Den första människan med talets gåva

m vi försöker sammanfatta denna essä kan vi börja med att konstatera att det var de tidiga australopitecinerna, som utvecklade det tvåbenta, bipedala, sättet att ta sig fram på marken mellan träden. Därvid frigjorde de händerna. De var länge så kortvuxna att de hade en fördel i att gå upprätta och därmed kunna spana över den omgivande miljön. Medan gorillor och schimpanser blev marklevande och växte i storlek, fortsatte de tidiga australopitecinerna att vara små uppe i träden. Denna kombinationen av trädliv, bipedal gång vid markbesök och frigjorda händer kom att påverka australopitecinernas gruppevolution på ett sätt som småningom ledde till att de kom att skilja sig från alla övriga arter av apor.

Australopitecinerna var framgångsrika och växte till en buske av olika arter eller typer – det är inte säkert alla de 6 olika arterna, som det hittills har hittats fossil av, verkligen var äkta arter, som inte kunde få barn med varandra. Men ned mot för 2 miljoner år sedan utvecklades i Afrika en gren av denna buske till Homo erectus. Hon var marklevande och bipedal, men fortfarande småväxt (bevisat genom fyndet av ett bäckenben i Koobi Fora i Kenya, KNM-ER 3228, cirka 1,9 miljoner år gammalt; Hawks et al 2000). Fortfarande som småväxt hittade hon vägen ut från Afrika för 1,8 miljoner år sedan. Det utgör i sin tur skelettfynden i Dmanisi i Georgien ett bevis för (Lordkipanidze et al 2013; Will & Stock 2015). Bland annat de många framgrävda skallarna på Java (se kapitel 4) tyder på att hon fortsatte att vara liten medan hon spreds över Eurasien. Men någonstans i Afrika genomgick hon en snabb och dramatisk utveckling – hon blev nästan dubbelt så lång och med en nästan dubbelt så stor hjärna (se tabell i kapitel 4).

Det finns flera förslag till förklaring varför detta skedde. Ett förslag från år 2000 går ut på att denna tillväxt skulle ha skett som en följd av att en liten grupp erectiner blev Homo ergaster som en följd av en isolering (Hawks et al 2000). I den lilla gruppen kom generna att blandas på ett sätt som drev fram denna dramatiska förändring (ibid). Men det finns än så länge inga arkeologiska belägg för denna hypotes.

Ett annat förslag går ut på att hjärnan växte på dem som fortsatte att leva i Afrika som en följd av klimatchocker. Det tvingade kroppen att följa med eftersom en balans mellan kroppsstorlek och hjärna var biologiskt nödvändig (Grabowski 2016). Denna hjärntillväxt hade sannolikt samband bl a med uppfinningen av acheulsmidets handyxa. Den var ett mångsidigt verktyg, som öppnade för en breddning av dieten: kött likaväl som annars svåråtkomliga rötter och havsfrukter som ostron och krabbor.

Men frågan är om det hos Homo ergaster inte skedde en breddning av det språk byggt på varningsrop som vi såg förekom hos campbellmarkattorna i kapitel 7. Men dessa apors sex ord skulle ha ökats till flera tiotal, kanske småningom upp till hundra och över det hos H ergaster. Det är en sådan utveckling som kan ha berett marken för det fonologiska språkets uppkomst hos Mauermannen.

Hos Mauermänniskorna skedde sedan en materiell och kulturell start av alla de drag som i nästa steg även utmärkte Homo neanderthalensis och Homo sapiens:

• Kooperativa jakter på stora djur, inte minst elefanter.
• Kontroll av eld och därmed daglig förtäring av stekt eller kokt föda.
• Uppförande av vindskydd och enkla hyddor.
• Systematisk tillverkning av tunna blad i stensmidet, blad som kunde skaftas.
• Avancerade Quina-skrapor (för skinnberedning).
• Det fonologiska språket.
• Kroppsmålningar i form av streck.
• Enkla ristningar i form av kombinationer av streck.
• Utvecklingen av ett deontiskt normsystem.

