Subarernas storhet och fall

änniskorna tvingades lämna Ur-Shatt-dalen, som vi numera känner som Persiska viken, kring 6000 f Kr (Rose 2010). Inlandsisarnas smältning hade höjt havsytan och havet kom att fylla Ur-Schatt-dalen. De bortkörda invånarna etablerade sig först som dadelodlande bönder utmed kusten till Persiska viken (Meisels 1993). Men när kunskap om det tidiga jordbruket nådde dem slog sig sedan ihop och grundade städer (Nissen 1988). Inte mindre tio städer uppstod. Alla som läst Gamla testamentet känner till staden Ur varifrån Abraham kommit och blivit en mäktig karavanledare. De övriga sörda städerna bär exotiska namn som Eridu, Uruk, Larsa, Isin, Adab, Kullah, Lagash, Nippur och Kish.

Under prästernas ledning odlades upp väldiga arealer som gav stora skördar. Säden fördes till templen. Därifrån delades den ut till storkök. Befolkningen i olika kvarter åt i sina matsaler i anslutning till köken. Det var oftast en ganska enahanda föda: gröt och dadlar (Maisels 1993). Men till fester stektes köttet från hela djur och bjöds på öl. Det var troligen mycket uppskattat. Men trots den relativa välfärden hade städerna brister, bl a saknades naturliga metallfyndigheter.

De sydmesopotamiska städerna inledde därför handelsförbindelser med bl a norr Mesopotamien och östra Anatolien. I sistnämnda område kunde man hitta metaller, först och främst koppar, i de många bergen. Så tidigt som på 6000-talet f Kr har i Cayönü, vid Tigrisfloden övre lopp, påträffats spår av metallbearbetning för smycken, först kallhamrad koppar, sedan upphettad sådan (Selover 2015). Utvecklingen gjorde att det först uppstod mindre kulturer runt tvåflodslandet, som fungerade som mellanhänder. Spår av en av dem, Halafkulturen, har hittades i Arslantepe i form av krukskärvor.

De sydmesopotamiska städernas behov av metaller bidrog på ett avgörande sätt till att de s k Östanatoliska städerna runt Matalayaslätten uppstod. Men de var inga egentliga städer, fastän arkeologerna trodde det i början. Det var först under utgrävningen av Arslantepe som det blev klart att på en kulle låg ett tempel och vid kullens fot bodde alla som betjänade templet. Det var endast prästfamiljen som hade sin bostad på själva tempelområdet.

Italienska utgrävare

Den konstgjorda kullen Arslantepe ligger omgiven av Malatyaslättens frodiga odlingar i östra delen av dagens Turkiet. Bild från Internet.

Den arkeologiska undersökningen av Arslantepe (Lejonkullen) har utförts av fornminnesforskare från universitet i Rom under mer än 50 år. Den senaste ledaren har varit professor Marcella Fangipani. Hon har rapporterat om sina fynd i många artiklar. Nedan referar jag hennes artikeln Arslantepe-Malatya: A prehistoric and early historic center in eastern Anatolia (Arslantepe-Malatya: en förhistorisk och tidigt historisk centrum i östra Anatolien) i verket The Oxford Handbook of Ancient Anatolia (2011).

Arslantepe är en alltigenom konstgjord kulle. Generationer av subarer och andra folk har här byggt nya hus på gamla grunder under många årtusenden. Kullen har fått en imponerande omfattning på 4,5 hektar och en höjd av 30 meter. Kullen ligger mitt i den fruktbara Malatyaslätten, cirka 12 km från Eufratflodens strand, och på den aktuella tiden – fem årtusenden f Kr – omgiven av trädbevuxna berg (Frangipane 2011).

När utgrävningarna började stötte man på ruinerna av en övergiven hettitisk stad. Den hade haft en stadsport flankerad av lejonstatyer. Därav namnet Lejonkullen. Det var sedan på 1970- och 1980-talen som utgrävarna nådde djup som avslöjade bebyggelsen från 5000- till 3000-talen f Kr. Det skedde i sydvästra delen av kullen.

Det arkitektoniskt intressanta är monumentalbyggnaderna från 3000-talet f Kr. Under perioden 3800–3400 f Kr var centrum för en auktoritär prästerlig makt med egen admininstration, ett tempelpalats.

