Subarernas storhet och fall

ur långt tillbaka i tiden går det att följa ett folks historia? Är det möjligt att en grupp av moderna människor (Homo sapiens sapiens), som lämnade Afrika för 115 000 år sedan, dyker upp i den skrivna historien cirka 3500 f Kr under namnet subarer? Denna essä svarar jakande på dessa frågor. Men hela linjen från 115 000 år till idag går inte att bevisa, varför essän lägger fram en hypotes för fortsatt diskussion och framtida undersökningar.

Berättelsen har en personlig bakgrund i en farmaceut på ett apotek, där jag hämtar mina mediciner. Hon är ganska liten till växten och har ett förtjusande burrigt hår. Det visade sig att vi kunde prata med varandra. Sedan vid ett tillfälle frågade jag henne varifrån hon kommit. Hon berättade hon att hennes föräldrar utvandrat från sydöstra Anatolien. Då slog mig att hon kunde vara en ättling till subarerna. Så jag började berätta för henne om denna märklig folkgrupp. Hon lyssnade intresserat. Vid varje besök kunde jag berätta en bit till. Till min förvåning upptäckte jag att jag genom åren hade samlat på mig uppgifter om subarerna i en omfattning som jag inte hade klart för mig. Så denna essä är egentligen skriven för henne, en sammanfattning av bilden av subarerna, som man kan ta fram från olika källor.

När jag började arbetet på essän upptäckte jag snart att även svenskarna härstammar från subarerna. Den s k Yamnaya-kulturen på de sydryska slätterna kom till tack vare subariska handelsmän/officerare. De gjorde sig till hövdingar och förvandlade befolkningen, som varit fredligt seminomad, dels jordbrukande, dels jagande, till krigiska, boskapsskötande herdar. Under ledning av subariska hövdingar gjorde de anfall in i Europa och kom att kontrollera Sverige kring 2900 f Kr.

Folknamnet SUBARER

Folknamnet SUBARER tenderar att ganska frekvent dyka upp när man försöker tränga in i den historiska utvecklingen i Mesopotamien och Anatolien från 4000 f Kr och framåt. Länge trodde man att subarer var en annan etnonym på folk, som annars kallades hattier respektive hurriter och som bodde i centrala respektive nordöstra delen av Anatolien under bronsåldern. Hattierna hade kommit från nordöstra Kaukasusområdet och lagt under sig centrala Anatolien kring 2300 f Kr. Till dess nordöstra del hade sedan hurriterna hittat från ungefär samma område. Båda talade nordkaukasiska språk. Men det gjorde inte subarerna, som var äldre i Anatolien än hurriterna/hattierna.

Det kunde den polskamerikanska specialisten på assyrierna, Ignace J Gelb (1907-1985), verksam vid universitet i Chicago, påvisa i en klargörande uppsats redan år 1944. Han skrev följande: ”Subarerna, som från de äldsta historiska tiderna har funnits bebo vidsträckta bergsområden i norra Babylon (läs östra Anatolien och västra Zagrosbergen) utan också har funnits leva fridfullt inom Babylon sida vid sida med Sumerer och Akkader” (Gelb 1944; min översättning). På 1940-talet kallades Mesopotamien, landet med de två floderna Eufrat och Tigris i Västasien, fortfarande Babylon efter de ortnamn som används i Gamla testamentet.

Men Gelbs klarläggande har inte riktigt slagit igenom. Fortfarande går det att på internet se uppgiften att subarer var ett annat namn på hattier och hurriter i Anatolien under bronsåldern. En annan uppgift hävdar att subarer skulle vara en synonym till assyrier, närmast under järnåldern. I The Oxford Handbook of Ancient Anatolia – ett gediget arbete på nästan 1200 sidor – påstås att Subar, Subartu bara betytt norr.

Emellertid går det att konstatera att ända sedan sumererna började skriva med kilskrift är etnonymen subarer omnämnd. Deras land benämndes Subartu och själva folket återfinns som Su-bir/Subar/Subur i sumeriska källor. Sumerernas efterträdare akkaderna skrev Subartum/Subartum/ina, Sú-ba-ri. På bronsåldern när assyrierna började växa fram hette landet i deras skrifter mât Subarri/Subar (Wikipedia, uppslagsordet Subartu, uppdaterad 2018-06-05). När assyrierna byggde sitt imperium, som kom att omfatta även Egypten, ansåg de sig återuppliva och förverkliga sina mäktiga förfäder, nämligen just subarerna (Hallo & Simpson 1998).

