Den första människan med talets gåva

rinil-ristningens M-motiv har samband med Mauermannen/denisovernas upptäckt av den räta linjen som symbol och meningsbärare. Men de verkar ännu inte ha utvecklat en teknik, som gjorde raka streck möjliga att rista, d v s de hade ej lärt sig använda enkla linjaler, utan var tvingade att träna upp förmågan att dra raka streck. Man kan vara frestad att jämföra ristningarna med teckningar gjorda av tvååringar. Det sammelsurium av streck, som dessa tidiga teckningar ger intryck av, verkar emellertid handla om ett sökande efter en form, inte minst en cirkel. Men Mauermannen hade formerna klart för sig, vad det gällde för dem var att hitta verktygen. De klarade sålunda inte av att göra passare för att rita en cirkel. Det framgår av den platta med en diameter på 9 meter, som gjorts av lagda stenar och benbitar och fått en oval form i Bilzingsleben i Tyskland. Plattan kan ha varit någonsorts centrum i ett friluftsläger, där några generationer Mauermänniskor återkommande samlades. Lägret skulle nämligen kontinuerligt ha använts under Holstein-interglacialen för 424–374 000 år sedan.

Ett av de solfjäderformade streckmotiven från Bilzingsleben i Tyskland. De var ristade på skulderbladen till den numera utdöda arten av en elefant med raka betar (Elephas antiquus). Figuren är från fyndet benämnd Artifakt 3 av utgrävaren Dietrich Mania. Åldern är cirka 330 000 år. Teckning efter Feliks 2012.

Samma motiv från Blombosgrottan vid Sydafrikas södra kust ristat på en bit ockra. Det har en ålder på 90 000 år, alltså ungefär 250 000 år yngre ristningen från Bilzingsleben. Att samma motiv fortlever under en mycket lång tid visar hur långsamt det tidiga symboltänkandets utveckling var. Bild efter Henshilwood et al 2009.

När utgrävaren av Bilzingsleben, Dietrich Mania, först publicerade sina resultat väckte de stort intresse. Men sedan har småningom kommit alltmer motstridiga reaktioner. Anglosaxiska paleoantropologer har förnekat ristningarnas existens som tidiga symboler, andra har åter läst in i dem mycket mera än vad som är historiskt möjligt. Till exempel har Dietrich Mania tillsammans med sin fru Ursula funderat över möjligheten att det ofta återkommande motivet med knippe streck, som liknar en solfjäder, skulle handla om en melodi, kanske sjungen eller spelad av en enkel flöjt (Mania & Mania 1988). Ett annat förslag har presenterats av amerikanen John Feliks, en hängiven amatörpaleoantropolog, som i flera artiklar har hävdat att solfjädersristningarna är uttryck för en avancerad matematik (Feliks 2012). Han stöder sig på tanken att Mauermänniskornas hjärnor inte skulle vara annorlunda än våra (ibid). Men han tar inte hänsyn till att tankefigurerna och ordförrådet för de epistemiska modaliteterna (se kapitel 8) måste utvecklas från ett nolläge.

Det är till exempel oklart hur långt Mauermannen kunde räkna. Kanske hade de inte behov av att räkna längre än till tre (Lévy-Bruhl 1985). Det är inte heller säkert att Mauermänniskorna hade ett begrepp som ”många”. Däremot är det mera sannolikt att de hade namn på fingrarna, någonting i stil med de gamla svenska namnen ”Tummetott, Slickepott, Långeman, Gullebrand och Vicke Vir”. Det är möjligt att de såg ett samband mellan handen och månen, så att månens skeden motsvarade fingrarnas namn. Eftersom månen växer från höger till vänster skulle de ha talat om nymånen som Vicke Vir (men med deras eget ord, okänt för oss), halvmånen som Gullebrand (dito), fullmånen som Långeman (dito), halvmånen i nedan som Slickepott (dito) och skäran i nedan som Tummetott (dito). Det skulle kunna vara ett sådant här samband som de uttryckte med solfjädersristningarna. Människan är alltings mått hävdade Leonardo da Vinci med sin berömda teckning i de grekiska tänkarnas efterföljd. Kanske började det med handen och fingrarna.