I Europa växte H neanderthalensis fram ur H antecessor/heidelbergensis, det kan anses bevisas genom den genetiska undersökning, som Svante Pääbos institution vid Max Planck Institutet i Leipzig lyckades genomföra av ett brunfärgat benpulver från Sima de los Huesos (Mayer et al 2016). Men hur gick denna evolutionsprocess till i Afrika?

Parallella evolutioner?

Svensken Svante Pääbo har lyckats utveckla tekniken att analysera DNA snabbare än någon vågat hoppas på.

Det intressanta är att det inte finns ett lika klart svar från denna världsdel som från Europa. En del indikationer pekar i riktning mot Östafrika i fråga om denna utveckling, men det verkar också finns indikationer i riktning mot Sydafrika och Nordafrika. Som anfördes i kapitel 4 vill nu också israeliska arkeologer ha det till att även i Levanten inträffade en evolution mot modern människa.

En möjlighet är att parallella evolutioner inträffade på olika håll i Afrika beroende på att kontinenten var utsatt för likartade svängningar i klimatet, men ändå något olika beroende på geografin. Vi vet att i Ost- och sannolikt även Sydafrika växlande torrt klimat med vått i en rytm av 23 000 år (deMenocal 2014). I Nordafrika var Sahara en öken under perioderna av glaciationer medan det var grönt under interstadialer och interglacialer. Därtill fanns det tydliga växlingar mellan sommar och vinter vid Maghrebs norra kust och i Atlasbergen. Levanten åter drabbades av ett kyligt klimat under de glaciala maxima.

Ett märkligt drag hos de moderna människor som bredde ut sig över Afrika med början för cirka 300 000 år sedan var att de isolerade sig, kanske i makrogrupper på 200-500 individer, i revir med buffertzoner till granngrupperna. Det verkar troligt att de tog över detta beteende från den afrikanska H heidelbergensis.

Den moderna människans skalle och höftparti i jämförelse med Australopithecus afarensis, d v s Lucy, och en schimpans. Som synes är skillnaderna i fråga om höfterna inte så stora mellan oss och Lucy. Det är möjligt att redan på Lucys tid för cirka 3 miljoner år sedan hade neotyni, d v s att människobarn började födas allt ofärdigare, kommit igång. Lucy kunde gå på två ben, men hon var dålig löpare. Hennes kranium liknar dock mera schimpansens än våra skallar. Bild från Internet.

En studie från Sahara från tiden för Eem-interglacialen (131–114 000 år; finska Wikipedia av 2018-07-11) visade att grupperna inne i land jagade lite olika byten liksom de också hade lite olika traditioner i fråga om stensmidet (Scerri et al 2014). Därför vore det en möjlighet att man kan hade varit rädd för att smittas av sjukdom från granngrupperna. En annan möjlighet är att grupperna hade lite olika evolutionstakt och alltså såg lite olika ut, så en tidig form av xenofobi kan ha förelegat, början på en uppdelning i ”vi” och ”dem”. Här har vi förslagit att de jaktlag, som klarade av att fälla elefanter, också kunde anfalla andra människogrupper. Det är en förklaring, som ansluter sig till den hypotes som primatologen vid Harvarduniversitetet i USA, Richard Wrangham, framlade i en bok redan 1996. Enligt den har såväl schimpanser som människor har en medfödd benägenhet för våld som ett arv från en gemensam förfader (Wrangham & Peterson 1996). Men den våldsamma sidan hos människan har varit omdiskuterad sedan Raymond Darts dagar (1893-1988). Han analyserade den första fossilet av en australopitecin, ”Taungbarnet”. När han sedan undersökte nya fynd började han misstänka att australopitecinerna utövat våld mot varandra. Men det har visat sig vara spår efter angrepp från rovdjur. Med Wrangham och Petersons bok flammade debatten upp igen och än så länge har inte någon slutgiltig slutsats kunnat dras.

