D

et har gjorts stort nummer av de trapetsoida hyddorna i Lepenski Vir. Bland flera andra har den amerikalitauiska arkeologen Marija Gimbutas hävdat att varje hydda var ett tempel (Gimbutas 2001b). Den engelska arkeologen Douglass W. Bailey åter ville att Järnportenkulturen bara var en variant av den allmänna kulturutvecklingen på Balkan. Han har följaktligen framhållit att den första trapetsoida hyddan uppfördes i Vlasač i en grop som råkade ha just trapetsoid form (Bailey 2000:64).

Men tack vare Bonsalls kalibrerade dateringar har det blivit klart att Järnportenkulturen växte fram från omkring 8300 f Kr, ungefär parallellt med jordbrukets utbredning i Västasien, alltså långt före det nådde Europa. Med sina till slut 13-14 bosättningar kom den att omfatta ungefär 2500 personer. Studier av Sanfolken i södra Afrika har visat att på jägarstadiet bildar 2000 personer eller så ett eget språkområde. Järnporten-folket talade alltså sannolikt ett eget språk eller en egen dialekt av något språk.

Den framstående amerikanska språkhistorikern Joseph Greenberg visade att det finns ett antal språk över Eurasien som går att återföra till ett enda ursprungsspråk (Ruhlen 1994). Till denna superspråkstam, kallad eurasiatiska, hör såväl de indoeuropeiska språken som de finsk-uraliska och flera språkstammar i Asien bl a koreanska, japanska och ainu-språken (ibid). Detta ursprungsspråk, som jag föreslår kallas tarimesiska, talades av allt att döma av cromagnonerna i Tarimbäckenet i dagens västra Kina och kom att spridas över Eurasien just därifrån. Men det är inte säkert att de finsk-uraliska som de indo-europeiska språken hade sitt embryo i tarimesiskan. Troligare är att de utvecklades från ett språk som jag kallat makrani. Detta idiom skulle ha talats av det ursprungliga makranifolket i södra delen av nuvarande Pakistan. Någon gång för dryg 30 000 år sedan etablerade de en kontakt med Svabiska Jura, varvid folk färdades över land fram och tillbaka ända till köldmaximumet inträdde för 22 000 år sedan (Lindgren 2018). De indo-europeiska och finsk-uraliska språkfamiljer växte sannolikt fram ur makranispråket sådant det bevarats i Iran och Armenien.

Denna hypotes är den historiskt mest logiska och därmed även den enklaste. Den står i överensstämmelse med Ockhams rakkniv, alltså när flera förklaringar föreligger är den enklaste den sannolikaste. I de akademiska vetenskaperna är de komplicerade förklaringarna dominerande, men detta är inte platsen att redogöra för dem. Emellertid är inte heller essäns hypotes alltför enkel eftersom den spänner över en tidsperiod på 40 000 år. Om Järnportenkulturens människor kom från Alperna är det enligt den hypotes, som framläggs i denna artikel, sannolikt att de hade med sig ett postglacial form av den västeuropeiska tarimesiskan.

En vision av livet på strandbanken Lepenski Vir i Donau omkring 6000 f Kr realiserad av den italienska konstnären Giovanni Caselli, som också är utbildad paleoantropolog. Lägg märke nedtill på bilden hur man rensar fisk, en jägare går med pilbåge och koger på sina axlar bärande skjuten sjöfågel och en hare, den gamla mannen som bearbetar en sten till staty och den unga kvinnan som talar med en äldre iförd ett tyg, som sannolikt importerats från Vinčakulturen. Nästa rad visar bl a en man med en katsa, en hund och uppförandet av en trapetsoid hydda, där golvet och eldstaden redan lagts. Länge bort ligger en slaktad uroxe, som jägare nyligen kommit med. Vad som emellertid saknas på bilden är kanoterna, detta i praktiken det viktigaste färdmedlet i Järnportenkulturen. Eftersom inga kanoter påträffats har paleoantropologen inte heller ritat in sådana. Bilden publiceras i Historiens Fenix med tillstånd av Giovanni Caselli.

Från isolering till kontakt

Med antagandet att Järnportenfolket talade ett postglacialt FU-språk kan vi gå vidare i studiet av denna kultur. Även om denna fiskarbefolkningen sannolikt hade en del kontakter med den samtida Brno-Predmost-kulturens jägare i västra Balkan var den troligen ganska isolerad under sina första 2000 år. Men med bondekulturens etablering uppstod det regelbundna kontakter, som kan avläsas i det arkeologiska fyndmaterialet. Starčevokulturens karaktäristiska skedar och slevar av trä har även återfunnits i Lepenski Vir (Bonsall 2008). När tillverkningen av keramik spreds i bondekulturen nådde den också Lepenski Vir kring 6000 f Kr. Och när man lärde sig kallhamra koppar i Vinčakulturen, Starčevokulturens efterföljare, en tusen år senare, så fördes även kopparpärlor till Lepenski Vir (Bailey 2000).