Extrem konservatism

Men det finns givetvis ytterligare en tolkningsmöjlighet, som redan framfördes i kapitel 8 om denisovernas konst, nämligen att knippena med streck skulle vara en symbolisk visualisering av den kraft, som Mauermänniskorna trodde kom från himlen. Det kan inte uteslutas att knippena av streck hos Mauermänniskorna inspirerades av meteoritskurar. Vad som stöder denna tolkning är den extrema konservatismen som utmärkte människans tänkande, var än hon befann sig på jordklotet. Denna konservatsim hade sannolikt samband med att den idétradition, som grundades av Mauermänniskorna under det skede då deras epistemiska modaliteter växte fram. Denna tradition var den enda som fanns t o m Homo sapiens, bl a beroende på att livsstilen fortsatte oförändrad från generation till generation. Dock verkar det småningom ha uppstått nyansskillnader hos H sapiens i Afrika, hos H denisovans i Asien och H neanderthalensis i Europa. När den afrikanska traditionen (i form av invandrare) mötte den europeiska (alltså neandertalarnas kultur) under gravettienkulturens tid i Europa skedde emellertid en breddning traditionen. Nya idéer växte fram. Den nedstigande kraften avbildades inte längre som streck utan som rader av prickar – t ex som de droppar man kunde se i häftiga regn. Det viktiga är att dessa prickar också målades från mynningen i taket på flera grottor. Kraften ingick som en viktig del i gravettienmänniskornas föreställningsvärld.

Jag är inte främmande för möjligheten att mina tolkningar är fel. Men jag är övertygad om att metoden är den riktiga, nämligen att försöka så långt det är möjligt förstå den enkla nivån på Mauermannens språk och försöka tillägna sig den naiva realism som var deras tänkande. De kunde ju inte utgå från annat än vad de såg. De hade ännu inte erfarenheter och språkliga verktyg som skulle ha gjort det möjligt för dem att genomskåda vad de såg. Men de lade märke till återkommande händelser, invarianser, som den finlandssvenska filosofen Erik Stenius använder i sin bok om de grekiska filosoferna före Sokrates: Tankens gryning (Stenius 1953). Presokratierna återupptäckte naturen genom samma mer eller mindre systematiska iakttagelser som Mauermannen och neandertalarna och tidiga moderna människor gjorde. Men presokratierna var nästan alla utbildade jurister och tillämpade juridisk logik på slutsatserna av sina iakttagelser. Mauermänniskorna, neandertalarna och de moderna drog religiösa slutsatser av sina iakttagelser utan att bry sig om eventuella motsägelser.

Religiös okunskap

När Mauermänniskornas språkliga förmåga utvecklades började de också i ord gestalta någon form av berättelser om världen och sig själva, ett nödvändigt komplement till den genetiskt givna känslan av mening. Därvid gjorde de sig också en bild av världens uppbyggnad. Denna viktiga föreställning skulle gå att identifiera i de äldre antropologiska typernas överlevande bildframställningar.

Men först en meta-anmärkning. Det är numera ganska vanligt att paleoantropologerna erkänner att de tidiga människorna hade trosföreställningar, något som man konsekvent teg om tidigare. Men den tolkning av det tidiga tänkandet som just nu verkar vara mest populärt har tagits fram av den sydafrikanska arkeologen David Lewis-Williams. Han utgår från det sydafrikanska Sanfolkets föreställningar om sina präster, som är av den afrikanska traditionen med medicinmän. Men han blandar ihop den med den sibiriska shamanismen (Lewis-Willams 2002). Denna handlar om en särskild teknik för hur ”själen” lämnar kroppen, d v s hur hjärnan kan utnyttja ett mycket gammalt kroppsmedvetande (troligen utvecklat av de första flercelliga varelserna) och genom det skapa en illusion att befinna sig utanför kroppen. Detta har påvisats av den svenska forskaren Henrik Ehrsson vid Karolinska Institutet (Preston et al 2015). Denna teknik uppfanns troligen i Östsibirien under senaste istida maximum. Den får absolut inte blandas ihop med den betydligt äldre afrikanska traditionen av medicinmän.

