Den första människan med talets gåva

n fingervisning om att någonting mer än de klimatchocker, som vi talade om i förra kapitlet, kan ha bidragit till människans utveckling innehåller de två studier, som gjorts på campbellmarkattor (Cercopithecus campbellii) i Västafrika (Schlenker et al 2014 och Coye et al 2015).

Campbellmarkattorna lever vid den västafrikanska kusten. Alfahannarnas varningsrop har karaktären av ett språk med sex ord. Foto Premaphotos / Alamy Stock Photo, bild ID A5WDCY.

De har visat att varningsropen från hannarna i själva verket fungerar som ett enkelt språk. Ordförrådet består av bara sex ord: boom-boom, krak, krak-oo, hok, hok-oo och wak-oo. Forskarna, som arbetat lingvistiskt, har kunnat uttyda och fått bekräftat att boom-boom betyder ”se upp!”, krak ”leopard”, hok ”örn”. Genom att lägga till -oo-suffixet i slutet på vissa ord har markattshannarna vidgat betydelsen till något mera allmänt: krak-oo allmän markfara, hok-oo allmän fara uppifrån. Det är endast wak-oo, som forskarna ännu inte klarat ut att uttolka. Ett rop som Boom-boom-krak-oo kan bl a betyda ”Se upp för fallande gren!”. Intressantast är att ett rop bestående av upprepningar som t ex Boom-boom krak-oo krak-oo kan betyda någonting i stil med ”Detta är vårt område!”.

I Coye et als undersökning, där man sände ut inspelade varningsrop från högtalare på marken, avslöjades att ropen måste framföras i en bestämd ordning, annars reagerade aporna inte alls. Det enkla språket hos dem har en protosyntax (alltså enkla regler för i vilken ordning orden ska framföras för att bli förstådda). När Coye et al sände ut varningsrop till en grupp dianamarkattor (Cercopithecus diana diana) i grannskapet tycktes de förstå budskapen och reagerade som campbellmarkattorna. Kapaciteten för protosyntax hos dessa markattor tyder på att de besatt början på förmågan till hierarkisk syntaktisk struktur (Bolhuis et al 2014), som är en del av det språk med långa meningar, som människan utvecklat, och som i sin tur utgör underlaget för det unika fonologiska tungomålet.

Noam Chomsky, f 1929, har genomgripande förändrat den språkvetenskapliga forskningen. Arbetet ”inleddes med doktorsavhandlingen 1955, och spreds till en bredare publik med boken ”Syntactic Structures” (1957). Här lade han grunden till generativ grammatik, och utmanade därmed både den dittills dominerande strukturella lingvistiken med rötter hos Ferdinand de Saussure och Leonard Bloomfield, och det behavioristiska paradigm som då rådde inom beteendevetenskapen. Chomskys kritik av behaviorismen lade grunden till ett tydligt paradigmskifte inom språkvetenskapen.” Denna beskrivning enligt uppslagsordet Noam Chomsky i Wikipedia uppdaterad 23 april 2019. Bild från Jacobin.

Förslaget att den hierarkiska syntaktiska strukturen skulle vara unik för mänskligt språk framlades år 2014 av fyra framstående forskare: Johan J Bolhuis, Ian Tattersall, Noam Chomsky och Robert C Berwick. Bolhuis är professor i kognitiv neurologi vid universitet i Utrecht, Nederländerna. Tattersall var innan pensionen kurator vid Amerikas naturhistoriska museum i New York och en av världens ledande paleoantropologer. Chomsky är en av vår tids mest inflytelserika språkvetare och betecknats som ”den moderna lingvistikens fader”. Berwick är professor i datoriserad lingvistik vid ett av USA:s mest prestigefyllda universitet, Massachusetts Institute of Technology, nära Boston. Artikeln med rubriken How Could Language Have Evolved? (Hur kan språk ha utvecklats?) har alltså en osedvanlig tyngd.

”Vad äter pojkarna?”