Förvånande samarbete

I den låsta situationen för de tidiga moderna människorna är det anmärkningsvärt att andra tidiga moderna, som levde utmed floder, uppvisade alla tecken på samarbete. Längs stränderna av floderna i Sahara under Eem-interglacialen var stensmidet enhetlig liksom att man jagade mer eller mindre samma bytesdjur bland människorna som bebodde flodens hela längd (Scerri et al 2014) – man hade kontakt och samarbetade, ja det förelåg sannolikt ett mer eller mindre enhetligt normsystem. Detsamma gällde Nilens stränder från ett tidigt skede – dokumenterad början för cirka 160 000 år sedan (Rose et al 2011). Det har döpts till det nubiska komplexet. Det är möjligt att det nubiska komplexet växte fram tack vare utvandrare från Levanten som var vana vid samarbete (Ben-Dor et al 2011).

Chris Stringer använder bilden av ljus för innovationer som gjordes bland de isolerade grupperna inne på land i Afrika. Ljus flammade upp här och där i inlandet för att sedan dö ut (Stringer 2011). Men utmed de nämnda floderna verkar ljuset ha lyst stadigt. Då innovationerna där inte tycks så mycket ha handlat om stensmidet, även om man tycks i det nubiska komplexet ha börjat med skaftade verktyg, så är det sannolika att de handlade om flodtrafikens utveckling. I det nubiska komplexet gällde det först att ta sig fram på Nilen, sedan utmed Röda havets kuster och slutligen ut på Adenviken.

Till fots eller per båt?

Men här står vi åter inför de problem som vetenskapsparadigmen ställer oss. Enligt logisk positivism finns inga bevis för att först flottar och sedan vassbåtar skulle ha konstruerats och använts på Nilen och sedan också på Eem-interglaciationens floder i Sahara. Så kontakterna skulle ha upprätthållits till fots utmed stränderna. Det skulle i sin tur betyda att stigar trampats upp så småningom så hårt att de bör ha bevarats. Det åligger de logiska positivisterna att genom arkeologiska undersökningar försöka bevisa detta antagande om att kontakterna uteslutande skedde till fots.

För den logiska empiristen verkar det däremot sannolikt att man först utvecklade flottar, mycket snart med dubbla lager av stockar, som bands samman med växtfiber, bl a för att förhindra angrepp från krokodiler. I nästa steg tog man fram vassbåtar, som sannolikt var ännu tryggare och därtill lättare att navigera.

Det skulle också ha varit från det nubiska komplexet som de första framstötarna ut från Afrika skulle ha skett. I Jebel Faya på udden som avslutar Persiska viken i Förenade Arabemiraten har påträffats tre lager med stenverktyg med sterila sandlager emellan. Det äldsta lagret är cirka 120 000 år gammalt och smidesstilen påminner om den i det nubiska komplexet (Armitage et al 2011). Det kan inte uteslutas att dessa utvandrare fortsatte österut ty tandfynd av moderna människor med en ålder av cirka 100 000 år har påträffats i grottor i Kina (Liu et al 2015). I fortsättningen slog nya grupper läger i Jebel Faya, den första för cirka 110 000 år sedan och den andra för cirka 90 000 år tillbaka (Armitage et al 2011).

Från Nordafrika hittade åter två grupper vid ungefär samma tid till Palestina. Den första gruppen kom för cirka 115 000 år sedan (Shea et Bar-Yosef 2005) och gravsatte sina döda i Skhul-grottan nära kusten. Den andra kom fram 25 000 år senare och valde Qafzeh-grottan lite längre in i landet till gravplats (ibid). Att båda grupperna gravsatte sina döda har sannolikt någonting att göra med inflytande från de neandertalare, som på denna tid bebodde Levanten.

Efter ett mindre antal generationer valde Skhul-människorna att bryta upp och flytta till östra Taurusbergen i dagens Turkiet. Qafzeh-människorna åter sökte sig in över den Arabiska halvön, där det då fanns sjöar och floder tack vare en regnig period (Lindgren 2015).

De okända Subarerna

En del av Skhul-människorna skulle ha stannat kvar i Taurusbergen, andra åter fortsatte över Iran till Indien. För 74 000 år sedan inträffade ett stort vulkanutbrott i Indonesien, vulkanen Toba på Java exploderade. Askan fördes av vindar mot nordost över Indien. Under asklagret i en grotta har arkeologen Jeffrey Rose hittat stenverktyg av den typ som liknar den som utvecklades i Nordafrika, sannolikt från Skhul-människor som tog skydd i grottan. Från Indien fortsatte de till Nya Guinea och Australien (Rasmussen et al 2011).

