Den första människan med talets gåva

ad drev fram de omfattande neurologiska förändringarna i munnen, struphuvudet och diafragman hos Homo heidelbergensis, vilka var förutsättningen för uppkomsten av fonem och ord hos henne? Som vi ska se är det möjligt att det var en omorganisation av de grundläggande grupper som Mauermannen levde i.

Vi kan konstatera att australopitecinerna, erectinerna och kanske Homo naledi, som skulle ha levt för 250 000 år sedan i Sydafrika (Pontzer 2019), klarade sig utmärkt i flera miljoner år utan ett fonologiskt språk. Det finns flera förslag till hur det fonologiska språket växte fram. Det kan ha varit en följd av sångens utveckling (Miyagawa et al 2013) hos Homo erectus, kanske av att acheul-stensmidet krävde allt mer invecklade instruktioner vid utlärandet (Faisal et al 2010) eller måhända en kombination av båda.

Homo heidelbergensis verkar att ha trätt fram för ungefär 900 000 år sedan. Men lämningarna av hennes tidigaste kulturuttryck är dryga 400 000 år gamla. Hon behövde av allt att döma genomgå flera stadier i den språkliga utvecklingen innan hon kunde börja uppfinna de epistemiska modaliteter som vi omtalade i kapitel 8. Språket behövde uppemot en halv miljon år innan det kunde framföda de tidiga symboluttrycken. Om man tänker på vad som sannolikt hände, nämligen att människorna måste hitta på och formulera nya ord i växande omfattning – inte bara i hundratal utan i tusental och det småningom i över tiotusen ord skapades, kan den lång tiden verka förståeligt. Men samtidigt skedde en biologisk utveckling, som innebar att vuxenblivandet uppsköts till 18-årsåldern. Denna process skulle bl a komma till uttryck i språkutvecklingen i form av de epistemiska modaliteterna.

Det symboliska tänkandet var till en början mycket enkelt och det tydligen under en mycket lång tid (i dagens kunskapsläge fram till för cirka 35 000 år sedan, gravettienperiodens början). Hos Mauermänniskorna gestaltades det till en början genom enkla streck och kombinationer av sådana. Men det evolutionärt anmärkningsvärda med det fonologiska språket är att det inte bara gav upphov till det symboliska tänkandet utan efter ytterligare nästan en halv miljon år av utveckling även kunde framföda logiken och därmed i slutänden matematiken. Det var en av den mänskliga evolutionens mest omvälvande uppfinningar.

Hjärnans tillväxt

En av flera samlingar av handyxor från Östafrika. Denna oordnade samling finns i Olorgesailie i Kenya. Grupper av Homo ergaster samlade i ett område där det var lätt att jaga stora djur. Vid någon form av ritual lade (läs offrade) alla de närvarande var sin stenyxa på marken. Foto från Internet.

Men denna intressanta utveckling var också bunden till den sociala evolutionen. Det finns en engelsk undersökning av vad som har varit avgörande för hjärntillväxten hos däggdjur (Schutz & Dunbar 2010). Den biologiska process som resulterar i allt större hjärna hos en djurart kallas encefalisation. Studien visade att hjärntillväxten hos en art inte var så mycket beroende av kroppsstorlek som social organisation (ibid). Ju mer komplicerad en social organisation var desto större hjärna krävdes (ibid). En annan studie, som återgavs i kapitel 4, visade att i förhållande till kroppsstorleken skulle australopitecinerna ha varit intelligentare än chimpanserna (Hawks et al 2000). Men Susanne Schutz och Robin Dunbars undersökning pekar på att australopitecinernas grupper också var socialt mera avancerade än schimpansernas.

Enligt evolutionär logik skulle Homo erectus grupper i sin tur ha varit mera avancerade än australopitecinernas. Vad som hittills kan iakttas genom arkeologiska fynd i Afrika är att Homo ergaster kunde återkommande samlas till storjakter kombinerade med stormöten. Dessa möten var förstås viktiga steg i utvecklingen, annars skulle deras grupper ha befunnit sig på australopitecinernas nivå.

