Den märkliga gravettienkulturen

7. Brottningen med den stora kölden

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

En ung man, kanske i sena tonåren, gravsattes för ungefär 23 500 år sedan i grottan Arene Candide vid Liguriska kusten i nordvästra Italien. Han lades i en grop vars botten hade övertäckts av röd ockra. Han förseddes med för tiden praktfulla gravgåvor — därför döptes han till Giovane principe (Den unge fursten). På huvudet bar han en hätta gjord av snäckskal och hörntänder från hjort. Bredvid honom låg fyra befälsstavar tillverkade av älghorn och i högra handen höll han ett 23 cm långt flintblad. Under hakan hade strötts gul ockra. Foto från Internet/Giacomo Giacobini.

Vogelherdkulturen i Svabiska Jura i södra Tyskland var först i Europa med att tillverka antropomorfa statyetter. I pavlovienkulturen i Mähren fortsatte människorna med det, förmodligen i spådomssyfte. Sådana statyetter dyker också upp lite senare i solutréenkulturen i Frankrike, åtminstone delvis i samma syfte. Det skulle ha varit just mantik, som drev fram den antropomorfa formen. Annars nöjde man sig med att avbilda aspekter på gudinnorna i form av olika djur i grottkonsten i södra Frankrike och nordöstra Spanien eller i klippristningarna i södra och västra Iberiska halvön.

Gravettienprästernas förmåga att assimilera den föreställningsvärld som först hade utvecklats i Europa under det tidiga invandringsskedet för 40 000 år sedan och under de följande tio millennierna gjorde att gravettienkulturens religiösa liv kom att bli rikt och varierat. Den religiösa och intellektuella vitaliteten bidrog till ett ökat intresse för de ceremonicentrum som de tog över och utvecklade. Gravettienprästernas status ökade i och med att de blev självklara samlingspunkter för religiösa ritualer, gåvoutbyten och social interaktion. Det uppstod ett socialt skikt av präster, som fick en permanent, institutionaliserad karaktär.

Ett återkommande fynd från denna tid (25 000 år sedan och framåt) är vad franska arkeologer kallar ”baton de commendant” (ibid), på svenska kanske närmast ”befälsstav”. Men det var på denna tid inte frågan om ett tecken som bars av sekulariserade hövdingar utan ett prästattribut. Det symboliserade sannolikt kunskap och visdom samt troligen också magisk kraft. Men det är också möjligt att stavarna användes till att framföra meddelanden från ett ceremonicentrum till ett annat. Att det sannolikt var så framgår av en gravsättning i grottan Arene Candide (Vita sand) vid den liguriska kusten (nordvästkusten) vid staden Savona väster om Genua i Italien.

En bön om värme

Den 1 maj 1942 hittades i grottan på ett djup av 6,70 meter ett skelett utrustat med för tiden dyrbara gravgåvor. De italienska arkeologerna, ledda av Luigi Bernabò Brea (1910-1999), grävde ett sista provdike innan utgrävningarna skulle avslutas på grund av kriget. Fyndet har senare genom accelererad masspektronomi kunnat dateras till för omkring 23 500 år sedan (Pettitt et al 2003). Det tycks vara en av de yngsta i en serie praktgravsättningar, som inträffade över stora delar av Europa, från England till Ryssland ned över södra Centraleuropa till Italien under tidsperioden 27-23 millenier före nutid (ibid). Med ett undantag tycks sydvästra Frankrike och Spanien ha stått utanför denna utveckling.

Den gravsatte i grottan Arena Candide var en ung man, cirka 15 år gammal. Han hade lagts på en bädd som pudrats med röd ockra. På huvudet hade han en hätta som gjorts av skalet från små snäckor och hörntänder av hjort. Han hade med sig fyra befälsstavar av älghorn. I var och en hade borrats ett hål. På tre av stavarna utgick radiella streck från hålen. Han höll i sin högra hand ett 23 centimeter långt flintblad (ibid).

På grund av de för sin tid många gravgåvorna fick han smeknamnet Giovane principe (den unge fursten; i senare engelska beskrivningar har han döpts om till Il principe [fursten]). Men namnet är en typisk projektering bakåt i tiden av en social rangordning som uppkom först på slutet av bondestenåldern. Den ”unge fursten” kan inte ha varit någon världslig prins utan snarare en prästlärling. I den egenskapen borde han snarare benämnas il messaggero, budbäraren.