Sitt påstående om den unika syntaktiska kapaciteten hos människorna exemplifierar författarna, med satsen guess what boys eat, ”gissa vad pojkar äter” (ibid). Denna ordning på orden i meningen dikteras av den syntaktiska strukturen. Man kunde tänka sig att ordningen kunde vara ”gissa pojkar äter vad”, vilket kräver en ansträngning för att förstås. Varje språk har sina egna regler för den hierarkiska syntaktiska strukturen. Reglerna lärs in i barndomen. Men anlagen för denna inlärning är medfödda. Det framgår av att t ex schimpanserna vid första anblicken tycks sakna denna kapacitet. Schimpanser i fångenskap, som lärt sig teckenspråk av sina skötare, tecknar de inlärda orden utan mänsklig syntaktiskt ordning. Men det betyder inte att deras eget kommunikationssystem av läten skulle sakna protosyntax, men det är en annan historia.

Upptäckten att campbellmarkattorna besitter ett enkelt förgrammatikaliskt språk pekar på att även de högre apornas varningsläten sannolikt också består av ett sådant tungomål. Den moderna människans arrogans har gjort att forskarna försökt lära bl a schimpanserna mänskligt språk. Vad vetenskapen skulle ha krävt är en ödmjukhet, varvid forskarna borde ha försökt lära sig primaternas språk. Men denna dörr har äntligen öppnats som framgår av en studie publicerad i Human Biology av två engelska forskare (Fedurek et Slokombe 2011). De jämförde apornas varningsrop med mänskligt språk och kom till slutsatsen att trots viktiga skillnader uppvisar primaternas vokala kommunikation några av de nyckelinslag som utmärker i mänskligt språk (ibid; min översättning). Följaktligen kommer fortsatt studium att ge fördjupade insikter men fältet är än så länge i stort sett outforskat (ibid).

Men innan vi går in på frågan när det fonologiska språket kunde ha utvecklats, måste påpekas att de fyra ovannämnda författarna – Bolhuis, Tattersall, Chomsky och Berwick – är mycket försiktiga i sin datering av när människor skulle ha utvecklat ett sådant tungomål. De menar att det skedde för omkring 90-80 000 år sedan. Det är nämligen dateringen för de fynd av symboler, som gjorts i Blombosgrottan i Sydafrika (Henshilwood et al 2001). Som vi ska se har de dock fel i sin datering – 500 000 år tillbaka är mera relevant.

Tungan och diafragmat

Apornas varningsrop är möjliga tack vare struphuvudet där den utandade luftströmmen sätts i vibration av stämbanden. Vibrationerna fortplantar sig genom den omgivande luften och uppfångas av hörseln som ljud. Dessa ljud kan vara vokalliknande skrik som hos aporna (och australopitecinerna) eller rena vokaler som hos människan. Den sistnämnda kapaciteten hos det mänskliga struphuvudet har samband med hyoidbenet som sitter upptill på det ganska komplicerade struphuvudet. Fyndet av ett hyoidben bland lämningarna från en neandertalare i Kebaragrottan i Palestina år 1983 (Kebara 2; D'Anastasio et al 2013) bidrog till att skingra myten om neandertalarnas antagna stumhet. Senare har flera fynd av hyoidben relaterade till H heidelbergensis gjorts, bl a i Sima de la Huesos. Det äldsta är från cirka 530 000 år sedan (Martinez et al 2008) och visar att Mauermänniskorna var förmögna till liknande vokalljud som moderna människor.

Men det räcker inte med vokaler. Talet hos människan förutsätter också en rörlig tunga, som kan utnyttja munhålans möjligheter — inte minst den välvda gommen — att dels nyansera vokalljuden, dels skapa konsonantljud, samt en kontroll över diafragman, så att utandningarna, som är förutsättningen för varje bokstav eller fonem, kan ske i erforderlig takt.

