S

trandbanken Lepenski Vir, 3 km uppström från Vlasač, har blivit den mest berömda och bäst utforskade av Järnportenkulturens bosättningar. Men den var den sista som togs i bruk. Det skedde så sent som på 6300-talet f Kr (Bonsall & al 2002). En grupp på troligen 20 personer, av vilka männen alla sannolikt var präster, sökte sig från Vlasač norrut och slog sig ned vid stranden på bankens södra del. Uppenbarligen bodde de där permanent från början (ibid).

Att se den första bosättningen på Lepenski Vir som ett led i en befolkningsutveckling är givetvis den enklaste förklaringen. Men beaktande att denna bosättning så småningom kom att skilja sig från alla andra i Järnportenkulturen, kan man fråga sig om det finns en annan förklaring. Lepenski Vir kan ha varit annorlunda från början.

Lepenski Vir låg några hundra meter uppströms från ett remarkabelt fenomen i Donau, nämligen en malström som suger ytvattnet ned till en snabb bottenström.

Järnportens flodfåra är än trång, än lite vidare. I de trånga avsnitten trycks flodens vattenmassa ihop och tvingar flödet att rinna allt snabbare. Vattnets tyngd pressar emellertid bottenlagret att strömma fortare än ytskiktet. Det leder till att det uppstår ett undersug just vid Lepenski Vir (och även på en del andra platser med liknande förutsättningar). I en malström fyller det snabba bottenvattnet på sin erforderliga vattenmängd. Vir betyder just malström på serbiska (Gimbutas 2002).

Detta roterande hål i den annars släta flodytan väckte ju människornas undran. I den europeiska tradition, som är äldre cromagnonerna, eftersom den grundlades av Homo heidelbergensis för omkring 400 000 år sedan (typfyndplatserna är Atapuerca i Spanien och Bilzingsleben i Tyskland; Lindgren 2017), uppfattades grottorna som nedgångar till den underjord, där fruktbarhetsgudinnan troddes dväljas. Malströmmen Lepenski betraktades i överensstämmelse med denna tradition sannolikt som en av ingångarna till underjorden. Den uppfattades därför som en helig plats. Det innebar att även strandbanken, varifrån man kunde se malströmmen, också ingick i det heliga området.

Malströmmens roll

I överensstämmelse med tidens tänkande inom arkeologin uppmärksammade de tidiga utgrävarna inte särskilt malströmmens roll för Järnportenkulturens framväxt. Men på 1990-talet kom en förändring. Den engelska arkeologen John Chapman, verksam vid universitet i Durham, började läsa av det arkeologiska fyndmaterialet i social antropologiska termer. I sin bok Fragmentation i Archeology betonar han betydelsen av de geografiska inslagen runt Lepenski Vir, inte minst malströmmen (Chapman 2000:196). Men han försöker inte i någon större utsträckning tolka dess betydelse för prästerna verksamma på strandbanken.

De tidiga utgrävarna såg dock de fiskemöjligheter som malströmmen tillhandahöll. Det virvlande vatten upptar mera syre än det vanliga flytande vattnet, vilket gör att alger och andra syreälskande bakterier lever där. Denna näring drog till sig fiskar, inte minst stör. För fiskarna var det ganska enkelt att smyga sig på de stora fiskar som hängde i malströmmens utkanter och fånga dem där (Wernick 1975). Men om detta fiske hade avgörande betydelse för koloniseringen av strandbanken, borde den ha tagits i bruk långt tidigare.

Järnportenbefolkningen spreds sig både uppför och nedför Donau. När de flesta sandbankar hade tagits i bruk kring 6500 f Kr infördes jordbruket i västra Serbien högre upp för Donau. Byn Starčevo uppstod på en flodbank vid Donau omkring 20 km öster om Belgrad just i mitten av 6000-talet f Kr. Starčevo räknas vara en del av den tidiga jordbrukskulturen på Balkan som går under namnet Starčevo-Körös-Criş, som omfattade även södra Ungern (Körös) och området kring Donaus delta i Rumänien (Criş). Denna kultur drogs snabbt in i det handelsnätverk som de ännu tidigare bönderna i norra Grekland och Makedonien hade uppträttat (Bailey 2000). Även Järnportenkulturen kan misstänkas ha haft handelsförbindelser med Starčevo (Bonsall 2008).

Från utgrävningen av Lepenski Vir kring 1970. Foto: Vasile Boroneant.