Men det gör Lewis-Williams. Resultatet är att han föreslår att grottmålningarna i gravettienkulturens grottor i Europa skulle vara uttryck för scener för schamanistiska riter. Men den franska arkeologen och konsthistorikern Emmanuel Guy har har jämfört grottkonstens bildframställningar med sådana från Asien, som bevisligen är schamanistiskt inspirerade. Han kommer till slutsatsen att det finns nästan ingenting i grottkonsten som stöder förslaget om dess schamanistiska karaktär. (Guy 2013). Men Lewis-Williams ogrundade tolkning har gått hem bland religionshistoriskt okunniga paleoantropologer. Hos Sanfolket använder sig både medicinmän och vanligt folk av danser för att uppnå ett tillstånd av trans, där de upplever sig få kontakt med bl a förfädernas andar. Poängen är den att transdansen är ett fenomen som är begränsat till Afrika (Artle 2007), bortsett från de persiska sufiernas virvlande dans med målet att uppnå ett transtillstånd (som skulle ge kontakt med Gud). Men den sufiska dansen kommer troligen från Afrika. Den afrikanska transdansen uppfanns av allt att döma först efter de modernas utvandringen från Afrika hade ägt rum! Den kan därför inte ha varit känd i Europa under gravettienkulturen före det istida maximumet. Samma gäller den sibiriska schamanismen.

”Song lines” som kartor

Däremot är det inte otänkbart att de australiska aboriginernas s k song lines, sånglinjer, kan ha sin rot i ett äldre rumsligt tänkande, som Chris Stringer som en av de första lyfter fram i sin bok, Lone survivors (Stringer 2012). Aboriginerna beskrev det egna reviret med hjälp av sånger och myter. De gör nämligen walkabouts, kringpromenader, varvid de i sånger berättar om det landskap de vandrar igenom. Orienteringspunkter i form av höjder eller andra iögonenfallande inslag i landskapet tillskrivs särskilda mytologiska omständigheter (som att en höjd bebos av en förfader). Det gör dem lättare att komma ihåg och känna igen. Enligt aboriginernas föreställningar håller sånglinjerna reviret kvar i verkligheten, i praktiken är de ett hävdande av stammens revir likaväl som ett sätt att orientera sig i en terräng.

När Mauermänniskorna, neandertalarna och de moderna människorna i tur och ordning tog sig in i Europa måste de ha skapat sig orienterande kartor i ord för att slippa gå vilse. För att underlätta minnet av de viktiga riktpunkterna konstruerades myter kring dem. Denna verksamhet hade sin kognitiva förutsättning i en generell bild av rummet. Denna bild kan spåras i de bevarade bildframställningarna. I övrigt är deras trosföreställningar mera svårtolkade.

Den amerikanska religionshistorikern James B Harrod har i en essä samlat Mauermänniskornas ristningsmotiv från hela världen. Men det är bara skålgroparna som kommer från Indien. Resten av motiven är från Bilzingsleben. Han ritat rent dessa motiv så att de ska vara tillgängligare för moderna läsare. Schema efter Harrod 2004.

Förstoring av Mauermannens bild av dagens och nattens rum enligt en ristning i Bilzingsleben. Notera att himmel och jord är markerade med dubbla streck medan dagens (och nattens rum) är ritad med ett streck. Rörelsen hos dem har markerats med liggande v-former (pilen hade inte uppfunnits på denna tid). Renritning James B Harrod.

Ristning gjord av neandertalare längst inne i Gorhamgrottan i Gibraltar. Det är frågan om en renritning av den geometriska figuren huggen i grottans vägg (originalbilden finns återgiven i essän Europa för 40 000 år sedan). I centrum av bilden tycks det finnas jordens rum i två delar (natt och dag?). Jordens rum verkar också ha en underjord. Bild efter Rodríguez-Vidal et al 2014.

