Subarisk kung av Uruk
webbtidskrift för historia och kultur
Subarernas storhet och fall
Ett försök att återupptäcka ett bortglömt folk
En studie av Sören G Lindgren
En studie av Sören G Lindgren
Publicerad 20-11-30
3. Subarerna under badostienkulturen
Essän om Subarerna är uppdelad i åtta kapitel: Skhulmänniskorna | Polska gåtan | Badostienkulturen | Göbekli Tepe | Domesticeringen | Tvillingkorna | Erövringen av Sydmesopotamien | Sverige del av Subartu.
En visualisering av en året om-bosättning från Pavlov I i Mähren i dagens Tjeckien från för omkring 27 000 år sedan. Teckningen har gjorts Libor Balák. Den är en av flera suggestiva teckningar från jägarstenåldern på hemsidan Anthropark, som satts upp i samarbete med Vetenskapsakademien i Brno: http://www.anthropark.wz.cz/pavlova.htm
avlovienkulturen i Mähren i dagens östra Tjeckien var en märklig underkultur till den europeiska gravettienkulturen under de många tusen åren före det senaste istida maximumet. Den framstående polska arkeologen, numera pensionerade professorn i arkeologi vid Jagellonika universitet i Warzawa, Janusz Kozlowski, konstaterade i en artikel 2014 att ”i gravettienkulturen finns ett antal element som tycks förebåda av 'den neolitiska revolutionen': semibofast livsstil (man bodde säsongsvis återkommande på samma ställe), den medvetna utformningen av byarna, användningen av bränd lera (för tillverkning av föremål), uppförandet av komplexa bostadshus och tillredning och konsumtion av växtföda” (Kozlowski 2014: abstract; min översättning). Vad Kozlowski emellertid beskriver är pavlovienkulturens materiella sida. Inslag i hans lista fanns i andra områden men ingen annanstans fanns alla elementen som i den mähriska versionen.
Bland de många anmärkningsvärda inslagen är de runda, jurtaliknande hyddorna eller husen, som pavlovienmänniskorna skulle ha varit ensamma om i Europa att uppföra och bo i. Det intressanta är att dessa människor tack vare sina hus kunde konsekvent leva i friluftsförhållanden, inte i grottor. Troligen var de jurtaliknande husen varmare och mindre dragiga än grottorna och gav pavlovienmänniskorna ett hälsosammare och längre liv.
Mammutjakternas roll
Frågan är varifrån pavlovienmänniskorna skulle ha fått uppslaget att bygga dessa hus. Kozlowskis artikel diskuterade frågan om hur gravettienkulturen över huvud uppkommit. Kronologiska data pekar på att det skedde för 29 000 år sedan i mellersta Donauområdet, där den tidiga pavlovienkulturen växte fram (ibid). Därifrån skulle den ha spridits först väster ut, sedan öster ut. Men det finns många problematiska inslag i detta förslag, som Kozlowski själv framhåller (ibid).
Vad Kozlowski inte beaktar i sin artikel är den estniska genetikern Mait Metspalus undersökning av indiska kvinnors mtDNA, publicerad 2004. Efter den sista stora utvandringen från Afrika uppstod i Asien i kvinnornas mtDNA flera mutationer, varav två i haplotyperna W och U7 är av intresse. Enligt Metspalu skulle de två haplotyperna spegla kvinnlig migration från nordvästra Indien under perioden från för 50 000 till för 20 000 år sedan (Metspalu 2004). Den första vågen gick mot nordväst (förslagsvis Mähren), den andra mot norr (södra Sibiriens slätter). Det mest intressanta är att den var kontinuerlig – nya människor gav sig ständigt iväg, andra åtrvände. I både Mähren och Sibiren förekom mammutjakt under den tid som intresserar oss (Oppenheimer 2004). I Mähren användes spann med storuxna hundar att dra fällda mammutar till lägret (Germonpré et al 2015).