Serien av gravsättningar, som budbäraren ingår i, började i Wales. I Goat's Hole (Gethålan) i Paviland i sydvästra Wales påträffades redan 1823 ett nästan intakt skelett inbäddat i röd ockra. Det troddes ha tillhört en prostituerad kvinna från romartiden. Det var nämligen utrustad med ett halsband av snäckor. Därför döptes det till ”The Red Lady of Paviland”. Senare undersökningar visade att det var frågan om en 21-årig man. Den senaste dateringen gav det en ålder av 27 000-26 000 år (Pettitt et Baader 2000).

Nästa gravsättning i serien inträffade för cirka 26 400 år sedan. Fyndet bestod av två barn med huvuden mot varandra, båda iförda dräkter tätt prydda med snäckskal. De hade gravsatts i Sungir i Ryssland (Kuzmin et al 2014). I Portugal skedde i Lagar Velho under omsorgsfulla former gravsättningen av en pojke någon gång för 25 000-24 000 år sedan (Pettitt et Baader 2000). I Tjeckien i Brno inträffade en motsvarande för 24 000-23 000 år tillbaka (ibid). Från samma land har upptäckts flera praktbegravningar inklusive en trippelgravsättning i Dolní Věstonice (ibid). Fyndet av Budbäraren är inte det enda från Italien utan i Grimaldigrottorna nära Ventimiglia i Ligurien 7 km från Italiens gräns till Frankrike har hittats en dubbel och en trippel gravsättning (ibid).

Shamanism?

Dubbelgravsättningen i Sungir i europeiska Ryssland för 26 400 år sedan. Ovan själva fyndet, därunder en rekonstruktion av hur det kan ha sett ut vid begravningen. Två barn, en pojke och en flicka, utrustade med för sin tid anmärkningsvärda gravgåvor, offrades för att förhoppningsvis beveka den styrande gudinnan att mildra kölden. Rekonstruktion av den tjeckiska konstnären Libo Balák.

Den engelska arkeologen Paul Pettitt från universitet i Sheffield hävdar att denna serie ska ses som bevis för att den moderna människan började gravsätta sina döda alltmer systematiskt (Pettitt 2005). Men det är mera tveksamt. Som alla gravsättningar i Italien och på andra håll där det var möjligt var Budbäraren nedgrävd i en grotta, alltså i ett område där jord troddes övergå i underjord. Men Budbäraren hade inte dött en naturlig död utan hans strupe hade skurits av strax under hakan. Det är därför troligt att serien av omsorgsfulla gravsättningar handlade om något annat, men vad? I fallet med de två barnen i Sungir var de som nämnt iförda dräkter med tusentals små snäckskal fastsydda. Det måste ha tagit lång tid att utföra detta — förberedelserna påbörjades alltså långt före gravsättningen. Detsamma gäller för gravutrustningen för den italienska budbäraren. Inslaget av planering pekar på att åtminstone en del av gravsättningarna kan ha handlat om människooffer.

Även den italienska arkeologen Vincenzo Formicola från universitet i Pisa har slagits av denna möjlighet, men nöjer sig med att framkasta tanken. I stället betonar han betydelsen av hur rikt det rituella livet och symbolismen var i samhällslivet under övre jägarstenåldern (Formicola 2007), vilket det ju onekligen var.

Men människorna i Europa hade på denna tid vuxit till att omfatta kanske närmare 330 000 individer (se de demografiska detaljerna i slutet av kapitlet). Det var en av förutsättningarna för att prästuppdraget kunde bli ett slags ämbete; att det hade institutionaliserats. Men ett liv var ändå dyrbart. Ett människooffer innebar en försvagning av gruppernas överlevnadsförmåga. Emellertid var barnadödligheten hög på denna tid, så genom att offra unga, som lätt gick att suggerera, så kunde man intala sig att de var naturliga förluster. Det är dock troligt att offren i serien av praktbegravningar var huvudsakligen rekryterade från prästskiktet. Därför utgjorde de också ett undantag. Alla som offrades gjorde det sannolikt mer eller mindre frivilligt och det skedde för att de skulle framföra ett angeläget budskap till den styrande gudinnan, ”himmelsdamen”.