Den figur, som den amerikanska religionshistorikern och paleoantropologen James B Harrod benämner ”kombination av streck” i sin renritning av Mauermannens ristningsmotiv (se schemat och bilden t h), är en naivt realistisk sammanfattning av det rum Mauermannen trodde sig leva i. Med dubbla horisontala streck markeras där himmel och jord och med enkla vertikala streck morgon och kväll. Skiftet mellan natt och dag visas med korta, böjda linjer, någonting oavbrutet pågående.

Denna föreställning om världen levde sannolikt vidare hos neandertalarna (se ristningen från Gorhamgrottan nere t v). De moderna människorna tog den småningom till sig den när de flyttade in i Europa. De vidareutvecklade den som framgår av en grottmålning i den spanska grottan El Castillo (bilden överst).

Men strecket som symbol som det kom till uttryck i de tidigaste ristningarna hade sannolikt först utvecklats i kroppsmålningar. Enligt Alicia Gorman i hennes genomlysande doktorsavhandling från år 2000 finns det tecken som kan tolkas som att kroppsmålning förekom i Afrika från för 900 000 år sedan (Gorman 2000: 131), alltså en tidpunkt då Mauermänniskornas språkutveckling troligen kommit igång.

Till samma slutsats kommer tre engelska arekologer, Camilla Power, Volker Sommer och Ian Watts, i en artikel om de problem som den stadigt växande hjärnan i människans utveckling ledde till hos kvinnorna (Power et al 2013). Kvinnorna i en grupp var tvingade att skydda varandra för att alltmer hjälplösa barn skulle kunna födas. Det innebar bl a ett tvång att försöka kontrollera männens sexualitet, så långt det var möjligt.

Schimpanshonor får som bekant sina blygdläppar uppsvullna och rödfärgade när de har ovulation och alltså är brunstiga. Men hos den upprätta och bipedala kvinnan är ovulationen dold. Däremot kan menstruationen vara synlig i form av blod på lårens innersidor så länge hon inte använder några medel att dölja det som byxor och bindor. Mensblödningen tycks länge ha uppfattats som tecken på att kvinnan var kärlekskrank. Då skulle gruppens alfahanne eller machoman lägga beslag på henne och alla andra kvinnorna i gruppen i tur och ordning. Men om alla kvinnorna målade innersidan av sina lår med röd ockra skulle männen tro att alla kvinnorna var kärlekskranka i samma stund, d v s under högtidligheter och ritualer. Därmed kunde kvinnorna ha förhindrat alfahannen att bilda harem. Kvinnorna kunde i stället uppmuntra män som var villiga att att hjälpa en kvinna med en baby. Det skulle kunna vara början på kroppsmålningarnas tradition hos människan i och med H heidelbergensis (ibid). Men kroppsmålningarna symbolik är nog mera komplicerad än så.

Gorman refererar också de brittiska kolonisatörernas och socialantropologernas rapporter om befolkningen på Andamanernas ökedja i Bengaliska viken. I denna essäs sammanhang är det intressanta att Ongefolket på den sydligast av Andamanernas öar uppfattar att lukt är alla djurs och växters essens (Gorman 2000: 47-49). Det är inte så tokigt som det låter. Världen tros vara befolkad av de dödas osynliga andar, som är goda. Sedan finns det också onda andar som jagar växter som djur efter deras lukt. Detta gäller också människorna. Om en ond ande lyckas spåra en människa med hjälp av hennes lukt, blir hon sjuk och, om anden inte drivs bort, dör hon.

Den geometriska målningen från grottan El Castillo i nordvästra Spanien med en ålder av cirka 30 000 år. Mauermänniskornas föreställning om världens rum har här utvecklats till en komplicerad konstruktion. Figurerna från väster: Dagens kraft som stiger ned från himlen. Dagens värld bestående av tre rum: himmel, jord och underjord. Kraften som får natt byta med dag. Nattens nedstigande kraft. Nattens värld, även den bestående av tre rum. Världarna låg i kors med det jordiska rummet i mitten. När armarna växlade med varandra byttes dag mot natt i det jordiska rummet. Foto från Internet.