Nedan har jag i en tabell lagt samman vad vi vet om aktiviteterna i Mähren och Sibirien för 50-20 000 år sedan:
Vad tabellen och Metspalus slutsatser pekar på att det fanns någon sorts centrum i söder i dagens Pakistan. Något sådant finns dock inte arkeologiskt dokumenterat. Men i överenstämmelse med den hypotes om den moderna människans utvandring från Afrika, som bl a den engelska paleantropologen Chris Stringer presenterat, så är ett sådant hypotetiskt möjligt. Arkeologiska fynd tyder på att enstaka och förmodligen opportunistiska framstötar från Ostafrika öster ut genom södra Arabien inträffade med början kring 125 000 år sedan samt två migrationer från norra Afrika genom Levanten för cirka 100 000 år tillbaka. Den sista migrationen mot öster skulle ha inträffat för 60 000 år sedan (Stringer 2010). Den var sannolikt organiserad. Den utvandrade gruppen leddes av en eller flera präster som visade sin status genom att var och en av dem av flera hustrur. Någonstans vid Indusflodens mynning skulle de ha grundlagt en koloni. Den organiserades till ett ceremonicentrum, som kom att leda aktiviteterna i området. Bland annat skulle människorna där ha bott i cirkelrunda hyddor, som var luftiga och höll sommarvärmen utanför samtidigt som deras tak skyddade mot monsunregnen. Denna hyddkonstruktion skulle sedan ha utvecklas till jurtor av utvandrarna i det nya kalla klimatet.
Problemet med denna hypotes är att det eventuella ceremonicentrumet i dag ligger under Indiska oceanens vatten. Så som den politiska situationen är i dagens Pakistan kommer det inte att bli en rusning bland arkeologerna att söka efter detta center under havsytan.
En logiska förlängning av denna hypotes är att pavlovienkulturen sände karavaner med flera hunddragna slädar lastade med mammutprodukter återkommande till ceremonicentrat i södra Pakistan. Nu är denna tidiga logistik ännu inte bevisad. Vi vet inte hur slädarna var konstruerade och hur medarna underhölls. Medar av trä slits snabbt ut särskilt när de dras över barmark. Förmodligen försökte man använda fett som smörjmedel – mammutfett, sälfett (från sälar i Svarta havet där det än lever en sälstam). En rimlig möjlighet är att det fanns stationer på vägen, där man kunde övernatta, utfordra hundarna och underhålla slädarna, inte minst ersätta utslitna medar. Men allt detta är gissningar.
Men enligt det nämnda mtDNA-undersökningen skulle en del av människorna, som ledsagade en karavan, ha blivit kvar i ceremonicentrat i södra Pakistan medan andra anmälde sig intresserade av migration och följde med när karavanen återvände. Slädarna skulle ha varit lastade med bl a textilier. På detta sätt skulle den kontinuerliga utvandringen kunna förklaras liksom förekomsten av fint vävda textilier i pavlovienkulturen, finare än vad som kunde vävas i Europa på denna tid. Denna märkliga förnyelse av pavlovienkulturens befolkning skulle ha medfört att man där fortsatte att använda det nordvästindiska språket (förslagsvis makranispråket). Det skilde sig av allt att döma från de övriga språken i gravettienkulturens Europa.
Rutten till Pakistan gick genom norra Anatolien innan den fortsatte genom Iran. Om det fanns stationer på rutten är det rimligt att anta att protosubarerna, som bodde i Taurusbergen, hade kontakt med dem. Hur påverkade gravettienkulturen i Europa över huvud taget dessa människor i Anatolien? Under det s k TAY-projektet, där turkiska arkeologer försökte hitta och kartlägga så många fyndplatser från jägarstenåldern som möjligt, påträffade arkeologerna över 200 sådana. Men tyvärr är det inte många av dem som hittills närmare undersökts (Kuhn 2002).
Levalloissmidet
Paleoantropologerna delar in människans långa förhistoria i lägre paleolitikum (jägarstenåldern; 3,3 milj - c:a 300 000 år tillbaka), mellersta paleolitikum (c:a 300 000 - 50 000 år sedan) och övre paleolitikum (50 000 - 10 000 år tillbaka). När det gäller protosubarerna i Anatolien är det den sena mellersta jägarstenåldern som är den intressanta. Över hela Anatolien från Marmarasjön och den västra (turkiska) Svarta havskusten över centrala Anatolien till strandterasserna vid floderna Eufrat och Tigris har påträffats från ungefär denna tid stenverktyg av stensmidesstilen mousterien (ibid). Denna stil innebar att man på förhand preparerade en kärnsten innan man började slå av flak från den. Den är mest associerad till neandertalare. Eftersom alla har trott att Skhul/Qafzeh-människorna utgjorde en av historiens återvändsgränder, har ingen tidigare tänkt på att Skhulmänniskorna de facto använde sig av mousteriensmidet. I det nya kunskapsläge som uppstått genom Andaine Seguin-Orlandos m fl undersökning av Kostenki 4-kraniet är det sannolikt att det även är Skhulmänniskornas efterlämnade verktyg det handlar om.