Från vårt perspektiv framstår det som troligt att det var istidens annalkande maximum, som man skulle ha bett gudinnan bevara människorna från. Men det är inte säkert att människorna då hade klart för sig att det var frågan om en istid. Med största sannolikhet hade dåtidens människor inte ens ett ord för fenomenet. Men nedkylningen, som kändes i hela Europa, kom i vågor, lite varmare perioder växlade med allt kallare. Alla levande kände in på bara benen de allt kallare vintrarna och de kyligare somrarna under särskilt de kalla perioderna.

Shamanismens teknik

Även på denna tid tolkades sannolikt de kalla perioderna som en störning av balansen i tillvaron. Enligt en yngre, mesolitisk uppfattning skulle störningen ha uppstått genom att människorna syndat och smutsat ned fruktbarhetsgudinnans underjordiska boning (Burkert 1979). Då gjorde schamanen sin resa i trance och städade upp bostaden, så balansen återställdes (ibid). Men arkeologiska spår av sådana schamanistiska riter uppträder inte förrän under slutskedet av det istida maximumet. Indikationerna pekar på att schamanismen kom till Nordamerika med östasiatiska utvandrare något årtusende innan företeelsen nådde Europa österifrån, kanske för omkring 15 000-12 000 år sedan. Shamanismen kan ha uppstått under istiden i nordöstra Asien, kanske i den dynamiska djuktaikulturen (35 000-10 500 år före nuet; Kiriyak 2006).

Tack vare ett laboratorium på Karolinska sjukhuset i Solna har vi numera lite bättre naturvetenskaplig kunskap om schamanismens hävdande om resor i trance utanför kroppen. Docenten Henrik Ehrsson har under laboratorieförhållanden studerat vad som i en artikel i den svenska naturvetenskapliga tidskriften Forskning och framsteg (nr 5/2013) kallas för kroppsjag. Bättre vore förmodligen att tala om kroppsmedvetande, som också uttrycker sig i en jagupplevelse. Det är ett neurologiskt centrum för allmän kontroll av kroppen och för särskiljande av den från omgivningen. Tillsammans med existensmedvetandet torde det vara en av de äldsta av våra många medvetandeformer. Kanske beroende på sin höga ålder kan kroppsmedvetandet lättare manipuleras, vilket just Henrik Ehrsson visat vid sin laboratorieexperiment (Ehrsson 2007). Det intressantaste är att kroppen kan luras till illusionen att dess jag har lämnat kroppen. Genom en illusorisk förflyttning av jaget utanför kroppen tror alltså jaget att det kan betrakta sig själv utifrån. Det är på denna manipuleringsmöjlighet som den schamanistiska psykiska tekniken bygger.

Om gravettienkulturens präster hade trott att de hade direkt tillträde till ”himmelsdamen” genom resor i trance till henne skulle denna kultur haft ett annat utseende: Ingen mantik, inga grottmålningar och klippristningar samt inga praktgravsättningar skulle ha behövts. Nu kom brottningen med kölden att avsätta det som vi uppfattar som en enastående kulturblomstring på grund av att shamanismens teknik för manipulering av kroppsmedvetandet ännu inte upptäckts.

Eftersom de allt kallare perioderna växlade med lite varmare, så kunde ett människooffer under en kall period, som sedan följdes av en varm, ha upplevts som framgångsrik påverkan av ”himmelsdamen”. Detta kunde vara förklaringen till serien, som började på nordligare breddgrader och vandrade söderut. Den skulle ha upphört när det blev så kallt att människorna tvingades utvandra eller dra sig tillbaka till refugier.

Budbärarens befälsstavar

Damen från Balzi Rossi. Toponymen är det italienska namnet på Grimaldigrottorna vid liguriska kusten strax före Italiens gräns till Frankrike. Det intressanta med denna dam är att gudinnan är gjord av elfenben från mammutbetar. För 25 000 år sedan fanns ingen mammut i Italien. Så elfenbenet har kommit dit genom en byteskedja. Notera att gudinnan är utan anletsdrag, karaktäristiskt för tidens uppfattning var att hon var så att säga allmän, allt liv utan diskriminering. Lägg också märke till gudinnans putande mage och svällande bak samt att hon saknar fötter. Det sistnämnda handlade om att hon inte gick på jorden utan var den; grottorna var ingångar till hennes värld. Flera statyetter med detta utseende har påträffats i grottor i Italien från denna tid. Även i övriga Europa har hittats statyetter av damen i fråga men utförda i något annorlunda stil.