Hos Ongefolket skulle alltså inte finnas något begrepp som ”själ”. Det kan tolkas så att detta begrepp uppfanns sent i människans utveckling. Mauermänniskorna kan därför antas inte ha känt till detta begrepp, men sannolikt fenomenet ”lukt”. Om denna föreställning utvecklades till idén att människans själ satt i andedräkten är i dagens kunskapsläge okänt. Likaså vet vi inte om ett omvänt förhållande förelåg, nämligen att från föreställningen om andedräkten som människans essens utvecklades på Andamanerna till idén om lukt.

Men det är värt att notera att i jordens alla tolv superspråkfamiljer finns flera ord som är ett slags ekon från äldre språk, kanske mycket gamla (se kapitel 12). Men det intressanta är att ordet för lukt och näsa som ekar från det förgågna cuna. Det går ju inte att bevisa men det är ändå spännande att tänka sig att mauermänniskorna såg sin lukt, sin cuna, som sin essens.

En man från Jarawafolket på på den sydliga Aka-Bea-ön i Andamanerna får hjälp i kroppsmålningen. Det är frågan om en typ kroppsmålning med raka streck, som uppfattas som ett slags högtidsdräkt jämförbar med fracken hos europeiska män. Annars gällde olika varianter av sicksackmönster. Foto från A History of Grafic Design.

Mauermannen uppfattade lukten som människans essens som Ongefolket gjorde, vet vi givetvis inte. Men hos Ongefolket troddes också kroppsmålningar vara ett sätt att dölja individens lukt. Kroppsmålningarna hade en existentiell funktion.

Kroppsmålningarna hos Mauermänniskorna i Afrika hade sannolikt någon form av existentiell funktion, man vad kan vi inte säga.

De olika ursprungsfolken på Andamanerna skulle vara en av de äldsta och minst beblandade människogrupperna. De har levt enligt den isoleringsprincip, som så länge utmärkte både Mauermänniskor och moderna i Afrika (se nästa kapitel). Om det är isoleringen som gjort dem till pygméer eller om de var småvuxna redan när de anlände till öarna för kanske 60 000 år sedan är okänt i dagens kunskapsläge. Om det är idéer från Mauermänniskornas tid som levt kvar i deras föreställningsvärld är likaså okänt, men eventuellt kan delar av deras tänkande återföras på tankar hos Mauermänniskorna. Ty det är så märkligt att de idéer som människan uppfann under sin långa väg och som bevarades tack vare språket bildade en smal tradition som var den enda och som därför kunde fortleva under anmärkningsvärt långa tidsperioder.

Om man resonerar i de termer som användes bland folken på Andamanerna, så skulle solen ha lukt – åtminstone börjar marken lukta av starkt solsken – medan månen skulle vara luktfri. Den vita lera som används av de småväxta på Andamanerna (se bilden ovan) och som skulle förhindra lukten från människan att spridas skulle därför kunna vara associerad till månen. Därmed skulle den tillhöra den smala tradition som uppstod på Mauermänniskornas tid. Då skulle särskilt månen ha blivit föremål för ett nyvaknat intresse i och med språkutvecklingen. Månen verkar ha tillskrivits en betydande roll i deras föreställningsvärld. Den tycks ha uppfattats som gudinneliknande och kunde återges i antropomorf form. Den första antropomorfa statyetten är också från denna tid: Venus från Tantan (Bednarik 2003).

Venus från Tantan, påträffat i ett 400 000 år gammalt gruslager avsatt av en flod. Det intressanta är att i sprickorna har hittats spår av röd ockra. Statyetten har troligen var helt rödmålad. Bild från Internet.

Venus från Berekhat Ram består av en bit lavasten 35 mm lång, 25 mm bred och 21 mm tjock. Undersökning i mikroskop har visar att stenen har bearbetats för att lyfta fram den antropomorfa formen (d'Errico & Nowell 2000). Statyetten påträffades bland stenverktyg av Acheultyp mellan två lager av lava vid kanten av en utslocknad vulkan i Golanhöjderna. Den har därför säkert kunnat dateras till för 280 000–250 000 år sedan (ibid). Bild från Internet.