Men med Mauermänniskorna skedde det en förändring. Fossil från Olorgesailie-dalen i Kenya visar att ett gäng, gissningsvis tidiga Mauermänniskor, slaktade ett exemplar av den jättelika elefanten Elefas Recki redan för 990 000 år sedan (Smithsonian 2018). Det vittnar om en social utveckling hos Mauermänniskorna. Kanske hade utvecklingen gått till så att grupper av H ergaster började utveckla dynamiska modaliteter, alltså det föreslagna första skedet av det fonologiska språkets utveckling. Detta kan ha varit början på en övergång från flock till organiserad grupp. Det var sedan dessa grupper som skulle börja utvecklas till Mauermänniskor. Hur snart deras språk gick över i deontiska modaliteter, alltså vad man fick och inte fick göra, är givetvis okänt. Men sannolikt hade det samband med elefantjakten – uttalade förpliktelser måste i inledningsskedet ha upplevts som mer tvingande än vad de efterhand blev.

Som en följd av denna utveckling kunde också de jägargrupper som fällde elefanter också användas till överfall på andra människogrupper. Därmed började en uppsplittring och isolering av Mauermänniskornas grupper, som skulle fortsätta över i det tidiga Homo sapiens gruppliv.

Spjutspetsarna från Kathu Pan

En grupp kanadensiska paleoantropologer har i Kathu Pan i Sydafrika undersökt spetsar av sten som heidelbergare fäst vid spjut av trä. Fynden är omkring en halv miljon år gamla, 200 000 år äldre än något liknande fynd. Hur spetsarna fästes vid spjuten är okänt, men gruppen har experimenterat med olika lösningar. Här är bild av ett av deras förslag. Foto Jayne Wilkins.

Vid utgrävningar i Kathu Pan i nordöstra Sydafrika under åren 1979-82 hittade den sydafrikanska arkeologen Peter Beaumont ett antal ganska stora spetsar, som smitts av sten. En kanadensisk paleoantropologisk grupp har undersök spetsarna och hävdar att de hade använts som spjutspetsar av Mauermänniskor för ungefär en halv miljon år tillbaka (Wilkins et al 2012). Spjuten var alltså äldre än käpparna från Schöningen. De kanadensiska forskarna har även experimenterat hur spetsarna kunde ha fästs vid spjutskaften.

Nu finns det frågor kring undersökningen, men dess slutsatser kan användas som utgångspunkt för ett förslag. Uppfinningen spreds uppenbarligen inte till andra grupper av Mauermänniskor eftersom liknande fynd inte gjorts på annat håll. Detta skulle tyda på att Mauermännen levde i stora revir i grupper på c:a 150 individer. Talet kallas också för Dunbar siffra. I flera artiklar på 1990-talet påvisade han att den mänskliga hjärnan bara kunde ha kontakt med just 150 personer (Dunbar 1993). Senare artiklar av andra forskare har bekräftat att just den mängden är central för mänskliga gruppdynamik.

Men hur går det ihop med evolutionen? En grupp på 150 individer får småningom incestskador. I sin bok Grooming, Gossip and the Evolution of Language (Kramande, skvaller och språkets evolution) från 1997 framhåller han det skulle ha skett en ändring systemet med utbyte av individer. Hos gorillor och även australopiteciner var det honorna som bytte grupp liksom det också tycks ha varit fallet hos Homo sapiens efter jordbrukets uppfinnande. Men under mellantiden var det kvinnorna som stannade kvar i gruppen, framhöll Dunbar och stödde sig på genetiska undersökningar (Dunbar 1996). Denna omvandling var troligen en förutsättning för utvecklingen av neotyni och ett vuxenblivande allt senare. Det var enstaka män som vandrade mellan grupperna (ibid) och såg till att evolutionen trots allt skedde relativt jämt över Afrika.

Isoleringen i så små grupper som 150 individer tycks ha haft sin förutsättning i att ett revir var så stort att det innehöll en buffertzon av typen ingenmansland till nästa revir. Det ledde till att varje grupp hade mycket liten kontakt med grannarna. Men enstaka män var ofarliga och kunde röra sig mellan grupperna. När Mauermannen utvecklades till modern människa i Afrika skulle de ha fortsatt med denna tendens till isolering.