Tempelpalatset på sydvästra sidan av Arslantepe från perioden 3800-3400 f Kr. Tempelsalen är nere t v på bilden. Den var inte fullt utgtävd när bilden gjordes. Av allt att döma samlades folk i salen varje dag för att få en skål med en portion av mat, som kanske förtärdes i salen. Det var frågan om den hierarkiska sydmesopotamiska organisationsmodellen. Bild efter Frangipane 2012.

Frangipane berättar att utgrävarna hittade ett stort rum på 18 x 7,20 m, tempelsalen. Den innehöll en låg och bred plattform, på vilken ”föda måste ha blivit utdelat i ett rituellt sammanhang” (Frangipane 2012: 974). Det menar hon bevisades av att man hittade ett stort antal masstillverkade skålar krossade på golvet. Därtill hittades staplar av skålar lagda upp och ner på varandra. Rummen som var uppförda intill tempelsalen var tydligen alla byggda i två våningar. Frangipani säger att staplarna med skålar troligen fallit från en övre våning. Detsamma gäller de högar med sigill som hittades i ett annat rum mera söderut vid tempelhallen. Sigillen hade varit fästa vid varor som hade transporterats kanske från staden Uruk i södra Mesopotamien.

Frangipane framhåller att ”den stora mängden av sigill och skålar tyder på att redistributionens praktik utfördes i denna ceremoniella omgivning i anslutning till en inledande process för centralisering av varor och arbete, som blev fullt utvecklad i Arslantepe i slutet på 3000-talet f Kr” (Frangipane 2012: 974).

Vad hon menar med ”redistributionens praktik” var just att tempelsalen användes till matsal, varvid de grupper av människor som betjänade templet fick sin andel i form av mat av det som templet producerade. Det blir krångligt ty om man använder modern terminologi och talar om arbete och lön blir det vilseledande. Människorna hade templet i sin identitet; de var templet.

De samlades i tempelhallen vid andra tillfällen för att be till den gudinna som härskade i hallen och höra de dikter som lästes till hennes ära. Gudinnan var troligen en mångudinna. Hon skulle ha varit den ursprungliga och äldsta versionen, som sedan under antiken blev känd som Cybele. I den ursprungliga versionen trodde man att regnen kom från hennes bröst. Och i statyetterna satt hon på marken och kramade sina bröst. I den mesopotamiska traditionen besjöng man henne under namnet Inanna. Den amerikanska arkeologen och konsthistorikern Denise Schmandt-Besserat har översatt dikter till Inanna från sumeriskan (Schmandt-Besserat 1998). En av dem har jag översatt till svenska:

Åh härskarinna, dina bröst är din åker,
Inanna, dina bröst är din åker,
dina vida fält som sprutar ut växter,
dina vida fält som sprutar ut säd,
vattnet som flödar från höjden för herrebrödet uppifrån,
vattnet som flödar från höjden för herrebrödet, brödet uppifrån,
häll ut för den härskande herren,
jag ska dricka det från dig.

Samma text anpassad till proto-Cybele och den anatoliska miljön var den som föredrogs antingen som läst dikt eller sjungen i tempelhallen i templet i Arslantepe. Längre än så går det inte att komma i förståelsen av det tidiga templet.

Frangipane berättar vidare att det var i detta skede av kullens utveckling som det uppfördes hus runt templet. Därmed lades grunden till att området blev en ”tepe”, en konstgjord kulle.

Arslantepe bytte orientering

Sedan kring 3500 f Kr hände något radikalt i Arslantepe. Intresset för Mesopotaminen upphörde och man bytte orientering mot nordväst och norr. Kontakten med Bulgarien och Svarta havets norra kuster upplevdes som viktigare än den söderöver. Men vad mera, man bytte också religion. Det är det märkliga. Kulten av proto-Cybele hade tillhört den anatoliska traditionen. Men nu infördes kult av tvillinggudinnorna Hepet och Hepa. I gestalten kor var de manifestationer av de två himmelsgudinnorna, den nattliga såväl som den dagliga.

Kon som en manifestation av himlen skapades i slutet av gravettienkulturen. Tidigare hade människorna uppfattat mammuten som en manifestation av himlen. Men när mammuten började dö ut ersatte den av den då vilda kon, belysande nog inte den vilda tjuren. Denna tradition fördes vidare av vad jag kallat Baluchistans kulturkomplex (Lindgren 2018). Det omfattade södra Kaukasus, södra Tadjizistan, Iran och västra Pakistan. Det var på 4000-talet f Kr den mest innovativa och dynamiska kuluren i Väst- och Centralasien (Ivanova 2012). Där uppfattades kon som helig vilket kom att bli ett bestående inslag i bl a hinduismen.

