Subarernas storhet och fall

ordbrukets uppkomst har uppfattats som en dramatisk händelse i människans historia. Det har markerats inom arkeologin med ett särskild term för en ny epok i människans historia, neolitikum (nya stenåldern). Den australiska arkeologen Vere Gordon Childe (1892 - 1957), som var den första att bredda det arkeologiska persektivet från en snäv nationalistisk inriktning till att omfatta geografiskt vidare områden, talade om ”den neolitiska revolutionen”.

Men sett i ett vidare kronologiskt perspektiv var jordbrukets uppkomst inte en plötslig händelse utan en utdragen process, som kanske fick sin början i det s k nubiska komplexet, där de moderna människorna först utmed Nilen och sedan runt Röda havet och till slut även utmed den Arabiska halvöns sydkust ända till Oman lärde sig samarbeta. Där började man också använda skaftade verktyg i och med man lärde sig limma tunna stenflak fast vid skaft av trä, en enkel men en gång viktig uppfinning.

Under värmeperioden, som kulminerade för 45 000 år sedan, mötte moderna människor som invandrade från Röda havets kuster och Västasien neandertalarna i det då viltrika Europa. Från neandertalarna tog de moderna över en mängd idéer som ledde till uppkomsten av en helt ny världsbild. Som vi har sett i fråga om pavlovienkulturen i Europa för 25 000 år tillbaka så förebådade samhällsorganisationen där vad som skulle komma i de neolitiska städerna.

Biologisk process

Vad som hittills ännu inte har blivit förstått är frågan om i vilken utsträckning utvecklingen mot neolitikum också var en biologisk process. Vi ser historien som en renodlad kulturell process, men det kan det inte ha varit. Generna, det biologiska arvet, kan inte ha fungerat som snällt tjänstefolk under denna långsträckta tid; på sätt eller annat medverkade de i processen. Vi vet numera att det var minderåriga som målade den västeuropeiska gravettienkulturens fantastiska djurbilderna på grottväggarna; som vuxna var de inte längre intresserade av målandet. Men en 15-20 000 år senare hade bildframställning blivit ett yrke där man förkovrade sin skicklighet genom hela livet. Kan hjärnan stegvis ha mognat med genernas godkännande under den långa utvecklingen som ledde till den neolitiska revolutionen?

Även domesticeringen av växter och djur var en utdragen process. Dadelpalmen domesticerade troligen i Gulf Oasis-kulturen, fikonträdet åter i den natufiska, datum okända. Vildsäd hade man använt sig av länge. I Levanten gräddade man bröd för 17 000 år sedan, medan man i Anatolien tycks ha nöjt sig med att mala sädeskorn till mjöl, av vilket tillreddes troligtvis gröt.

Bland djuren var hunden den som först domesticerades. Som vi även har sett använde pavlovienkulturen storvuxna hundar som dragdjur. Spår av dessa djur eller besläktade har hittats på flera ställen i Asien. Men så kulminerade nedisningen och dessa hundar försvann, kanske blev en del av dem uppätna men andra släpptes fria och förvildades. Den nuvarande hundstammen ska enligt genetiska undersökningar ha domesticerats för cirka 15 000 år sedan (Larsson & Bradley 2014), alltså när den stora köldens värsta grepp hade hunnit släppa.

Melinda Zeder heter en arkeolog vid USA:s nationella naturhistoriska museum, inhyst Smithsonian Institutet i Washington. Hon har specialiserat sig på zooarkeologi. Hon publicerade 2010 en artikel där hon visade att jordbruket uppstått på många platser runt hela den fruktbara halvmånen under en period av fyra tusen år börjande kring 11 500 före nuet (Zeder 2010).

Fåren levde en gång vilda uppe i Taurusbergen i Anatolien. Foto Lukas Hartmann på Internet.

Nästa djurart som domesticerades var får och get. Det skedde någon gång under 10 000-talet. Vad gäller får så skedde en domisticering i Anatolien och andra på olika håll i Mesopotamien. Om den anatoliska domesticeringen vet vi så mycket om att jägarna där hade specialiserat sig på att jaga får, vilket ledde till en nedgång i fårstammen. De tvingades därför börja vakta flockarna mot bl a vargar. Med generationernas gång vande sig fåren vid människorna. De började styra djurens avlande så att bl a de aggressivaste föll bort (Larsson & Fuller 2014). Därmed var domesticeringen ett faktum.

Mycket tyder på att geten domesticerades på flera håll i världen, men det är fortfarande under diskussion. Det är också möjligt att geten tämjdes i Västasien före fåret, kanske redan på 11 000-talet. Det var den vilda besoargeten med sina ståtliga horn som anpassades till människan. I bl a Nevali Çori har hittats lämningar, som tyder på domesticering av just den.

Svinet domesticerade i östra Anatolien för cirka 10 000 år sedan (vilket också skedde samtidigt eller lite senare i Kina).