Men de i Taurusbergen kvarvarande Skhul-människorna levde vidare i området. Det var en arkeogenetisk undersökning, genomförd vid universitetet i Köpenhamn, som överraskande avslöjade det. DNA:et kom från ett kranium påträffad i Kostenki vid stranden av floden Don i östra europeiska Ryssland. Kraniet, som går under namnet Kostenki 14, är cirka 37 000 år gammalt (Seguin-Orlando et al 2014). DNA:et visade släktskap med det DNA-mönster som utmärkte människorna på denna tid, men innehöll också ett märkligt inslag. Detta ”element” är detsamma som återfinns bland de bönder som från Anatolien invandrade i Europa för cirka 7000 år sedan (ibid).

Det var i sydöstra Anatolien som jordbruket uppfanns för 10 000 år sedan och det var därifrån som en viktig del av de bönder kom som förde tekniken till Europa. Men förfäderna till dessa jordbrukare hade för cirka 40 000 år sedan gjort en första framstöt in i Europa, som framgår av Krakow-Zwierzyniec-verktygssamlingen som den kallas i polsk arkeologi (Kozlowski 2004). Dessa knivblad med rak rygg försvinner sedan lika oförklarligt som de dök upp. Gruppen som medförde dem assimilerades sannolikt av cromagnonerna, som hade kommit österifrån. Den vägen skulle Kostenki 14-kraniet ha fått sitt märkliga DNA-”element”.

Detta ”element” tros enligt den danska undersökningen härröra från en tidigare okänd DNA-linje med ursprung någonstans i Västasien (Seguin-Orlando et al 2014). Men Andaine Seguin-Orlano (och den berömde Eske Willerslev i vars laboratorium undersökningen skedde) missar Skhulmänniskorna, som verkligen inte är okända. Enligt den logiskt positivistiska tolkningen skulle de dött ut. Denna uppfattning sitter stenhårt i mainstream arkeologernas huvud, hur många undersökningar än visar att så inte är fallet. Att bortse från Skhulmänniskorna snedvrider historieskrivningen. Skhulmänniskorna är historiskt betydande. De skulle under neolitikum inte bara deltagit i nykoloniseringen av Europa utan också ha haft ättlingar i form av ett folk som var legendariskt i Mesopotamien ända in i järnåldern, nämligen de numera bortglömda subarerna.

Qafzeh-människorna åter fann vägen till Persiska viken genom ett grönt Saudiarabien. Vid denna vik bodde de till en början längs stränderna till de ganska många floder som utmynnade i viken. I något skede kom de att möta människor som kom från det nubiska komplexet, arkeonubier. Hur det gick till är inte kartlagt. Men sannolikt smälte Qafzeh-människorna samman med arkeonubierna.

Nya drag

I detta skede hade till arvet från H heidelbergensis kommit nya drag och som uppträdde hos de moderna människorna. Men dessa drag hade i flera fall hade uppfunnits av neandertalarna:

• Stora och mellanstora djur, som fällts av jaktlag, styckades av anatomiskt kunniga slaktare, som sedan fördelade köttet enligt bestämda regler; de var de första hövdingarna.
• Personliga prydnader i form av halsband.
• Levalloistekniken inom stensmidet, som innebar att tunna skivor slogs från kärnstenen, skivor som sedan kunde skaftas.
• Ett utbyte av gåvor mellan grupperna (först bara mellan grupper som levde vid vattendrag).

Som vi har sett var utvandringen från Afrika av moderna människor till resten av världen en komplicerad och utdragen process. Men arkeogenetikerna hävdar, faktiskt så sent som 2016 (Posth et al 2016) att det skedde bara en enda emigration och det ganska nyligen, nämligen för 55 000 år sedan. Men Posth et als undersökning bygger på mtDNA, som tycks vara en synnerligen opålitlig källa (Lindgren 2018).