Det kan verka som en spekulation, detta att den moderna människan skulle ha utvecklats i små, isolerade grupper. Men år 2013 publicerades en artikel i The American Journal of Human Genetics, som bevisade handfast detta förhållande. En afroamerikansk man i USA visade sig ha en sammansättning av sin Y-kromosom, som inte stämde med de vanliga Y-kromosomerna. I stället för en ålder av 195 000 år pekade släktlinjen för hans kromosom på en ålder av 338 000 år för den sista gemensamma förfadern. Fernando Mendez från universitetet i Arizona och hans team döpte den till A00. I den afrikanska genetiska databasen lyckades de spåra denna kromosom till Kamerun. I västra delen av landet fanns det en by, Mbo, där 11 män bar den.

För 340 000 år sedan levde i Kamerun Homo rhodensiensis, den afrikanska varianten av Mauermannen. Isoleringen fortsatte nästan ända till våra tider. Mendez hänvisar till ett skallfynd i Iwo Eleru i Nigeria – 800 km från Mbo. Skallen från Iwo Eleru är bara 13 000 år gammal men uppvisar liknande ålderdomliga drag som kranierna från Djebel Irhoud i Marocko (140 000 år gamla) och Skhul-människornas skallar (115 000 år gamla; Havarti et al 2013). Både i Kamerun och Nigeria kunde alltså människor leva mycket länge isolerade i små grupper.

Hur många i Europa?

Utgår vi från denna hypotes, kan man göra en uppskattning om antalet Mauermänniskor i Europa. Vi skulle ha haft ett stort revir i norra Spanien där en grupp på kanske 200–500 individer levde genom hundratusentals år. I södra Europa skulle andra revir ha funnits i Italien och Grekland. Längre norrut skulle åter ha etablerats revir i södra England, åtminstone periodvis, Sommedalen i Frankrike och Elbe-Saale-regionen i Tyskland. Det gör 6 revir, där det i vart och ett skulle ha levt 200–500 individer. Det skulle betyda att sammanlagt levde 1 200–15 000 Mauermänniskor varje år under flera 100 000 år. Förmodligen kommer lämningar från ytterligare något revir efterhand att påträffas, så vi kan gissa att det kan ha levt 2 000–20 000 Mauermän i Europa. Grupperna skulle ha haft mycket begränsad kontakt med varandra.

Levanten är däremot ett betydligt mindre område än Europa. Där kunde Mauermänniskorna inte upprätthålla några buffertzoner mellan reviren. Grupperna hade därmed mera kontakt med sina grannar och kunde sannolikt också idka samarbete. Det skulle ha bidragit till att den materiella utvecklingen bland dem blev mera dynamisk, vilket även de israeliska arkeologernas fynd tyder på.

Just ett samarbete skulle ha stimulerat språkutvecklingen och gjort den mera dynamisk än på andra håll. Levantens Mauermänniskor skulle småningom ha ägt en större verbal uttrycksförmåga än Mauermänniskorna i Afrika och Europa. Därtill skulle de sannolikt också ha utvecklat det deontiska regelsystemet (beskrivs längre fram). De skulle m a o har varit de mest sofistikerade av alla grupper av H heidelbergensis!

Lucien Lévy-Bruhl

Homo ergaster, alltså den afrikanska H erectus, levde i grupper som kanske omfattade 50 individer (Gamble et al 2012) men kunde som sagt samlas till stormöten. H heidelbergensis tycks inte ha haft stormöten men verkar att ha haft ett mera avancerat religiöst liv – både i Bilzingsleben i Tyskland och Sima de los Huesos i nordöstra Spanien finns tecken på att någon form av människooffer. Bland skeletten i Simo de los Huesos påträffades en handyxa av acheul-typ men inga andra spår av verktyg eller verktygstillverkning (Carbonell & Mosquera 2006). Handyxan hade fällts ned i håligheten som ett slags offer. Vi kan ana att den heliga aspekten på handyxan hade börjat renodlas på Mauermannens tid för att sedan bli helt dominerande hos neandertalarna.

