Den märkliga gravettienkulturen

5. Världsbilden

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Biten av ockra med en ristning från ungefär 95 000 år sedan påträffad av Christopher Henshilwood i Blombosgrottan på den sydafrikanska sydkusten (Henshilwood & von Niekerk 2013). Fyndet var sensationellt och visade att anatomiskt moderna människor gjorde konst långt före konstexplosionen i Europa under gravettienkulturen. Vad vi ser i ristningen är den schematiska bilden av en värld i två våningar: Himmel och jord (även om skiljelinjen kan vara svår att se). Det intressanta är att denna värld är inslagen i ett nät. Det står som symbol för ödet. Nätet som sådan sinnebild fortlevde oförändrad in i antiken, jaktens gudinna Artemis hade fortfarande nätet som attribut. Vad vi ser på ockrabiten från Blombosgrottan skulle alltså vara den allra äldsta kända världsföreställningen.

Clive Gamble, en engelsk arkeolog som vi talat om tidigare, hävdar att de relativt många statyetter som påträffats från gravettienkulturens tid i Europa skulle ha någonting att göra med de allianser som människorna i det trängda istida läget var tvingade att arrangera för att överleva (Gamble 1982). Jag påstår att allianserna mest organiserades av ceremonicentrumen. Faktum är att större delen av dessa mobila konstföremål påträffats i eller nära vad som kan misstänkas vara just ceremonicentrum.

Gamble hävdade vidare att en statyett stod uppställd i någon sorts offentligt rum (ibid). Men det är en projicering av vår kulturs föreställningar om heliga rum till tiden före det senaste istida maximumet. Statyetterna var inte större än mellan 20-4 cm höga. Det skulle inte ha synts särskilt långt kan därför inte ha upplevts som imponerande. Det var först i samband med högkulturernas framväxt under neolitikum (bondestenåldern) som man började göra stora gudastatyer och som tack vare storleken gjorde ett djupt intryck. Man lätt förledas tro att de var verkliga manifestationer av gudomen. Före det istida maximumet uppfattades avbildningar i olika former närmast som ett slags medel att nå kontakt med de gudomliga krafterna, alltså som en sorts medier. Det skedde antingen så att en statyett hölls i handen av prästen, de små, eller stod med benen i sand på marken framför prästen, de större. De var inte till för tillbedjan i vår mening utan redskap för en medicinmans praktik.

I boken Thinking Big hävdar de tre författarna med Gamble i spetsen att gravettienkulturens religiösa liv skulle ha utmärkts av schamanism (Gamble et al 2015). Men denna form av religiös aktivitet handlar om en psykisk teknik: Att skapa illusionen av att jaget lämnar kroppen. Hur detta kan utföras har studerats vid Karolinska institutet i Solna av docenten Henrik Ehrsson (Ehrsson 2007). Därtill finns en undersökning av den franska arkeologen och konsthistorikern Emmanuel Guy som visar att gravettienkulturens grottkonst helt skiljer sig från bevisat schamanistisk konst i Nordamerika och Australien (Guy 2013). Gravettienkonstens stil är genomgående naturalistisk medan den schamanistiska är fantasifull och abstrakt (ibid).

Ingen shamanism

Det var den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade som först hävdade att schamanism skulle ha utmärkt gravettienkulturen. Sedan har den sydafrikanske, förre professorn i kognitiv arkeologi vid Witwatersrand-universitet, David Lewis-Williams, blandat ihop sibirisk schamanism med afrikanska medicinmanstradition i sina studier av Sanfolkets konst och föreställningsvärld. Allt som handlar om medvetandeutvidgning genom trans har han fått till schamanism, vilket är religions- och konsthistoriskt helt missvisande. Men naturvetenskapligt inriktade arkeologer och paleoantropologer, okunniga i idé- och religionshistoria, har slukat hans tankar med hull och hår. Det gör att det idéhistoriska studiet av det symboliska tänkandets utveckling under den senaste halvmiljonen år kommer att ha svårigheter med att bli trodd trots ett empiriskt underlag.