Vild boskap skulle också ha domesticerats i Anatolien, alltså någonstans i Taurusbergen. Det skulle ha skett så tidigt som för 10 500 år sedan. Men mycket är oklart än så länge.

Som synes tycks Anatolien, där alltså subarerna levde, ha intagit en nyckelställning i denna process. Men det är en relativt ny historieskrivning. Tidigare trodde arkeologin att Anatolien spelade en nonchalerbar roll; landändan troddes t o m vara obebodd (Özdogan 2011: 416).

Grödornas domesticering

Gökärt hör till de växter som en gång domesticerades, vilket i dag tycks vara bortglömt. Bild från Internet.

Köldknäppen Yngre Dryas pågick i 1300 år från för 12 900 år till för 11 600 år sedan. Sedan följde ett stabilt klimat. Det påverkade de jagande och samlande människorna att bli seminomada. Man hade en plats som man årligen återkom till och stannade i flera månader. Det är från denna tid det går att se i Västasien hur byar uppstod. Med denna utveckling började människorna domesticera växter.

Det är åtta växter som forskarna gett äran att vara s k grundargrödor (på engelska founder corps). Tre av dem är sädesslag: enkornsvete, emmervete och havre. Fyra legymer ingår i denna grupp: linser, ärter, kikärter och gökärt. Slutligen har vi en olje- och fiberrik gröda: linfrön.

Av grödorna har de två vetersorterna domesticerats i Anatolien och havre åter i Levanten. Den ena sorten, enkornsvete, är särskilt intressant, ty Max Plank Institutet i Tyskland hävdar att den genetiskt är upphovet till de 68 domesticerade sädesslag som förekommer inom dagens jordbruk.

Fester med öldrickande

För att främja skapelsegudinnans arbete med att värma upp den av istiden nedkylda världen dansade kvinnorna i framåtböjd ställning, imiterande statyetterna av skapelsegudinnan. Bilden är från en vägg med postglaciala ristningar i Addauragrottan vid Palermo på Sicilien. Bild från Internet.

Var det behovet av öl vid alla fester som organiserades i samhällena från Levanten över Anatolien till västsidan av Zagrosbergen under tiden för avslutandet av det senaste istida maximumet? I Europa under den postglaciala magdalénienkulturen framgår det av grafitti att ofta återkommande dansuppvisningar utförda av kvinnor förekom och att dessa danser var rituella. Man trodde att kvinnorna genom att dansa på ett visst sätt skulle främja skapelsegudinnans arbete med att få inlandsisen och kölden att försvinna. Genom grafittin, som avbildade danserna, trodde man att dess magiska verkan ytterligare skulle gynna skapelsegudinnan.

I Västasien festade man också ivrigt. Vad vi vet om dessa fester är att en av dem skedde vid någon fullmåne på våren, varvid man drack öl och sedan dansade för att främja fruktbarhetsgudinnans växtkraft. Men det intressanta var att det tycks ha varit männen som dansade att döma av plaketten från Nevali Cori nedan.

I Västasien var det männen som dansade för att främja fruktbarhetsgudinnans kraft. Den till synes oformliga damen i mitten är fruktbarhetsgudinnan, som också var mångudinna och som här därför avbildas uppsvälld som fullmåne. Plaketten är från Nevali Cori för cirka 11 000 år sedan. Bild från Internet.

Den första som föreslog att man i Västasien tidigt började brygga öl av vilda sädeslag var den amerikanska arkeologen och antropologen Robert J. Braidwood (1907–2003). Det skedde i en artikel i Scientific American år 1952, där han främst berättade om sina utgrävningen av Jarmo i Irak. Under detta arbetet revolutionerade han arkeologin genom att tvärvetenskapligt dra in bl a geologer och botaniker och systematiskt använda sig av 14-C metoden för datering (Braidwood 1952). Men hans förslag om ölet som drivkraft bakom domestiseringen av sädesslagen utlöste ett bråk som slutade i ett symposium. Där enades man dock om att det var troligt att öl hjälpte fram en domesticering av vete och havre mera än gräddningen av bröd (Kelly 2019).

Ölkärl i Göbekli Tepe

Att öl snarare än bröd bidragit till uppkomsten av jordbruket i Västasien var en uppslag som inte ingick i arkeologernas kunskap. Men så publicerade professorn i Livsvetenskap vid Norges lantbruksuniversitet, Manfred Heun tillsammans med tyska forskare, en uppsats i tidskriften Antiquity år 2012. Den väckte mycket uppmärksamhet – till och med japansk TV kom och intervjuade Heun – och medförde att tanken på öl och inte bröd skapade jordbruket slog igenom hos allmänheten.