Det nya tempel som togs i bruk kring 3400 f Kr var ett komplex av byggnader mellan två tempelhallar, A och B, som poler. I tempelhallarna dyrkade tvillinggudinnorna Hepet och Hepa, men vem i vad går inte att säga. Detta var läget 2012. Sedan fann utgrävarna en stor öppen plan bakom tempel B. I andra änden av planen hittades resterna av ”generalens” palats. Bild efter Frangipane 2012.

Tvillinggudinnorna

I den långa korridor, som ledde till tempel B i det nya tempelkomplexet i Arslantepe, fanns stora väggmålningar, som troligen illustrerade berättelser från tvillinggudinnornas myter. Bilderna var utförda i en egendomlig geometrisk stilisering, kanske för att de avbildade någonting osynligt. Det intressanta är denna bild av de motstående korna, Hepet och Hepa. De symboliserade var sin aspekt av himlen, den nattliga och den dagliga, ett arv från gravettienkulturen. Lägg märke till att de står på var sin sida om en tidig version av livets träd, ett utförande som sedan skulle bli standard. Men i bilden i Arslantepe har en man lyckats kasta sin lasso över den ena kons horn. Detta inslag i bilden återger troligen en berättelse om någon sorts hjältedåd som verkar ha gått förlorad.

Det var den polskamerikanska historikern Ignace J. Gelb, (1907-1985) som först lyckades spåra ett subariskt gudanamn: Hepet (Gelb 1944). Det kunde också stavas Hepa, skrev Gelb, men här misstog han sig. Hepet och Hepa var tvillingar som vi strax ska se. Gelp påträffade dem i en hurritisk text, men hävdar att de skulle ha varit subariska men lånats in i det hurritiska språket. Gelb hade vidare funnit att Hepet återfinns under namnen Hi-pa-tu och Ha-pa-tu i tidiga hettitiska källor (ibid).

Elfenbensplakett påträffad vid utgrävningarna av bronsålderastaden Mycenae i Grekland. Teckning av Joseph Campbell (1964).

Dessa tvillingar benämndes sedan Hippa och Hipta i orfiska hymner och i en grekisk inskrift från Maeonia i västra Anatolien, långt från hurriternas inflytelsesfär (Gelb 1944: 107). Men tidigare i den grekiska bronsålderskulturen verkar de ha tagit mänsklig gestalt som framgår av elfenbensplaketten t v från staden Mycenae. Vi ser två gudinnor med ett barn i famnen. Det skulle vara en av de tidiga versionerna av medeltidens kungar av ”Guds nåde”: De mykenska kungarna ansågs sig vara barn av nattens och dagens gudinnor, alltså äga gudomlig härstamning. Sedan verkar det troligt att nattens gudinna blev (tjur)guden Zeus medan dagsljusets gudinna blev Hera, gudamodern. Varför det förhåller sig så har att göra med att när myter diktades om måste man lämna ett spår till ursprunget för att bevara balansen i världen. Därför beskrivs Hera i det antika Greklands mytologi som ”koögd”. Men himmelskorna Hepet och Hepa kan också i en stark förenklad version hittas i lettisk och litauisk mytologi som gudinnan Laima, som manifestar sig som en ko, samt i norska sagor som kon som slickade fram människor ur inlandsisen.

Som antytts skulle de södra subarerna ha dragit i krig mot de sydmesopotamiska städerna och erövrat dem. Spåren av deras inflytande har Gordon Whittaker, docent i romansk filologi vid universitet i Göttingen, funnit i de sumeriska och akkadiska texterna finns samma idé om häftiga åskväder – elden i vattnet = blixten i och/eller ur regnmolnen – och föreställningen att vid regn mjölkades himmelskons juver (Whittaker 2009).

Varför omvälvning?

Den intressanta frågan är hur denna omvälvning uppstod. Att döma av Marcella Frangipanes slutsatser i en artikel från 2017 så tror hon att det var människor som tidigare bott på och kring Arslantepe (Frangipane 2017), alltså subarer som gjorde uppror. Men varför byttes proto-Cybele mot de två himmelskorna? Men tänk om det var en grupp äventyrare från Iran eller Kaukasus, de första conquistadorerna, som erövrade Arslantepe och där upprättade någon form av tidig militärdiktatur?