Schematisk karta över Europa visande det senaste istida maximumet med inlandsisarnas utbredning och kustområden som torrlagts på grund av den låga havsytan (mörkgrön färg). De röda punkterna visar platserna för fynd av gudinnestatyetter. Fördelningen pekar på att en räcka tyngdpunkter från västra Frankrike till östra europeiska Ryssland. Karta hypertexter.se.

Är det över huvud taget meningsfullt att jämföra Sanfolkens kultur med gravettienkulturen? I Afrika, någon gång för 150 000 år sedan, skildes de människor som sökte sig mot Västafrika från Sanfolkens förfäder; ännu något tidigare skildes de sistnämnda från den östafrikanska grenen av de modernas afrikanska utveckling. Över 100 000 år senare växte gravettienkulturen fram i Europa; bara några enstaka strukturer var då kvar av det afrikanska arvet. Sanfolkens kultur utvecklades sedan i Sydafrika som jägar- och samlarkultur. I Europa hade det afrikanska arvet påverkats av neandertalare och denisovier; därtill fördes gravettienkulturens sociala kultur längre än Sanfolkets sociala organisation tack vare det organiserade gåvoutbytet mellan ceremonicentrumen. Gravettienkulturen var inte en typiskt enkel jägar/samlarkultur utan en komplicerad organisation av jägare och samlare inordnade i ceremonicentrumens större sammanhang. Därmed var den av en av de mest sofistikerade för sin tid. Detta förhållande gör David Lewis-Williams jämförelser meningslösa.

Men Gamble med medarbetare skriver: Schamanism ”har normalt ingen teologi lika litet som en tro på konventionellt uppfattade gudar. I stället använder den musik och dans för att skapa ett tillstånd av trans i vilket de troende träder in i en andevärld befolkad av theriantropiska djur och förfäder, av vilka en del är farliga, andra uppträder som vänliga vägvisande andar.” (Gamble et al 2015: 162). Att antyda att denna beskrivning skulle ha utmärkt gravettienkulturens religiösa liv är nonsens. Gravettienmänniskorna trodde på åtminstone två gudomar, som båda därtill avbildades i antropomorf form (se nedan). De hade också en ett slags teologi, som i överensstämmelse med detta stadium av tänkande beskrev deras originella världsföreställning.

Denna geometriska målningen i El Castillo-grottan i nordöstra Spanien avbildar de grundläggande strukturerna i gravettienmänniskornas världsföreställning. Strukturerna är fr v: 1) Kraften i form av prickar som genomströmmar nattens värld. 2) Nattens värld med tre rum, d v s himmel, jord och underjord. 3) En kraft omfattande nattens och dagens värld och får natt att byta med dag, markerad genom figurens böjning. 4) Kraften som strömmar genom dagens värld. 5) Slutligen dagens värld med sina tre rum, även de bestående av himmel, jord och underjord. Foto från Internet.

Nu ska Gamble och hans medarbetare inte belastas för att de inte upptäckt gravettienkulturens världsföreställning och teologi. Märkligt nog tycks få ha gjort det. Det beror på att från och med bronsåldern uppstod ett nytt religiöst tänkande, systematiserat först i zoroatrismen, som skilde sig drastigt från det tidigare. Detta skifte har t o m religionshistorikerna haft svårt att urskilja. Men tar man fakta från religionshistoriska studier (Campbell 1949, Eliade 1958, Campbell 1959) och viktar dem med en del av slutsatserna i den undersökning som den franska filosofen och socialantropologen Lucien Lévy-Bruhls genomförde i början av 1900-talet (Lévy-Bruhl 1910; den del av hans slutsatser, som var typiskt koloniala, kan man strunta i) får man följande bild: Vårt äldsta tänkande handlade om att förstå på ett konkret och naivt sätt världens uppbyggnad och funktion. Det var djupt religiöst eftersom händelserna i världen förklarades som på olika sätt orsakade av de olika aspekterna av de två gudomar, nattens respektive dagens gudinna, som man trodde på.