Redan i slutet på 1990-talet gjordes undersökningar av hålen i benbyggnaden genom vilka nerverna till tunga respektive diafragma löpte. Till tungan finns en öppning i skallens underdel, den hyperglossala kanalen. Den är betydligt större hos människorna än hos schimpanserna och pekar på att ett större antal nervfibrer går från hjärnan till tungan hos oss än hos de senare (Kay et al 1998). Ungefär lika stor öppning återfanns i skallar hos neandertalare och afrikanska Mauermänniskor. Däremot var öppningen betydligt mindre hos schimpanser såväl som hos australopiteciner och Homo habilis (ibid).

Vad gäller finjusteringen av andningen går nerverna till diafragman genom ett hål i en ryggkota i ryggraden i höjd med bröstkorgens nedre del (kanalen kallas thoracic vertebral canal på engelska; ungefär bröstkorgens ryggradskanal). Även beträffande denna öppning är den större hos människor, neandertalare och heidelbergare medan den är mindre hos schimpanser som australopiteciner och H ergaster (MacLarnon et Hewitt 1999).

I diskussionen om H heidelbergensis i den märkliga fyndplatsen Bilzingsleben i Thüringen ignorerades dessa två undersökningar. Mauermänniskorna där troddes av paleoantropologerna ha varit stumma. Först när arkeogenetiska undersökningar avslöjade att språkgenen FOXP2 var nästan identisk hos neandertalarna som moderna människor (Enard et al 2002), ändrades situationen. Ty hos den gemensamma förfadern till neandertalarna och de moderna, d v s H antecessor respektive H heidelbergensis, måste då även haft en identisk FOXP2-gen.

Att H heidelbergensis hade en fullt utvecklad fysisk utrustning för tal bekräftades även av en tredje osteologisk undersökning, denna gång gällande hörselapparaten, d v s mellanörat med dess små benbitar, hammaren, städet och stigbygeln. De har i fossiliserad form bevarats i grottorna i Atapuerca. Spanska forskare under ledning av paleontologen Ignacio Martínez från den geologiska institutionen vid universitet i Alcala undersökte fem homo-fynd från Sima de Huesos-grottan, allt från H antesessor till H heidelbergensis. Det sistnämnda fyndet var 300 000 år gammalt (Martínez et al 2004). Hos dem alla pekade mellanörats konstruktion på en anpassning till det mänskliga talets låga frekvens. Hos schimpanserna är örat anpassat till högre frekvenser varför de kan ha svårt att höra mänskligt tal.

Vokal gymnastik

Schematisk bild av struphuvudet. Hyoidbenet ligger strax under struplocket. Bild hypertexter.se efter teckning på Internet.

Till detta lägger Ian Tattersall ytterligare en aspekt. Kraniet på apor och människobabies är undertill flatt, vilket gör att struphuvudet ligger högt. Sedan när människobarnet växer böjs kraniet kring foramen magnum (öppningen för ryggmärgen) nedåt. Då förflyttas struphuvudet nedåt och lämnar ett utrymme i svalget. ”Åtminstone delvis är detta nyckeln till den anmärkningsvärda vokala gymnastik vi utför varje gång vi yttrar en mening,” skriver Tattersall i en liten bok (Tattersall 2008: 73).

Sedan framhåller Tattersall att kraniet från Bodo har denna böjning i undersidan (ibid). Då Bodo-kraniet har daterats till för 600 000 år sedan skulle böjningen även vara av minst denna ålder (ibid). Men, tillägger han, Bodo-människan hade ett utskjutande ansikte så det skulle ännu inte finnas en balans mellan struphuvudet och svalget. Tack vare vårt platta ansikte har vi en sådan balans, vilket gör att vi talar med lätthet (ibid). Men redan då fanns Kay et als undersökning av hålen i benbyggnaden för talapparatens nerver, vilken Tattersall inte beaktat. Därför gick han senare med på språkhistorikernas tolkning att språkförmågan hos människan endast skulle vara 100 000 år gammal, vilket kanske är en försvarbar försiktighet men samtidigt ett metodiskt självbedrägeri.

