Den första människan med talets gåva

istorien om upptäckten och utforskandet av Homo heidelbergensis börjar i ett sandtag. Artonhundratalets snabba urbanisering krävde mycket byggnadsmaterial. Under det seklet och långt in på 1900-talet grävdes det så djupt i sand- och grustagen samt stenbrotten i bl a Tyskland att man kom ner i lager, där fossil från flera hundra tusen år tillbaka låg bevarade. Den tidiga mest kända skallen av en neandertalare hittades sålunda 1857 i Neanderdalen strax öster om Düsseldorf av en arbetare i ett stenbrott. Detsamma gällde för det s k Taungbarnet, den första Australopithecus africanus, som år 1924 sprängdes loss av arbetare i ett stenbrott i Taung i Sydafrika. Så grävarna i de stora groparna var i regeln de tidiga upptäckarna.

Men samtidigt hade det vuxit fram en insikt om geologins och den biologiska utvecklingens långa tidsspann. I slutet på 1800-talet fanns det redan i många universitet paleontologer, specialiserade på växternas och djurens evolution. Annars var det ofta anatomer som var paleontologiskt intresserade som tog hand om fossilen, som anatomen Raymond Dart, som undersökte och beskrev Taungbarnet. De undersökte gärna alla de fossil, som groparnas grävare förmedlade till dem.

Vad gäller Homo heidelbergensis, som vi i fortsättningen också kallar heidelbergensare, handlar det om en stor sandgrop i Tyskland. Den bar namnet Grafenrein. Den låg i norra utkanten av byn Mauer, som i sin tur befann sig 10 km sydost om staden Heidelberg i den tyska delstaten Baden-Württemberg. Djupt nere i den stora gropen arbetade tre män den 21 oktober 1907. De stötte på en stor sten som de med gemensamma krafter vräkte åt sidan. Där under låg någonting. En av arbetarna, Daniel Hartmann, lyfte det med sin spade. Det visade sig vara en människoliknande käke. Den var påfallande kraftig och hade nästan alla tänder bevarade. Den saknade dock haka.

Mauerkäken hittades år 1907 i sandtaget Grafenrain i närheten av byn Mauer på ett djup av 27 meter i en äldre fåra av floden Neckar. Sandlagret är fyllt med fossiliserade lämningar från däggdjur, som alla kan relateras till en varm period för 600 000 år sedan. Foto från Internet.

Daniel Hartmann kallades av invånarna i Mauer också för ”Sanddaniel”. På kvällen samma dag han gjorde fyndet av käken gick han till krogen i Mauer och skröt med att han hade hittat ”Adam”. Han hade, när docenten i paleontologi vid universitetet i Heidelberg, Otto Schötensack (1850-1912), tidigare besökte sandgropen och pratade med männen, lärt sig något om de stora tidsspannen, men kopplade ihop den kunskapen med vad han inhämtat från Bibeln.

Fyndet var nämligen inte någon överraskning för Daniel och de andra. Sandtaget, som ägdes av en herr Rösch, var känt för att vara fossilförande. Vid Schötensacks besök hade gjorts en överenskommelse, som gick ut på att männen skulle sända docenten alla fossil som de grävt fram.

Hartmann och hans arbetskamrater insåg att deras fynd var sensationellt. De tillkallade herr Rösch och tillsammans med honom satte de upp ett fyndprotokoll, som de undertecknade. Herr Rösch såg till att det skedde inför notarius publicus. ”Därmed var upptäcktens autenticitet höjd över allt tvivel och även samtidens argaste antievolutionister måste tiga eller söka sin tillflykt i förklaringen att käken hade tillhört en apa,” konstaterade Björn Kurtén i sin första bok om människans historia (Kurtén 1963).

Lokalpatrioten Schötensack

Otto Schötensack (1850-1912) började sitt yrkesliv som affärsman. Detta liv kulminerade i och med att han blev delägare i en kemisk fabrik år 1877. Men han fick besvär med andningen och tvingade sluta som affärsman. Trettiotre år gammal skrev han in sig vid universitetet i Freiburg, tre år senare avlade han en examen. Han började småningom alltmer intresserade sig för paleontologi och doktorerade vid universitetet i Heidelberg med en avhandling om Europas djurvärld under neolitikum. Först efter det han publicerat sin skrift om Homo heidelbergensis blev han utnämnd till professor vid universitetet i Heidelberg. Bilden visar Schötensack året innan han började sina akademiska studier. Foto från franska Wikipedia.