Därvid är det intressanta att i västra Anatolien (bl a grottan Yarimburgaz i turkiska Trakien nordväst om Istanbul) påminner mousteriensmidet om det i Bulgarien och Grekland medan i östra Anatolien har det fler beröringspunkter med det s k Zagros-mousterien (ibid). Det kunde tolkas så att Skhulmänniskornas ättlingar i västra respektive östra delarna hade mer eller mindre kontinuerlig kontakt med de neandertalare som levde i Balkan respektive Zagrosbergen. Det verkar också som om det s k Levalloissmidet – man slog tunna flak som bl a med björkkåda limmades vid skaft – kom till Anatolien österifrån.
Under perioden 60 000 till 40 000 år sedan försvann neandertalarna från Västasien som Europa. Men i Taurusbergen i Anatolien blev protosubarerna, Skhulmänniskornas ättlingar, kvar. Kanske drogs de med i emigrationen till Europa som Krakow-Zwierzyniec-fynden kunde peka på. Men gravettienskedet i den europeiska utvecklingen lämnade inte protosubarerna i Anatolien oberörda.
Gravettien i Antalya
Steven Kuhn är i dag professor i antropologi vid Arizonauniversitet i Tucson, Arizona, USA. Under yngre år deltog han i urgrävningarna av flera viktiga fyndplatser i Anatolien. Han har även skrivit den enda översikten av jägarstenåldern i denna del av världen (Kuhn 2002). Han säger att i dagens kunskapsläge verkar det som om det smide, som avlöste mousterien och kallas aurignac, uppstod i Europa (ibid). Denna smideskultur var en utvidgad förlängning av mousterien, men även spetsar av ben och horn togs i bruk. Sedan tycks aurignactekniken har spridits till Västasien med början för 36 000 år sedan. Där kallas den badostienkulturen. Den kom att omfatta inte bara Anatolien utan även norra Iran och områden längre öster ut. Det skulle indikera ett möjligt inflytande från pavlovienkulturen och dess eventuella rutt till södra Pakistan.
Om pavlovienkulturen verkar att ha varit anmärkningsvärd isolerad så kan man inte säga detsamma om Kostenkikulturen vid Donfloden i dagens Ryssland. Den tycks ha haft kontakt med såväl den franska gravettien, kallad perigrond av fransmännen, som med ”den mediterrena gravettien”, som Kozlovski benämner ett området i nordöstra Medelhavet. Det omfattade Bulgarien, Grekland och Syditalien mot Adriatiska havet. I det italienska området har i Pagliaccigrottan t o m påträffats ett mindre lager med yxor av Kostenkityp (Lindgren 2018b). Det är inte överraskande att utgrävarna av den anatoliska Karaingrottan, 20 km nordväst om dagens Antalya vid den den turkiska sydkusten, har funnit ett inflytande från just den mediterrena gravettien (Kuhn 2002).
Baluchistans kulturella komplex
Kontakterna mellan Mähren och ceremonicentrat vid Indusflodens mynning upphörde som en följd av att kölden blev alltmer fruktansvärd i början av senaste istida maximum för 22 000 år sedan. Människorna som hade levt på den tidigare transportledens ”stationer” tvingades organisera sig på ett nytt sätt. Tyvärr vet vi inte hur den organisationen såg ut. Men ett tecken på att den fanns på plats för 18 000 år sedan framgår av att zarzienkulturens början dateras till det. Zarzienkulturen bredde ut sig över östra Anatolien och norra Iran. Den har hittills konstaterats vara en vanlig jägar/samlarkultur, men omfattade ett så stort område under hela tiotusen år, att den måste ha haft ett sammanhållande ceremonicentrum eller möjligen flera.