Organiserad utvandring

Nu tänker jag vara fräck igen och påstå att genetikerna läser sina resultat fel. Utvandringen från Afrika började någon gång för 120 000 år sedan och var spontan och opportunistisk; man utnyttjade fördelaktiga klimatförhållanden. Men emigrationen för 60 000 år sedan var organiserad. Den leddes av präster/hövdingar, som demonstrerade sin status genom att hålla sig med flera fruar, ett harem. Dessa hustrur var för sin tid högstatuskvinnor, vars mtDNA-linjer hade bättre förutsättningar att föras långt in i framtiden än vad fallet var med vanliga kvinnors mtDNA. I själva verket kan Posth et als undersökning läsas som bevis för att det jag sagt ovan är fullständigt riktigt!

Med denna organiserade utvandring, som jag tror skedde från Ur-Schatt-dalen, d v s dagens Persiska vik, kom resten av världen att befolkas. Men vad viktigare är, nämligen genom denna förmåga till organisation, som denna den sista utvandringen visar, var den sociala grunden lagd för den fortsatta utvecklingen. Det var visserligen först efter det senaste istida maximumet som utvecklingen tog verklig fart med jordbruk och framväxande städer, men som den polska arkeologen Janusz Kozlovski konstaterar så fanns tendenserna redan att iaktta i gravettienkulturens Europa: ”I gravettienkulturen uppträder ett antal element som förebådar den neolitiska revolutionen: En semibofast livsstil (samma bosättning under flera säsonger), avsiktligt designad layout för byarna, användning av bränd lera, uppförandet av komplexa bostadshus och konsumtion av växtföda” (Kozlowski 2014; min översättning).

Denna kulturblomstring tycks ha gått om intet i och med det senaste istida maximumet inträffade för 22 000–17 000 år sedan. Kölden blev då så svår att två tredjedelar av Europas dåvarande befolkning utvandrade. Men sedan under det postglaciala skedet skedde ett slags nystart i Baluchistans kulturella komplex, som kom att kulminera i slutet av neolitikum (Lindgren 2018). I oaserna och grönområdena i södra Turkmenistan, Afghanistan, Iran och västra Pakistan gjordes en lång räcka viktiga uppfinningar, som lade grunden för högkulturerna, som blommade upp kring 3000 f Kr (ibid).

Neolitikums växlingar

Utvecklingen fr o m neolitikum utmärktes av perioder av framsteg och perioder av stagnation. Det gäller alla s k högkulturer från sumerernas Mesopotamien över de fornegyptiska riken till perioderna av blomstring under de olika kinesiska kejsarätterna. Växlingarna bidrog till att kunskapstillväxten skedde förhållandevis långsamt. Det hade också samband med att långt före en sekulariserad statlig institution av icke-prästerliga statsöverhuvuden infördes, uppstod en religiös institution som vi känner under namnet tempel. Det var templen som mycket länge kontrollerade såväl ekonomi som kunskap — de fungerade inte bara som kultplatser utan även som banker och skolor. Först under järnåldern, under den klassiska perioden i Grekland, uppstod privata banker utanför templen, vilket stimulerade framväxten av en medelklass. När denna kultur spreds över Västasien under den hellenistiska perioden bröts skolundervisningen från templens kontroll genom att filosofer grundade privata skolor. I romarriket blev sekulariserade grammatikerskolor ett bestående inslag. Men den romerska ekonomin byggde på slavar som arbetskraft, vilket förhindrade ett genombrott för en teknologisk utveckling. Heron av Alexandria uppfann visserligen en ångmaskin kring Kristi födelse, men mera blev det inte. En av antikens skickligaste läkare var Galenos (129 – c. 216 e Kr). När han under en vistelse i Rom dissekerade apor insåg han att människan sannolikt utvecklats från någon apart – alltså 1600 år före Darwin. Galenos kunde ha grundat en medicinsk högskola i Rom tack vare sina kontakter med tidens kejsare. Men han hade tyckt mycket illa om den byråkratiska stelheten vid Biblioteket i Alexandria under sina studieår där. Därför valde han att att skriva ned sina iakttagelser i ett stort antal skrifter. Han kunde inte ana att detta inte var någon pålitlig metod.