Lucien Lévy-Bruhl levde 1857-1939. Han var under hela sitt yrkesverksamma liv professor i modern filosofi vid universitetet i Paris, ofta kallat Sorbonne. Men han hann skriva ett antal filosofiska studier i antropologi som en del anser vara de bästa i sitt slag. Foto från franska Wikipedia av en okänd fotograf.

Tack vare språket skulle Mauermänniskornas sociala organisation ha utvecklats på ett annat sätt än hos erectinerna. Det finns en kvalitativ aspekt på denna utveckling som handlar om de sociala normerna. Dess evolution har kartlagts av studier av beteendet hos olika arter av apor, som forskarparet Sarah F Brosnan och Frans B M de Waal vid universitet i Atlanta i USA har ägnat sig åt sedan 2003. De har kommit till slutsatsen att en känsla för rättvisa utvecklades tidigt hos primater som grund för ett långvarigt samarbete (Brosnan & de Waal 2014). Australopitecinerna förde detta samarbete sannolikt allt längre. Redan före Homo erectus bands hominingrupperna samman av ett visst givande och tagande, som baserat på känslan av rättvisa ledde till förväntningen att en gengåva skulle motsvara gåvan, att gåvorna skulle balansera varandra. Från detta växte fram ett jämviktstänkande, som kom att dominera föreställningarna om hela tillvaron.

Det är mycket troligt att australopitecinerna fick i arv från schimpanserna en benägenhet att försvara sitt revir med våld. Hos H ergaster och H heidelbergensis skulle sedan känslan för rättvisa ha kunnat utvecklas till ett våldsmättat ”lika för lika”. Rimligtvis var det detta ”lika för lika” som bidrog till den långvariga isoleringen. Men förmodligen i övergången från Mauermänniskor till de moderna motsvarigheterna lärde man sig bl a att utväxla gåvor som ett sätt att dämpa lika för lika, men också att utkämpa krigiska konflikter och sedan avsluta sådana med någon form av fredsöverenskommelse (kanske först i det nubiska teknokomplexet).

Den första som från filosofiskt rationella utgångspunkter analyserade det tänkande, som utformats av känslan för rättvisa, var den franska filosofen Lucien Lévy-Bruhl (1857-1939). Hans verk blev på sin tid utsatta för en förödande kritik. Han försökte sticka hål på de anglosaxiska religionshistorikernas utpräglat rasistiska och koloniala tänkande, en kritik som de inte tålde. Vad värre, hans definition av vad som i senare socialantropologi kallas för participatorisk verklighetsuppfattning, innehöll ett latent avslöjande av kristendomens magiskt participatoriska verklighetsbild. I alla de under som Jesus uppges ha utfört liksom i dramat med hans död på korset blir vi delaktiga genom en magisk identifiering, identiskt med det tänkande som utmärker det s k primitiva tänkandet, även om det är något uppgraderat tack vare en viss inverkan från grekisk filosofi.

Antimoniskt tänkande

I dag bör vi kunna läsa Lévy-Bruhl lite mera balanserat. Visserligen är det i valet av terminologi mycket tydligt att han skrev under den västeuropeiska kolonialismens glansdagar. Men bortser man från det är hans filosofiska analys av människans äldre tänkande den förmodligen det mest sakliga och djupgående. Lévy-Bruhl menar att det ovan beskrivna gåvosystemet bildade en upplevelse av enhet hos de äldre människorna, där delarna delvis är utbytbara. Vad som i våra ögon ytterligare komplicerar detta tänkande är att det genomgående endast beskriver aspekter på fenomen och saknar följaktligen allmänna termer. Allt detta gör att slutsatserna i detta tänkande tenderar att bli motsägelsefulla, ett drag som de äldre människorna struntade i. Lévy-Bruhl använder termen prelogiskt om detta tänkande (Lévy-Bruhl 1985), men det är missvisande utan han borde ha talat om antinomiskt tänkande (antinomi från grekiska där anti=mot, nomi=lag). Ett påstående som ”det finns inte någon absolut sanning” är antinomiskt eftersom påståendet gör anspråk på att vara absolut sanning och alltså förnekar sig självt.