Så nerverna för tunga och diafragma, mellanörats konstruktion och kraniets böjning kring foramen magnum samt språkgenen FOXP2 uppvisar alla tecken på utvecklad språkförmåga hos H heidelbergensis. Även om vi kan misstänka att Mauermannen hade en utvecklad grammatik och ett växande ordförråd, så är deras språk hittills okänt.

Går det att spåra några lämningar från detta det allra äldsta språket? Två språkhistoriska forskare, som försöker gå längre bakåt i tid än vad de traditionella språkhistorikerna vill göra, alltså längre bakåt än 10 000 år, har gjort en undersökning, som kanske ger en fingervisning. De två lingvisterna Murray Gell-Mann och Merritt Ruhlen publicerade sina resultat i vetenskapstidskriften PNAS år 2011. Där visade de att meningarna i språken fordom hade var uppbyggda i ordningen subjekt (S), objekt (O) och verb (V) (Gell-Mann et Ruhlen 2011): ”Far sten kastar”. Nu är det förstås inte möjligt att dra några bestämda slutsatser av detta när det gäller språkets allra tidigaste skede. Men deras studie kan ändå vara ett slags indikation. Utgående från campbellmarkattornas vokala beteende kunde man tänka sig att de sena australopitecinerna klarade av att sätta ihop två ord som ”far” och ”sten” och markerade verbet ”kastar” med en handrörelse eller någon annan form av kroppsspråk.

Ingen skillnad på substantiv och verb?

Vi kan anta att den tidiga H heidelbergensis språkutveckling var mycket avlägsen det språkbruk vi har i dag. Till exempel kan det ha hänt att Mauermänniskorna inte skilde på substantiv och verb; substantiv kunde uttryckas som verb och verb användas som substantiv beroende på vilken aspekt av verkligheten man ville beskriva. I varje fall har den finländska lingvistikern Paavo Ravila (1902-74), den kanske mest begåvade av finländska språkvetare, hävdat att jämför man de olika finsk-uraliska språken kommer man lätt till slutsatsen att det språk de utgått från inte skilde på verb och substantiv (Ravila 1967: 65). Börjar man undersöka andra språkfamiljer kommer man troligen till samma slutsats. Detta drag hos språken kan ha mycket gamla anor.

Men hur gamla? De mera utvecklade nervsystemen till mun och diafragma går att påvisa, som vi nyss såg, först hos H heidelbergensis (och i förlängningen även hos hennes systerart H denisovans, fast detta ännu inte går att bevisa i brist på fossil). Detta skulle betyda att ord som en serie utandningar som får sin karaktär i struphuvud (vokaler) och tunga (konsonanter) inte skulle ha förekommit förrän hos Mauermänniskorna. Det betyder vidare att exemplet ovan ”far stenar” var något som uppträdde först hos dem.

Ingen böjning?

När den vokala kommunikationen hos människan började uppträda just som fonologiskt språk där orden var sammansatta av olika ljud betyder det inte att grammatiken var komplicerad. Det verkar troligt att huvuddelen av orden som konstruerades saknade böjning – det fanns som nämnt troligen ingen större skillnad mellan substantiv och verb. Med tanke på att i campbellmarkattornas enkla språk uppträdde suffix kan det tänkas att sådana också fanns hos Mauermänniskorna. De kan ha varit början på ordens böjningsmönster.

För att återgå till vårt exempel. ”Stenar” är inte bara en pluralform av sten utan också ett verb i dagens svenska men med smal betydelse: en form av grym avrättning genom stenkastning. Men ger vi verbet en vidare betydelse av ett allmänt ”kasta sten”, som det en gång kan ha haft, så kan vi uttrycka spekulationen att Mauermänniskorn lyckades formulera meningen ”far hyena sten(ar)”, menande då att far kastar sten på hyenan.

Grammatikaliskt var också den ordföljd som Gell-Mann och Ruhlen visade att användes först också nödvändig. Genom att verbet kom sist, så markerade man att det var ett verb, inte ett substantiv, som det ju också var.