Ett exempel på kulturuppsvinget under Romarrikets tid, emellertid av den tidiga levantiska kyrkan stämplad som ”normupplösning”: Damen från Kartago, en mosaik i Bardomuseet i Tunis från 500-talet, men troligen tidigare. Den påstås föreställa en bysantinsk drottning. Men notera att damen har gloria, bär en herdestav som en biskop och därtill håller tre av höger handens fingrar vikta så att endast två fingrar syns utsträckta. På samma sätt håller påven än i dag sin höger hand när han välsignar. Mosaiken föreställer troligeantingen Jesu moder eller en kvinnlig biskop. Den sistnämnda möjligheten är den spännande. Photo by Pradigue - Own work, CC BY-SA 3.0

Med fallet för den västliga delen av romarrikets återfick templen sitt monopol på kunskap, men nu talades det om den katolska kyrkan. Därmed kom en kulturkollaps som försenade den intellektuella utvecklingen i över tusen år. Men tack vare att den muslimska kulturen hade tagit över det grekiska filosofiska arvet kunde man i Västeuropa småningom knyta an till det igen. Det arabiska inflytande på 1300- och 1400-talen syns i allt från Dante och den rimmade versen över algebra och inrättande av universitet till den gotiska arkitekturen. Det var ett kompakt kulturpåverkan som har nästan helt ignorerats av eurocentriska historiker.

I samband med motreformationen återkom den religiösa polisen inom den katolska kyrkan i form av jesuitorden. Men den hårda kritiken mot denna kyrka under upplysningstiden fick den att dra sig tillbaka. I dag förnekar jesuiterna att de skulle ha en roll som religiösa poliser – det är gammalt säger de. Men de är trots allt de mest fanatiska av alla katolska munkordnar och kan åter mobiliseras som poliser när kyrkan har behov av det.

Vår tids stora kris

Men det är inte den katolska kyrkan i dag som bekämpar vetenskapen. Motståndet mot evolutionsteorin kommer från fundamentalistiska protestanter. Men det är en uppvisning i okunnighet. Man förstår inte att skapelse i den existerande världen innebär att energi förvandlas till materia. Det utlöser emellertid också en kraftig strålning. Skulle världen ha skapats för 6000 år sedan, som fundamentalisterna hävdar, skulle strålningen från händelsen fortfarande vara så stark att komplexa molekyler skulle brytas ned, att något organiskt liv inte kunde finnas.

Vi lever vårt liv som biologiska varelser. Det betyder att det är generna som bestämmer över våra liv. Men vi har ett spelrum på närmare 30 procent som mer eller mindre står utanför genernas avgörande inflytande. Vi kan styra vår miljö, vilket kom redan hos Mauermänniskorna till uttryck i att de nästan utplånade äldre arter av elefanter (i Afrika Elephas recki, i Europa Elephas anitiquus). Dagens enskilda människan kan närmast styra sin närmiljö, d v s var hon arbetar, var och hur hon bor, vem hon umgås med, vad hon gör på fritiden. Det verkar mycket men är ändå begränsat av att det är styrt av den lokala kulturens normsystem.

Det är det som är det fascinerade. Vår långa uppväxttid behövs för att vi ska tillägna oss inte bara det det fonologiska språkets omfattande ordförråd, den lokala kulturens komplicerade normer samt denna kulturs symbolsystem. Det är de två sistnämnda som vi ser och som får oss att bete oss som vi gör. Det fördunklar genernas roll och får oss att tro att vi är alltigenom kulturella, inte till huvuddelen biologiska.

Som vi har sett har den moderna människan under sin utveckling under de senaste 300 000 åren, om inte under den senaste halvmiljonen år, dominerats av två tendenser: isolering från andra grupper och samarbete med dem. Perioderna av samarbete har visat sig vara dynamiskt utvecklande som visades av den första stora kulturblomstringen i mänsklighetens historia, gravettienkulturen i Europa. Men isolationisterna tycks alltid komma tillbaka och behärskar stagnationen under perioderna mellan de dynamiska skedena.

