedan (Pike et al 2012). Men någorlunda klart är att vogelherdkulturen skulle ha influerat nykomlingar i Moravaflodens dal i östra Tjeckien och bidragit till uppkomsten av Pavlovienkulturen för 37-35 000 år tillbaka. Därefter verkar vogelherdkulturen ha expanderat västerut och lagt grunden till gravettienkulturen i Frankrike för omkring 30 000 år sedan.

Vad beträffar den andra vågen av utvandrare från Tharöknen, så skulle de ha vandrat norrut till Punjab-området i dagens Pakistan. En mindre del fortsatte småningom till Afghanistan. Därifrån spreds de väster- och österut. De skulle ha nått Östeuropa för 32 500 sedan som framgår av fynden i Buran Kaya-grottan på Krimhalvön. Denna migration skulle mera haft karaktär av engångsföreteelse än den långvariga, kontinuerliga vågen till södra Centraleuropa.

Vogelherdkulturens sju grottor

Vogelherdkulturens grottor i Svabiska Jura i södra Tyskland. Achdalen ligger nedtill och Blaufloden rinner genom den. Lonedalen befinner sig överst och har sitt namn från denna biflod till Donau. Karta efter Niven 2001.

De första invandrarna i Europa från nordvästra Indien skulle alltså ha slagit sig ned på norra sidan av Donaukorridoren, närmare bestämt i Svabiska Jura, också benämnda Svabiska Alperna, i Baden-Würtenberg i södra Tyskland. Upptäckterna där har gjorts i kalkstensgrottor i två dalar. Det är frågan om Ach- och Lonedalarna. De arkeologiskt intressanta grottorna i Achdalen är Brillenhöhle, Geißenklösterle, Hohle Fels och Sirgenstein. I Lonedalen finns Bockstein, Hohlenstein Stadel och Vogelherd. Se kartan ovan.

Vid utgrävningarna av Vogelherdgrottan år 1931, som leddes av av professor Gustav Riek (1900-1976) från universitetet i Tübingen, påträffades på tre olika platser i den stora grottan lämningar av moderna människor. En del av dem låg bland aurignacienfynd, bl a övre delen av en skalle, det s k Stettenkraniet. Det gjorde att arkeologerna till år 2004 trodde att aurignacienlämningarna var från moderna människor. Men så företog sig nuvarande professorn i arkeologi vid universitet i Tübingen, Nicholas Conard, nämnda år en undersökning av skelettdelarna med moderna dateringsmetoder (Conard et al 2004). Utfallet var överraskande: Mannen, från vilken Stettenkraniet hade bevarats, hade gravsatts någon gång för 5 000 till 3 900 år sedan, alltså i början av neolitikum (bondestenåldern), inte under paleolitikum (jägarstenåldern). Därmed blev det med ens osäkert om aurignacienfynden i grottorna i Svabiska Jura verkligen var från moderna människor. De kunde också vara från neandertalare (ibid).

Även om den möjligheten finns att det först var rekoloniserande neandertalare, som slog sig ned i grottorna i Svabiska Jura, så visar utvecklingen av bl a transporten av stenmaterial (se nedan), att neandertalarna skulle ha ersatts av moderna människor. I denna essä håller jag mig till hypotesen att grottorna beboddes från början av utvandrare från nordvästra Indien, även om det kan visa sig vara fel. Jag misstänker nämligen att gruppen som slog sig ned i Svabiska Jura inte enbart drevs till platsen av ett sökande efter nya jaktmarker utan hade en ledare som var religiös nytänkare. De skulle ha utgjort den första gruppen av detta slag i historien.

Ingången till grottan Geißenklösterle i Achdalen störtade samman under senaste istida maximum. Men arkeologerna har kunnat röja ett fyndområde på 45 kvadratmeter. Det har visat sig vara upp till 3 m tjockt med 19 geologiska horisonter täckande stenåldersperioderna före det senaste maximumet. Det är från benfynd härifrån som de höga dateringarna på 42 500 år har gjorts (Higham et al 2012).