Subartu låg i norr

Som en följd av oklarheterna kring toponymen Subartu och etnonymen subarerna i litteraturen finns bara en översikt i Gelps essä Hurrians and Subarians från 1944. Den redovisar för alla omnämnanden av subarer och Subartu i alla texter med kilskrift från det antika Mesopotamien, från sumerer till assyrier. Efter den skriften tycks det endast finnas två böcker som behandlar subarerna lite mera seriöst: Den ena är de amerikanska historikerna William W. Hallo och William Kelly Simpson från Yale University i USA i deras bok The Ancient Near East: A History (1998), det andra är ett kapitel i en doktorsavhandling vid universitetet i Leiden (Ahmed 2013). I väntan på en ordentlig, genomlysande studie av subarerna ska jag här diskutera en del av det vi vet om dem, uppgifter hämtade från Gelp, de amerikanska historikerna och den kurdiska historikern Kozad Mohamed Ahmed.

Den enda slutsats som lingvisterna tycks vara eniga om är att Subartu låg i norr sett från de sydmesopotamiska städerna. Gelb tänkte sig att Subartu omfattade Taurusbergen i nuvarande Turkiet och sedan också Zagrosbergen i Irak och Iran ända ner till den förhistoriska stadsstaten Elam (Gelb 1944). Hallo och Simpson har föreslagit att Subartu avsåg triangeln i norra Mesopotamien mellan Taurus- och Zagrosbergen där Eufrat och Tigris börjar skiljas från varandras närhet (Hallo & Simpson 1998). Kozad Ahmed, som arbetar från universitetet i Leiden, kommer nära Gelbs uppfattning att Subartu skulle ha sträckt sig från östra delarna av Taurusbergen in i Zagroskedjan men inte ända till Elam (Ahmed 2013). Han menar också att Subartu var ett sammanfattande benämning på ett stort område, som innehöll många olika stammar och kulturer; ett intryck att detta gäller endast senare delen av Mesopotamiens antika historia får man däremot av Gelps essä. Det är också enligt Ahmed möjligt att toponymen kommit av en gammal hydronym Su (ibid). Den långa floden Eufrat skulle ha kallats Su i sin nordliga ände och de som bodde vid floden var eller blev följaktligen subarer.

Omkring 3500 f Kr fanns ett kungadöme Subartu i triangeln mellan Taurus- och Zagrosbergen (Gelp 1944, Hallo & Simpson 1998). Enligt de amerikanska historikerna skulle hela perioden från 3500 till 3100 f Kr vara präglad av subarerna och deras kultur. I fortsättningen var den geografiska storleken på kungadömet Subartu beroende på maktförehållandena i de sydmesopotamiska städerna, Subartu tycks ha utvidgats eller krympt allt efter hur mäktig den ledande staden i söder var. Småningom tycks kungariket Subartu långsamt som en följd av angrepp från Sydmesopotamien har förflyttats österut in i Zagrosbergen (ibid). Där tar dess historia slut. Men subarerna i Anatolien fortlevde.

Tyvärr har Subarrikets huvudstad inte identifierats och inte heller ha påträffats lertavlor med subarisk kilskrift.

Mycket lång historia

Men de subariska människornas historia är äldre än så. Den äldsta biten av den upptäckte jag när jag försökte reda ut bakgrunden till Skhul- och Qafzeh-människornas utvandring från Afrika. Resultat redovisade jag i essän Människans emigration från Afrika. Jag återger här den texten med mer eller mindre samma ord: Historien om subarerna började troligen för 130 000 år sedan, då Saale/Riss istiden tog slut. Den efterföljande Eem-interglacialen innebar en kraftig global klimatförbättring. I Europa blev vädret så varmt att flodhästar dök upp i de tyska floderna och hassel och ek växte i trakten av Uleåborg i Finland. I Sahara åter började det regna.

Skhul 5-skallen från Skhulgrottan i Karmelberget i Palestina. Den är från en kvinna med en ålder av ungefär 115 000 år. Som synes har skallen tydliga ögonbrynsbågar som hos neandertalarna men bakhuvudet är rundat som hos moderna människor. Det vittnar om den hybridisering mellan neandertalare och moderna människor, som arkeogenetiken har påvisat. Bild från Internet.