Den framväxande bondekulturen på Balkan, av den amerikalitauiska arkeologen Marija Gimbutas kallad Gamla Europa, styrdes av präster. Många av dem hade med sina anhängare utvandrat från Mindre Asien i en reaktion på de tendenser mot social stratifiering, som hade börjat växa fram i särskilt östra Anatoliens bondbyar. Detta gjorde att det härskande prästerskapet på Balkan utövade en anmärkningsvärd självdisciplin och motarbetade alla försök till självförhärligande som härskande klass. Det medförde att Gamla Europa kom att utveckla alla tecken på högkultur, inte minst ett skriftspråk, men inte en självförhärligande monumentalarkitektur. Det sistnämnda har åter medfört att det grälas om huruvida Gamla Europa var en högkultur eller ej.

Efter en långvarig isolering kom alltså Järnportenkulturen att påverkas av den nya utvecklingen i grannskapet. Det är påfallande att strandbanken Lepenski Vir inrättades som bosättning kring 6300 f Kr, ganska snart eller i samband med Starčevokulturens uppkomst. Som vi omedelbart nedan ska se var det ett prästsamhälle från början. Järnportenkulturens präster verkar att ha tagit över Gamla Europas organisationsmodell, men på ett eget sätt.

Mer än någon annan har Clive Bonsall studerat den ekologiska bakgrunden till Järnportens mesolitiska fiskekultur, hävdar i en intressant artikel om kalibrerade dateringar för Järnportenkulturen (Bonsall et al 2002), att han tror att den första bosättningen i Lepenski Vir redan var av samma typ, som utmärkte de senare skedena. Det skulle betyda i denna essäs arkeosofiska tolkning att det var präster som slog sig ned där och bosättningen utvecklades som ett speciellt prästsamhälle. Det var troligen centrum i Järnportenkulturen vad gällde handel med grannsamhällena, men sannolikt också någon sorts skola för nya generationer av präster, ett tidigt prästseminarium.

Utgrävningar i Lepenski Vir

Spåren av strandbankens mesolitiska bosättning upptäcktes år 1965 av den serbiske arkeologen Dragoslav Srejovič (1931-1996). Det skedde i samband med en inventering av fornminnena i Djerdap inför byggandet av den ena av de två hydroelektriska dammar, som dämmer upp Donau i Järnporten-områdets östra del. År 1975 var den första dammen färdig, vilket ledde till att Donaus yta i Järnporten steg med över 20 meter. Men lämningarna av bosättningen Lepenski Vir hann flyttas i sin helhet högre upp på berget bakom strandbanken, Korsjo-berget, och är nu ett museum.

Srejovič inledde utgrävningen med en mycket liten budget och några få medhjälpare. Men efterhand som resultaten visade på en ytterst märklig fyndplats fick han utökade anslag och medarbetarskaran kunde kännbart utvidgas (Wernick 1975).

Srejovič och hans team kunde efterhand dela in Lepenski Vir-kulturen i fyra skeden: Proto-Lepenski Vir, Lepenski Vir Ia-e, Lepenski Vir II och Lepenski Vir III. Från Proto-Lepenski Vir-skedet har inte hittats rester av kol från eldar (det stod, som vi ska se, översvämmat i flera hundra år). Länge antog man därför att detta skede började kring 7000 f Kr. Men som framgår nedan har Bonsalls kalibrerade dateringar visat att det började cirka 6300 f Kr. Till Lepenski Vir I tycks man ha övergått kring 6200 f Kr. Lepenski Vir II åter inleddes kring 5800 f Kr. Lepenski Vir III-skedet verkar ha vuxit fram från 5400 f Kr och upphöra i början av 4000-talet f Kr.

Men dessa dateringar har ett litet större spelrum än normalt, ty olika källor uppger litet olika datum. Det har att göra med det svårförklarliga faktum att dateringarna av mänsko- och djurben ger utslag, som är betydligt äldre än de dateringar, som kommer från kol i Lepenski Vir-hushållens eldstäder (Chapman 2000). Tills detta problem är löst måste vi betrakta dateringarna som ungefärliga.

