Den märkliga gravettienkulturen

6. Grottkonsten

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

En stor handyxa av typen acheuléen hittad på Garganohalvön, som går ut i Adriatiska havet, i norra delen av södra Italien. Den är 20 cm hög och väger 1,2 kilo. Den har en trolig ålder av cirka 400 000 år. Då rådde Hoxian interstadialen och havsytan var 20 m högre än i dag. Yxan hade sannolikt formats av en tidig neandertalare, men troligen inte för praktiskt användning utan som heligt föremål. Bild från Aggsbach's Paleolithic Blog.

Neandertalarna levde i Europa i ungefär 250 000 år (c:a 300 000 — c:a 40 000 före nuet). Under denna långa tid verkar de ha utvecklat två olika sociala kulturer – och sannolikt också två olika språk (Dediu & Levinson 2013). Arkeologerna har nämligen påträffat päronformade acheuléenhandyxor endast i Väst- och Sydeuropa. Från Central- och Östeuropa lyser de med sin frånvaro (Stringer & Andrews 2005: 209). Efter det de västeuropeiska neandertalarna hade utvecklat mousterienstensmidet skulle acheuléenyxorna inte mera ha behövs. Men de levde kvar, nu som venererade ting (Soressi et D'Errico 2007).

I kapitel 3 i essän Europa för 40 000 år sedan berättade vi om friluftslägret Moldova I i Tjernivtsiprovinsen i dagens Ukraina. Det skulle ha använts av rekoloniserande neandertalare för 44 000 år sedan. Det verkar som om redan Homo heidelbergensis för ungefär 400 000 år sedan hade utvecklat någon form av kult associerad till fullmånen. Denna skulle sedan ha övertagits av neandertalarna i Central- och Östeuropa. Heidelbergarnas kult skulle hos neandertalarna ha utvecklats till en vidare himmelsorienterad kult forfarande associerad till månen.

Men i Västeuropa höll man sig troget till acheuléenyxorna. Hos Homo erectus hade de använts till att stycka kött, hugga av grenar på träd eller fälla unga träd, gräva i jorden efter rotfrukter med samt troligen också som kastvapen som rätt slungade kunde knäcka ett ben på en hyena eller sjakal. Men yxorna uppfattades också som heliga, ty det praktiska och heliga var två sidor av samma sak mycket länge. Uppfattningen om det heliga hade att göra med att man sannolikt trodde att vid tillverkningen av yxan frigjordes stenens inneboende kraft. Homo erectus var inte intellektuellt förmögen att se kausalsambandet mellan armens muskler och stenen. Genom att rada yxor sida vid sida i långa rader – sådana samlingar av oanvända yxor har påträffats på flera platser i Östafrika – försökte erectiner samla stenarnas kraft och använda den till någonting speciellt genom tidig magi.

De västeuropeiska neandertalarnas kult av acheuléenyxorna verkar svår att förstå. Men den sten som yxorna tillverkats av hade hämtats från marken, i fråga om flinta ibland från flera meters djup. Kraften i yxorna skulle ha kommit från marken. Om vi sätter denna möjliga slutsats i relation till att neandertalarna utnyttjade de grottor, som de bodde i, ända in till grottslutet i motsats till de anatomiskt moderna människor, om valde att stanna vid öppningen, går det kanske att hitta en förklaring. Steven Mithen, professor i arkeologi i Reading universitetet i England, hävdar i boken The Singing Neanderthals (De sjungande neandertalarna) att i slutet på flera grottor, som hade använts av neandertalare, fanns en golvyta, som han hävdar brukades som dansgolv (Mithen 2005). Om Mithen har rätt skulle neandertalarna i dans ha kommunicerat med den eller de välvilliga makter som de trodde bodde i berget. De västeuropeiska neandertalarna skulle m a o ha haft föreställningar om underjord. Handyxorna skulle också ha varit ett uttryck för dessa välvilliga underjordiska makter.