Bland den italienska budbärarens gravgåvor finns märkligt nog fyra befälsstavar. En låg vid hans högra överarm, den var troligen hans egen, personliga stav. Tre stavar hade lagts på marken framför hans bröstkorg. På de tre hade radiella skåror ristats som utgick från de hål som borrats i älghornen. Eftersom det är frågan om stenålderspräster kan vi ana att hålet symboliserade solen (Eliade 1958). Skårorna stod då för det som troddes utgå från den.

Också flickan i Sungir hade en personlig befälsstav samt tre stycken snidade elfenbensskivor, som kan tolkas som stiliserade solbilder.

På denna tid och mycket länge därefter förstod man inte att ljuset utgick från solen utan man trodde att ljuset var en egenskap hos dagens rum (jämför med Genensis 1:1: Med befallningen Varde ljus! troddes Gud skapa just dagens rum; solen skapade han först på sjätte dagen). Från solen kände man att den sände ut värme.

Att stavarna framför budbärarens bröstkorg var tre skulle ha att göra med tidens tänkande i konkreta aspekter. Solen hade klart tre aspekter: morgon-, middags- och kvällssolen. Tillsammans utgjorde helheten för dagens sol. Som vi framhöll i förra kapitlet hade man ännu inte lärt sig tänka i allmänna begrepp. Strecken som utgick från solhålen i tre av Budbärarens befälsstavar skulle då ha handlat om värme. I Italien sändes en lovande prästyngling och i Sungir en flickprästinna med ledsagare till ”himmelsdamen” med ett bestämt budskap formulerat i befälsstavar och snidade elfenbensskivor. Budskapet bestod i en bön om värme. Den störning i balansen i naturen, som kylan tolkades som, motverkades åter av offret av unga människor. Situationen upplevdes som så desperat att man var beredd att avstå från mycket värdefulla mänskliga resurser.

Det finns ett flertal fynd från Italien från tiden just före det istida maximumet, som avbildar ”måndamens” i hennes aspekt av fruktbarhetsgivare, Hon gestaltas med stor, havande mage och framträdande bakdel (se den röda gudinnan t h). Uppenbarligen föreställde man sig att hennes aspekt av fruktbarhetsgivare innebar att hon var ständig i grossess. Enligt ett religionshistoriskt förslag skulle gravettienkulturens människor ha trott att fostren till alla djur uppstod i hennes sköte och förflyttades sedan till skötena för alla levande honor, varifrån de framföddes (Eliade 1958).

Med hänsyn till de många fynden av ”måndamen” kunde man tänka sig att de möjliga människooffren, som gjordes för 27-23 000 år sedan, var riktade till hennes aspekt av fruktbarhetsgivare. Som vi såg i förra avsnittet dyrkade man två gudinnor, dels fruktbarhetsgiverskan, ”måndamen”, dels den gudinna som var det rum man levde i, som konstituerade det, och som bl a uppbar den platta himmel som man trodde på, ”himmelsdamen”. Hon var som sagt också ödesgudinna. Hon straffade människor som störde balansen i världen. Inte minst var det hon som skulle ha reglerat den värme som utgick från solen. Därför skulle det vara det till henne som de offrade människorna sändes.

Måndamens domän

Hur kom det sig då att att praktgravsättningarna skedde i grottor där det var möjligt? Dessa håligheter var ingången till den underjord, som troddes vara ”måndamens” domän (hon var ju försvunnen i tre dagar från natthimlen och troddes då vistas under jorden; troligen en idé som neandertalarna i Europa gav de invandrade moderna). Som vi har sett tidigare i essän skedde gravsättningar i grottor och även annars (som kinesen i Sungir) under särskilda omständigheter. Dessa omständigheter handlade troligen om att de avlidnas ande skulle färdas till någon annan plats. Anden från vanliga människor, d v s boende i ett bestämt revir, skulle ha stannat kvar bland de levande; därför behövde deras kroppar inte omhändertas. Men de vars ande måste resa långt behövde hjälp av ”måndamen” till någon form av pånyttfödelse, kanske en kroppslig. Vi vet inte.

Om nu den framförda tolkningen av praktbegravningarna som människooffer är riktig – andra tolkningar är förstås möjliga – så skulle den också arkeosociologiskt visa hur socialt starka tidens präster var och vilket ansvar de kände för världens öde i det participatoriska tänkandets anda.