Grottan Vogelherd i Lonedalen har tre ingångar: mot norr, syd och sydväst (Niven 2003). De tre öppningarna tyder på att de boende i grottan hade problem med drag. Vid den södra ingången hade en anmärkningsvärd stor mängd av mammutben byggts upp som ett slags mur eller avskärmning eller eventuellt förråd. Men jag misstänker efter analysen av hyddan byggd av mammutben i Moldova I i essän Europa för före 40 000 år sedan, att benen hade hopats för att markera att grottan var helig, inte riktigt i vår bemärkelse av ordet, utan markerande att grottan var vigd till himmelsgudinnan eller, som jag föredrar att säga i denna essä, himmelsdamen. De ben, som hittades inne grottan, var åter från häst och ren, ofta var det frågan om de delar av djuren, varifrån märg kunde utvinnas (ibid). Det sistnämnda kan tolkas som grottan Vogelherd beboddes av en präst/hövding, sannolikt med familj. Det skulle ha varit till dem som de utvalda bitarna av fällda djur fördes.

Växtföda

Zooarkeologen Laura Niven vid Max Planck-Institutet för evolutionär antropologi är en av dem som mest ingående undersökt djurlämningarna från vogelherdkulturen. Bland hennes många intressanta iakttagelser finns en viktig observation. Ben av smådjur som hare och räv, som återfinns på de flesta fyndplatser från gravettien (och ända in i postglacial magdalénien), saknas nästan helt från aurignacienskedet i vogelherdkulturen (Niven 2003). Jakt på dessa smådjur tillhörde kvinnokulturen under gravettien som påvisats från Dolní Věstonice i Tjeckien. Man kan därför gissa att kvinnornas bidrag till försörjningen bestod i enbart insamling av ätbara växter. Man kan vidare misstänka att de förstod att utnyttja den växtlighet som spirade utmed flodernas stränder. Troligen förstod kvinnorna att samla in rotstockarna från bl a kaveldun och använda den kaloririka märgen till mat. Åtminstone gjorde man det lite senare i pavlovienkulturen vid Moravafloden lite längre österut (Revedin et al 2010).

En doktorsavhandling av Petra Krönneck, framlagd år 2012 vid universitetet i Tübingen, visar på att klimatet var favorabelt under vogelherdkulturens tid i Centraleuropa (Krönneck 2012). Det var visserligen frågan om stepp men med inslag av skogsdungar och på sina ställen skogar. Det medförde att ett stort antal betande djurarter kunde leva i Centraleuropa fram till för 30 000 år sedan. Det var inte bara frågan om mammut, ullhårig noshörning utan även om myskoxe. Av de tvåtåiga arterna fanns vildsvin, hjort, älg och ren. Av hovdjur jagades inte bara häst utan även vildåsna (ibid). Men efterhand som klimatet blev bistrare minskade antalet arter (ibid). Den specialisering på ren, som skedde i Västeuropa under det senaste maximumet, framstår mot denna bakgrund som en nödvändighet.

Det överflöd på byten, som hade lockat moderna människor till Europa, försvann alltså långsamt medan klimatet gick mot Heinrich event 1, det senaste maximumet. Men som framgår av essän Människorna under den stora nedisningen inträffade ändå att människogrupper invandrade till vår världsdel även under dessa bistra förhållanden.

För att återgå till Niven, så antyder hon också att grottorna användes säsongsvis. Detta för att benfynden pekar på spår av rovdjurständer i ungefär 10 procent av fynden (Niven 2003). Rimligt är att anta att grottorna uppsöktes till vintern och att man bodde och levde utomhus sommartid. När man om höstarna flyttade in i grottorna skulle man först ha tvingats köra ut ”sommargästerna”. Men spår av friluftsläger har hittills inte påträffats. Däremot tycks Niven ha fått intrycket av att själva Vogelherd-grottan var bebodd året runt (ibid).

Ytterligare en oklarhet utgör populationens storlek. Om vi antar att 20-30 personer per generation bodde i var och en av de sju grottorna skulle vi haft en befolkning i de två dalarna på 140-210 individer. En population måste bestå av 475 individer för att vara säker på att undgå incestskador. Så det kunde vara frågan om ett genomsnitt på 70 individer per grotta, som skulle ge en befolkningsenhet på 490 individer. Man kan fråga sig hur en grupp på 70 personer organiserade sitt liv i en relativt trång grotta.