En av de säregna statyetter som påträffats i Nevali Cori är denna märkliga avbildning av ödesgudinna. Hon kan identifieras tack vare det ödets nät, som ristats in på hennes huvud. Hon har skarpa ögon och ett kallt ansikte: Hon är obarmhärtig när hon utstakar individernas livsöden. Statyetten har lyfts fram av georgiern Shalva Nakaidze på Internet

I artikeln påvisade Heun och hans tyska medarbetare att enkornsvete fortfarande växte vilt i den stora kratern på vulkanen Karacadağ 80 km norr om Göbekli Tepe. En gång i världen hade ett mycket större område varit bevuxet med vildväxande enkorn. Detta sädesslag har dock den egenheten att sädeskornen faller till marken så fort axet är moget. Hur man bar sig åt att plocka kornen vet vi inte, men på sätt eller annat lyckades man göra det.

Enligt Heun och medarbetare byggdes Göbekli Tepe och de andra liknande konstruktionerna genom att arbetarna belönades med en fest när arbetet var klart. Man kan förmoda att de fick mat medan arbetet pågick. Det är det som är det intressanta här. Enligt arkeologerna skedde detta på en tid när den överväldigande delen av befolkningen i Anatolien levde på jakt och samlande. Men någon eller några fick denna befolkning att omorganisera sig, t ex så att de skickligaste jägarna jagade på heltid medan resten av männen arbetade på bygget. En del av kvinnorna avsattes att samla växtföda, bl a att plocka på enkorn på marken.

Två kärl av kalksten påträffade vid utgrävningarna av Göbekli Tepe i sydöstra Anatolien. Hittills har sex sådana stora kärl, rymmande var och en nästan 160 liter, hittats av arkeologerna. Det ena av de två ovan avbildade karen hade på botten avlagringar som visade sig innehålla svaga spår av ölsten (oxalat), som ölbryggning lämnar efter sig. Bild efter Dietrich et al 2012.

En del av dessa korn hade troligen legat så länge på marken att de börjat gro och kunde inte användas till att göra gröt. Men av de groende kornen kunde man göra öl. Krossar man de groende kornen och sedan börjar koka dem får man inte en gröt utan vad som kallas sötvört. Den kan man sedan sätta att jäsa. Efter ett flertal misstag lär man sig att jäst sötvört blir öl. Det hände inte bara vid bygget av Göbekli Tepe med all sannolikhet vid alla de andra byggplatserna i östra Anatolien.

Till nästa kapitel: Subarernas expansion
Till Historiemenyn.

Publiceringshistoria: Utlagd 201120.

Litteraturhänvisningar, detta kapitel:

Braidwood 1952: Robert J. Braidwood: From Cave to Village. Scientific American, October 1952.
Dietrich et al 2012: Oliver Dietrich, Manfred Heun, Jens Notroff, Klaus Schmidt & Martin Zarnkow: The role of cult and feasting in the emergence of Neolithic communities. New evidence from Göbekli Tepe, south-eastern Turkey. ANTIQUITY 86 (2012)
Hofmanova et al 2016: Zuzana Hofmanováa, Susanne Kreutzera, Garrett Hellenthal, Christian Sell, Yoan Diekmann, David Díez-del-Molino, Lucy van Dorp, Saioa López, Athanasios Kousathanas, Vivian Link, Karola Kirsanow, Lara M. Cassidy, Rui Martiniano, Melanie Strobel, Amelie Scheu, Kostas Kotsakis, Paul Halstead, Sevi Triantaphyllou, Nina Kyparissi-Apostolika, Dushka Urem-Kotsou, Christina Ziota, Fotini Adaktylou, Shyamalika Gopalan, Dean M. Bobo, Laura Winkelbach, Jens Blöcher, Martina Unterländer, Christoph Leuenberger, Įiler Įilingiroglu, Barbara Horejs, Fokke Gerritsen, Stephen J. Shennan, Daniel G. Bradley, Mathias Currat, Krishna R. Veeramah, Daniel Wegmann, Mark G. Thomas, Christina Papageorgopoulous, and Joachim Burger: Early farmers from across Europe directly descended from Neolithic Aegeans. PNAS, June 21, 2016, vol. 113, no. 25.
Kelly 2019: Jared Kelly: An Ancient Elixir: Beer in Sumer. International Social Science Review: Vol. 95 : Iss. 3
Larsson & Bradley 2014: Greger Larson and Daniel G. Bradley: How Much Is That in Dog Years? The Advent of Canine Population Genomics. PLOS Genetics, 2 January 2014, volume 10, issue 1.
Larsson & Fuller 2014: Greger Larson and Dorian Q. Fuller: The Evolution of Animal Domestication. Annual Review of Ecology, Evolution, and Systematics, November 2014, vol. 45.
Zeder 2011: Melinda A. Zeder: The Origins of Agriculture in the Near East. Current Anthropology Volume 52, Supplement 4, October 2011.
Özdogan 2011: Mehmet Özdogan: Archaeological Evidence on the Westward Expansion of Farming Communities from Eastern Anatolia to the Aegean and the Balkans. Current Anthropology, Volume 52, Supplement 4, October 2011.

Välkommen att kommentera artiklen

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.