Sumerisk åsnedragen stridsvagn. Notera att den rullade på fyra, kompakta hjul. Den var tung och behövde ett fyrspann av åsnor att dra den. En linje med fotsoldater skulle ha haft det mycket svårt att stoppa en sådan stridsvagn när den kom rullande i full fart. Bild från Wikipedia.

Vad som kan ha ställt till det i Anatolien och i Nära Östern över huvudtaget var ett nytt vapen, nämligen den åsnedragna stridsvagnen. I jämförelse med bronsålderns eleganta, ekerförsedda tvåhjuliga stridsvagnar var de tidiga versionerna med sina fyra kompakta hjul klumpiga. De drogs inte av hästar utan av afrikanska åsnor eller asiatiska åsnor, onagrar (Equus hemionus onager). De sistnämnda var lite mer storväxta än de afrikanska åsnorna. Det finns olika bud på var onagern skulle ha domesticerats: Norra Iran, Anatolien och Mesopotamien har föreslagits. Men norra Iran ligger troligen bäst till eftersom det i områden med halvöken inte gick att använda oxar som dragdjur. Men onagrarna var anpassade till denna klimattyp. För transporterna mellan de olika hövdingasätena skulle man ha använt onagrar som till en början dragit slädar som på andra håll på 5000-talet f Kr.

Subarerna hade kontakt med kulturer där hjulet bevisligen hade börjat användas, nämligen Maikopkulturen i norra Kaukasus och Kukuteni-Tripylje-kulturen i nuvarande västra Ukraina och norra Rumänien. I den sistnämnda kulturen kunde städerna växa sig mycket stora – 10 000 invånare eller mer. I dem skedde transporterna med fyrhjuliga lastvagnar, fortfarande dragna av oxar. Det förbättrade den logistiska kapaciteten dramatiskt, vilket sannolikt möjliggjorde storleken på städerna. Det är också sannolikt att hövdingabyarna i Iran tog snabbt över de hjulförsedda transportmöjligheterna, men spände onagrar framför dem.

Conquistadorerna

Det är mot denna bakgrund jag misstänker att ett band conquistadorer skulle ha överfallit och intagit det gamla Arslantepe. Den nya tempelanläggningen stod färdig omkring 3400 f Kr. Så överfallet kunde ha ägt rum c:a 100 år tidigare. Arslantepe var då ett slags ”huvudstad” bland byarna på Malatyaslätten. Överfallet på Arslantepe kan ha inspirerat till de mera sydliga subarernas angrepp på de sydmesopotamiska städerna.

Att det kan ha varit frågan om ett band conuistadorer pekar även Frangipane beskrivning av de paradoxala förhållandena vid det nya tempelkomplexet. De två templen, Tempel A och B, var inte för allmänheten. Båda templen var avsedda för ceremonier och ritualer för officerare. Det ena templet kan ha varit för ledarna av stridsvagnsenheterna, det andra för ledare av fotfolkets enheter.

Fotfolket eller allmänheten samlades på den öppna planen bakom Tempel A. På andra sidan planen fanns överbefälhavarens eller generalens palats. Från trappan till palatset kunde han tala till sitt manskap och/eller allmänheten.

Erövrarna kan ha kommit från Iran eller södra Kaukasus. Arkeologen Mariya Ivanova, verksam vid universitet i Heidelberg i Tyskland, har öppnat den senare möjligheten. Hon framhåller i en artikel att kulturutvecklingen på det iranska höglandet och i södra Centralasien på 3000-talet f Kr var en stor period med viktiga uppfinningar (Ivanova 2012): Beredning av ylle, hjulförsedda vagnar, dubbla oxspann, nya former för bränning av keramik och framförallt metallförädling, börjande med koppar men snart följt av guld och silver (ibid). Huvuddelen av dessa uppfinningar gjordes i norra Iran och södra Turkmenistan (ibid), alltså i norra delen av vad jag kallat för Baluchistans kulturkomplex.

I Arslantepe kunde denna utveckling avläsas i den höga nivå som metallurgin hade nått. Den turkiska arkeologins grand old man, Mehmet Özdogan skriver i en översikt: ”Bortsett från de många föremålen av silver, koppar och arsenikiskt koppar, är det förekomsten av tenn, som dragits över några av svärden från Arslatepe och Tülintepe, såväl som de silverinlagda svärden och de fyrfaldiga spiralerna som är några av de mest imponerande uttrycken. Förekomsten av arsenikiskt koppar pekar på Transkaukasien medan den svartbrända keramiken och en del andra artifakter som de fyrfaldiga spiralerna är tydligt relaterade till norra Anatolien.” (Özdogan 2015: 1528). Özdogan menar att Arslantepe ingick i ett komplicert nätverk som var verksamt i ”superregional skala” (ibid).