Ristning på skulderblad från ett djur från Oldisleben, en fyndplats 10 km nordost om Bilzingsleben. Benfynden därifrån är från Eem-interglacialen, kanske 110 000 år gamla, alltså från neandertalarnas tid. Tekniken för graveringen har utvecklats från streckmönstren i Bilzingsleben. Neandertalarna uppfattade troligen mammuten som en symbol för himlen. Om ristningen gjorts på ett mammutben kan den antropomorfa gestalten tänkas avbilda himmelsgudinnan. Det vore den första bilden i sitt slag. Bild från Internet.

Denna omtvistade statyett påträffades av den tyska arkeologen Lutz Fiedler i ett lager grus nära Tantan i södra Marocko. Grusbanken hade avsatts av en flod för omkring 400 000 år sedan. Venus från Tantan är en 6 cm hög sten som kanske något förbättrats. Cirka 200 000 år yngre är en liknande statyett påträffad i Palestina, Venus från Berekhat Ram, där en bearbetning är tydligare (d'Errico & Nowell 2000).

Enkla statyetter av detta slag uppstår inte bara hux flux. De måste ha en förhistoria. Jag misstänker att de föregicks under en längre tid av ristningar på olika slag av material som t ex Trinil-ristningens snäckskal. Men alla sådana fynd har ofta slängts åt sidan av arkeologerna vid utgrävningar av fyndplatser över cirka 100 000 år eftersom man trott att strecken på föremålen uppstått naturligt.

Särskilt bland anglosaxiska forskare har den halvt metafysiska idén om att språk och symboltänkande skulle ha uppkommit först med den moderna människan varit omhuldad. Man har t o m hävdat att hos de moderna i Europa hade inträffat en mutation, som skulle ha utlöst dessa aktiviteter. Alla de vetenskapsmän, som omfattade dessa mystiska föreställningar om språkutvecklingen och alltså var pseudometafysiskt troende utan att förstå det, avvisade följaktligen möjligheten av att de två statyetterna skulle ha varit gjorda av människor.

Det verkar alltså möjligt att Mauermänniskorna i Europa utvecklade en räcka föreställningar om månen. En liknande utveckling tycks ha skett i Afrika, vilket framgår att även i Blombosgrottan har påträffats solfjädersmotivet. Men hur mycket skilde sig den afrikanska utvecklingen från den i Europa? De två ovannämnda antropomorfa statyetterna, Venus från Tantan och Venus från Berekhat Ram, skulle också handla om månen. Religionshistoriker skulle kanske tala om månkult, men det är enligt min mening ännu inte adekvat. Venus från Tantan och hennes syster från Berekhat Ram kan i viss mån ha använts som kultföremål, kanske så att man med handen strök på dem för att ta del av deras tillskrivna inneboende kraft, som troligen troddes vara fruktbarhet (att Venus från Tantan sannolikt en gång var rödmålad pekar i den riktningen). Men man kan också fråga sig om statyetterna inte också användes som vad vi skulle kalla för medier. De små föremålen användes till att kontakta den nattliga kraften, synlig i månen. Genom att koncentrera sig på föremålen och ställa frågor till dem, trodde medicinmän att de fick svar av måndamen. Statyetterna skulle ha varit hjälpmedel vid utövandet av en tidig spådomskonst, som med en fackterm också kallas mantik.

En intressant fråga i sammanhanget är om de människor av denisovernas antropologiska typ hade kännedom om den tankevärld som utvecklats kring den tidiga mantiken i Afrika (det måste ha funnits en föreställning om individuella öden för att spådomar skulle vara meningsfulla). Mauermänniskornas hittills dokumenterade ceremonicentrum, fyndplatsen i Bilzingsleben i Tyskland, skulle, som vi sett, ha byggts upp kring föreställningar om månen, men inga fynd pekar på utövandet av spådomskonst. Om denna kunskap inte fanns bland Mauermänniskorna, förelåg den troligen inte heller bland neandertalarna.