Men detta intyg sändes käken till Schötensack. Liksom han gjort med de andra fynden som nått honom undersökte han käken. Han fann den så pass intressant att han visade den för universitets professor i anatomi. Denne kunde fastslå att den tillhört en utdöd art av människa. Det var sensationellt. Ett år senare publicerade Schötensack en liten bok, där han beskrev fyndet och döpte det som tillhörande arten Homo heidelbergensis. Han karaktäriserade korrekt fyndet som varande från en preneandertaloid (Schötensack 1908), alltså en människa som levde före neandertalarna. Vad det innebar kunde han givetvis inte förklara, men frånvaron av förklaring skulle ställa till det. Personligen blev skriften emellertid en framgång för Schötensack: Han blev utnämnd till professor i förhistoria vid universitetet i Heidelberg.

Schötensack kunde ha använt fyndplatsen, byn Mauer, som utgångspunkt för namngivningen, men han var en lokalpatriotisk herre och ville hedra sin hemstad. Det har komplicerat det vetenskapliga livet för denna antropologiska typ. Det har till en del att göra med nazisternas framfart under 1930- och -40-talen. Tyvärr visade det sig att heidelbergarna, alltså stadens invånare, var entusiastiska anhängare av nationalsocialismen. De fullföljde nitiskt alla påbud från den nazistiska ledningen, särskilt i fråga om judarna. Stadens alla invånare med semitiskt bakgrund sändes utan undantag till de beryktade dödslägren. Stadsnamnet Heidelberg fick efter andra världskriget en mycket dålig klang bland alla som känt till vad som där inträffat. Det har spillt över på det paleoantropologiska artnamnet ”Homo heidelbergensis”. Både tyska och israeliska forskare undviker det och talar i stället om ”Homo erectus”.

Artnamnet ”Homo heidelbergensis” var därtill belastat av tidens ideologier, som vi strax ska se. Det borde därför ändras till t ex Homo maueriensis. Många forskare talar ofta hellre om Mauerkäken än H heidelbergensis (Jordan 1999). Den franska arkeologen Marie-Antoinette de Lumley, som med sin man Henry grävde ut en lägerplats, som en grupp av H heidelbergensis använde mitt i dagens Nice för cirka en halv miljon år sedan, nämnde inte heller det namnet i sitt föredrag på seminariet i Björkborns herrgård i Karlskoga 1978 (Königsson 1980). Hon föreslog att namnet Anteneandertalare (Före neandertalarna) ska tas i bruk i stället (de Lumley 1978). I denna anda kommer jag i denna essä att tillämpa beteckningarna mauermannen och heidelbergensaren som synonymer till H heidelbergensis.

Åldern fastställd till slut

För att återgå till själva historien om mauermannens upptäckt så var det vetenskapligt sett ett ganska allvarligt problem att ingen visste mauerkäkens exakta ålder. Andra fossilfynd från sandtaget som en käke av den utdöda elefantarten Elephas antiquus pekade på en hög ålder, men hur hög var inte fastställd. Men många gissade ändå på ungefär en halv miljon år.

Det skulle dröja till år 2010, alltså i över 100 år, innan en exakt datering av mauerkäken kom. Det året publicerade en grupp av tyska och franska forskare resultatet av sin undersökning av käken i den amerikanska vetenskapstidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). En arbetsgrupp under ledning av geoarkeologen Günther Wagner från universitetet i Heidelberg hade studerat fyndplatsen, andra fossil därifrån, själva käken och inte minst dess tänder. De kunde fastställa att käken hade tillhört en man i åldern 20-30 år. Han hade levt för cirka 609 000 år sedan under en kort mellanistid, en interstadial i en mycket lång istid som kallas Cromer (Wagner et al 2010). Han var alltså anmärkningsvärt gammal.

En del läsare reagerar förmodligen på dateringen: hela 600 000 år! Om vi antar att en mänsklig generation omfattar 25 år skulle en tidpunkt för 600 000 år tillbaka innebära att inte mindre än 25 000 släktled har levt sedan dess fram till nu. Om man jämför med antalet generationer som existerat sedan vår tideräknings början, alltså i ungefär 2 000 år, blir det ”bara” 80 släktled. Så skillnaden är dramatisk. Mera praktiskt innebär den att den dåvarande naturen och miljön i flera avseenden var annorlunda än nu. Vidare betyder det att de arkeologiska fynden är få, oftast fragmentariska och svåra att tolka. Det har också uppstått strid om tolkningen av vissa av fynden från heidelbergensarens tid.