Men glöm inte att exemplet ”far hyena sten(ar)” trots allt är formulerat på ett språk som genomgått en mycket lång utveckling. Vi kan som sagt misstänka att orden i Mauermänniskornas och även denisovernas språk nästan helt saknade böjning, därav parentesen i exemplet. Ordens funktion framgick uteslutande av deras placering i den syntaktiska strukturen – den var den viktiga.

Upptäckten att den syntaktiska strukturen har gått före den fonologiska i evolutionen presenterades år 2014 i en artikel i den exklusiva brittiska vetenskapstidskriften Proceeding of Royal Society B av en schweizisk grupp vid universitet i Zürich under ledning av Katie Collier (hon arbetar på sin doktorsavhandling i paleoantropologi; de andra i gruppen är lingvistiker). Gruppen skriver att ”syntax utvecklas först för att möjliggöra fler uttryck med endast några få ord, medan fonologi växer fram senare i ett språk när ett behov av ett större ordförråd gör det effektivt att åstadkomma ett ökat antal ord” (Collier et al 2014; min översättning).

Om denna beskrivning är riktig kan vi ana att t o m H erectus/ergaster växte den syntaktiska strukturen för att tillåta allt fler kombinationer av typen varningsrop. Men först med H heidelbergensis uppstod förmågan att kombinera fonem till nya ord.

Hur kan språket ha utvecklats?

Georg Henrik von Wright samarbetade med Ludvig Wittgenstein och andra samtida filosofer och lyckades förnya filosofin. Bilden är tagen på hans sommarställe i Helsingfors skärgård 1961. Foto Anonym.

Hur skulle då Mauermannen ha börjat tala? Paleoantropologin har inget svar eftersom man inte ens vet var och när Mauermänniskorna framträdde. Som framgick av första kapitlet är det möjligt att det skedde i Nordafrika någon gång för en miljon år sedan. Därför måste vi göra ett djärvt tvärvetenskapligt hopp till filosofin för att få fram ett förslag till ett underlag för en fortsatt diskussion.

Den finländske filosofen G H von Wright (1916-2003) urskiljde tre i olika former för tänkandet i möjliga och nödvändiga former, i modaliteter som facktermen lyder (von Wright 1951). Först kommer de dynamiska modaliteterna. De utgör grundläggande egenskaper i varje kommunikationssystem (Sammallahti 2012). I barnens språkutveckling handlar det om fraser som uttrycker att önskningar och tyckningar som ”Jag vill gå”, ”Jag vill inte gå”, ”Jag måste få tag på det”.

Den andra gruppen består av deontiska modaliteter. De handlar om sociala frågor, tillåtelser, nödvändigheter och förbud. De kommer till uttryck i fraser som ”Får jag?” ”Vi måste,” ”Var så snäll”, ”Tack så mycket”.

Den tredje gruppen handlar om de olika aspekterna på sanning och existens, de epistemiska modaliteterna. De kommer till uttryck i fraser som ”säkert”, ”antagligen”, ”lika som”, ”uppenbarligen”, ”kanske”, ”Jag tror”, ”Jag tvivlar på det”, ”Där måste finnas”, ”Där kan inte finnas” (von Wright 1951; Sammallahti 2012).

Vad jag nu föreslår är att någonting i stil med de dynamiska modaliteterna växte fram i slutskedet av Homo ergasters liv och inledningsskedet av Mauermannens existens för omkring 1 miljon år tillbaka. Under den fortsatta utvecklingen, kanske kring för 800 000 år sedan, trängde någonting liknande de deontiska modaliteterna fram och slutligen kring kring för 500 000 år sedan de epistemiska modaliteterna. Se också de likartade slutsatser som den svenska etnologen Jonas Lind har kommit till och som citeras längre ned i kapitlet.

Vilka kan orden ha varit?