Underjord, jord och himmel

Som vi har sett skulle vogelherdkulturen i Svabiska Jura i södra Tyskland har tagit över och utvecklat de östeuropeiska neandertalarnas himmelsföreställningar. Nu föreslår jag att de moderna i väst i sin tur skulle ha inkorporerat i sin föreställningsvärld de västeuropeiska neandertalarnas idéer om en underjord. Därmed skulle ha uppstått den bild av världen som som vi är bekant med, nämligen att den är delad i tre rum: himmel, jord och underjord.

Men där neandertalarna kanske hade dansat i grottorna, började de vogelherdkulturens människor, som fortsatt till Västeuropa, göra målningar. De skulle ha valt att i bilder försöka kommunicera med de två makter som de trodde på.

Men det tycks inte finnas bilder målade på väggarna i grottorna i Svabiska Jura. Däremot tyder nya dateringar från 11 stycken grottor i Kantabrien i norra Spanien på att det skulle ha varit här som grottkonsten började (Pike et al 2012). Gruppen av forskare undersökte det lager av kalkspat som med tiden lagts över målningarna med hjälp av uranium serie-metoden (där man mäter sönderfallet av radioaktiva isotoper). Kalklagret över en stor prickig skiva av röd ockra i Panel de los manos i El Castillo-grottan gav ett utslag av 41.400 ± 0.570 år före nuet (ibid). Det är ungefär samtidigt med den äldsta dateringen från vogelherdskulturens grottor, 42 000 år.

I rapporteringen av undersökningen framhåller professorn i arkeologi vid universitet i Southampton, Alistair Pike, att dateringarna från före 40 000 år sedan kan innebära att de första målningarna gjordes av neandertalare (ibid). Om det var frågan om dem, var det en avsiktlig målning?

Det finns en spansk undersökning som hävdar att röda prickar av olika slag i de spanska grottorna, alla skulle både frivilligt och ofrivilligt ha gjorts av måhända just neandertalarna (Medina-Alcaide et al 2017). De målade sina sommartid nakna överkroppar med målningar, som hade identitetsbärande funktion (de moderna klarade inte det kyliga klimatet utan måste bära kroppstäckande kläder; identitet uttryckte de med (hals)smycken). När de trängde in i grottorna med någon avsikt att kontakta den underjordiska makten skulle de ha lämnat ett rött märke på väggen som tecken på att de varit där. Men deras målade kroppar stötte också ofrivilligt till grottväggarna och då kom från kroppsmålningen avtryck. Se bilden nedan:

En spansk undersökning har försökt förklara hur en del röda fläckar i grottorna i Spanien kan ha uppkommit. En 163 cm lång kvinna som är kroppsmålad kan ha stött till grottväggarna på ovan förslaget sätt. Bild efter Medina-Alcaide et al 2017.

Exakt vad neandertalarna gjorde i det innersta av grottorna vet vi inte – dansade de, sjöng de, bad de högt, utförde de en botgöring eller en tidig pilgrimsresa? Någonting i deras beteende inspirerade de moderna att även de börja kommunicera med gudarna i grottorna i participatorisk anda. I förening med sin egen medhavda kultur verkar impulserna som de moderna mottog i Västeuropa ha gett upphov till en social kultur i Frankrike och Spanien som skilde sig från den som utvecklades i Östeuropa. Den sistnämnda skulle ha varit, så vitt vi vet i dag, renodlat himmelsorienterad.

Sydvästeuropas speciella sociala kultur under övre jägarstenåldern kom att ge upphov till tidens mest uppmärksammade inslag: målningarna på grottväggar (i Frankrike och större delen av Spanien) samt ristningarna på sten och klippor under bar himmel (i övriga Spanien och Portugal). Fenomenet började som det verkar i dag för omkring 40 000 år sedan och fortsatte till och med magdalenienkulturen till för 10 000 år sedan.