Vi vill gärna se dessa växlingar mellan samarbete och isolering som kulturuttryck. Men om dessa tendenser redan uppträdde hos H heidelbergensis och följaktligen är av aktningsvärld ålder – över en halv miljon år – är det motiverat att fråga om växlingen inte också är biologiskt förankrad. Eftersom denna fråga inte ställts tidigare finns det inte heller något förslag till svar. Men om vi får tro Alfred Russel Wallaces tolkning av evolutionsteorin skulle det var miljön som styr evolutionen med det naturliga urvalet som verktyg. Kan det ha varit miljön som påverkat de moderna människorna att växla mellan isolering och samarbete? Vi vet ännu inte hur den jordiska biomassan inbördes samarbetar, annat än att vi har förstått att så sker. Är Coronavirusets pandemi en del av den reaktion som miljön på jorden håller på att arbeta upp?

Till minne av Carl von Linnés bortgång för 200 år sedan arrangerade Kungliga vetenskapsakademin ett nobelsymposium i paleoantropologi på Björkborns herrgård i Karlskoga den 21-17 maj 1978: ”Current Argument on Early Man” (Aktuella argument om den tidiga människan). Vid detta symposium beskrev den svenskättade amerikanska paleoantropologen Donald Johanson för första gången sitt fynd av den sedermera så berömda australopitecinen Lucy. Johanson ville också berätta om sitt fynd för journalister. Den finländska paleontologen Björn Kurtén förmedlade kontakt med essäförfattaren. På bilden skildrar Johanson för mig i naturen vid Björkborn hur det gick till när han hittade Lucy medan Kurtén lyssnar. Det gjorde att jag var den första i svensk press som mera utförligt presenterade Johansons fynd. Foto Tarja Saloviita.

Kulturutvecklingens dynamik har som sagt utmärkts av framsteg och bakslag. Det intressanta frågan i dag är om vi på 2020-talet står inför ett stort bakslag. I de västerländska demokratierna har vuxit fram politiska partier som spelande på fruktan för invandring och invandrare har utvecklat olika program till nationell isolering. Perioderna av isolering är historiskt sett också desamma som skedena av stagnation.

Under den romerska freden, under Pax Romana, skedde en utveckling av civilsamhället: Man kunde bl a skicka brev mellan privatpersoner och göra turistresor (sittande i oxdragna kärror!). Det skedde också en kvinnlig frigörelse, som började redan under hellenismen i Alexandria. I den egyptiska formen av tidig kristendom kunde kvinnor t o m bli biskopar. Det skedde en stadig förändring av normerna som också kunde upplevas som ”normupplösning”. Mot denna utveckling växte fram en reaktion ledd av den levantinska formen av kristendom, Paulus kyrka, (där kvinnan skulle tiga i församlingen).

Hur svarar vi?

Nu är det inte någon religiös rörelse utan politiska partier, som efter modell från mellankrigstiden, försöker ta makten med en politiska ideologi, som vänder sig mer eller mindre explicit mot vår tids ”normupplösning”. Denna populism har lärt av mellankrigstidens totalitära strävanden och vill fortsätta demokratin men i en icke-liberal, illiberal form (termen myntad av Ungerns nya amiral Horty, Victor Orbán). Denna rörelse sker vid en tidpunkt då globaliseringen av handeln medfört att medelklasserna vuxit i en majoritet av jordens samhällen, de fattiga aldrig varit så få och sjukdomarna tillbakamotade i en omfattning som aldrig förr. Men samtidigt har vetenskapen kommit till insikt om att den tekniska utvecklingen medfört att jorden hotas av en uppvärmning, som snart kommer att bli katastrofal. Den oppositionella rörelsen avvisar dessa vetenskapliga slutsatser, vilket innebär att den tenderar att påskynda förloppet.

Kan det förhålla sig så att den västerländska kulturens utveckling mot isolering och kulturkollaps är genetiskt betingad? Tendensen till avskildhet i små grupper under den senaste miljonen år måste ha lämnat spår i det genetiska arvet. Det skulle kunna vara frågan om en förstärkande genetisk impuls som aktiverats av miljön, som ju är på väg att säcka ihop i flera avseenden. Men det betyder inte att utvecklingen skulle vara oundvikligt.