De nya impulserna inte minst från öst ledde alltså till ett kulturuppsving bland subarerna. Det kan också förklara hur det kom sig att allt fler arkeologiska fynd visar att piktografisk skrift dyker upp i Subartu (men också i Gamla Europa på Balkan). Med en subarisk här fördes detta skrivande till de sydmesopotamiska städerna kring 3500 f Kr. Efter sumerernas erövring av dem kring 3100 f Kr utvecklades det till den sumeriska kilskriften.

Arslantepes död

De förmodade conquistadorernas tid i Arslantepe blev inte långvarig. Kring år 3000 f Kr ödelades tempelkomplexet av en våldsam brand. Det skedde samtidigt som också alla andra byar med ursprung i bondestenåldern i hela Anatolien plundrades och ödelades (ibid). Vem det var som utförde detta är okänt.

Till nästa kapitel om subarernas överraskande erövringar
Till Historiemenyn.

Publiceringshistoria: Utlagd 201230.

Litteraturhänvisningar, detta kapitel:

Ahmed 2012: Kozad Mohamed Ahmed: The beginnings of ancient Kurdistan (c. 2500-1500 BC): a historical and cultural synthesis. Leiden University dissertations.
Campbell 1964: Joseph Campell: The Masks of God: Occidental Mythology. Condo books
Frangipane 2011: Marcella Frangipane: Arslantepe-Malatya: A Prehistoric and Early Historic Center in Eastern Anatolia. Kapitel i antologin The Oxford Handbook of Ancient Anatolia. Edited by Sharon R. Steadman and Gregory McMahon. Oxford University Press.
Frangipane 2017: Marcella Frangipane: Different Trajectories in State Formation in Greater Mesopotamia: A View from Arslantepe (Turkey). Journal of Archaeological Research, volume 26, number 1.
Gelb 1944: Ignace J. Gelb: Hurrians and Subarians. University of Chicago: Studies in Ancient Oriental Civilization, no 22.
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Harcourt Brace Jovanovich
Heun et al 1997: Manfred Heun, Ralf Schäfer-Pregl, Dieter Klawan, Renato Castagna, Monica Accerbi, Basilio Borghi, Francesco Salamini: Site of Einkorn Wheat Domestication Identified by DNA Fingerprinting. Science, 14 Nov 1997: Vol. 278, Issue 5341.
Ivanova 2013: Mariya Ivanov: The Black Sea and the Early Civilisations of Europe, the Near East and Asia, Cambridge University Press,
Ivanova 2012: Mariya Ivanova: Kaukasus und Orient: Die Entstehung des ”Maikop-Phänomens” im 4. Jahrtausend. Praehistorische Zeitschrift 2012; 87(1): 1-28.
Kristiansen et al 2017: Kristian Kristiansen, Morten E. Allentoft, Karin M. Frei, Rune Iversen, Niels N. Johannsen, Guus Kroonen, Lukasz Pospieszny, T. Douglas Price, Simon Rasmussen, Karl-Göran Sjögren, Martin Sikora and Eske Willerslev. Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe. Antiquity 91 356 (2017): 334-347; doi:10.15184/aqy.2017.17
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: 3. Makranihypotesen. http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge 1990, 1993.
Nissen 1988: Hans Jörg Nissen: The Early History of the Ancient Near East, 9000-2000 B.C. University of Chicago Press.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Volume 51.
Schmandt-Besserat 1998: Denise Schmandt-Besserat: Ain Ghazal monumental figures: a stylistic analysis. The Bulletin of the American School of Oriental Research, Vol. 310, 1998.
Selover 2015: Stephanie Lesan Selover: Excavating war: The Archaeology of Conflict in early Chalcolithic to early Bronze III in central and southeastern Anatolia. University of Chicago.
Whittaker 2009: Gordon Whittaker: Milking the udder of heaven: A note on Mesopotamian and Indo-Iranian religious imagery. University of Göttingen.
Özdogan 2015: Mehmet Özdogan: Anatolia: From the Pre-Pottery Neolithic to the End of the Early Bronze Age (10,500-2000 bce). Kapitel i The Cambridge World Prehistory Edited by Colin Renfrew, Paul Bahn. Cambridge University Press.