Här måste vi skjuta in ett metodpåpekande. I kulturhistorien är det vanligt att en kulturell blomstring uppstår genom att nya idéer utifrån tillförs en ofta stagnerad kulturtradition. Ifall vi inte accepterar tanken att neandertalarna kunde ge de moderna nya idéer, hamnar vi en besvärlig situation. Gravettienkulturens enastående blomstring blir obegriplig. Därmed öppnas dörren för mer eller mindre mystiska förklaringar som att en mutation skulle vara orsaken till detta uppsving.

Många förklaringar

Om ett inflytande från neandertalarna skulle ge svar på frågan ”hur?” har försöken att hitta svaret på frågan ”varför?” varit famlande. De allra första förklaringarna gjordes redan på 1800-talet och gick ut på att människorna på jägarstenåldern var outvecklade vildar och målningarna var enbart ett slags okomplicerade dekorationer. Den första lite mer utvecklade förklaringen lades fram av abbé Henri Breuil (1877-1961). Han hade utbildat sig till katolsk präst, men knappt hade han blivit invigd, så började han ägna sig åt naturvetenskap. Han hade blivit inspirerad av en av sina lärare i prästseminariet, som trodde på evolutionshypotesen. Han visade sig duktig på särskilt människans förhistoria och år 1929 blev han utsedd till professor i just förhistoria på prestigefyllda Collège de France i Paris. Hans förslag var att grottmålningarna handlade om jaktmagi. Men förslaget hade först framlagts av journalisten och amatörarkeologen Henri Bégouën (1863-1956), som före Breuil gått igenom alla vid tidpunkten upptäckta grottor med målningar i Frankrike. Hans uppslag accepterades och togs över av Abbé Breuil.

Breuil argumenterade att de streck som finns på bilder av olika djur var spjut och pilar. Djuret och strecken skulle ha ritats inför en jakt för att på magisk väg göra jakten framgångsrik. Men senare undersökningar har visat att det var i liten utsträckning bytesdjur som ren, som hade avbildats i grottmålningarna. Men Bégouën och Breuil var på rätt väg. Grottmålningarna handlade om religion, men på ett sätt som de inte förutsett.

Nästa franska arkeolog och paleoantropolog som försökte sig på en religiös tolkning var André Leroi-Gourhan (1911-1986), även han professor vid Collège de France (1969-1982). Han var i mycket en filosof i sin paleoantropologi. I Wikipedia beskrivs denna filosofi, så ”att övergången till tvåbent gång gjorde det möjligt för händerna att gripa och ansiktet att uppvisa gestik och tal, och följaktligen var den utveckling av hjärnan, som ledde till teknologi och språk, en följd av övergången till en upprätt ställning. Vad som utmärker mänskligheten till skillnad från djur är att verktyg och teknologi utgör ett tredje slag av minne (som innebär en utvidgning av det genetiska minnet i DNA och det individuella minnet i nervsystemet) och därmed en ny form av anticipation eller programmering. Antropogenesis, människans födelse, står i överenstämmelse med teknogenesis, teknikens födelse”(http://en.wikipedia.org/wiki/André_Leroi-Gourhan).

När Leroi-Gourhan tillsammans med sin elev, arkeologen Annette Laming-Emperaire (1917-1977), undersökte grottornas bildvärld tyckte de sig se en struktur i form av en uppdelning i feminina och maskulina symboler. Symbolstrukturen skulle ha en hierarkisk uppbyggnad, där manliga symboler var placerade mera i marginalen medan de feminina var centrala. Utgående från detta tolkade de hästar och hjortar som maskulina symboler och bison och uroxar som feminina. De sistnämnda skulle dominera grottornas centrala kammare, ”katedralen” (Leroi-Gourhan 1971). Men upptäckten av Chauvet-grottan i departementet Ardèche i sydöstra Frankrike år 1994 stämde inte överens med denna tolkning. Den nya grottan saknade ”katedral” med följd att den strukturalistiska tolkningen började ifrågasättas (Gray 2010).