Käkfyndet i Mauer kom snart att få sällskap av de fossila lämningarna av äldre människor från Ehringsdorf i närheten av Weimar i Tyskland. Med början redan år 1908 och fram till 1925 gjordes fortgående fynd i ett lager med kalksten i ett stenbrott utmed floden Ilm, 2,5 km från Weimar. De mest fullständiga fossilen bestod av bitarna till en hjärnskål och en underkäke, båda tillhörande en vuxen, samt underkäken, bålen och underarmen till ett barn. Hjärnskålen hittades tillsammans med ben av elefant, noshörning, häst och vild boskap. Djuren hade lockats till Ehringsdorf och följdes av människorna med vegetationens utbredningen under en föga förstådd interglacial. Den återspeglas i de grönländska borrkärnorna under beteckningen ”MIS 7”. Den pågick för 248 000–206 000 år tillbaka (Bennike et al 2018). Enligt Encyclopaedia Britannica (notisen uppdaterad 20/7 1998) påminner Ehringsdorf-fossilen om neandertalarnas kvarlämningar men med en del äldre inslag.

Men ingen av dessa tyska fynd tycktes bekräfta en tanke som funnits i luften på 1800- och första halvan av 1900-talet i Europa, nämligen idén att den varelse som var början till dagens människa även skulle ha levt i vår världsdel. I fåfängan över den egna hjärnans kapacitet, bevisad i form av Europas överlägsenhet i fråga om teknik och vetenskap, trodde man då också att människan först utvecklat en stor hjärna och sedan lärt sig gå på två ben (det visade sig ju sedan att det förhöll sig tvärtom).

Piltdownfalsariet

Redan samma år som Schötensack publicerade sin lilla skrift skrev den engelska amatörarkeologen Charles Dawson (1864–1916) till chefen för den geologiska avdelningen vid det naturhistoriska museet i London, Arthur Smith Woodward (1864–1944), att han var ett fynd på spåren som skulle överträffa Mauerkäken (De Groote 2016). Sedan sommaren 1912 grävde Dawson och Woodward i ett sandtag vid Piltdown i Sussex i södra England (Stringer 2003). Där hittade de brunfärgade benbitar och en brunfärgad käke vid sidan om djurben och primitiva stenverktyg. I slutet av december samma år kungjorde de två vid ett välbesökt sammanträde i det Geologiska sällskapet i London att de hittat fossil från en utdöd människoart (ibid). Den döpte de till Eoanthropus dawsoni (Dawsons gryningsmänniska). Smith Woodward lyckades pussla ihop bitarna som visade ett huvud med en modern skalle men med en underkäke liknande en apas (ibid). Det stämde överens med förväntningarna.

Arthur Smith Woodwards byggde sina förväntningar på någonting som kallades ortogenes. Många paleontologer hade på denna tid övergett Darwins idé om det naturliga urvalet utan ansåg i stället att växter som djur hade en inneboende benägenhet att utvecklas mot ett mål, ofta den form de har i dag. Smith Woodward trodde att en stor hjärna hade kommit först, sedan resten i människans utveckling mot målet, som var just dagens europé. Ortogenes i denna form var strängt taget inte vetenskap utan ett tänkande nära metafysiken, ett drag som återkommit gång på gång i tolkningarna av människans evolutionshistoria.

”Vetenskaplig rasism”

Det fanns från början många som ställde sig skeptiska till fyndet av Piltdownmannen, som det kallades. Men läkaren Arthur Keith (1866–1955), som fått något av ställning av påve i det engelska paleontologiska världen som president i Royal Anthropological Institute, trodde på Piltdownmannen som ett äkta fossil. Keith var nämligen vad engelska vetenskapshistoriker kallar ”vetenskaplig rasist”. Han ansåg och uppenbarligen väldigt många med honom, också i Sverige, att raserna på jorden inte mådde bra av att blandas, vilket framgick av exempel från både växt- och djurriket. Om det förhöll sig så att den kaukasoida människorasen utvecklats i Europa fanns det ingen orsak till att den skulle beblanda sig med andra raser.