Moderna människor, som under den nämnda istiden levt i Nordafrika hittade ut på de gröna slätter, som på många ställen ersatte öknen i Sahara. Till dem anslöt sig småningom människor från Västafrika, kanske från norra Nigeria och södra Mali. Men sedan för ungefär 114 000 år tillbaka slog klimatet om i kyligare riktning. I Sahara ledde det till att torkan åter kom smygande. Människorna drevs tillbaka, men en del fortsatte öster ut. Några grupper hittade småningom till Palestina. De anlände dit för ungefär 100 000 år sedan (Stringer & Andrews 2005).

Vi har kännedom om den moderna människans invandring till Palestina vid denna ungefärliga tidpunkt tack vare engelska och franska arkeologer, bland engelsmännen den framstående Dorothy Garrod (1892-1968) – den första kvinnliga arkeologen som blev professor i arkeologi vid universitet i Oxford. Under mellankrigstiden gjorde hon många utgrävningar i grottor i Palestina och i Kurdistan i nuvarande Irak. I Skhul-grottan i Karmelberget i dagens nordvästra Israel hittade hon fossiliserade skelett från sju vuxna och tre barn av modern typ under utgrävningar 1929-35 (ibid).

Qafzeh-grottan

Innan Garrod for ut i världen studerade hon också för tidens mest berömda paleoantropolog, abbé Breuil, professor vid universitet i Paris. Hon hade som studiekamrat René Neuville (1899-1952). Han blev på 1930-talet utnämnd till fransk konsul i Palestina. Fastän titulerad konsul var det som utbildad arkeolog han ledde utgrävningarna av Qafzeh-grottan i nedre Galileen nära Nasaret år 1934. Därvid påträffade han inte mindre än 15 skelett (sju vuxna och åtta barn), även de av modern typ (ibid). Senare utgrävningar har visat att alla de gravsatta i grottorna bar individuella prydnader i form av snäckskal (Bar-Yosef Mayer et al 2009), som hängt runt halsen med hjälp av troligen ett band av växtfiber. Dylika prydnader anses vara ett kännetecken på den moderna människan. Numera omtalas de som Skhul/Qafzeh-folket, men i denna essä säger vi Skhul/Qafzeh-människorna, eftersom det var frågan om små grupper (kanske 150 individer), inga egentliga folk.

Länge trodde arkeologerna att Skhul/Qafzeh-människorna hade hamnat i en av utvecklingens återvändsgränder och alltså dött ut. Men så upptäcktes svårförklarliga likheter mellan deras skallar och skelett och de australiska aboriginernas (Stringer et Andrews 2005; Schillaci 2008). Var kanske Skhul/Qafzeh-människorna den grupp av moderna jordebarn, som från Afrika via Levanten hade vandrat genom Iran, Indien och Sundaland till Australien? En arkeogenetisk undersökning från 2011 har sedan visat att så var fallet och, vad mera, de hade lämnat Palestina eller troligen lite bredare Västasien, i två emigrationsvågor (Rasmussen et al 2011).

Men för att återgå till Palestina nådde Skhul/Qafzeh-människorna dit vid två olika tidpunkter med hela 25 000 års mellanrum. De som hade gravsatts i Skhulgrottan invandrade till Palestina för 115 000 år sedan (Shea et Bar-Yosef 2005). De gravsatta i Qafzeh-grottan kom för 92 000 år sedan (ibid). Men varifrån kom de?

Från Nordafrika?

Jebel Irhoud kraniet påträffades i bitar. Så här ser det ut sammanfogat. Notera den utdragna formen på kraniet. Det var samma typ av kranium som Skhulmänniskorna ännu hade. Det är inte omöjligt att skhulmänniskorna kom från Nordafrika. Bild från Internet.

I Marocko och resten av nordvästra Afrika (Maghreb) kändes Saale-istiden (för 300 000–130 000 år sedan) bland annat genom att temperaturen vintertid inte bara i Atlasbergen utan även vid kusten kunde gå ner till under noll grader nattetid. Men Maghreb-grenen av den moderna människans utvecklingslinje hade hittat till Marocko redan under Holstein interglacialen (för 337 000–300 000 år sedan). År 2017 publicerade Jean-Jacques Hublin från Max Planck Institut för evolutionär antropologi en artikel i vetenskapstidskriften Nature om ett fynd i den marockanska grottan Jebel Irhoud. Fyndet handlade om en mänskligt kranium. Han kunde datera skallen till för 300 000 år sedan (Hublin et al 2017). Det äldsta fyndet någonsin av en Homo sapiens.