Men utgående från det omfattande bildmaterial som både Breuil och Leroi-Gourhan publicerat har nya försök till utolkning gjorts. I många fall har det handlat om en hjärngymnastik i den högre skolan. Det har föreslagits att målningarna inte har någon mening utan är konst för konstens egen skull. Vidare har föreslagits att det handlar om schamanism och skulle vara hallucinatoriska minnen från schamanresor. Men som vi har framhållit i denna essä, så ser det ut i dag att schamanismen inte var känd i Europa under tiden före det istida maximumet.

Professor emeritus vid intitutionen för arktisk biologi vid Alaska universitetet i Fairbanks, R Dale Guthrie, har i en bok utgiven 2005 The Nature of Paleolithic Art (Stenålderskonstens väsen), påvisat att det huvudsakligen hade varit pojkar och en del flickor i åldern 10-16 år, som hade utfört grottmålningarna. Den slutsatsen kom han fram till genom analys av hand- och fotavtrycken i grottorna. Han hävdar att under de 25 000 år som målningar utfördes har endast några tusen personer beträtt grottorna (Gray 2010). Det finns således inga spår av stigar som skulle ha trampats av besökare och inte heller lämningar i grottaket av sot från de facklor som därvid skulle ha använts. Det gör ju en slutsats uppenbar, nämligen att målningarna inte främst hade gjorts för mänskliga ögon. Men Gutrie menar att de var alla mer eller mindre sexuella fantasier av unga tonårspojkar!

El Parpalló-grottan

I sökan efter ett mera relevant svar relaterat Europas istida förhållande, låt oss gå till Spanien. I Monduver bergskedjan i provinsen Valencia i sydöstra delen av landet finns El Parpalló-grottan 450 meter ovanför dagens havsyta. Sluttningarna som leder upp till den är branta och besvärliga. Grottan är ganska liten med en fyra meter hög, smal öppning. I det inre är den som mest 8 meter bred och 24 meter djup. Inne i grottan visade det sig finnas ett 7,5 meter tjockt fyndlager. De många föremålen som hittades var från såväl gravettien- som hela solutréen- och den tidiga magdalelienperioden. Även ett ganska stort område utanför grottmynningen visade sig vara täckt av ett 3,5 meter tjockt fyndlager (Straus 2001).

En plakett påträffad i El Parpalló-grottan i provinsen Valencia i Spanien. Där har med säker hand ristats konturen av en hjort. Bild från Internet.

Det som gör grottan så anmärkningsvärd är att de spanska arkeologerna med Lluis Pericot Garcia (1899-1978) i spetsen under utgrävningarna 1929-31 hittade närmare 2 500 plaketter av kalksten. De var i allmänhet ungefär 6x9 cm stora. På dem var mestadels ingraverat djurbilder, men en del var målade. Dominerande motiv är kronhjort, häst och uroxe men också stenbock, som var det djur, som av de bevarade benen att döma, var det som mest jagades av människorna, som levde i grottan (ibid).

Straus kommenterar plaketterna, sägande att ”trots det lilla formatet på grottan verkar El Parpalló ha varit en specialiserad plats för en konstproduktion, där lokal sten hade använts för att tillverka ett stort antal av dessa utsökta arbeten av mobil konst” (Straus 2001: 346). Sedan berättar han dock inte om på vilka andra platser fynd av denna mobila konst har påträffats, vart plaketterna eventuellt förts. Men som framgår av kapitel fyra i essän Människorna under den stora nedisningen har just sådana plaketter hittats i golvet till Pagliccigrottan på Garganohalvön i södra Italien. Om plaketterna där förts från El Parpalló som export eller om besökande från den spanska grottan tillverkat dem på plats i överensstämmelse med sedvänjan hemma, vet vi ännu inte. Men plakettfynden i den italienska grottan utgör en indikation på det omfattande kontaktnät som ett ceremonicentrum vid Garganohalvöns kust hade under gravettienkulturen och även under det istida maximumet. 