Den här ”vetenskaplig rasismen” hade den största respekt för Hitler som evolutionär tänkare (engelska Wikipedia, uppslagsordet Sientific racism, uppdaterad 2018-12-02). Den kom att bidra till att dölja de tyska dödslägren tills det inte mera gick när de började befrias av först sovjetryska sedan också av amerikanska trupper vintern och våren 1945.

Nytt intresse i Östtyskland

När sovjetryssarna tog över sin ockupationszon i östra Tyskland inrättade man där en kommunistisk stat av sovjetryska typ. Detta statsystem utnyttjade ganska snart de möjligheter till ökad prestige som intressanta fornfynd gav. Det är troligt att det var det kommunistiska partiet i Östtyskland som låg bakom att heidelbergensarna blev föremål för ett nytt intresse i Östtyskland på 1970- och 80-talen. Men i praktiken var det professorn i arkeologi vid universitetet i Jena, Volker Töpfer (1908-1989), som uppmuntrade sina elever att söka efter hennes lämningar.

Det ledde efterhand till att spår av henne upptäcktes på inte mindre än 14 platser i Östtyskland. Ett tag var de mest uppmärksammade fynden de som gjorts i Bilzingsleben i Thüringen, men numera står det dock strid om dem. I stället har en brunkolsgruva i Schöningen i Helmstedt i Nedre Saxen blivit föremål för stort intresse på grund av de 330 000 år gamla spjut som hittats där.

Småningom har på andra håll i Europa som Spanien (Atapuerca), Frankrike (Sommedalen), England (bl a Boxgrove och Happisburgh), Italien (flera platser mitt på halvön) och Grekland (från Halkidiki i norr till Peloponnesos i söder) gjorts nya fynd av heidelbergensaren.

Därtill har i dagens Israel grävts fram omfattande lämningar av henne med en ålder av hela 780 000 år. Sedan en tid tillbaka har allt fler paleoantropologer började inse att hon var ett avgörande utvecklingssteg mellan Homo erectus (1,9-0,8 miljoner år) och den moderna människan, Homo sapiens (från för cirka 300 000 år sedan och framåt).

Som vi strax ska se är enigheten inte total. Det har som vi har sett sannolikt att göra med de olika rasistiska ideologierna som dominerande i Europa fr o m 1800-talet fram till andra världskrigets slut. Kommunisterna räknade dessa ideologier till den borgerliga kulturen och menade sig kunna tänka mera avancerat. Den kommunistregim, som sovjetryssarna installerade i sin ockupationszon i Tyskland efter andra världskriget, använde mauerkäken för sina ändamål. Käkens upptäckare, Daniel Hartmann (1854-1952), gjordes till en arbetets hjälte av de kommunistiska ledarna i byn Mauer redan 1948. Han erhöll titeln hedersmedborgare i Mauer, en byst avtäcktes av honom och en gata fick namn efter honom. Så sent som 1977 restes en sten med en minnesplakett beskrivande fyndet av mauerkäken.

Man kan undra över i vilken utsträckning det kommunistiska intresset för H heidelbergensis har lett till en motreaktion. Den omfattande komplikationen kring heidelbergensarna har troligen fått en del forskare att hävda att den antropologiska typen H heidelbergensis är att betrakta som en konstruktion. De påstår att vi borde tala om sena Homo erectus och tidiga Homo sapiens, inte om H heidelbergensis. Fynden av henne uppvisar just en blandning av drag från de båda nämnda antropologiska typerna.

Steinheimkvinnan

Kraniet från Steinheim i Tyskland. Kvinnan som skallen tillhört levde någon gång i slutet av den långa Holstein interglacialen för cirka 360 000 år sedan. Hon hade ett ansikte som en modern människa i allt väsentlig. Bara i bakhuvudet går det att se likheter med en neadertalskalle (Johanson & Edgar 1996). Men hjärnvolymen var på bara cirka 1 100 cm³. Skadan på ansiktets vänstra sida har uppstått långt efter döden, troligen genom ett tryck från marklager ovanför. Foto från Internet.

Men hoppar vi tillbaka till mellankrigstiden så kom år 1933 ett nytt fynd, åter i ett grustag och än en gång i Tyskland. Det låg i Steinheim an der Murr i Baden-Württemberg i mittersta delen av landet. Det var känt att det innehöll fossil, men nu hade grävandet därför överlåtits till arkeologer. En av dem, Karl Sigrist, arbetade där när Steinheimskallen framträdde i en sandvägg. Ryktet om fyndet spreds snabbt och flera dåvarande framstående arkeologer inspekterade och beundrade det där det stack ut ur sandväggen.