Även efter det denna bild står klar är det svårt att förstå hur den var tillämpbar på en abstrakt målning i grottan El Castillo i nordöstra Spanien (se bilden ovan). I över ett decennium grubblande jag över denna målning. Den finns återgiven på ett helt uppslag i Leroi-Gourhans stora bok Préhistoire de l'art occidental (Den västerländska konstens förhistoria; 1971). Sidorna låg periodvis uppslagna på en bord så jag kunde börja dagen med att granska målningen.

Arkeosofi

Den tolkning av världsbilden som jag nedan presterar är förstås inte fullt ut bevisad – bildframställningarna före de tidiga högkulturerna med dess begynnande skriftspråk kan aldrig bevisas till hundra procent. Vi får nöja oss med tolkningar utifrån det föreliggande bildmaterialet, vilket jag betecknar som arkeosofi. Sedan kan man alltid diskutera vilken tolkning är den empiriskt adekvata.

Carreg Samson heter denna megalitgrav i Pembrokeshire i Wales från omkring 4000 f Kr. Numera tror arkeologerna att alla de tidiga magalitgravarna var byggda på detta sätt för att beskriva världsbilden: en platt himmel vilande på bergstopparna (Cummings & Richards 2014). Foto Tarja Palomäki.

Bortre delen av stenfältet Menec, ett av tre stycken i Carnac i Morbihan i Bretagne. Stenarna minskar långsamt i höjd och storlek mot höger. I delen som faller ur bilden till vänster har de resta stenarna en höjd av två och en halv meter. Foto by Marek.69 talk - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

West Kenneth Long Barrow i Wiltshire i England är över 100 meter lång. Den började konstrueras 3600 f Kr. Det är en horisontell bild av himmelsgudinnan sittande på marken (se nedan). Stenarna på vardera sidan om hennes sköte gestaltar hennes ben, som är pressande åt sidan. Foto Wessex Archaeology.

West Kenneth Long Barrow är konstruerad efter en modell, som hade en betydligt äldre förebild. Denna finns återgiven i en statyett snidad av renhorn från gravettienkulturen, påträffad från Grotte de Placard i Frankrike. Den är 15 cm lång. Den hittades 1906. Den kan misstänkas avbilda en annan aspekt på himmelsgudinnan som sittande på marken uppbär himlen. Eftersom det borrats ett hål i statyetten på ett sätt som var vanligt för s k befälsstavar, är det möjligt att det inte var frågan om en statyett utan om just en befälsstav som bars i handen av en präst vid ceremonier. Teckning efter A de Mortillet.

I den sena natufiska kulturen i Levanten för cirka 10 000 år sedan fanns denna föreställning om himmelsgudinnan. Statyetten påträffades vid utgrävningar i Netiv Hagdud i Jordandalen i mitten på 1980-talet. Hon är en långsträckt gudinna med ögon och bröst markerade. Av benens markering kan slutas att hon också var en sittande gudinna. Teckning efter Ofer Bar-Yosef, som ledde utgrävningarna (Bar-Yosef 1996).