Men efterhand som kölden och torkan bredde ut sig, vilket ledde till att bytesdjuren började försvinna, tvingades människorna i Europa att söka sig till platser där det fanns mat. Beslutet att utvandra togs förmodligen inte så lätt. Från södra England, Holland, Belgien, norra Frankrike och norra Tyskland sökte man sig söder ut. Som också framgår av essän Människorna under den stora nedisningen slog sig en del ned i Andalusien, södra Spanien, medan troligen ännu fler tog sig över havet till Marocko och Algeriet. Av allt att döma hittade man också till både Tunisien och Libyen eftersom den ibero-maurusiska kulturen, ett slags dotterkultur till gravettien, sträckte sig genom Nordafrika till Egypten. Till det sistnämnda landet skedde också en så stor utvandring att det avspeglas i det genetiska arkivet.

Från Polen och Ryssland förekom åter en förflyttning öster ut. Den hade en för tiden stor omfattning, flera tiotusentals individer. I varje fall förde de sitt språk med sig öster ut och bevarade det under flera tusen år. De hittade vägen ända till Nordamerika och hade t o m då med sig sitt tungomål. Där utvecklades det till Da-Nede-språkstammen (Ruhlen 1994).

Hur många levde i Europa?

Om praktbegravningarna är människooffer visar det att Europas kultur hade genomgått en anmärkningsvärd förändring för 25 000 år sedan. Men problemet är demografiskt. Enligt den mtDNA-undersökning, genomförd med delvis nya metoder, som den arkeogenetiska trion, Quentin Atkinson (universitet i Oxford), Russell Gray (universitet i Auckland, Nya Zeeland) och Alexei Drummond (dito), publicerade 2010, skulle det för 40 000 år sedan ha bott cirka 90 000 moderna människor i Indien. Det är ungefär 60 procent av den dåvarande befolkningen i Eurasien (Atkinson & al 2008). I Europa skulle vid samma tidpunkt ha levt cirka 5 000 individer (ibid). Tiotusen år senare hade de vuxit till cirka 8 000 individer (ibid). Bortsett från en svacka under istidens själva maximum höll befolkningen på denna nivå till istidens slut, då en kraftig befolkningsökning inträffade (ibid).

Ett franskt team lett av professor Jean-Pierre Bocquet-Appel har för sin undersökning av den tidiga befolkningsutvecklingen i Europa letat reda på de 395 lägerplatser som påträffats från gravettienperioden. Lägerplatserna skulle fördela sig över vår världsdel som de röda prickarna visar. Mycket tyder på att antalet lägerplatser i Öst- och Sydeuropa var betydligt fler än vad som kartan visar. Karta hypertexter.se efter Bocquet-Appel et al 2005.

Atkinsons beräkningar utgår som sagt från mtDNA. En fransk undersökning från 2005 har ett bredare underlag: 1) antalet påträffade lägerplatser från gravettien (395 stycken), 2) hänsyn till tidens klimatologiska variabler och 3) etnografiska studier av jägar/smalare i bl a Nordamerika (Bocquet-Appel et al 2005). Från tiden för ungefär 40 000 till för 22 000 år sedan skulle befolkningen i hela Europa, meta-populationen, ha varit stabil kring 4 400-5 900 individer (ibid). Det är något färre än hos Atkinson, vilket kan ha att göra med att den franska undersökningen satte för låga värden för omfattningen av befolkningen i Östeuropa.

Men en undersökning från Helsingfors universitet presenterar helt andra siffror (Tallavaara et al 2015). Befolkningen i Europa skulle ha omfattat inte mindre än 330 000 individer för 30 000 år sedan. Därefter skulle det ha skett en dramatisk minskning så att endast 130 000 inidivder fanns kvar i Europa för 23 000 år tillbaka (ibid). Undersökningen är gjord efter ungefär samma metoder som Bocquet-Appel med medarbetare använde sig av, men större tonvikt har lagts vid de många mindre klimatomslagen.

Den finländska arbetsgruppen, som bestod av arkeologer, geologer, meteorologer med Miikka Tallavaara i spetsen, sände sin studie till en av de ledande amerikanska vetenskapstidskrifterna, PNAS (Proceedings of the National Academy of Science of United States of Amercia). Där ställde sig tydligen redaktionen undrande till uppgifterna i artikeln. Därför bad man den franska professorn Jean-Pierre Bocquet-Appel, forskningsledare vid det franska nationella forskningscentrat och en av författarna till den ovannämnda studien, om ett utlåtande. Trots att de finländska forskarna kritiserade Bocquel-Appel för överdriven försiktighet gav han uppenbarligen artikeln grönt ljus.