Kraniet är troligen omkring 365 000 år gammalt (Czarnetski et al 2003). Det hade tillhört en kvinna med ålder av cirka 25 år. Det hade en hjärnvolym på cirka 1 100 cm³ (Prossinger et al 2003). Intressant är att hon led av en godartad hjärntumör, som lämnade spår på inre sidan av skallen. Sjukdomen hade börjat många år före hennes frånfälle, men om det var den, som förde henne till graven, har ingen som undersökt skallen vågat säga (Czarnetski et al 2003).

Åldern på fyndet, 365 000 år, betyder att Steinheimkvinnan levde under den ovanligt varma Holstein-interglacialen, som var flera grader varmare än den mellanistid vi i dag upplever. Så mycket inlandsis smälte att Danmark och de låglänta delarna av norra Tyskland blev översvämmade med följd att Nordsjön och Östersjön kom att bilda ett sammanhängande hav, döpt till Holsteinsjön.

Alla fynden av heidelbergensare i Tyskland liksom i Frankrike och England kommer från interglacialer. Oftast tycks mauermänniskorna ha vandrat norr ut från Spanien, södra Frankrike och kanske Italien. Men när det gäller Steinheimkvinnan skulle hon ha förflyttat sig från Balkan eller Grekland, ty fynden av djurlämningar i anslutning till hennes lämningar tyder just på att också djuren kommit därifrån. Detta framhålls av Wighart von Königswald (Königswald 2010). Han är brorson till den berömda arkeologen Gustav Heinrich Ralph von Königswald (1902-1982). Denne gjorde många fynd i Indonesien på 1930-talet, bl a det första skallfyndet av Homo erectus utanför Afrika, men under en utflykt till Hongkong hittade han i ett apotek mycket stora tänder som senare kunde fastställas ha tillhört jätteapan Gigantopithecus.

Kraniet från Swanscombe består av hättan och bakhuvudet. De hittades i tre bitar i tre olika omgångar. De två första 1935-36 och den tredje 1955. Det kom troligen också från en kvinna som levde under Holstein interglacialen. Foto från Internet.

För att återgå till Europa så gjordes 1935 gjordes ett nytt fynd, men denna gång i Swanscombe i Sussex i södra England. Det bestod av en bit till en mänsklig skalle. Ytterligare ett fragment hittades följande år. Ett tredje stycke kom fram så sent som 1955. Det var en tandläkare med intresse för förhistoria Alvan T Marston (1889–1971) som undersökte sandtaget i Swanscombe i sökan efter handyxor smidda i sten. Till sin förvåning stötte han på en benbit som han omedelbart kände igen som bakdelen av en mänsklig skalle. Han försökte få hjälp för att säkra utgrävningarna, men intresset var lågt i London. Följande år återkom han, varvid han påträffade ytterligare ett fragment. Vid utgrävningar i sandtaget år 1955 hittade Bertram and John Wymer det tredje stycket.

Skallen från Swanscombe är 400 000 år gammal – även den från Holstein interglacialen – och kommer ävenledes från en kvinna. Hon skulle ha haft en hjärnvolym på 1 275 cm³. Det bevarade bakhuvudet påminner om Steinheimkraniet. I Swanscombe har också påträffats elegant smidda päronformade handyxor av Acheultyp. Allt pekar att hon var en heidelbergensare liksom Steinheimkvinnan.

Förfalskningen avslöjad

Alla dessa fynd i Europa under mellankrigstiden tycktes bekräfta hypotesen om den kaukasoida rasens uppkomst i Europa. Arthur Keith avvisade därför alla upptäckter utanför Europa som ointressanta. På grund av hans inflytande kom paleoantropologins vetenskapliga utveckling att stampa på stället i över 40 år! Ty år 1947 avslöjades Piltdownmannen som ett fusk. Skallen från en medeltida människa hade målats brun och lagts ner i sandtaget och käken var från en orangutang från Borneo (De Groote 2016).