Men hur än vogelherdnänniskorna bar sig åt tycks befolkningen ha vuxit. Överskottet flyttade västerut och kom att ge upphov till solutréenkulturen i Frankrike.

Båtar på Donau?

Flintan i Svabiska Jura är inte den vanliga med kiseldioxin inblandad med opalkristaller utan här är den uppblandad med kvarts. Den kallas även på svenska för chert. Detta stenslag uppträder i två typer i Donaukorridoren, gråfärgad jurassisk chert och brunfärgad Bohnerz chert. Båda finns ytterligare i andra färger som rött och gult beroende på om de legat i närheten av järnoxid.

Två forskare från universitet i Tübingen, Harald Floss och Petra Kieselbach, har i en studie från 2004 visat att under vogelherdkulturens aurignacienskede hämtades chert från områden i närheten av grottorna. Men sedan under gravettienepoken började man transporterades råmaterial från ett avstånd på hela 180 kilometer. Därvid fungerade Donau som en tydlig väst-östlig axel (Floss & Kieselbach 2004).

Mot bakgrunden av det tidigare tecknade mönstret av migration från nordvästra Indien får man intrycket att de människor som förde med sig gravettienkulturen till området också hade med sig kunskaper om hur man byggde lättmanövrerade kanoter och möjligen rentav båtar av skinn. Arkeologiskt sett är en sådan slutsats inte korrekt med mindre än att det föreligger bevis i form av båtfynd. Sannolikt finns i någon igenslammad vik av övre Donau i gyttjan bevarade spår av stockkanoter. Men en sådan är inte lika lättmanövrerad som skinn- och/eller läderkanoter och dito båtar, d v s farkoster med en inre träram överklädd med skinn eller läder.

För att teckna en historisk bakgrund till dessa förmodande skinnbåtar på Donau måste vi åter göra en utvikning. Första vågens Skhul-människor på väg österut lärde sig använda högsjöfarkoster av sannolikt denisovamänniskor vid Bengalens kust i östra Indien. Ty det var därifrån som Andamanernas ökedja befolkades av de moderna före Tobakatastrofen (Tangaraj et al 2002). Vi vet ännu inte exakt var den andra vågens arkeonubiska Qafzeh-människor lärde sig denna mera avancerade båtteknik, men bevis för pelagiskt, alltså högsjöfiske, finns från grottor på Bismarksöarna och ön Timor för 43 000 år sedan (O'Connell et al 2010). Kunskapen om att bygga och navigera högsjöfarkoster, troligen tidiga katamaraner, nådde sannolikt västra Indien för strax efter 40 000 år sedan. Vi kan misstänka att den tidiga byteskedjan mellan Indien och Ur-Schatt-dalen, som hade gått på land utmed kusten, då blev båtburen. Att Donuakorridoren nåddes av denna kunskap ned mot för 30 000 år sedan är ingen omöjlighet (men återstår givetvis att bevisa).

Det skulle alltså inte vara otänkbart att på Donau användes skinn- eller läderkanoter för ungefär 30 000 år sedan (en kunskap som sedan spreds till Västeuropa). Med sådana farkoster kunde man också relativt enkelt passera de besvärliga delarna av Donau vid Järnporten i Serbien och nå Svarta havet. Men varför skulle de ha tagit sig dit?

Mammutjakten

Svaret på frågan är sannolikt mammut. Men hur kom det sig att människorna i Vogelherdkulturen lärde sig jaga mammut? Zooarkeologen Laura Niven har även inventerat alla fynd av mammutben i grottorna i Svabiska Jura. Statistiskt kan hon påvisa att det var mest mycket unga och mycket gamla djur, som återfinns i materialet. Men över hälften av allt bevarat benmaterial kommer från hästar och renar. Inledningsvis skulle man ha jagat dem. Sedan lärde man sig fälla mammutungar och döende mammutar eller plundra döda djur. Till slut kom man förmodligen på en teknik att fälla även friska djur i deras bästa år. Men på mammutbenen finns inga spår av att man skurit bort köttet (Niven 2003). Man tycks ha främst varit ute efter mammutbetarna samt ullen och hudarna från dessa djur.