Intressant nog påminde kraniet om Skhulmänniskorna (ibid), som ju hittade till Palestina redan för 115 000 år sedan. De hade anpassat sig till det svalare medelhavsklimatet redan innan de bröt upp och sökte sig österut. I själva verket är det troligt att de bar kläder.

Hur anpassningen till det mediterrana klimatet gick till vet vi inte. Men det är rimligt att antaga att Jirhoudmänniskornas föregångare kom till Marocko under som nämnt Holstein interglacialen. Då kunde de breda ut sig över hela Magreb. Men så kom Saale-istiden. Då tvingades de söka sig till kusterna, troligen dels den marockanska Atlantkusten, dels den tunisiska kusten. Där fann de kanske en lösning på kasten mellan kallt och varmt genom att vandra norrut sommartid och vände söderut till vintern. Men även söderöver kunde de överraskas av kyliga nätter, särskilt under denna istids sista maximum. Då försökte man bevara värmen genom att sova tätt ihop. Men förr eller senare kom någon gissningsvis på att man kunde dra en torkad hud över sig för värmens skull. Hudarna användes sedan även under kyliga kvällar och morgnar för att hålla ryggarna varma vid elden. Därpå gick man vintertid i någonsorts kappor hela dagen. Men ”kapporna” var lite opraktiska och hindrande i vissa situationer. Därtill dolde de de kroppsmålningar, som var viktiga för identitetsupplevelsen hos den tidiga moderna människan. Därför skulle de ha utvecklat en tudelad dräkt: ett höftkläde och vid behov ett slags lång cape.

Men användande av enkla kläder, som bestod mest av skinnbitar hade sina följder. Hårlusen kröp ned i skinnen och blev kroppslus. Det framgår av en ny, fördjupad studie av kroppslusens DNA från 2010 (Toups et al 2010). Den visar att DNA:et hos kroppslusen (Pediculus humanus) kom från huvudlusen, också kallad hårlus (Pediculus humanus capitis). Den kröp ner från håret och anpassade sig till de pälskläder, som människan började iföra sig för mellan 170 000 och 83 000 år sedan (ibid). Observera att för 170 000 år sedan inträffade ett av Saale-istidens svårare maximum, Drenthe-stadiet (för 170 000–150 000 år sedan).

Mot öster

Hur de moderna människorna från det gröna Sahara tog sig till Palestina vet vi inte. Vi får nöja oss med att gissa att de blivande Skhulmänniskorna kanske från Marocko förflyttade sig öster ut utmed Atlasbergens södra sida eller utgick från Tunisien tills de fick kontakt med Fezzanbassängen i Libyen. Därifrån kan de ha sökt sig längs Medelhavskusten till Levanten. De nådde den levantinska korridoren just före Eem-interstadialens slut.

Enligt essäns förslag skulle Skhulmänniskorna ha varit iförda kläder men annars varit mera mörkhyade än neandertalarna i Palestina. Därmed skulle de något ha skilt från de sistnämnda, trots att det yttre utseende, fenotypen, inte annars var påfallande olik. Att nykomlingarna kom att korsa sig med neandertalarna är troligen inte så märkligt. Sannolikt tog de också organisatoriska intryck av dem. Bland annat kan de ha lärt sig ett nytt system för styckning och fördelning av köttet från fällda djur (Stiner et al 2009).

Att en hövdingainstitution skulle ha uppstått genom att de första hövdingarna hade varit utbildade slaktare är en komplicerad tanke för dagens människor. Vi föreställer oss gärna att hövdingarna ledde jakten, det vore mera prestigefyllt. Det kan de ha gjort, men det vet vi ingenting om. Däremot är det klart att de tidiga hövdingarna hade en roll som fördelare av tillgångar. Just en sådan roll hade de tidiga slaktarna som skickligt kunde stycka ett fällt djur och dela ut köttbitar till medlemmarna av en grupp enligt bestämda regler.

Vart tog de vägen?

Ett annat problem med Skhul/Qafzeh-människorna var länge att de inte tycktes ha lämnat några arkeologiska spår efter sig när de begav sig från Palestina. Men utgående från en del indikationer om vad som hände senare är det möjligt att Skhulmänniskorna sökte sig norrut till Taurusbergen i östra Anatolien (Seguin-Orlando et al 2014). Vid den turkiska medelhavskusten råder ett behagligt medelhavsklimat. Men uppe i bergen är det kallare. Skhulmänniskorna bar som vi sett kläder och skrämdes inte av det svalare bergsklimatet. Därifrån skulle sedan en del av dem ha vandrat vidare genom Iran till Indien för att till slut via Sundaland hamna i Australien (Rasmussen et al 2011). Men de som blev kvar skulle småningom ha anpassat sig alltmer till bergsklimatet och genom tiotusentals år blivit subarer, en människogrupp, som lämnade djupa intryck i historien (bland mycket annat som jordbrukets uppfinnare och neolitiska kolonisatörer av Europa). Qafzeh-människorna åter skulle ha flyttat öster ut till Jordanien och den Arabiska halvön.