En engelsman som insåg det berättigade i Lévy-Bruhls kritik och metod var Robert Ranulph Marett (1866-1943). Han började som socialantropolog och religionshistoriker vid universitetet i Oxford men utvecklades till arkeolog. Som professor i arkeologi hade han den senare så framstående arkeologen Dorothy Garrod som elev. År 1914 gav han ut den lilla studien The Threshold of Religion (På religionens tröskel). Där införde han termen preanimism, alltså ett stadium före det som Lévy-Bruhl hade kartlagt.

Supernaturalism

Men även Marett var ett barn av sin tid. För de osynliga och magiska delarna av den helhet som Lévy-Bruhl hade påvisat använde han termen supernaturalism (övernaturlighet; Marett 1914). Det är en härledning från ett rationellt tänkande, som skiljer mellan handfast verklighet och undflyende (eller påhittad) öververklighet. I de äldre människornas tänkande fanns ingen sådan tudelning – även det osynliga upplevdes som handfast verkligt. Detta framgår av det i våra ögon märkliga förhållande att människorna började systematiskt begrava sina döda först när de börjat bli bofasta. Före det övergavs de döda kropparna enligt vår uppfattning upprörande lättvindigt, bara så där. Men det hade att göra med att dessa äldre människor inte bara trodde utan var bergfast övertygande om att de dödas andar följde med dem när de tvingades bryta upp. De döda fanns med i de levandes minnen och tankar. Man talade om dem som om de var närvarande. Och det kunde hända att någon också tyckte sig se dem. Att det var en projektion av en minnesbild, visste människorna inte förrän på 1700-talet.

Men det viktiga med Maretts nya uppslag var att han föreslog att begreppen tabu och mana ingick i de äldre människornas tankevärld (ibid). Det går att visa som etologer (djurpsykologer) som Konrad Lorenz gjort att fåglar som däggdjur undviker platser som gett dem obehagliga upplevelser, platserna var tabu. Det gör att det är sannolikt att även Mauermänniskorna hade föreställningar om tabu.

Två individer från pygméfolket Mbuti i Kongo tillsammans med en kaukasier. Det finns flera pygméfolk i centrala Afrika. Är den korta längden ett resultat av den isolering som befolkningen i Afrika tenderat att ha haft sedan Mauermänniskornas tid? Mbutimänniskorna dör i 25-årsåldern. Det har medfört att kvinnorna föder barn i mycket tidig ålder. Den likaledes tidiga dödligheten skulle vara orsaken till den korta längden; då livslängden är så kort måste människorna bli färdiga tidigare. Men stämmer det?

Men hur är det med mana? Termen kommer från Stilla havs-folkens föreställningsvärld, där det betyder kraft, effektivitet och makt (observera att Stilla havsfolken har en större andel av denisovernas DNA än något annat folk; mana-föreställningen kan vara ett arv från denisoverna). Men Marett hade en vidare uppfattning, som en ung, amerikansk socialantropolog från Universitet i Kalifornien vid Boulder, Chris Campbell, i dag beskriver på följande sätt: ”Det finns en kraft, en energi, en makt eller en potens som får saker att hända och gör världen sammanhängande, binder ihop tingen och bryter dem isär. Vad detta nu än är så fungerar det som väntat under förhållanden som är normala. Vardagliga händelser är inte associerade till det. Men det kan också fungera på ett oväntat och onormalt sätt. Där ger det upphov till emotioner eller känslor av att där finns ett icke-handlande, icke-mänskligt någonting, som är dunkelt uppfattad och svår att beskriva men som ligger under och omger allting"” (Campbell 2015; min översättning).

Det var denna kraft som Marett skulle ha menat med mana. Vi kan gissa – obs! bara gissa, inte bevisa – att Mauermänniskorna hade en uppfattning om kraften i världen som liknade den ovan beskrivna. Men efterhand började deras tankar kretsa kring månen. Kanske föreställde man sig att den styrande kraften utgick från månen (troligen manifesterade sig på jorden i bl a handyxorna). Hur som helst är det under Mauermannens senare tid som små statyetter med möjlig månassociation dyker upp.