Vad kan det ha varit för ord Mauermänniskorna använde? Det vet vi naturligtvis inte. Men om vi ser till deras möjligheter att skapa nya ord är det närliggande att tänka sig att de utgick från ljud i sin omgivning, att de härmade ljud i miljön. Åtminstone menar den svenska forskaren Matz Larsson vid Institutionen för hälsovetenskap och medicin vid Örebro universitet det i en artikel i en av de otaliga vetenskapstidskrifter som numera ges ut. ”Atjo”,”bom”, ”plask” och ”prassla” är exempel på ljudhärmande eller med en fackterm onomatopoetiska ord som finns i dagens språk. Men Larsson tänker sig att särskilt ord i anslutning till stensmidet skulle ha varit vanliga (Larsson 2015). ”Pang”,”knack”och ”duns” kunde vara ord, som kan ha funnits i en egen (och obs! nu bortglömd) version i Mauermänniskornas språk. Kanske man rentav kallade handyxorna för någonting i stil med ”knack-knack” avseende hur mycket arbete det krävde att ta fram en sådan.

Murray Gell-Mann (1929-2019) var fysiker som fick nobelpriset i fysik år 1969. Han föreslog termen ”quark” från ett dikt av T S Eliot för den allra minsta partikeln, som de lite större är uppbyggda av. Hans humanistiska intresse gjorde att han var med om att grunda Santa Fe institutet som tvärvetenskapligt forskningsanläggning. Där ägnade han sig åt bl a språkhistoria på äldre dagar. Foto Nobelstiftelsens arkiv.

Men det som försvårar alla gissningar om språkets tidigaste skede är att det var aspektbeskrivande. Ända fram fram till slutet av bronsåldern och järnåldern fanns inte allmänord som jord, luft, vatten, himmel o s v. I stället talade man om aspekter på fenomenen. Ett ord som dygn, som sammanfattar dag och natt, fanns inte (och gör det fortfarande inte i t ex engelskan där man än i dag säger day and night avseende just dygnet). Ordet ”dag” betydde ”dagsljus” och även dygnets ljusa del beskrevs alltid i tre aspekter: morgon/förmiddag, middag och eftermiddag/kväll, aldrig i ett sammanfattande ord som dag.

Vi är så vana vid allmänorden att när man försöker föreställa sig de äldre språkformerna tenderar tänkandet att styras av allmänorden. Eller översatt till Mauermannens tungomål så fanns det knappast ett ord ”knack-knack”, som skulle ha betytt bara handyxa utan troligare är att man hade en rot i stil med t ex just ”knack-”. Med dess hjälp hade man konstruerat olika centrala aspekter på handyxan: ”knack-tänkt”, ”knack-påbörjad”, ”knack-halvfärdig”, ”knack-färdig”, ”knack-använd”, ”knack-tappad” o s v. Jag föreslår detta i en analogi till det baskiska språket, där ordet himmel heter zeru, som emellertid är inlånat från medeltidens sydfranska idiom. Däremot finns det ett trettiotal ord som beskriver aspekter på himlen, alla konstruera med roten otzi- som också betyder himmel: ortzeko = himmelsk, ortziri = åskdunder, ortzitsu = stormigt, otzgarbi = klar himmel, ostarku = regnbåge o s v (Trask).

Kulturutvecklingen

Men framväxten av ett fonologiskt språk hos H heidelbergensis fick i sitt här föreslagna tredje steg, de epidemiska modaliteterna, en utveckling av ett symboliskt tänkande. Med det uppstod en särskild kulturutveckling, delvis skild från det biologiska. Den stimulerade småningom i sin tur språkutvecklingen (Dunn et al 2011). Därmed uppkom en helt oväntad vändning i evolutionen. Med en kulturutveckling, som kompletterade en närmast universell adaptionsförmåga kunde den moderna människan småningom i förbluffande utsträckning bredda sitt oberoende av genernas kontroll. Det är på sätt och vis det evolutionsmässigt det mest häpnadsväckande med henne.