Eftersom 2500 personer kan underhålla ett eget språk kan de givetvis även ta fram en egen kultur. Det kan mycket väl hända att den trapetsoida hyddan kom till av slump i Vlasač, men den utvecklades sedan medvetet i Lepenski Vir. Det skulle ha skett genom att i den trapetsoida formen lästes in den världsbild som var Lepenski Vir-folkets. Men samtidigt visade konstruktionen ha praktiska fördelar, som också bidrog till att man höll fast vid den.

Hydda nummer 54 i Lepenski Vir efter utgrävningen. Det är den stora ”hövdingahyddan” i mitten av bosättningen. Ingången upptill är markerad av flata stenar. Sedan följer eldstaden, även den omgiven av flata stenar. Hyddans staty står här inne i rummet. Stenarna som markerar den trapetsoida formen var till för att stöda hyddans sluttande innertak. Foto Dragoslav Srejovič 1972.

Från början lades plattor av kalksten och breddes ut ett slags cement som golv i hyddorna (Bonsall & al 2002). Bonsall hävdar att det skulle ha skett för att ge hyddorna styrka att stå emot översvämningarna (ibid). Men utgrävarna har hittat så mycket fisk- och djurben på hyddornas golv att det inte är troligt att översvämningar regelbundet skulle ha rengjort golven. Däremot förhindrade cementunderlagen hyddornas golv att förvandlas till obeboeliga gyttjegropar efter översvämningarna.

Därför är det lika möjligt att golven kom till dels av praktiska uppvärmningsskäl, dels som ett led i den symbolik, som hade tagits fram i Vlasač och vidare utvecklades i Lepenski Vir. Eftersom kalkstensflaken hämtades från Korosjbergets långsträckta sluttning, så var det en del av berget som man lade som husets grund. De symboliserade Järnportens bergslandskap samtidigt som de givetvis hade en viktig praktisk funktion.

Även de rektangulära eldstäderna flyttades från Vlasač till Lepenski Vir. De omgavs snart av plattor av kalksten. Närmast eldstaden var kalkstensplattorna som tjockast. Kalksten suger snabbt i sig värme och avger den sedan långsamt.

Den trapetsoida formen på husen gav en stor öppning åt hyddan. Den var vänd österut mot solen, som belyste strandbanken till ungefär tre på eftermiddagen. Solen värmde på dagen upp kalkstenarna och cementgolvet, sedan tog eldstaden över samma uppgift. Effekten var att fukt inte ansamlades i de trapetsoida hyddorna.

Det går ju inte att bevisa till hundra procent att golven i hyddorna anlades för att hålla fukt borta – golven kan också först ha lagts av ovan angivna symboliska skäl. Men det är slående att de skelett, som påträffats, till en början ofta gravsatta i eller mellan hyddorna i Lepenski Vir, sedan i ett gravfält, inte visar några som helst spår av reumatiska sjukdomar. Det förhållandet står i stark motsats till de mesolitiska jägare, som ännu bodde i fuktiga och dragiga grottor på sina håll på Balkan, hade kort livstid med spår av svåra sjukdomar i skeletten (Wernick 1975). Över huvud taget tycks Lepenski Vir-borna ha varit mycket friska och kunde leva upp 80-årsåldern (ibid). Till detta bidrog utan tvivel de dragfria och torra trapetsoida hyddorna.

Axeln genom hyddan

Den trapetsoida formen var i princip enkel att åstadkomma. När man bestämt sig för var hyddan skulle stå och hur bred öppningen skulle vara tog man ett rep och lade det där öppningen skulle ligga. I var ände av repet slog man ner en påle. Sedan vek man repet och lade ena halvan över den andra. På platsen där vikningen skedde slog man ner ytterligare en påle, kanske från början den mittpåle som skulle bära upp taket. Sedan tog man repet och lade i en 60 graders vinkel från endera hörnpålen i hyddans längdriktning. Kanske använde man två rep av samma längd. De möttes i en punkt sedan rakt in från mittpålen, eventuellt använde man ett tredje rep för att försäkra sig om att linjen blev rak.

Därpå delade man åter upp i två lika delar de två uppåtgående sidorna av triangeln. Den översta halvan halverades i sin tur (A/2). Med denna del som mått högg man sedan av toppen på den liksidiga triangeln. På detta sätt ritade man en trapetsoid grundplan. Det var i sig inte särskilt svårt att göra bara man logiskt hanterade ett rep. Planens genomförande krävde krävde inte några djupare matematiska kunskaper. Och när gamla hyddor revs som utslitna och nya byggdes hände det också att man slarvade och fuskade med grundplanen.