Till tabu- och mana-föreställningarna, hur de nu såg ut för en halv miljon år sedan, hörde också ett system av regler. De sade vad en människa inte fick göra och vad hon borde göra. Detta regeltänkande går tillbaka till början på det gruppliv som tidigt utmärkte apor och primater. Mauermänniskorna skulle ha klätt detta normsystem i ord. Det är, lite olika i olika kulturer, en av grundpelarna för människans sociala verklighet. Som den norska filosofen och sociologen Jon Elster har visat i sin bok Exploring social behavior (Att undersöka socialt beteende; 2015) är det just detta sociala normsystem som än i dag styr våra liv i avgörande avseenden.

Det intressanta är att filosofin upptäckte detta normsystem före sociologin. Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright systematiserade det till deontisk logik. von Wright skrev: De ”deontiska modaliteterna eller börats modaliteter” ”är sådana begrepp som det obligatoriska (det man bör göra), det tillåtna (det man får göra), och det förbjudna (det man inte får göra)” (von Wright 1964; Lennart Åqvists översättning).

1900-talets olika modernistiska konstnärskollektiv i Europa gick ofta in för att bryta så många normer som möjligt. Men enligt de memoarer en del av dessa socialt experimenterande konstnärer sedan skrev uppträdde efter detta systematiska normbrytande ofta långvariga depressioner. Dessa erfarenheter skulle tyda på att de deontiska normerna är biologiskt förankrade. Att följa ett system av normer, i praktiken vilket som helst, ger en känsla av mening.

De deontiska normsystemen i olika kulturer har hittills inte undersökts – i motsats till ett samhälles lagar är de deontiska normerna inte nedskrivna, vilket gör undersökningar svåra. Men regler är nödvändiga för individer som lever i grupper, varför det, som sagt, är troligt att har sin rot i evolutionen långt före de högre aporna växte fram. Men med början hos sena Homo erectus så skulle hos Mauermänniskorna det hänt som i fråga om språket: Själva anlagen är genetiskt styrda, normernas innehåll liksom språkets utformning är genetiskt obundet och kan variera allt efter miljöns krav. Men för att vara människa måste vi tala ett språk och följa ett system av normer.

Mycket talar alltså för att Mauermannen språkligt, symboliskt och normativt lade grunden för den utveckling som sedan kom att utmärka de moderna människorna.

Tre olika traditioner

De nomadiserande jägarna/samlarna tenderade att överge sina döda bara så där. Men vissa undantag gjordes. Ett sådant påträffades i Ain Qassija i omedelbar närhet till den nuvarande Azraq-oasen i östra Jordanien. Området var en träskmark för 19 000 år sedan. Fyndet bestod av skelettet av en man, som i livet hade varit 161 cm lång, vägt omkring 62 kg och av de hårt slitna kindtänderna att döma hade varit god bit över 30 år. Efter det han avlidit hade han lämnats på den vattendränkta marken ihopbunden så att han befann i sittande ställning. Han tycks inte ha sänkts ned i en grop utan lämnats just sittande på den vattendränkta markytan. Därvid kom hans kropp att ganska snart falla ihop för att till slut bilda en horisontal benhög som sedan hade övertäckts av vattnet och bäddats i dy. Att man lämnade honom sittande kan tolkas som en hedersbevisning. Även gravettienkulturens gravfält på olika håll i Europa var avsedda för personer som varit speciellt hedrade under sitt liv. Teckning efter Richter et al 2010.