När jag småningom kopplade Castillo-målningen till den västeuropeiska megalitkulturen lät sig gåtan lösas. Tumulus Saint Michel i Karnac i Morbihan i sydöstra Bretagne är en magnifik rektangulär konstruktion: 125 meter lång, 50 meter bred och 10 meter hög. Att gå på den känns som att vara på däcket på ett hangarfartyg seglande i nivå med trädtopparna. I gravkamrarna i denna tumulus har de äldsta benfynden kunnat dateras med C¹⁴-metoden till 6850 f Kr, det är knappa 9000 år från nuet. Det stora ceremonicentrumet i Solvieux i Dordognedalen i sydvästra Frankrike lades ned för cirka 9000 år sedan. Med stor sannolikhet flyttade en del av prästerna i Solvieux till Karnac, helt enkelt därför att tidens människor, jägarna med familjer, hade slagit sig ned så långt norrut och kanske också därför att den sociala utvecklingen i förening med ett nytänkande hade väckt motstånd. Tumulus Saint Michel byggdes för att befästa föreställningen av att världen hade formen av en rektangel som i de två rektanglarna i målningen i El Castillo-grottan. Megalitkulturens formvärld var i många avseenden en vidareutveckling av gravettienkulturens världsbild.

De äldsta megalitgravarna i Pembrokeshire i västra Wales liksom också deras ännu större motsvarigheter i Morbihan i sydöstra Bretagne hade en stor, på undersidan flat sten som tak – det var ett återgivande av föreställningen av en platt himmel. Det var först mot slutet av megalitkulturen som gravkonstruktionerna fick karaktären av rundade kullar som fråga om den berömda megalitgraven Newgrange i Boyne på Irland. Man hade upptäckt att himlen kunde avläsas som ett valv.

I den geometriska målningen i El Castillo-grottan är himmel och jord uppfattade som platta, därav de tre rummen ovanpå varandra i rektanglarna.

Men före det byggde man inom megalitkulturen gravanläggningar efter en modell som avbildade föreställningen om himmelsgudinnan men i horisontellt läge. Ännu i detta skede visste man inte hur man skulle bygga monumentalanläggningar vertikalt, så man utförde dem på ett liggande plan. I den stora gravanläggningen West Kenneth Long Barrow i Wiltshire i England hade prästerna för 5000 år sedan upptäckt perspektivet och även förstärkt genom att låta gudinnans hals långsamt smalna för att tona bort. Detta är också modellen för de märkliga fälten med rader av resta stenar i Karnac i Morbihan, alignement kallade. Dessa rader verkar vara helt absurda för en betraktare av i dag.

Raderna av stenar blir emellertid begripliga om man ser dem som i landskapet gestaltade motsvarighet till raderna av prickar i målningen från El Castillo-grottan. Prickarna/stenarna går också att förstå tack vare att svarta prickar målats i taket i många grottor från ingången inåt. Prickarna var symboler för den kraft som troddes nedstiga från himlen. Den var ju synlig i regn och idén kan ha härletts från just regndropparna.

Att denna kraft var viktig framgår av att såväl neandertalare som moderna, som vi har sett i tidigare kapitel, tillverkade pil- och spjutspetsar i bladform. I badegoulienkulturen fick de, som framgår av essän Människoerna under den stora nedisningen, slutligen droppform.

De två rektanglarna var stiliserade versioner av människornas föreställning om uppbyggnaden av dagens och nattens värld med platt himmel och platt jord. De bestod av tre våningar med rum för himmel, jord och underjord (notera att bilden av världen i Blombosgrottan, återgiven ovan t h, har i El Castillo-grottan utökats med en våning!).

Dagens och nattens värld bildar ett kryss med det jordiska rummet som centrum. Genom att Skiftaren för armarna fram och tillbaka kommer dag och natt att skifta i människornas jordiska rum. Stegarna symboliserar troligen gränser. Notera att dagens gudinna sträcke sig genom dagens rektangel uppifrån och ända ner. Ville man med det markera den aspekt av dagens mitt, då dagen tycks vända, som en gräns?

Föreställningen om att dag och natt var två olika gudomar, som regelbundet bytte plats tack vare en tredje gudom levde kvar ända in i antiken. Bilden visar en cirka 45 cm hög keltisk byst i marmor föreställande en gudom med tre ansikten. Den är skulpterad i klassisk grekisk stil troligen i Massalia. Att figuren har tre ansikten visar att gravettienkulturens världsbild överlevde undanskymt i Frankrike. Gudinnorna hade dock omtolkats till gudar i patriarkal anda. Bysten är hittad i Condat i Dordogne i sydvästra Frankrike. Bild från Internet.