Övervärdering?

Det är möjligt att Tallavaaras grupp övervärderar omfattningen på den europeiska meta-populationen före det senaste maximumet. Men under arbetets gång har jag börjat misstänka att Atkinsons och Bocquets uppgifter inte kan vara riktiga. Utvandringen från Europa som en följd av maximumet hade en storlek som tydde på en meta-population på flera tiotusental individer, inte bara flera tusental. Det är t ex möjligt att börja misstänka att den intensiva emigrationen ledde till solutréenkulturens kollaps i Frankrike. Efter Tallavaaras djärva förslag är det alltså dags för en ny diskussion om befolkningen storlek under gravettien.

Som vi kan se av kartan ovan tycks gravettienkulturen ha spridits till främst nordöstra Spanien. Det kan ha samband med att under istiden vandrade renflockarna mellan Sydfrankrike och Nordspanien. De specialiserade jägarna följde dem på vandringarna. Därmed spreds det under utveckling varande protobaskiska språket till Spanien. En mängd hydro- och toponymer där har av den tyske språkhistorikern Theo Vennemann påvisats ha sina rötter i det protobaskiska tungomålet (Vennemann 2003). Den fascinerande språkutvecklingen i Eurasien under gravettienperioden beskrivs mera ingående i essän Människorna under den stora nedisningen.

Till nästa essä om den stora flykten från Europa
Till historiemenyn.

Källhänvisningar, detta kapitel:

Atkinson & al 2008: Quentin D. Atkinson, Russell D. Gray, and Alexei J. Drummond: mtDNA Variation Predicts Population Size in Humans and Reveals a Major Southern Asian Chapter in Human Prehistory. Tidskriften Molecular Biology and Evolution 25 (2): 468. (2008).
Bocquet-Appel et al 2005: Jean-Pierre Bocquet-Appel, Pierre-Yves Demars, Lorette Noiret, Dmitry Dobrowsky: Estimates of Upper Palaeolithic meta-population size in Europe from archaeological data. Journal of Archaeological Science 32 (2005).
Burkert 1979: Walter Burkert: Structure and History in Greek Mythology and Ritual.
Ehrsson 2007: H Henrik Ehrsson: The Experimental Induction of Out-of-Body Experiences. Science, 24 August 2007, Vol 317.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion.
Formicola 2007: Vincenzo Formicola: From the Sunghir Children to the Romito Dwarf. Aspects of the Upper Paleolithic Funerary Landscape. Current Anthropology, nr 48, 2007.
Kiriyak 2006: Margarita A. Kiriyak: Archaeological Complexes of the Pleistocene-Holocene Boundary in Western Chukotka (Tytyl’vaam River Valley). Kapitel 2 i boken Archaeology in Northeast Asia. Redaktörer Don E. Dumond och Richard L. Bland. University of Oregon Anthropological Papers.
Kuzmin et al 2014: Yaroslav V Kuzmin, Johannes van der Plicht, Leopold D Sulerzhitsky: Puzzling radiocarbon dates for the upper paleolithic site of Sungir (Central Russian plain). Radiocarbon, Vol 56, Nr 2, 2014.
Pettitt et Baader 2000: P. B. Pettitt and N.O. Bader: Direct AMS Radiocarbon dates for the Sungir mid Upper Palaeolithic burials. Antiquity, June, 2000.
Pettitt et al 2003: P. B. Pettitt, M. Richards, R. Maggi and V. Formicola: The Gravettian burial known as the Prince (Il Principe): new evidence for his age and diet. Antiquity Volume: 77 Number: 295.
Pettitt 2005: Paul Pettitt: The Rise of Modern Humans, sidorna 124-73 i verket The Human Past, redaktör C Scarre. Thames and Hudson.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: Origin of language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue.
Tallavaara et al 2015: Miikka Tallavaara, Miska Luoto, Natalia Korhonen, Heikki Järvinen, and Heikki Seppä: Human population dynamics in Europe over the Last Glacial Maximum. PNAS, July 7, 2015, vol. 112, no. 27.
Vennemann 2003: Theo Vennemann: Europa Vasconica - Europa Semitica. Redigerad av Patrizia Noel Aziz Hanna. Berlin.

Publiceringshistoria: Utlagd 151007. Omarbetad och på nytt utlagd 2018-01-05.

Sänd en kommentar till essän!