Det verkar alltså möjligt att Mauermänniskorna i Europa utvecklade en räcka föreställningar om månen. En liknande utveckling tycks ha skett i Afrika, vilket framgår att även i Blombosgrottan har påträffats det solfjädersmotiv, som omtalades i förra kapitlet. Men hur mycket skilde sig den afrikanska utvecklingen från den i Europa? De två tidigare nämnda antropomorfa statyetterna, Venus från Tantan och Venus från Berekhat Ram, skulle också handla om månen. Religionshistoriker skulle kanske tala om månkult, men det är enligt min mening ännu inte adekvat. Venus från Tantan och hennes syster från Berekhat Ram kan i viss mån ha använts som kultföremål, kanske så att man med handen strök på dem för att ta del av deras tillskrivna inneboende kraft, som troligen troddes vara fruktbarhet (att Venus från Tantan sannolikt en gång var rödmålad pekar i den riktningen). Men man kan också fråga sig om statyetterna inte också användes som vad vi skulle kalla för medier. De små föremålen användes till att kontakta den nattliga kraften, synlig i månen. Genom att koncentrera sig på föremålen och ställa frågor till dem, trodde medicinmän att de fick svar av måndamen. Statyetterna skulle ha varit hjälpmedel vid utövandet av en tidig spådomskonst, som med en fackterm också kallas mantik.

Sammansmältningens värde

En intressant fråga i sammanhanget är om de människor av denisovernas antropologiska typ hade kännedom om den tankevärld som utvecklats kring den tidiga mantiken i Afrika (det måste ha funnits en föreställning om individuella öden för att spådomar skulle vara meningsfulla). De tyska Mauermänniskornas möjliga samlingsplats i Bilzingsleben i Tyskland, skulle, som vi sett, ha byggts upp kring föreställningar om månen, men inga fynd pekar på utövandet av spådomskonst. Om denna kunskap inte fanns bland Mauermänniskorna i Europa, förelåg den troligen inte heller bland neandertalarna.

Allt detta pekar på att Mauermänniskorna, Neandertalarna och Denisoverna utvecklade på sina olika håll tre lite divergerande kulturtraditioner. Det skulle ha funnits en mauersk afrikansk tradition, som blev den moderna människans. I Europa tog neandertalarna över och utvecklade bl a Mauermänniskornas föreställningar om himlen (som troddes manifesterad först som elefant, sedan som mammut) och kult av månen. I Asien växte hos denisoverna fram en asiatisk tradition, som verkar ha haft en skapelsegudinna i centrum. I Europa tog de moderna invandrarna över delar av neandertalarnas tradition, inte minst himmelsföreställningarna och månkulten, men höll fast vid sin afrikanska ödestro.

Just sammansmältningen av de äldre kulturtraditionerna var sannolikt upphovet till gravettienkulturens märkliga kulturblomstring, bl a sådan den tog sig uttryck i de fantastiska grottmålningarna. Korspollinering av idéer är det normala för den kulturella utvecklingen. Genom att ignorera Mauermänniskornas tidiga, i och för sig ganska naiva kultur har paleoantropologerna lyckats hitta på en lång rad vetenskapligt tvivelaktiga idéer om utvecklingen som att en mutation skulle ha legat bakom gravettienkulturen. Det intressanta är att om en paleoantropolog ignorerar den långa och långsamma utvecklingen hos den sociala organisationen och med den sammanhängande kulturella evolutionen finns stor risk för nya pinsamma felslut.

Läs nästa kapitel om Heideöbergensarnas kulturarv
Till historiemenyn.

Källor till detta kapitel:

Brosnan & van de Waal 2014; Sarah F. Brosnan and Frans B. M. de Waal: Evolution of responses to (un)fairness. Science, 17 October 2014, Vol 346 Issue 6207.
Carbonell & Mosquera 2006: Eudald Carbonell and Marina Mosquera: The emergence of a symbolic behaviour: the sepulchral pit of Sima de los Huesos, Sierra de Atapuerca, Burgos, Spain. Comptes Rendus Palevol Volume 5, Issues 1-2, January-February 2006.
Campbell 2015: Chris Campbell: RR Marett's ”Pre-Animistic Religion”. http://genealogyreligion.net/rr-maretts-pre-animistic-religion
Dunbar 1993: R. I. M. Dunbar: Coevolution of neocortical size, group size and language in humans. Behavioral and Brain Sciences 16 (4): 681-735.
Dunbar 1996: Robin Dunbar: Grooming, Gossip and the Evolution of Language. Faber and Faber
Faisal et al 2010: Aldo Faisal, Dietrich Stout, Jan Apel, Bruce Bradley: The Manipulative Complexity of Lower Paleolithic Stone Toolmaking. PLoS ONE, 1 November 2010, Vol. 5, Issue 11.
Gamble et al 2014: Clive Gamble, John Gowlett and Robin Dunbar: Thinking Big - How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind. Thames & Hudson.
Hawks et al 2000: John Hawks, Keith Hunley, Sang-Hee Lee, and Milford Wolpoff: Population Bottlenecks and Pleistocene Human Evolution. Mol. Biol. Evol. 17(1):2-22. 2000.
Lévy-Bruhl 1985: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910:Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Marett 1914; R. R. Marett: The threshold of religion. Methuen & co.
Mendez et al 2013: Fernando L. Mendez, Thomas Krahn, Bonnie Schrack, Astrid-Maria Krahn, Krishna R. Veeramah, August E. Woerner, Forka Leypey, Mathew Fomine, Neil Bradman, Mark G. Thomas, Tatiana M. Karafet, and Michael F. Hammer: An African American Paternal Lineage Adds an Extremely Ancient Root to the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. The American Journal of Human Genetics 92, 454-459, March 7, 2013. http://dx.doi.org/10.1016/j.ajhg.2013.02.002.
Miyagawa et al 2013: Shigeru Miyagawa, Robert C. Berwick and Kazuo Okanoya: The emergence of hierarchical structure in human laguage. Frontiers in psychology, February 2013, Vol 4.
Preston et al 2015: Catherine Preston, Benjamin J. Kuper-Smith & H. Henrik Ehrsson: Owning the body in the mirror: The effect of visual perspective and mirror view on the full-body illusion. Nature, Scientific Reports | 5:18345 | DOI: 10.1038/srep18345.
Pontzer 2019: Herman Pontzer: Spring för livet. Framtid & Forskning nr 7 (2019). Översatt till svenska av Per Snaprud.
Richter et al 2010: T. Richter, Jay T. Stock, L. Maher and C. Hebron: An Early Epipalaeolithic sitting burial from the Azraq Oasis, Jordan. Antiquity, Nr 84 (2010): 321-334.
Rodrígues-Vidal et al 2014 Joaquín Rodríguez-Vidal, Francesco d'Errico, Francisco Giles Pacheco, Ruth Blasco, Richard P. Jennings, Alain Queffelec, Geraldine Finlayson, Darren A. Fa, Jordi Rosell, José María Gutiérrez López, José S. Carrión, Juan José Negro, Stewart Finlayson, Luís M. Céres, Marco A. Bernal, Santiago Fernández Jiménez, and Clive Finlayson: A rock engraving made by Neanderthals in Gibraltar. PNAS 2014, vol. 111, no. 37.
Sankararaman et al 2016: Sriram Sankararaman, Swapan Mallick, Nick Patterson, and David Reich: The Combined Landscape of Denisovan and Neanderthal Ancestry in Present-Day Humans. Current Biology (2016), http://dx.doi.org/10.1016/j.cub.2016.03.037
Smithsonian 2018: Smithsonian National Museum of Natural History: Olorgesailie: Life and Times of the Handaxe Makers. http://humanorigins.si.edu/research/olorgesailie-kenya.
Stringer 2012: Chris Stringer: Lone Survivors: How We Came to Be the Only Humans on Earth. Times Books.
Schutz & Dunbar 2010: Susanne Shultz and Robin Dunbar: Encephalization is not a universal macroevolutionary phenomenon in mammals but is associated with sociality. PNAS, December 14, 2010, vol. 107, no. 50.
Wilkins et al 2012: Jayne Wilkins, Benjamin J. Schoville, Kyle S. Brown, Michael Chazan: Evidence for Early Hafted Hunting Technology. Science 16 November 2012, Vol 338.
von Wright 1964: Georg Henrik von Wright: Deontisk logik, introduktionen i översättning av Lennart Åqvist ingår som ett kapitel i Konrad Marc-Wogaus arbete Filosofin genom tiderna: 1900-talet. Bonniers.

Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 20-08-10.

Sänd en kommentar till essän!