Som vi har sett vill anglosaxiska forskare emellertid förlägga det fonologiska språkets och symboltänkandets uppkomst till för ungefär 100 000 år sedan. Men ovan har bevis framlagts som visar på en betydligt tidigare tidpunkt, nämligen för en halv miljon år sedan, kanske rentav något tidigare. Detta sakförhållande har också av en grupp svenska forskare kommit fram till. Denna grupp, huvudsakligen från Stockholms universitet under ledning av etnologen Johan Lind, har påvisat att symboltänkandet och därmed språkförmågan var utvecklad för en halv miljon år sedan, alltså under Mauermänniskornas tid. Gruppen skriver i inledningen till sin artikel att ”vi visar att [människans] kulturella kapacitet är äldre än den första uppdelningen i den moderna människans utvecklingslinje och åtminstone 170 000 år gammal utgående från data som hyoidbenets morfologi, FOXP2 allelerna, likheterna mellan de genetiska och språkliga träden, användningen av eld, gravsättningar och den tidiga förekomsten av verktyg jämförbara med dem som moderna jägare och samlare använder. Vi kan inte utesluta att neandertalarna hade kulturell kapacitet för ungefär 500 000 år sedan” (Lind et al 2013).

Nå, Johan Lind med medarbetare valde att kronologiskt dra ut på beteckningen neandertalare som ett slags förkortning av ett komplicerat sammanhang. Som vi har sett var det för 500 000 år sedan Mauermannens och denisovernas tid. Enda undantaget skulle ha varit Indonesien, där H erectus i form av Javamänniskan skulle ha överlevt till kanske för 100 000 år sedan.

Läs även åttonde kapitlet, som diskuterar Denisovernas konst.
Till Historiemenyn.

Källor till denna kapitel:

Bolhuis et al 2014: Johan J. Bolhuis, Ian Tattersall, Noam Chomsky, and Robert C. Berwick: How Could Language Have Evolved? PLOS Biology August 2014, Volume 12, Issue 8.
Collier et al 2014: Katie Collier, Balthasar Bickel, Carel P. van Schaik, Marta B. Manser and Simon W. Townsend: Language evolution: syntax before phonology? Proc. R. Soc. B 281: 20140263. http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2014.0263.
Coye et al 2015: Camille Coye, Karim Ouattara, Klaus Zuberbühler, and Alban Lemasson: Suffixation influences receivers' behaviour in non-human primates. Royal Society B, 29 April 2015.
D'Anastasio 2013: Ruggero D'Anastasio, Stephen Wroe, Claudio Tuniz, Lucia Mancini, Deneb T. Cesana, Diego Dreossi, Mayoorendra Ravichandiran, Marie Attard, William C. H. Parr, Luigi Capasso, Anne Agur: Micro-Biomechanics of the Kebara 2 Hyoid and Its Implications for Speech in Neanderthals. PLOS ONE, 1 December 2013, Volume 8, Issue 12.
Dunn et al 2011: Michael Dunn, Simon J. Greenhill, Stephen C. Levinson, and Russell D. Gray: Evolved structure of language shows lineage-specific trends in word-order universals. Nature, 13 April 2011.
Enard et al 2002: Wolfgang Enard, Molly Przeworski, Simon E. Fisher, Cecilia S. L. Lai, Victor Wiebe, Takashi Kitano, Anthony P. Monaco and Svante Pääbo: Molecular evolution of FOXP2, a gene involved in speech and language. Nature, Vol 418, 22 August 2002.
Fedurek & Slocombe 2011: Pawel Fedurek and Katie E. Slocombe: Primate Vocal Communication: A Useful Tool for Understanding Human Speech and Language Evolution? Human Biology 83(2):153-173. 2011 doi: http://dx.doi.org/10.3378/027.083.0202
Gell-Mann et Ruhlen 2011: Murray Gell-Mann and Merritt Ruhlen: The origin and evolution of word order. PNAS October 18, 2011, vol. 108, no. 42.
Harmand et al 2015: Sonia Harmand, Jason E. Lewis, Craig S. Feibel, Christopher J. Lepre, Sandrine Prat, Arnaud Lenoble, Xavier Boës, Rhonda L. Quinn, Michel Brenet, Adrian Arroyo, Nicholas Taylor, Sophie Clément, Guillaume Daver, Jean-Philip Brugal, Louise Leakey, Richard A. Mortlock, James D. Wright, Sammy Lokorodi, Christopher Kirwa, Dennis V. Kent & Hélčne Roche: 3.3-million-year-old stone tools from Lomekwi 3, West Turkana, Kenya. Nature 521, 310-315 (21 May 2015).
Henshilwood et al 2001: C. S. Henshilwood, J. C. Sealy, R. Yates, K. Cruz-Uribe, P. Goldberg, F. E. Grine, R. G. Klein, C. Poggenpoel, K. van Niekerk, I. Watts: Blombos Cave, Southern Cape, South Africa: Preliminary Report on the 1992-1999 Excavations of the Middle Stone Age Levels. Journal of Archaeological Science (2001) 28.
Kay et al 1998: Richard F. Kay, Matt Cartmill, and Michelle Balow: The hypoglossal canal and the origin of human vocal behavior. Proc. Natl. Acad. Sci. USA Vol. 95, April 1998.
Larsson 2015: Matz Larsson: Tool-use-associated sound in the evolution of language. Animal Cognition, September 2015, vol 18, Issue 5.
Lind et al 2013: J. Lind, P. Lindenfors, S. Ghirlanda, K. Lidén & M. Enquist: Dating human cultural capacity using phylogenetic principles. Scientific Reports, 3: 1785, 2013.
MacLarnon et Hewitt 1999: Ann M. MacLarnon and Gwen P. Hewitt: The Evolution of Human Speech: The Role of Enhanced Breathing Control. American Journal of Physical Anthropology 109:341-363 (1999).
Martínez et al 2004: I. Martínez, M. Rosa, J.-L. Arsuaga, P. Jarabo, R. Quam, C. Lorenzo, A. Gracia, J.-M. Carretero, J.-M. Bermúdez de Castro, and E. Carbonell: Auditory capacities in Middle Pleistocene humans from the Sierra de Atapuerca in Spain. PNAS, July 6, 2004, vol. 101, no. 27.
Martínez et al 2008: I. Martínez, J.-L. Arsuaga, R. Quam, J.M. Carretero, A. Gracia, L. Rodríguez: Human hyoid bones from the middle Pleistocene site of the Sima de los Huesos (Sierra de Atapuerca, Spain). J Hum Evol. 2008 Jan. 54(1).
Ravila 1967: Paavo Ravila: Totuus ja metodi - Kielitieteellisiä esseitä. (Sanningen och metoden - språkvetenskapliga essäer). WSOY.
Sammallahti 2012: Pekka Sammallahti: Bottlenecks and Contacts in the Linguistic Prehistory of the Saami Networks. Interaction and Emerging Identities in Fennoscandia and Beyond. Tromsø, Norway, October 13-16 2009. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Toimituksia 265. Helsinki 2012.
Schlenker et al 2014: Philippe Schlenker, Emmanuel Chemla, Kate Arnold, Alban Lemasson, Karim Ouattara, Sumir Keenan, Claudia Stephan, Robin Ryder, Klaus Zuberbühler: Monkey Semantics: Two 'Dialects' of Campbell's Monkey Alarm Calls. Linguistics & Philosophy , 28 nov 2014.
Tattersall 2008: Ian Tattersall: The World from Beginnings to 4000 BCE. Oxford University Press.
Trask: Larry Trask: The Basque Word for Sky. http://www.buber.net/Basque/Euskara/Larry/note_17a.html
von Wright 1951: G H von Wright: An Essay in Modal Logic. Amsterdam: North-Holland Pub. Co

Publiceringshistoria: Utlagd 15-10-30. Omarbetad och uppdaterad 16-04-04. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 19-07-20. Uppdaterad än en gång 2020-08-10.

Sänd en kommentar till essän!