Lepenski Vir-borna försörjde sig som sagt på jakt och fiske. Ben av karp, havskatt, stör och gädda har påträffats och identifierats av utgrävarna (Gimbutas 2001:262). I fråga om jaktbyten har hittats ben av mård, bäver, hjort, vildsvin och europeisk bison. Även frön av björnbär samt kärnor av vilda körsbär och plommon kunde petas fram mellan stenarna vid härdarna. (Wernick 1975)

Den fortsatta undersökningen av Lepenski Vir har givit vid handen att Proto-Lepenski Vir-skedet var ganska kort. Den första bosättningen anlades kring 6300 f Kr (Bonsall & al 2002). Klimatet försämrades ytterligare kring 6250 f Kr (mer om det nedan) med följd att Donaus yta steg. Gruppen med präster tvingades flytta uppåt på banken, men fortsatte att hålla sig på sydsidan. Småningom etablerades en ny mindre bosättning på nordsidan med ett markerat avstånd till den första och större (Bailey 2000). När perioden med högt vattenstånd äntligen var över kring 5900 f Kr medförde befolkningstillväxten att hela banken småningom täcktes av hyddor.

I fortsättningen av denna essä kommer vi huvudsakligen att uppehålla oss vid Lepenski Vir I och II-skedena. Det tredje skiljer sig från de föregående genom att befolkningen minskade på sin traditionella fiskeförsörjning och försökte gå över till jordbruk. Men mark möjlig att odla upp var mycket begränsad i det stora klyftområdet med dess bergsluttningar stupande ner i Donau. Så efter en tid med jordbruksförsök övergavs Lepenski Vir och de andra bosättningarna i Järnporten-området.

När det gäller den andliga odlingen skilde sig Lepenski Vir-kulturen från allting annat i Europa på 6000- och 5000-talen f Kr. Det är särskilt tre inslag som brukar lyftas fram:

1. Alla hyddor i Lepenski Vir var byggda efter en trapetsoid modell i bestämda matematiska proportioner.
2. I Lepenski Vir skapades monumentalstatyer av sten som var de allra första i Europa.
3. Vad som verkar vara den första stadsplaneringen på Balkan.

...och Schela Cladovei

Samtidigt som serbiska arkeologer höll på södra sidan av Donau, undersökte rumänska arkeologer den norra stranden. Utgrävningarna där kom efterhand att koncentreras till Schela Cladovei och pågick under ledning av Vasile Boroneant under 12 säsonger mellan åren 1965-1990. Schela Cladovei ligger 7 km öster om själva Järnportens kanjon, vid kanten av en slätt. Det var den första terrassen, omkring 200 m lång och 70 meter bred, närmast Donau, som var bebodd under perioden 7500-5450 kalibrerat f Kr. När Donaus yta steg som en följd av dammbyggena, översvämmades Schela Cladovei inte helt. Där igångsattes nya utgrävningar i början av 1990-talet finansierat av universitetet i Edinburgh och under ledning av Boroneant och Clive Bonsall. De intressantaste fynden utgör de gravsatta människor, som påträffades inom ett begränsat område. Ett 50-tal skelett eller delar av skelett har hittats. När de levde tycks de ha burit halsband av fisktänder och snäckskal. Uppemot tio av de manlig skeletten med en ålder mellan 30-40 år visade spår av yttre våld, som tycks ha lett till döden (Bonsall et al 2013). Det kan ha haft att göra med att bönderna från t ex Donaus deltaområde kanske börjat hämnas på fiskarna från Järnportenkulturen, som utfört räder mot bönderna under mycket lång tid.

Donaus hydrologi

Det fanns ytterligare inslag vid Lepenski Vir, som man måste känna till för att förstå denna kultur. Själva strandbanken var ett trapetsoidliknande, hästskoformat område mellan flodstranden och Korsjoberget, ungefär 2700 kvadratmeter stort, något större än en halv fotbollsplan. Det bestod mest av sand, som hade avsatts när Donaus vattenstånd var som högst som en följd av att de lägre delarna av glaciärerna i Alperna smälte vid istidens slut. Banken sluttade sju meter i terrasser ned mot floden.

Banken sköt också en god bit ut i Donau innan den började stupa nästan rakt ner. Strömmen var svag i den grunda strandzonen; barn kunde leka i strandvattnet utan större risk och man behövde inte köra upp kanoten på land för säker landstigning, samma gällde det omvända. Lepenski Vir hade relativt tryggt strandvatten.

Järnporten är som sagt ett omkring 130 km långt område där Donau strömmar mellan nästan rakt stupande klippor och branta bergssluttningar. Floden flyter i väst-östlig riktning genom Järnporten, men gör i östra delen av området två stora svängar söderut. Här och där finns i bergssidorna nischer, där strandbankar uppstått. Lepenski Vir är en sådan nisch i den första svängen söderut. Strandbanken har följaktligen morgonsol.