Tre traditioner

Allt detta pekar på att Mauermannen/denisoverna utvecklade på sina olika håll tre lite divergerande kulturtraditioner. Det skulle ha funnits en tradition i Afrika, som byggde på en afrikansk version av Mauermannens tänkande. Det blev grunden för den moderna människans. I Asien växte hos denisoverna fram en asiatisk tradition, som verkar ha haft en skapelsegudinna i centrum. I Europa tog neandertalarna över Mauermannens europeiska version. Delar av den övergick sedan de invandrade moderna människorna – inte minst ”månkulten”, men höll fast vid sin afrikanska ödestro.

Just sammansmältningen av de äldre kulturtraditionerna var sannolikt upphovet till gravettienkulturens märkliga kulturblomstring, bl a sådan den tog sig uttryck i de fantastiska grottmålningarna. Just korspollinering av idéer är det normala för den kulturella utvecklingen. Genom att ignorera Mauermannens tidiga, i och för sig ganska naiva, kultur har paleoantropologerna lyckats hitta på en lång rad vetenskapligt tvivelaktiga idéer om utvecklingen som att en mutation skulle ha legat bakom gravettienkulturen. Det intressanta är att om en paleoantropolog fortsätter att ignorera den långa och långsamma utvecklingen hos den sociala organisationen och med den sammanhängande kulturella evolutionen finns stor risk för fler pinsamma felslut.

Läs nästa kapitel om Mauermannens sociala utveckling.
Till historiemenyn.

Källor till detta kapitel:

Aikhenvald 2004: Alexandra Y. Aikhenvald: Evidentiality Oxford University Press.
Antón 2003: Susan C. Antón: Natural history of Homo erectus. American Journal of Physical Anthropology, Volume 122, Issue Supplement 37, pages 126-170, 2003.
Artle 2007: Kay Artle: Från kameler till kabaréer. En bok om orientalisk dans. Opublicerat manus.
Bednarik 2003: Robert G. Bednarik: The earliest evidenc of Paleoart. Rock Art Research 2003, Volume 20, Number 2, pp. 89-135.
Bednarik 2013: Robert G. Bednarik: Pleistocene Palaeoart of Asia. Arts 2013, 2, 46-76; doi:10.3390/arts2020046
d'Errico & Nowell 2000: Francesco d'Errico and April Nowell: A New Look at the Berekhat Ram Figurine: Implications for the Origins of Symbolism. Cambridge Archaeological Journal, Volume 10, Issue 01, April 2000.
Faisal et al 2010: Aldo Faisal, Dietrich Stout, Jan Apel, Bruce Bradley: The Manipulative Complexity of Lower Paleolithic Stone Toolmaking. PLoS ONE, 1 November 2010, Vol. 5, Issue 11.
Feliks 2012: John Feliks: Five constants from an Acheulian compound line. Journal of Applied Mathematics, vol 5, 2012, nr I.
Gorman 2000: Alice Claire Gorman: The Archaeology of Body Modification. The identification of symbolic behaviour through usewear and residues on flaked stone tools. University of New England.
Guy 2013: Emanuel Guy: Cave Art: The Shamanistic Impasse. paleoesthetique.com - april 2013.
Harrod 2004: James B Harrod: Deciphering Later Acheulian Period Marking Motifs (LAmrk): Impressions of the Later Acheulian Mind. http://www.originsnet.org/LAmrk%20v3%20836k.pdf
Indriati et al 2011: Etty Indriati, Carl C. Swisher III, Christopher Lepre, Rhonda L. Quinn, Rusyad A. Suriyanto, Agus T. Hascaryo, Rainer Grun, Craig S. Feibel, Briana L. Pobiner, Maxime Aubert, Susan C. Antón, Wendy Lees: The Age of the 20 Meter Solo River Terrace, Java, Indonesia and the Survival of Homo erectus in Asia. PLoS ONE, 1 June 2011, Volume 6, Issue 6.
Joordens et al 2014: Josephine C. A. Joordens, Francesco d'Errico, Frank P. Wesselingh, Stephen Munro, John de Vos, Jakob Walling, Christina Ankjærgaard, Tony Reimann, Jan R. Wijbrans, Klaudia F. Kuiper, Herman J. Mücher, Hélène Coqueugniot, Vincent Prié, Ineke Joosten, Bertil van Os, Anne S. Schulp, Michel Panuel, Victoria van der Haas, Wim Lustenhouwer, John J. G. Reijmer & Wil Roebroeks: Homo erectus at Trinil on Java used shells for tool production and engraving. Nature (2014) doi:10.1038/nature13962.
Konopka et al 2009: Genevieve Konopka, Jamee M. Bomar, Kellen Winden, Giovanni Coppola, Zophonias O. Jonsson, Fuying Gao, Sophia Peng, Todd M. Preuss, James A. Wohlschlegel, and Daniel H. Geschwind: Human-specific transcriptional regulation of CNS development genes by FOXP2. Nature 462, 12 November 2009.
Krause et al 2010: Johannes Krause, Svante Pääbo, Qiaomei Fu, Jeffrey M. Good, Bence Viola, Michael V. Shunkov, Anatoli P. Derevianko: The complete mitochondrial DNA genome of an unknown hominin from southern Siberia. Nature, vol 464, 8 April 2010.
Lewis-Williams 2002: David Lewis-Williams: The Mind in the Cave: Consciousness And The Origins Of Art. Thames & Hudson.
Lévy-Bruhl 1985: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910:Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Mania & Mania 1988: Dietrich Mania and Ursula Mania: Deliberate engravings on bone artefacts of Homo erectus. Rock Art Research 5 1988.
Miyagawa et al 2013: Shigeru Miyagawa, Robert C. Berwick and Kazuo Okanoya: The emergence of hierarchical structure in human laguage. Frontiers in psychology, February 2013, Vol 4.
Power et al 2013: Camilla Power, Volker Sommer, and Ian Watts: The Seasonality Thermostat: Female Reproductive Synchrony and Male Behavior in Monkeys, Neanderthals, and Modern Humans. PaleoAnthropology 2013: 33?60
Preston et al 2015: Catherine Preston, Benjamin J. Kuper-Smith & H. Henrik Ehrsson: Owning the body in the mirror: The effect of visual perspective and mirror view on the full-body illusion. Nature, Scientific Reports | 5:18345 | DOI: 10.1038/srep18345.
Rodrígues-Vidal et al 2014 Joaquín Rodríguez-Vidal, Francesco d'Errico, Francisco Giles Pacheco, Ruth Blasco, Richard P. Jennings, Alain Queffelec, Geraldine Finlayson, Darren A. Fa, Jordi Rosell , José María Gutiérrez López, José S. Carrión, Juan José Negro, Stewart Finlayson, Luís M. Céres, Marco A. Bernal, Santiago Fernández Jiménez, and Clive Finlayson: A rock engraving made by Neanderthals in Gibraltar. PNAS 2014, vol. 111, no. 37.
Sankararaman et al 2016: Sriram Sankararaman, Swapan Mallick, Nick Patterson, and David Reich: The Combined Landscape of Denisovan and Neanderthal Ancestry in Present-Day Humans. Current Biology (2016), http://dx.doi.org/10.1016/j.cub.2016.03.037
Stenius 1953: Erik Stenius: Tankens gryning. Söderström & Co.
Stringer 2012: Chris Stringer: Lone Survivors: How We Came to Be the Only Humans on Earth. Times Books.
Schutz & Dunbar 2010: Susanne Shultz and Robin Dunbar: Encephalization is not a universal macroevolutionary phenomenon in mammals but is associated with sociality. PNAS, December 14, 2010, vol. 107, no. 50.
Zakariasson 2014: Dennis Zakariasson: Evidentialitet i uraliska språk. Institutionen för moderna språk: Finsk-ugriska språk. Uppsala universitet.

Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Än en gång omarbetad och layouten förnyad 19-07-20. Ytterligare uppdaterad med layouten förnyad 2020-08-10.

Sänd en kommentar till essän!