Den geometriska bilden i El Castillo-grottan skulle alltså beskriva gravettienkulturens världsbild. Men småningom kom jag underfund med att målningen avbildade de konstituerande elementen i denna världsbild, inte hur den fungerade. Jag hittade en förklaring i en annan bild i Leroi-Gourhans bok. Denna bild finns återgiven t v, något datorbehandlad för att göra synlig de ”stegar”, som kantar rektanglarna. ”Stegarna” var troligen en symbol för de gränser mellan olika aspekter som människorna på denna tid upplevde som så viktiga. Som synes ligger rektanglarna i ett kryss ovan varandra. De möts i det jordiska rummet. Det var Skiftaren som såg till att rektanglarna bytte plats, varvid natt övergick till dag och dag sedan åter till natt i just det mittersta jordiska rummet. Det intressanta är att dagens rum har tre gränser, d v s morgon, middag och kväll. Det här torde vara den mest avancerade tolkning dittills i människans historia av gåtan hur det kom sig att dag och natt kunde avlösa varandra.

Måndamen i väst

Världsbilden ovan ingår i den franska och nordspanska delen av gravettienkulturen som kallas solutréenkulturen. Var det bara där som denna världsbild var giltig? Den dokumentation som bevarats ger ett intryck av att kulten av olika aspekter av mån- och himmelsdamerna endast förekom där. Ju längre öster ut vi går desto mera verkar tonvikten ligga på en kult av himmelsdamen i hennes aspekt av ödesgudinna, den som troddes vara ansvarig för köldens och därmed istidens fenomen.

Det är inte heller klart hur ceremonierna i centrumen var utformade. Vi är så vana vid att präster predikar inför församlingarna eller att artister/skådespelare uppträder på en scen inför publik. Men det verkar att denna uppdelning mellan ceremoniutförare och publik växer fram först under bronsåldern. Vi tenderar att projicera våra former på det förgångna. På denna tid härskade participatoriska föreställningar: människan påverkade tillvaron med sitt beteende. Det skulle tyda på att alla var med i ceremonierna. Men från europeisk gravettien tycks det inte finnas några spår av t ex den cirkeldans som män i överlevande jägar/samlarkulturer vanligtvis utför. Ändå kan jag inte låta bli att misstänka att de myter om världens skapelse och gudinnornas egenskaper samt berättelser om hjältedåd och märkliga jaktäventyr, som var gravettienkulturens teologi, framfördes som sånger ledsagade av flöjtmusik, kanske också av trummor vid ceremonierna. Därvid kan ha förekommit ett slags illustrerade sketcher där den feta måndamen och den stumme himmelsdamen visade sig. Kanske förenades alla också i ett slags långdans. Men allt detta är bara gissningar.

Himmelsdamen

Damen från Laussel. Reliefen avbildar en 44 cm hög kvinna. Den upptäcktes år 1911 by läkaren Jean-Gaston Lalanne vid ett klippskydd nära Laussel i Dordogne. Skyddet kan ha varit en kultplats.

Elfenbensstatyett från Dolne Vestonice I påträffad vid utgrävningar 1937. Den skulle föreställa aspekten av himmelsuppbärande pelare på dagens himmelsgudinna. Teckning efter Verpoorte 2001.