För att förstå plaketternas roll måste vi gå framåt i tiden. Under antiken var det i Medelhavsområdet vanligt att man gjorde små terracottastatyer som gavs till lokala tempel som votivgåvor. Medelhavsmuseet i Stockholm har en fin samling av sådana statyetter från ett tempel vid Aia Irina på Cypern. De grävdes fram av svenska arkeologer på 1930-talet. I många fall gestaltade de avbildande statyetterna kroppsliga skador, som givaren av votivgåvan bad om gudomens hjälp för. Jag föreslår nu att plaketterna från gravettien- och solutréenkulturerna i El Parpalló-grottan var istida motsvarigheter till dessa votivgåvor.

El Parpalló var bebodd kontinuerligt i nästan 10 000 år. De nästan 2 500 påträffade plaketterna skulle vara votivgåvor som hade tillverkats varje gång någon i familjen trodde sig eller tilltroddes ha begått en avvikande handling som störde balansen i tillvaron. Genomsnittligt tycks fyra sådana handlingar ha utförts per år. Beaktande att det var frågan om människor som vi, så visar det ganska låga antalet att man verkligen ansträngde sig att leva i överensstämmelse med vad man trodde vara gudinnornas vilja. Då man vidare tycks ha trott att en grotta var ingången till gudinnornas, särskilt måndamens underjordiska bostad, så var det enkelt att kommunicera med henne när hon passerade. Genom att lägga plaketten på grottgolvet förväntades hon se den och notera botgöringen.

Naiv realism

En av de mest berömda teckningarna från Chauvetgrottan i Frankrike. Med kol har ritats underdelen av en kvinnokropp och ovanför den ett huvud av en bisonoxe. Underdelen skulle symbolisera fruktbarhet och alltså visa en aspekt på mångudinnan. Leroi-Gourhan hävdade att bisonoxarna var feminina symboler. Här skulle vi då ha ett bilddokument från solutréenkulturens tänkande som visar att bisonoxen uppfattades som symbol för en viktig aspekt av ”måndamen”?

Som många gånger framhålls i denna essä hade homininlinjen utvecklat ett naivt realistiskt tänkande med början hos kanske Homo erectus, men i varje fall hos Homo heidelbergensis. Dessa människor trodde på vad ögat lade märke till, vad de hörde genom örat och vad de kände med handen. Eftersom ett molntäcke är platt, trodde de att himlen var platt. På samma sätt uppfattade de den jordiska världen som platt – en uppfattning som levde vidare länge efter det man lärde sig se himlen som valv. Eftersom det var ljust en stund före soluppgången och även efter den, drog de slutsatsen att ljuset var en egenskap hos dagens rum. Från solen däremot kom enbart värme. Dag och natt var för dem två vitt skilda rum, som bytte plats. O s v. De såg alltså inte likheter mellan fenomenen som vi utan noterade detaljer, aspekter på företeelserna. Till exempel hade de inte ett allmänt ord för fenomenet snö, utan kanske 20 ord som beskrev olika aspekter på snön (i de samiska språken av i dag finns över 300 ord för olika aspekter på snö; Ryd 2001). De allmänna orden för olika fenomen som luft, vatten, is och snö kom först på järnåldern.