Till Donaus hydrologi hörde också att floden svämmade över regelbundet om vårarna och ofta även om höstarna. Strandbanken Lepenski Vir täcktes då av vatten helt eller delvis under några dagar, kanske upp till tio dagar. Bland andra Chapman tolkar det så att översvämningarna gjorde befolkningen seminomad (Chapman 2000:195). Även om spår av tillfälliga bosättningar uppe på Korosjbergets sluttning har påträffats, så var perioderna av översvämning så pass korta någon verklig seminomadism knappast förelåg.

Men värre var det i mitten av 6000-talet f Kr. Då smälte den väldiga nordamerikanska inlandsisen. Världshavens yta steg raskt. Nordsjön uppstod och salthaltigt vatten strömmande genom de danska sunden och gav upphov till Litorinahavet i Östersjöbäckenet. Vattnet fyllde även Engelska kanalen. Medelhavets yta höjdes så mycket att vatten började rinna genom Dardanellerna till Svarta havet.

I Nordamerika spädde smältningen på ett stort innanhav, döpt till Agassiz–Ojibway-havet, under isen kring det område där de stora nordamerikanska insjöarna i dag ligger. Smältvatten på issköldens yta trängde genom sprickor ned i havet, efterhand med sådant fart att det svämmade över och kom att lyfta upp ismassan. Tillförseln av vatten ledde till att innanhavet bröt genom sina fördämningar på flera ställen. Bland annat Hudsonfloden växte till en gigantisk isälv. Så mycket sött vatten leddes ut i Nordatlanten att Golfströmmen upphörde att fungera (Lajeunesse & St-Onge 2008). Följden var flera sekel av kyligare och regnigare klimat i Europa. Detta skede pågick från omkring 6250 till cirka 5900 f Kr (Bonsall & al 2002), då Golfströmmen åter flöt ända upp till Island (Lajeunesse & St-Onge 2008).

Under denna kalla och regniga period stod Donaus vattenyta mer eller mindre permanent högre än normalt och större delen av floden frös vintertid. Alla de mesolitiska bosättningarna på Järnportens strandbankar övergavs – med ett undantag. Det var Lepenski Vir (Bonsall & al 2002).

Till nästa kapitel, som berättar om de trapetsoida hyddorna i Lepenski Vir som gestaltad världsbild.
Till Historiemenyn

Publiceringshistoria: Essän första gången utlagd 2008-05-16. Förstörd genom sabotaget 2014. Uppdaterad och ånyo utlagd 2022-01-31.

Källor:

Bailey 2000: Douglass W. Bailey: Balkan Prehistory &ndash, Exclusion, Incorporation and Indentity.
Bonsall et al 2002: Clive Bonsall, Mark G Macklin, Robert W Payton och Adina Boroneantj: Climate, floods and river gods: environmental change and the Meso–Neolithic transition in southeast Europe. Tidskriften Before Farming 2002/3_4.
Bonsall et al 2013: Clive Bonsall, Robert Payton, Laszlo Bartosiewicz, Katleen Mcsweeney, Catriona Pickard, and Adina Boroneant: Death in the Danube: Late Mesolithic burials at Schela Cladovei, Romnania. I antologin Facets of the Past, redaktörer Clive Bonsall och Lolita Nikolova. The Publishing House of the Romanian Academy.
Chapman 2000: John Chapman: Fragmentation in Arhceology - People, places and broken objects in the prehistory of South East Europe.
Gimbutas 2002; Marija Gombutas: The Language of the Goddess. Först utgiven 1989, paperback 2001.
Gimbutas 2001: Marija Gimbutas: The Living Goddessess. Redigerad och supplementerad av Mirjam Robin Dexter. Första upplagan 1999, paperback 2001.
Lajeunesse & St-Onge 2008: Patrick Lajeunesse & Guillaume St-Onge: The subglacial origin of the Lake Agassiz–Ojibway final outburst flood. Nature geoscience, februari 2008.
Lindgren 2017: Sören G Lindgren: Europa för 40 000 år sedan. Moderna människans första år i Europa. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Moderna_01.htm)
Wernick 1975: Robert Wernick: Lepenski Vir: a Mesolithic Paradise. The birth of town planning, the birth of sculpture. Först publicerad i Smithsonian år 1975, republiserad på internet under adressen http://www.robertwernick.com/articles/LepenskiVir.htm.

---