I omkring 70 000 år levde de kvarvarande Skhulmänniskorna i splendid isolering i östra Anatolien. Eftersom ingen trott på denna möjlighet har hittills några spår av denna långa vistelse ännu inte identifierats. Men så för omkring 45 000 år sedan dök det upp moderna människor som drivits bort från Persiska vikens en gång så paradisiska dalgång av en stigande havsyta. Det verkar som om Skhulmänniskorna till en början inte uppskattade att få grannar.

I nästa kapitel berättar vi mera om mötet mellan Skhulmänniskornas ättlingar i östra Anatolien och de moderna från söder.

Till nästa kapitel Den polska gåtan
Till Historiemenyn.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 2020-11-15.

Litteraturhänvisningar, detta kapitel:

Ahmed 2012: Kozad Mohamed Ahmed: The beginnings of ancient Kurdistan (c. 2500-1500 BC): a historical and cultural synthesis. Leiden University dissertations.
Bar-Yosef Mayer et al 2009: Daniella E. Bar-Yosef Mayer, Bernard Vandermeersch, Ofer Bar-Yosef: Shells and ochre in Middle Paleolithic Qafzeh Cave, Israel: indications for modern behavior. Journal of Human Evolution, Volume 56, Issue 3, March 2009.
Cruciani et al 2011: Fulvio Cruciani, Rosaria Scozzari, Beniamino Trombetta, Andrea Massaia, Giovanni Destro-Bisol and Daniele Sellitto: A Revised Root for the Human Y Chromosomal Phylogenetic Tree: The Origin of Patrilineal Diversity in Africa. The American Journal of Human Genetics 88, 814-818, June 10, 2011.
Gelb 1944: Ignace J. Gelb: Hurrians and Subarians. University of Chicago: Studies in Ancient Oriental Civilization, no 22.
Hallo & Simpson 1998: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Harcourt Brace College Publishers 1971, 1998.
Hublin et al 2017: Jean-Jacques Hublin, Abdelouahed Ben-Ncer, Shara E. Bailey, Sarah E. Freidline, Simon Neubauer, Matthew M. Skinner, Inga Bergmann, Adeline Le Cabec, Stefano Benazzi, Katerina Harvati & Philipp Gunz: New fossils from Jebel Irhoud, Morocco and the pan-African origin of Homo sapiens. 8 June 2017 | VOL 546 | Nature.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Schillaci 2008: Michael A.Schillaci: Human cranial diversity and evidence for an ancient lineage of modern humans. Journal of Human Evolution, Volume 54, Issue 6, June 2008.
Scozzari et al 2012: Rosaria Scozzari, Andrea Massaia, Eugenia D'Atanasio, Natalie M. Myres, Ugo A. Perego, Beniamino Trombetta, Fulvio Cruciani: Molecular Dissection of the Basal Clades in the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. PLoS ONE 7(11): e49170. doi:10.1371.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Ashot Margaryan, David Lambert, Robert A. Foley, Andrea Manica, Vyacheslav Moiseyev, Valeri Khartanovich, Marta Mirazon Lahr, Ida Moltke, Ted Goebel, Jeffrey D. Wall, Anders Albrechtsen, Michael Westaway, Philip R. Nigst, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science, 28 November 2014, VOL 346, Issue 6213.
Shea et Bar-Yosef 2005: John J. Shea and Ofer Bar-Yosef: Who Were The Skhul/Qafzeh People? An Archaeological Perspective on Eurasia's Oldest Modern Humans. Journal of The Israel Prehistoric Society 35 (2005), 451-468.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barka, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution. Thames et Hudson.
Toups et al 2010: Melissa A. Toups, Andrew Kitchen, Jessica E. Light, David L. Reed: Origin of Clothing Lice Indicates Early Clothing Use by Anatomically Modern Humans in Africa. Molecular Biology and Evolution, 2010; 28 (1): 29 DOI: 10.1093/molbev/msq234

Välkommen att kommentera artiklen

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.