Även om det ibland kunde räcka med att hyddan på ett ungefär hade en trapetsoid form, var man emellertid mycket noggrann i fortsättningen. Den rektangulära eldstad som anlades i nästa steg tycks alltid ha gjorts mycket exakt. Bredde var varje gång exakt 20 procent av längden. Det tyder på att den uppfattades som viktig och helig. Att noggrant kunna räkna fram detta förhållande pekar på att Järnportenfolket besatt ett för sin tid avancerat matematiskt kunnande. Sedan framför eldstaden, närmast ingången, placerades ett stenblock med en inhuggen skål, kanske ett husaltare, men troligare platsen för hyddans monumentalstaty. Placeringen kan ha gjorts av praktiska skäl, men faktum är att vid dörröppningen blev huvuddelen av statystenarna belysta av solen klara dagar.

Men i vissa fall var statyn placerad inne i hyddan bakom eldstaden. Här har vi sannolikt frågan om förfädersdyrkan, en aspekt som troligen finns i fråga om alla stenarna, men som betonas i dessa placeringar. I den stora hyddan nummer 54 (ovan) var statyn placerad bakom eldstaden. Arkeosociologiskt motiverades under stenåldern privilegier med hänvisning till anciennitet, till förfädernas anknytning till de härskande gudomarna. Den stora hyddan var sannolikt ett hövdingeprivilegium, varför förfädersdyrkan var viktig.

Runt denna härd lades sedan i nästa steg flata block av kalksten. Runt kalkstensplattorna göts ett cementgolv (man blandade krossad kalksten med sand, lera och vatten; Bailey 2000:64). Med detta som utgångspunkt restes sedan själva hyddan.

Mitt i öppningen drevs en påle ned i den packade sanden. I den fästes en annan påle som bärande bjälke, som gick nedåt bakåt till cirkelsegmentets rundel. På den bärande bjälken lutades en tät rad av pålar och käppar. På detta innertak lades skinn som yttertak eller kanske torv. Det har inte gått att finna spår av yttertaket, varför man inte vet hur det konstruerades. Men det var uppenbarligen väl isolerande och dragfritt.

Horisontlinje eller ej

På 6000-talet f Kr var den dominerande husformen i Västasien och Sydosteuropa antingen rektangulär eller fyrkantig, en lösning som växte fram kring 8000 f Kr i Mesopotamien och som sedan har blivit bestående. Men före det hade natufierna i Palestina byggt runda hus med kupolformade tak. Det finns skäl att misstänka att natufierna hade varit mycket intresserade av natthimlens fenomen och därvid upptäckt att horisonten tecknade en cirkel och himlen hade illusionen av en kupol. På denna tid, cirka 10 000 f Kr, omfattade de allra flesta folk illusionen att himlen var platt och vilade på bergstoppar samt att det yttre rum de levde i var rektangulärt (Lindgren 2007).

Cirkelsegmentet baktill skulle enligt den serbiska arkeologen och konsthistorikern Ljubinka Bobovič ha symboliserat horisontens runda linje (Bobovič 2006). Men det finns inga andra bevis för att Lepenski Vir-borna skulle ha känt till detta fenomen. Det är därför mera närliggande att tro att cirkelsegmentet associerade till en annan hyddform, nämligen den cirkelrunda kåta, som var bostädernas huvudtyp i de andra bosättningarna i Järnporten. Enligt det animistiska tänkandet störde byggandet av hus och sedan också deras rivande balansen i naturen. Men de runda kåtorna hade av erfarenhet inte gjort det i nämnvärd utsträckning. Genom att symboliskt anknyta till kåtornas form trodde man sig störa balansen så litet som möjligt.

Men förutom att ge hyddan en traditionsförankring kan cirkelsegmentet också ha symboliserat malströmmen och underjorden. För detta talar det förhållandet att små barn som dött, alltså återtagits av gudinnan, ofta gravsattes nära den cirkel som segmentet var en del av (Borič 2005).

Rekonstruktion av en trapetsoid hydda i Lepinski Vir. Rekonstruktionen är gord av utgrävningsledaren Dragoslav Srejovič 1972.

Den liksidiga triangeln

Emellertid gick hyddans väggar ut från cirkelsegmentet i 60 graders vinkel. I en liksidig triangel har hörnen just denna vinkel. Natufierna använde sig av liksidiga trianglar för att i bild gestalta föreställningen om skapelseberget – det som först steg upp ur kaoshavet (Lindgren 2007). Men i den europeiska istida jägartraditionen tycks man närmast ha trott att världen skapades ur ett ägg. Idén om skapelseberget kommer av allt att döma från Afrika med utvandrare för troligen omkring 40 000 år sedan (ibid).