I förra kapitlet framkastades möjligheten att det skulle ha varit moderna människor som förde ödesföreställningar och spådomskonst till Europa. Det skulle bidra till förståelsen av den kulturexplosion som inträffade speciellt under gravettienkulturen i Europa. Från neandertalarna lärde sig de moderna en del föreställningar om månen, som hade varit okända för dem. Emirienmänniskorna förde troligen med sig nya föreställningar om himmelsgudinnan. De cromagnoner, som kom från Tarimbassängen hade med sig en annan nyhet, nämligen föreställningar om en skapelsegudinna. Det kan inte uteslutas att de kan ha tagit över den av de asiatiska denisovamänniskorna, ty i den afrikanska traditionen tycks världen ha skapats av en manlig gudom (Eliade 1958). Under gravettienkulturen i Europa kom sedan de lite olika aspekterna på gudinnorna att förenas till något slags sammanhang av prästerna. Det vore lätt att tala om ett system, men denna tankevärld var så full av motsägelser, som skulle ha besvärat oss, men som gravettienmänniskorna struntade i. Sedan i brottningen med den obegripliga köldens fenomen kom gravettienprästerna att ta fram olika slag av statyetter av dessa gudomar som bevarats till vår tid.

I den berömda statyetten Damen från Willendorf går håret ner över ansiktet för att markera hennes karaktär av allmän och anonym fruktbarhetsgudinna med anknytning till både månen och jorden. Antingen cromagnonerna eller gravettienprästerna införde en ny aspekt på henne i form av en tidsgivande gudinna. Som sådan avbildades hon på väggen i klipphägnet Laussel i Dordognedalen. Hornet hon håller i handen symboliserar nymånen och de 13 strecken månårets 13 månader. I Damen från Lespugue har återgetts aspekten av skapelsegudinna. Hennes äggformade bakdel inrymmer skapelseägget, vars övre del blev himmel och den nedre jorden medan allt liv utgick från gulan och vitan.

Dessa statyetter är ganska lätta att identifiera. Motsatsen gäller däremot statyetterna som skulle föreställa dagens himmelsgudinna. I spalten t h har jag samlat några få som visar föreställningen av henne som ett slags pelare som troddes bära upp den flata himmel, som man tyckte sig se (som jämförelse återges också natufiernas föreställning om henne).

Damen från Brassempouy. Elfenbensstatyett, 3,65 cm hög. Hittad 1892. Lägg märke till att hon saknar mun. Hon har även avbildats med mycket skarp blick. Foto från Wikipedia.

En annan aspekt på ”himmelsdamen” var hennes roll som ödesgudinna. Det var en föreställning som de moderna hade med sig från Afrika att döma av nätristningen i Blombosgrottan i Sydafrika. I bildframställningarna symboliserades individens öde av ett nät. Från Frankrike har vi en statyett visande ett kvinnohuvud bärande just ett nät.

Det är frågan om Damen från Brassempouy. Fragmentet hittades redan 1892 i Påvens grotta nära byn Brassempouy i Landesdepartementet i sydvästra Frankrike och beskrevs av arkeologen Edouard Piette (1827–1906). Han föreslog att den statyetten skulle ha snidats under mellersta solutréenperioden. Numera anges som datering vanligen för 25 000 år sedan. Men förmodligen är den från badegoulienskedet.

Vid första anblicken verkar statyetten vara mycket realistisk. Den har också tolkats som ett av de första kvinnoporträtten över huvud och skulle då visa en kvinna med ett hårnät. Men studerar man den närmare inser man att den har en del mindre realistiska detaljer. Viktigast är att munnen saknas och halsen är ovanligt lång. Därtill verkar det som om snidaren försökt ge åt kvinnan en mycket skarp blick. Det kunde därför vara ett försök att visualisera ”himmelsdamen” i antropomorf form.

Den skarpa blicken skulle då kunna tolkas som så att hon såg människornas avvikelser. Avsaknaden av mun skulle sedan betyda att hon inte talade på människors vis utan hördes av i åskans form. Den långa halsen skulle symbolisera hennes långsträckta karaktär. Allt detta pekar på att hårnätet skulle vara en symbol för ödets nät.