Enligt vad jag tyckt mig se samarbetade Zarzienkulturens oupptäckta ceremonicentrum med andra centra och byggde upp ett bytesnätverk som med tiden blev mycket stort. Det hämtade torkad fisk från Indiska oceanens norra kuster och valross- och sälprodukter från norra Ishavet. I handeln norrut spelade Jangelskajakulturen strax söder om Aralsjön en viktig roll som mellanhand. Detta nätverk i Iran och länder runt om användes en vidareutvecklad form av det språk som talats i kontaktleden mellan Mähren och ceremonicentrat vid Indusflodens utlopp. Detta kunde kallas för makrani-tungomålet efter den minoritet, makranifolket, som lever kvar i Baluchistan som ett slags relikt från utvandrartiden för cirka 60 000 år sedan. Den vidareutvecklade versionen skulle ha varit preproto-indoeuropeiska!
Ett väldigt område
Jag hävdade i en artikel om det indo-europeiska språkets uppkomst att det just skulle ha vuxit fram ur makranispråket efter det kontakten mellan Mähren och södra Pakistan avbrutits (Lindgren 2018a). Det liknar ryska språkhistorikers förslag om att de indoeuropeiska språken skulle ha uppstått i Armenien. Men det armeniska höglandet befolkades först med att bönder flyttade in där någon gång för 8 000 år tillbaka. Inflyttarna talade redan ett indoeuropeiskt språk. Det är i det vida området som börjar i öster med Baluchistan i västra Pakistan och sträcker sig över den iranska högplatån till Zagrosbergen och Anatolien i öster, Turkmenistan i norr och Indiska oceanen i söder. Under den långa period som började för 22 000 år och pågick fram till det persiska imperiet på järnåldern har olika områden fört utvecklingen framåt (att tala om ledning är i sammanhanget meningslöst). Det område som råkade driva på den sociala eller tekniska utvecklingen gjorde det också möjligt för makranispråket att växa och förändras vidare.
Länge spelade ceremonicentret vid Indusflodens mynning någon form av styrande roll, kanske i samarbete och konkurrens med motsvarigheten i Ur-Schatt-dalen (dagens Persiska vik). För att i någon mån påverka händelserna i Medelhavsområdet grundades troligen den grupp av byar i östra Anatolien, där den mest är kända är Göbekli Tepe. Men de båda ceremonicentren återtogs av havet för c:a 8 000 år sedan. Då började randområden som båda sidorna av Kaukasus, Turkmenistan öster om Kaspiska havet och byarna i södra Iran (som skulle avsätta stadstaten Elam) att utvecklas.
Genom gåvo- och informationsutbytet mellan den mediterrana gravettienkulturen och Anatolien skulle det blivande indoeuropeiska ”urspråket” ha spridits bland ättlingarna till Skhul-människorna. Därmed kan vi börja kalla dem för protosubarer. I nästa kapitel ska vi diskutera fler detaljer från protosubarernas första egentliga kultur.
Till nästa kapitel Zarzienkulturen
Till Historiemenyn.
Publiceringshistoria: Första gången utlagd 2020-11-15.
Litteraturhänvisningar, detta kapitel:
Germonpré et al 2015: Mietje Germonpré, Martina Láznicková-Galetová, Robert J. Losey, Jannikke Räikkönen, Mikhail V. Sablin: Large canids at the Gravettian Predmostí site, the Czech Republic: The mandible. Quaternary International, Volumes 359-360, 2 March 2015.
Kozlowski 2014: Janusz K. Kozlowski: The origin of the Gravettian. Quaternary International, Januari 2014.
Kuhn 2002: Steven L. Kuhn: Paleolithic Archeology in Turkey. Evolutionary Anthropology 11/2002.
Lindgren 2918a: Sören G Lindgren: Den indoeuropeisla frågan: Kapitel 3. Makranispråket. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm)
Lindgren 2018b: Sören G Lindgren: Människorna under den stora nedisningen: 4. Italien och Balkan. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Glacialkulmen_04.htm)
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Man's Journey Out of Africa. Basic Books.
Stringer 2010: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
Välkommen att kommentera artiklen
Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.