Avslöjandet av Piltdownfalsariet bidrog till ett sammanbrott för den rasistiska hypotesen om den kaukasoida rasen vuxit fram i Europa. I stället ökade intresset för fynd utanför Europa. Först på 1950-talet började arkeologerna göra upptäckter med anknytning till heidelbergensare: Tighénif, Algeriet (flera käkar, den första påträffad 1954), Petralona, Grekland (kraniefynd, 1960), Vértesszöllös, Ungern (hjärnskål, 1964), Arago 21, Frankrike (svårt skadad skalle, 1971) m fl.

Att tala om sena H erectus vid en tidpunkt för ungefär en halv miljon år sedan är emellertid förvirrande. Flera studier av israeliska paleoantropologer tyder på att två vågor av utvandring från Afrika av H erectus gick genom Levanten. Den ena inträffade för cirka 1,9 miljoner år sedan. Verktygen som användes av dessa migranter var enkla och Olduwan-liknande (Olduwan = tidig stensmidesteknik) och de skaffade sig kött från djur som de själva inte dödat – de var asätare (Zaidner et al 2010, Yeshurun et al 2011). Det skulle ha varit erectiner från denna våg som småningom hittade till Dmanisi i Georgien och även till Europa (Michel et al 2917).

Nästa grupp som fann vägen till Negevöknen och Levanten anlände ungefär en halv miljon år senare, alltså för 1,4 miljoner år tillbaka. Då var stenverktygen av tveklöst Acheultyp (Acheul = nästa steg i stensmidet) och de påträffade benen från djur tydde på att de fällts av mänskliga jägare (ibid). Det kan ha varit dessa utvandrare som fann vägen till Spanien, men också i sin tur vidare över Asien.

Homo heidelbergensis, som hon presenteras på Smithsonian National Museum of Natural History i New York. Frågan är om det är den afrikanska typen som avbildas. Skulle den europeiska varianten ha haft betydligt ljusare hy? Ingen vet. Konstnär är John Gurche. Photo 2012-05-17 by Tim Evanson, licensed under CC BY-SA 2.0.

Dessa två vågor handlade om tidiga respektive sena Homo erectus. Det är den korrekta historiska beskrivningen, som inte är ideologisk eller politisk.

En tredje våg, som nådde Levanten någon gång för 800 000 år sedan och vars lämningar kunnat studeras i grottan Gesher Benot Ya'aqov (Döttrarnas till Jakob bro) i dagens norra Israel, var inte längre erectiner utan heidelbergensare. Men de israeliska paleoantropologerna talar konsekvent om sena Homo erectus. Av förståeliga skäl försöker de undvika det tyska namnet Homo heidelbergensis. Det är dock olyckligt. Ty samtidigt tvingas israelerna att bortse från de förändringar i de mänskliga talorganen som skett hos heidelbergensarna – just dessa förändringar som skiljer henne från H erectus.

Läs nästa kapitel om de andra antropologiska typer som levde jämsides med mauermannen.
Till historiemenyn.

Källor till detta kapitel:

Arsuaga et al 2015: Juan Luis Arsuaga, José-Miguel Carretero, Carlos Lorenzo, Asier Gómez-Olivencia, Laura Rodríguez, Rebeca García-González, Alejandro Bonmatí, Rolf M. Quam, Adrián Pablos, Ana Pantoja-Pérez, Ignacio Martínez, Arantza Aranburu, Ana Gracia-Téllez, Eva Poza-Rey, Nohemi Sala, Almudena Alcázar de Velasco, Gloria Cuenca-Bescós, José María Bermúdez de Castro, Nuria García, and Eudald Carbonell: Postcranial morphology of the middle Pleistocene humans from Sima de los Huesos, Spain. PNAS, September 15, 2015, vol. 112, no. 37.
Agustí & Antón 2005: Jordi Agustí and Mauricio Antón: Mammoths, Sabertooths, and Hominids: 65 Million Years of Mammalian Evolution. Columbia University Press
Bennike et al 2018: Ole Bennike, Lars Hedenäs, Kirsty High, Joakim S. Korshøj, Geoffrey Lemdahl, Kirsty Penkman, Richard C. Preece, Knud Rosenlund and Finn A. Viehberg: New interglacial deposits from Copenhagen, Denmark: marine Isotope Stage 7. Boreas, 10/9 2018.
Czarnetski et al 2003: Alfred Czarnetzki, Erwin Schwaderer, and Carsten M Pusch: Fossil record of meningioma. The Lancet, Vol 362, August 2, 2003.
De Groote 2016: Isabelle De Groote: Solving the Piltdown Man crime: how we worked out there was only one forger. The Conservation, August 10, 2016. (https://theconversation.com/solving-the-piltdown-man-crime-how-we-worked-out-there-was-only-one-forger-63615)
de Lumley 1978: Marie-Antoinette de Lumley: Le premier peuplement de L'Europe. Kungliga vetenskapsakademien sammanfattning av föredragen vid Nobelsymposiet i Karlskoga 1978.
Johanson & Edgar 1996: Donald C. Johanson and Blake Edgar: From Lucy to Language. Simon & Schuster, 1996.
Jordan 1999: Paul Jordan: Neanderthal. Neanderthal man and the story of Human Origins. Sutton Publishing.
Kurtén 1963: Björn Kurtén: Människans utveckling. E-bok 2018, Lindhardt og Ringhof Forlag A/S.
Königsson 1980: Lars-König Königsson: Current Argument on Early Man. Pergamon Press.
Königswald 2011: Wighart von Königswald: Discontinuites in the Faunal Assamblages and Early Human Population of Central and Western Europe during Middle and Late Pleistocene. Kapitel 9 i boken Continuity and Discontinuity in the Peopling of Europe. One Hundred Fifty Years of Neanderthal Study. Silvana Condemi and Gerd-Christian Weniger, editors. Springer Netherlands.
Michel et al 2917: Véronique Michel, Chuan-Chou Shen, Pierre-Élie Moullé, Jon Woodhead, Hsun-Ming Hu, Chung-Che Wu, Samir Khatib, Patricia Valensi, Dominique Cauche, Marie-Hélčne Moncel, Yu-Min Chou, Sylvain Gallet, Anna Echassoux, Franįois Orange & Henry de Lumley: New dating evidence of the early presence of hominins in Southern Europe. Nature Scientific Reports | 7:10074 | DOI:10.1038/s41598-017-10178-4.
Mounier et al 2009: Aurélien Mounier, Franįois Marchal, Silvana Condemi: Is Homo heidelbergensis a distinct species? New insight on the Mauer mandible. Journal of Human Evolution, Vol 56, Issue 3, March 2009.
Musonda 2013: Francis B. Musonda: Decolonising the Broken Hill Skull: Cultural Loss and a Pathway to Zambian Archaeological Sovereignty. Afr Archaeol Rev (2013) 30:195-220.
Prossinger et al 2003: Hermann Prossinger, Horst Seidler, Lothar Wicke, Dave Weaver, Wolfgang Recheis, Chris Stringer, Gerd B. Müller: Electronic removal of encrustations inside the Steinheim cranium reveals paranasal sinus features and deformations, and provides a revised endocranial volume estimate. The Anatomical Record. 273B (1)
Schötensack 1908: Otto Schötensack: Der Unterkiefer des Homo Heidelbergensis Aus den Sanden von Mauer bei Heidelberg. http://www.gutenberg.org/files/36382/36382-h/36382-h.htm
Stringer 2003: Chris Stringer: Piltdown 2003. http://www.talkorigins.org/faqs/homs/piltdown2003.html
Wagner et al 2010: Günther A. Wagner, Matthias Krbetschek, Detlev Degering, Jean-Jacques Bahain, Christophe Falgučres, Pierre Voinchet, Jean-Michel Dolo, Tristan Garcia, Qingfeng Shao, and G. Philip Rightmire: Radiometric dating of the type-site for Homo heidelbergensis at Mauer, Germany. PNAS, November 16, 2010, vol. 107, no. 46.
Yeshurun et al 2011: Reuven Yeshurun, Yossi Zaidner, Véra Eisenmann, Bienvenido Martínez-Navarro, Guy Bar-Oz: Lower Paleolithic hominin ecology at the fringe of the desert: Faunal remains from Bizat Ruhama and Nahal Hesi, Northern Negev, Israel. Journal of Human Evolution 60 (2011) 492-507.
Zaidner et al 2010: Yossi Zaidner, Reuven Yeshurun and Carolina Mallol: Early Pleistocene Hominins Outside of Africa: Recent Excavations at Bizat Ruhama, Israel. PaleoAnthropology 2010: 162-195.

Publiceringshistoria: Utlagd 15-10-30. Omarbetad och uppdaterad 16-04-04 och 19-07-10. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 2020-08-10.

Sänd en kommentar till essän!