Att ha uppmärksamheten riktad på aspekter, detaljer på fenomen, ett beteende som stöddes av språket, var evolutionärt fördelaktigt. Om man tidigt lärde sig t ex vilket slag av vatten var drickbart, vilka som inte var det, och det var fastställt i språket (som t ex vatten-d(rickbart) respektive vatten-o(drickbart)), underlättade det bedömningar, vilket ökade överlevnadsförmågan. Samtidigt är det för oss, som mest arbetar med helhetsbegrepp och hellre ser likheter än olikheter, svårt att förstå aspekttänkandet. Den franska filosofen och socialantropologen Lucien Lévy-Bruhl som först kartlade aspekttänkandet i sin bok från 1910 fann det ”ologiskt” (i motsats till det västerlänska logiska tänkandet). Det var eurocentriskt felslut, som bidrog att hans bok blev mycket kritiserad. Därför har också nästan ett sekel av försök att tolka grottkonstens kommit att slå slint.

Gravettien- och solutréenkulturernas votivgåvor handlade om istidens hårda villkor. Kylan uppfattades som sagt som en störning i tillvarons balans, en störning som människorna gett upphov till genom att begå avvikande handlingar, synder som vi säger. När man insett att man begått en synd försökte människorna som bodde i El Parpelló-grottan (och i de andra grottorna i Spanien och Frankrike) motverka det genom att göra en plakett (eller en målning) med en ristning av en symbol i form av ett djur. Varje djur symboliserade en aspekt på någondera av de två gudinnor som man trodde att både var och styrde världen. När man ritade ett av djuren på plaketten var det den aspekt av gudinnan som man trodde sig ha syndat mot.

Att på det sätt, som utvecklats i El Parpalló-grottan, försöka sona begångna synder var en idé som i dag verkar ha hämtats från grottorna i Kantabrien. Den skulle sedan ha spridits till Câodalen i norra Portugal och Siega Verda i Salamanca i västra Spanien. Under bar himmel har på båda ställena ristats på klipporna de traditionella djursymbolerna i tusental. Ristningarna gjordes under bar himmel och riktade sig sannolikt till den ande eller gudinna som troddes styra under dagen. Votivmålningar i de nordspanska och franska grottorna skulle då ha varit riktade till måndamen, som under det skede då hon inte sågs på natthimlen troddes vistas under jorden.

Sjudagarsveckan

Grottmålningarna och hällristningarna skulle alltså vara en form av istida votivgåvor avsedda att påverka de olika gudinnorna i för människorna mera gynnsam riktning. Men uppenbarligen handlade de inte bara om att försöka kompensera synder utan man kunde ställa frågor eller sända meddelanden till gudinnan.

Avbildning av en häst i La Pileta-grottan i Malaga i Spanien. Notera dubbelstrecken. De föreställde troligen de två gudinnorna, alltså dagen och natten. De är sju i en grupp medan en åttonde står för sig själv upptill. En måncykel består av 4 gånger 7 dygn plus ett, alltså 29 dygn. Skulle tecknena beskriva en sjudagarsvecka som ett uttryck för måndamens vilja?

Den så kallade månkalendern från grottan Manchal de Mahoma i Kantabriska bergen i Spanien. Den tros vara från 7000-talet f Kr, men det är frågan om samma solutréenmotiv som på ristningen ovan t h. Den utgör ett försök att visualisera de två gudinnorna. Dagens gudinna har samma form som pilspetsarnas lagerblad och mångudinnan tänks gå runt henne. Det är bara månens synliga skede som har avbildats, alltså 26 nätter.

I ansträngningarna att leva i överensstämmelse med gudinnornas viljor skulle solutréenkulturens människor även ha studerat månens cykler. Det finns flera fynd som pekar i denna riktning, bl a i den spanska grottan Manchal de Mahoma (se bilden t h). Men bilden ovan av häst i La Pileta-grottan i Frankrike tycks beskriva veckans sju dagar plus det extra dygn som konstituerar måncykeln. Utgör bilden ett meddelande eller en fråga till måndamen?