I Vogelherdgrottan i Svabiska Jura hittades först en lejonkropp utan huvud i mammutelfenben och sedan efter några år huvudet. Så här ser lejonet ut med huvudet på plats. Det som är det högintressanta med detta 40 000 år gamla lejon är nätet som ristats in på djurets sida. Det visar att vogelherdkulturen kände till nätet som ödessymbol. Lejonet skulle därmed också vara en aspekt på himmelsgudinnan, den som bestämde över livslängd och död. Foto Museum der Universität Tübingen.

Ett elfenbensfragment visande ett gåtfullt huvud påträffat i Pavlov I i Mähren i Tjeckien år 1954. Det är 4 cm högt. Den har tolkats som en kvinna med en mössa. Men troligare är att det är en visualisering av himmelsgudinnan vars huvud sticker upp genom den platta himlen. Teckning efter Verpoorte 2001.

En annan aspekt på himmelsgudinnan tycks vara avbildad på det elfenbensfragment som den holländska arkeologen Verpoorte kallar för bionic (Verpoorte 2001). Lexikonet tyda.se på internet ger betydelsen övermänsklig. Förmodligen menas någonting bortom vanlig mänsklig föreställning. Ett av fragmenten återfinns i spalten till höger. Den verkar att ha en hatt med ett tjockt brätte. Men brättet skulle bero på att den föreställer himmelsdamens huvud som sticker upp genom själva den flata himmelsskivan. Om detta är en riktig tolkning skulle statyetten vara en av pavlovienkulturens självständiga bidrag till idéhistorien. Men det är svårt att veta säkert.

Som framgår av denna genomgång av huvuddragen av gravettienkulturens andliga liv så var det mycket rikt, långt utöver det som rapporterats från i nutiden överlevande jägar/samlarkulturer. Ändå har jag inte här uppmärksammat den grottkonst som gravettienmänniskorna lämnat efter sig. Det gör jag i nästa kapitel: Ett arv från neandertalarna?

Till nästa kapitel: Grottkonsten
Till historiemenyn.

Källhänvisningar, detta kapitel:

Bar-Yosef 1996: Ofer Bar-Yosef: The Natufian Culture in the Levant, Threshold to the Origins of Agriculture. Evolutionary Anthropology, nr 5/1996.
Campbell 1949: Joseph Campbell: The Hero With a Thousand Faces.
Campbell 1959: Joseph Campbell: The Masks of God (1959-1968). Volume 1: Primitive Mythology (1959)
Cummings & Richards 2014: Vicki Cummings et Colin Richards: The essence of the dolmen: the Architecture of megalithic construction. Préhistoires Méditerranéennes, Colloque | 2014, mis en ligne le 25 novembre 2014, consulté le 29 septembre 2016. URL : http://pm.revues.org/944
Ehrsson 2007: H Henrik Ehrsson: The Experimental Induction of Out-of-Body Experiences. Science, 24 August 2007, Vol 317.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion.
Gamble 1982: Clive Gamble: Interaction and alliance in paleolithic society. Tidskriften MAN, Vol. 17, No. 1 (Mars 1982).
Gamble et al 2015: Clive Gamble, John Gowlett and Robin Dunbar: Thinking Big. How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind. Thames & Hudson.
Guy 2013: Emmanuel Guy: Cave art: the shamanic impasse paleoesthetique.com - april 2013
Henshilwood & von Niekerk 2013: Christopher Henshilwood and Karen Loise van Niekerk: Blombos Cave: The Middle Stone Age Levels. Encyclopedia of Global Archaeology, C. Smith (ed.)
Leroi-Gourhan 1971: André Leroi-Gourhan: Préhistoire de l'art occidental. Mazenod.
Lévy-Bruhl 1910: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910: Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Verpoorte 2001: Alexander Verpoorte: Places of art, traces of fire. A contextual approach to antropomorphic figurines in the Pavlovian (Central Europe, 29-24 kyr BP). University of Leiden.

Publiceringshistoria: Utlagd 151007. Omarbetad och på nytt utlagd 2018-01-05.

Sänd en kommentar till essän!