Det som är det intressanta är att mammutjakt inleddes ungefär samtidigt på de centralasiatiska slätterna som i Donaukorridoren. Det pekar på att det genom byteskedjorna kom en efterfrågan på mammutprodukter någon gång för ungefär 40 000-35 000 år sedan.

Det skulle ha varit just mammutprodukter, som vogelherd- och sedan också pavlovienkulturernas människor använde båtar för att transportera till Svarta havet. Än så länge kan vi bara gissa att de fördes till något ännu oupptäckt ceremonicentrum vid Anatoliens nordkust. Därifrån skulle de ha spridits genom landburna byteskedjor åt olika håll i Västasien, kanske rentav till det stora centrumet vid Indusflodens mynning.

Ytterligare ett intressant drag i vogelherdkulturen var de små elfenbensstatyetter som påträffats. De är kulturhistoriskt betydelsefulla eftersom deras formvärld ganska tydligt skiljer sig från den som utvecklades i den senare pavlovienkulturen. Många av symbolerna i vogelherdkulturen påminner om dem som återfinns i den västeuropeiska gravettienkulturens konst. Detta förhållande pekar på ett nytänkande hos en utbrytargrupp. Detta nytänkande har förts vidare genom en anpassning till europeiska förhållanden. Mest slående är att det största djuret, mammuten, fått symbolisera dagens mest dominerande fenomen, himlen, och därmed dagens himmelsgudinna. Det kan avläsas av flera källor, men framgår även av kryssen på statyetten av mammuten ovan till vänster. Kryssen symboliserade på denna tid natt och dag, alltså dygnet i våra termer, och serien av kryss skulle vara tecknet för tid. Kanske var detta tidsmedvetande något nytt, som bidrog till att gruppen sökte sig bort från t ex norra Anatolien och slog sig ned i ett isolerat område i Europa.

Särskilt intressant är den antropomorfa lejoninna, som hittades i bitar i grottan Hohlenstein Stadel 1939. I vår kultur associeras lejon till status och makt. Men statustänkande av detta slag fanns inte för 35 000 år sedan. På denna tid och faktiskt ända till antiken levde bergslejon i Europa. Sannolikt visste människor att försvara sig mot dem. Men det kan misstänkas att vogelherdkulturens människor lade ut sina döda för att låta dem försvinna på det sätt som utmärkte naturen. Om döda lades ut på platser nära lejonkulor, kan det tänkas att lejonen åt av de döda. Statyetten med lejoninnan skulle kanske avbilda tidens dödsgudinna, en aspekt på himmelsgudinnan.

---

Till nästa kapitel: Pavlovienkulturen
Till historiemenyn.

---

Källhänvisningar, detta kapitel:

Atkinson & al 2008: Quentin D. Atkinson, Russell D. Gray, and Alexei J. Drummond: mtDNA Variation Predicts Population Size in Humans and Reveals a Major Southern Asian Chapter in Human Prehistory. Tidskriften Molecular Biology and Evolution 25 (2): 468. (2008).
Conard et Moreau 2004: Nicholas J. Conard and Luc Moreau: Current Research on the Gravettian of the Swabian Jura. Mitteilungen der Gesellschaft für Urgeschichte - 13 (2004).
Conard et al 2004: Nicholas J. Conard, Pieter M. Grootes & Fred H. Smith: Unexpectedly recent dates for human remains from Vogelherd. Nature, Vol 430, 8 July 2004.
Floss et Kieselbach 2004: Harald Floss and Petra Kieselbach: The Danube Corridor after 29,000 BP. New results on raw material procurement patterns in the Gravettian of southwestern Germany. Mitteilungen der Gesellschaft für Urgeschichte – 13 (2004).
Higham et al 2011: Higham T, Compton T, Stringer C, Jacobi R, Shapiro B, Trinkaus E, Chandler B, Gröning F, Collins C, Hillson S, O'Higgins P, FitzGerald C, Fagan M.: The earliest evidence for anatomically modern humans in northwestern Europe. Nature. 2011 Nov 2;479(7374):521-4. doi: 10.1038/nature10484.
Higham et al 2012: Thomas Higham, Laura Basell, Roger Jacobi, Rachel Wood, Christopher Bronk Ramsey, Nicholas J. Conard: ?esting models for the beginnings of the Aurignacian and the advent of ?gurative art and music: The radiocarbon chronology of Geißenklösterle. Journal of Human Evolution 2012.
James et Petraglia 2005: James, H.V.A. & Petraglia, M.D.: Modern human origins and the evolution of behavior in the later Pleistocene record of South Asia. Current Anthropology, 2005, 46, S3-S27.
Kozlowski 2014: Janusz K. Kozlowski: The origin of the Gravettian. Quaternary International, 8 April 2014.
Krönneck 2012: Petra Krönneck: Die pleistozäne Makrofauna des Bocksteins(Lonetal - Schwäbische Alb). Ein neuer Ansatz zur Rekonstruktion der Paläoumwelt. Dissertation der Mathematisch-Naturwissenschaftlichen Fakultät der Eberhard Karls Universität Tübingen. Pdf på adressen http://nbn-resolving.de/urn:nbn:de:bsz:21-opus-62980
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Niven 2003: Laura Niven: Patterns of subsistence and settlement during the Aurignacian of the Swabian Jura, Germany. I boken The Chronology of the Aurignacian and of the Transitional Technocomplexes: Dating, Stratigraphies, Cultural Implications. Redaktörer J. Zilhão and F. d'Errico. Trabalhos de Arqueologia 33: 199-211.
O'Connell et al 2010: O'Connell, J.F., J. Allen, and K. Hawkes: Pleistocene Sahul and the orgins of seafaring. I boken The Global Origins and Development of Seafaring. Redaktörer A. Anderson, J. Barrett och K. Boyle. Cambridge: The McDonald Institute for Archaeological Research, Cambridge University.
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Manīs Journey Out of Africa.
Prat et al 2011: Sandrine Prat, Stéphane C. Péan, Laurent Crépin, Dorothée G. Drucker, Héléne Valladas, Martina Láznicková-Galetová, Johannes van der Plicht, Simon J. Puaud, Alexander Yanevich: The Oldest Anatomically Modern Humans from Far Southeast Europe: Direct Dating, Culture and Behavior. Plus One June 2011, Volume 6, Issue 6.
Pike et al 2012: A. W. G. Pike, D. L. Hoffmann, M. García-Diez, P. B. Pettitt, J. Alcolea, R. De Balbín, C. González-Sainz, C. de las Heras, J. A. Lasheras, R. Montes, J. Zilhão: U-Series Dating of Paleolithic Art in 11 Caves in Spain. Science 15 June 2012: Vol. 336 no. 6087.
Revedin et al 2010: Anna Revedin, Biancamaria Aranguren, Roberto Becattini, Laura Longo, Emanuele Marconi, Marta Mariotti Lippi, Natalia Skakun, Andrey Sinitsyn, Elena Spiridonova, and Jirí Svoboda: Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS November 2, 2010 vol. 107 no. 44.
Svoboda 2007: Jiaří A. Svoboda: The Gravettian on the Middle Danube. PALEO 19  (2007). Spécial table ronde (1ère partie): Le Gravettien: entités régionales d'une paléoculture européenne, Les Eyzies juillet 2004.
Tangaraj et al 2002: Kumarasamy Thangaraj, Lalji Singh, Alla G. Reddy, V. Raghavendra Rao, Subhash C. Sehgal, Peter A. Underhill, Melanie Pierson, Ian G. Frame, and Erika Hagelberg: Genetic Affinities of the Andaman Islanders, a Vanishing Human Population. Current Biology, Published online November 26, 2002.

---

Publiceringshistoria: Utlagd 151007. Omarbetad och på nytt utlagd 2018-01-05.

---

Sänd en kommentar till essän!

---