Gravettien- och solutréenkulturernas människor sysslade dagligen i sina tankar med de olika aspekter som man uppfattade var viktiga hos gudinnorna. Det ledde till att man utvecklade ett stenografiliknande teckensystem för dem. Eftersom vår tid inte kunnat förstå symboliken i djuravbildningarna har man nonchalerat dessa tecken. De har uppmärksammats av antropologistudenten vid Victoriauniversitet i Toronto i Kanada, Genevieve von Petzinger. Hon byggde en databas av dem och skrev sedan en master of art-uppsats om dem (von Petzinger 2005). Universitetets pressdetalj var påpasslig. Den gick ut med ett pressmeddelande där den hävdade att det fanns ett skriftspråk redan under istiden. Effekten var att universitet och von Petzinger uppmärksammades i tidningar över världen. Men påståendet är ett eklatant fall av hur nutida föreställningar projiceras på det förgångna.

De tecken som man använde ingick inte ett skriftsystem utan närmast i ett religiöst symboltänkande. Det är mycket möjligt att dessa tecken inspirerades av iakttagelser av stjärnhimlen. De klarast lysande stjärnorna tycktes rita figurer när man betraktade dem en längre tid. Man skulle ha sett stjärnbilder. Men stjärnhimlen för 25 000 år sedan såg annorlunda ut än i dag. En stjärnbild, som vi känner efter dess grekiska namn, nämligen Kassiopeja eller Hon på tronen, har dock inte ändrats så våldsamt och kan därför ha varit upphovet till tecknet W. Eftersom denna konstellation också är synlig under hela året och därvid verkar att långsamt göra en cirkel över natthimlen, kunde den sannolikt identifieras som en aspekt på ödesgudinnan. Därför kunde en grottmålning avbilda en mammut med ett W framför, dagens och nattens aspekter på himmels-/ödesgudinnan.

Ett annat tecken som förslagsvis låter sig identifieras är X. Som vi ska se symboliserade det natt och dag, alltså ett dygn, som vi säger på svenska. Jag misstänker att tecknet V eller Öppen vinkel som von Petzinger kallade det (se bilden nedan) åter stod för fruktbarhetsaspekten på måndamen, eftersom hennes sköte på många statyetter framställs med ett V. Övriga tecken bör inte vara omöjliga att indentifiera, om man går in i tidens naivt realistiska tankevärld. Det intressanta är att vi i Europa senare kom att utveckla bokstäverna med hjälp av dessa tecken. Sambandet framgår av t ex estniska språket, som fortlevde isolerat som böndernas språk under Tyska ordens järnhand under medeltiden. I det betyder ordet för stjärna, täht, också bokstav! Utan att vi vet om det skulle vi alltså i Europa bygga vidare på en del tankar och symboler från gravettien- och solutréenkulturerna.

Även den världsbild som det ännu naiva tänkandet hos solutréenmänniskorna ledde till finns återgivet i en votivmålning. Det är frågan om den stora geometriska målningen i El Castillo-grottan i nordöstra Spanien. Vi analyserade den i kapitlet om gravettienkulturens världsbild.

Vad jag här har beskrivit är några nedslag i gravettienkulturens rika bildvärld. Den är på intet vis en uttömmande tolkning av motiven i grottkonsten. Vad som skulle behövas är ett omfattande arbete, där någon eller några forskare försöker datera målningarna med hjälp av det färgmaterial som användes. Det borde vara möjligt att göra med de nu tillgängliga fysikaliska dateringsmetoderna. Det skulle ge en kronologi, med vars hjälp det kanske skulle gå att kartlägga idéutvecklingen. Vad som i dag går att säga att i början gjordes s k arkaiska målningar av mammutar (se bilder i nästa kapitel). Dessa bilder visar mammutar med flat mage och onaturligt långa ben. De var symboler för himlen. I nästa steg gjordes mera realistiska mammutavbildningar, men då med kryssmarkeringar på kroppen, särskilt då ifråga om statyetterna av mammut. Något slag av tidsföreställning relaterad till himlen hade uppstått. Det är möjligt att när mammuten började dö ut ersattes den den vilda kon som symbol för himlen. I fråga om de andra djuravbildningarna borde det också vara möjligt att se en utveckling av tankevärlden eller i varje fall vissa förskjutningar. Det är ännu mycket vi kan lära om Västeuropas grottmålningar.