Från Homo erectus har den mänskliga utvecklingen också handlat om att snabbt kunna svara på ändringar i miljön. Hos den moderna människan har det tagit sig uttryck i att människor bebor nästan alla slag av miljöer som jorden har att erbjuda. Vi har en inbyggd beredskap till att snabbare än generna kunna svara på abrupta miljöförändringar, på klimatchocker. Så vi borde ha hyggliga förutsättningar att klara oss, även om det kommer att vara ansträngande (som alltid).

Läs även essän om de modernas invandring i Europa.
Till historiemenyn.

Källor till detta kapitel:

Armitage et al 2011: Simon J. Armitage, Sabah A. Jasim, Anthony E. Marks, Adrian G. Parker, Vitaly I. Usik, and Hans-Peter Uerpmann: The Southern Route 'Out of Africa': Evidence for an Early Expansion of Modern Humans into Arabia. Science 28 January 2011: Vol. 331 no. 6016.
Ben-Dor et al 2011: Miki Ben-Dor, Avi Gopher, Israel Hershkovitz, Ran Barkai: Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant. PLoS ONE, 1 December 2011, Volume 6, Issue 12.
Grabowski 2016: Mark Grabowski: Bigger Brains Led to Bigger Bodies?: The Correlated Evolution of Human Brain and Body Size. Current Anthropology: Vol 57, Nr 2, April 2016.
Kozlowski 2014: Janusz K. Kozlowski: The origin of the Gravettian. Quaternary International, 8 April 2014. Lindgren 2015: Sören G Lindgren: Ut från Afrika: 1. Var utvandringen en utdragen process? hyptertexter.se (http://www.hypertexter.se/Ut_fr_A_01.htm)
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indeoeuropeiska frågan. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/IE_question_1.htm).
Liu et al 2015: Wu Liu, María Martinón-Torres, Yan-jun Cai, Song Xing, Hao-wen Tong, Shu-wen Pei, Mark Jan Sier, Xiao-hong Wu, R. Lawrence Edwards, Hai Cheng, Yi-yuan Li, Xiong-xin Yang, José María Bermúdez de Castro & Xiu-jie Wu: The earliest unequivocally modern humans in southern China. Nature 526, 696-699 (29 October 2015).
Lordkipanidze et al 2013: David Lordkipanidze, G. Philip Rightmire, Marcia S. Ponce de León, Abesalom Vekua, Ann Margvelashvili, Christoph P. E. Zollikofer, and Yoel Rak: A Complete Skull from Dmanisi, Georgia, and the Evolutionary Biology of Early Homo. Science, 342 (2013).
deMenocal 2014: Peter B. deMenocal: Klimatshocks. Scientific American, September 2014.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Scerri et al 2014: Eleanor M.L. Scerri, Nick A. Drake, Richard Jennings, Huw S. Groucutt: Earliest evidence for the structure of Homo sapiens populations in Africa. Quaternary Science Reviews, Vol. 101, 1 October 2014.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Ashot Margaryan, David Lambert, Robert A. Foley, Andrea Manica, Vyacheslav Moiseyev, Valeri Khartanovich, Marta Mirazon Lahr, Ida Moltke, Ted Goebel, Jeffrey D. Wall, Anders Albrechtsen, Michael Westaway, Philip R. Nigst, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science, 28 November 2014, VOL 346, Issue 6213.
Shea et Bar-Yosef 2005: John J. Shea and Ofer Bar-Yosef: Who Were The Skhul/Qafzeh People? An Archaeological Perspective on Eurasia's Oldest Modern Humans. Journal of The Israel Prehistoric Society 35 (2005), 451-468.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barka, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
Will & Stock 2015: Manuel Will and Jay T. Stock: Spatial and temporal variation of body size among early Homo Journal of Human Evolution 82 (2015)
Wrangham & Peterson 1996: Richard Wrangham and Dale Peterson: Demonic Males: Apes and the Origins of Human Violence. Houghton Mifflin

Publiceringshistoria för detta kapitel: Utlagd 20-08-10.

Sänd en kommentar till essän!