Målningen av en vild ko i den berömda Tjurarnas galleri i Lascaux-grottan. Kan det ha förhållit sig så att kon kom att ersätta mammuten som en symbol för himlen? Foto från Internet.

Om den ovan framlagda tolkningen av grottmålningarna och hällristningarna från jägarstenåldern i Europa är riktig skulle det tyda på förekomsten av en relativt avancerad social organisation. Människor som trodde sig ha syndat uppsökte en representant för organisationen, sannolikt en präst, och gav denna en betydande gåva, kanske ett helt djur, för att få en votivteckning eller -ristning utförd. Samma organisation sökte aktivt efter barn med talang för teckning. De lärdes upp att utföra de traditionella motiven med säker hand. Sedan sändes de in i en grotta att utföra den beställda votivgåvan.

Detta scenario har tyvärr inte stöd av arkeologin, trots det intensiva arkeologiska forskandet i Västeuropa i långt över hundra år.

I nästa kapitel ska vi diskutera andra uttryck för brottningen med den stora kölden som frivilliga människooffer.

Till nästa kapitel: Brottningen med den stora kölden.
Till historiemenyn.

Källor, detta kapitel:

Dediu & Levinson 2013: Dan Dediu and Stephen C. Levinson: On the antiquity of language: the reinterpretation of Neandertal linguistic capacities and its consequences. Frontiers in psychology, July 2013, vol 4.
Gray 2010: Martin Paul Gray: Cave Art and the Evolution of the Human Mind. A thesis submitted to Victoria University of Wellington in fulfilment of the requirements for the degree of Master of Arts in Philosophy.
Leroi-Gourhan 1971: André Leroi-Gourhan: Préhistoire de l'art occidental. Mazenod.
Lévy-Bruhl 1910: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910: Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Medina-Alcaide et al 2017: Angeles Medina-Alcaide, Diego Garate Maidagan, Jose Luis Sanchidrian Torti: Painted in red: In search of alternative explanations for European Palaeolithic cave art. Quartenrary International (2017), http://dx.doi.org/10.1016/j.quaint.2016.08.043
Mithen 2005: Steven Mithen: The Singing Neanderthals. The Origin of Music, Language, Mind and Body. Phoenix 2005.
von Petzinger 2005: Genevieve von Petzinger: Making the Abstract Concrete: The Place of Geometric Signs in French Upper Paleolithic Parietal Art. A Thesis Submitted in Partial Fulfillment of the Requirements for the Degree of MASTER OF ARTS in the Department of Anthropology at University of Victoria, Canada.
Pike et al 2012: A. W. G. Pike, D. L. Hoffmann, M. García-Diez, P. B. Pettitt, J. Alcolea, R. De Balbín, C. González-Sainz, C. de las Heras, J. A. Lasheras, R. Montes, J. Zilhão: U-Series Dating of Paleolithic Art in 11 Caves in Spain. Science, vol 336, 15 June 2012.
Ryd 2001: Yngve Ryd: Snö - en renskötare berättar. Ordfront 2001.
Soressi et D'Errico 2007: Marie Soressi et Francesco D'Errico: Pigments, gravures, parures: Les comportments symboliques controversés des néandertaliens. Les Néandertaliens. Biologie et Cultures. Éditions CTHS, 2007, pp 297-309.
Stringer & Andrews 2005: Chris Stringer and Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution. Thames et Hudson.
Straus 2001: Lawrence Guy Straus: Solutrean i Encyclopedia of Prehistory, Volume 4: Europe. Redaktörer Peter N. Peregrine och Melvin Ember.

Publiceringshistoria: Utlagd 151007. Omarbetad och på nytt utlagd 2018-01-05.

Sänd en kommentar till essän!