Kan bebyggarna i Lepenski Vir ha haft tillgång till natufiernas kunskaper? Natufiska emigranter hade bevisligen hittat till Mindre Asiens sydkust (ibid), men några tecken på att de på 8000-talet f Kr också funnit vägen till Europa finns inte. Det går inte heller att hitta tillräckligt många indikationer i Järnportenkulturen som kunde tolkas som natufiskt inflytande.

Den gamla europeiska traditionen kände dock till en egen liksidig triangel. Den bestod av bilderna av det kvinnliga pubeshåret. Det framställdes ofta (men förvisso inte alltid) förenklat symboliskt som en liksidig triangel med en av spetsarna rakt nedåt. Ibland uppträder två trianglar, den ena med spetsen uppåt, den andra med spetsen nedåt, symboliskt avbildande himmels- respektive underjordsgudinnan. Det är närliggande att tro att denna triangel som sinnebild för fruktbarhetsgudinnan var en av inspirationskällorna till Lepenski Virs trapetsoida hyddor.

Bonsall har bland många andra påpekat att på Donaus vänstra sida, mitt emot Lepenski Vir, finns en bergstopp, Treskavač-berget, som har en tydlig trapetsoid form (Bonsell & al 2002). Men som bekant uppfördes den första trapetsoida hyddan i Vlasač. Treskavač-bergets form kan ha inspirerat till att flytta idén med den trapetsoida hyddan till Lepenski Vir.

Eftersom man trodde på en platt himmel, som vilade på bergstopparna, verkar det troligt att man i Lepenski Vir tyckte att himmelsplattan låg på Treskavač-bergets avplanade topp, kanske rentav att det var himlen som hade klippt av toppen. Berget uppfattades som en punkt med kontakt med himlen. En hydda med en 60-gradig utgångsvinkel för väggarna knöt an till himmelsgudinnans symbol samtidigt som den fick proportioner som anspelade på den himmelska kontaktpunkten. Arkitekturen i Lepenski Vir verkar alltså också ha haft en himmelsassociation.

Solkalender?

Men bosättningen Lepenski Vir fick ursprungligen sin heliga karaktär av närheten till malströmmen, nedgången till underjorden. Varför behövdes även en himmelsassociation?

En möjlig förklaring vore att man i Järnportenkulturen tidigt började göra systematiska astronomiska observationer i försöken att förutsäga översvämningarna (Bonsall & al 2002).

Klippmålningar i Spanien från samma mesolitikum som vi behandlar här tyder på att människorna hade en månkalender. Den byggde uppenbarligen på en tradition från istiden (Kurtén 1969). Men månåret har som bekant den nackdelen att det är kortare än solåret.

Natufierna i Palestina kan ha löst problemet genom att iaktta stjärnbildernas uppgång och nedgång vid horisonten allt efter som årstiderna avlöste varandra (Lindgren 2007). Omgiven av berg som de var hade människorna i Järnporten inte tillgång till fri horisont. Det gjorde sannolikt att de var tvungna att göra solobservationer. Det kan hända att de ledde till att man uppfann en solkalender. Åtminstone finns det arkeologer vid Nationalmuseet i Belgrad som hävdar bosättningen i Lepenski Vir var en enda stor tempelanläggning för solkult (Bobovič 2006).

Detta påstående är emellertid historiskt och arkeosociologiskt omöjligt. Som vi har sett var tänkandet i Järnportenkulturen fast förankrat i den postglaciala jägartraditionens tankevärld. I den trodde man på en himmelsgudinna, som å ena sidan solen och å den andra dagsljuset var aspekter på. Man förstod inte att solen var ljusets källa utan uppfattade dagsljuset som ett självständigt fenomen, en aspekt på dagen; från solen kom däremot värme, d v s himmelsk kraft. En annan himmelsk kraft var åter regnet.

Arkeosociologiskt skulle solkult ha krävt en större social stratifiering än vad som kan dokumenteras från Järnportenkkulturen. Solkult uppträder i samhällen med upphöjda auktoritära härskare, som i regeln deifierats (d v s uppfattades som gudar).

Omständigherna i Järnporten gjorde alltså att befolkningen var tvungen att lita på solobservationer. Genom att iaktta och minnas vid vilka punkter på bergen som solen steg upp under olika årstider kunde man ganska detaljerat följa tidens gång och därmed förutsäga den ungefärliga tidpunkten för en översvämning. Kanske satte man i Lepenski Vir också upp käppar och mätte längden på den skugga de kastade för att få mera exakta tidsangivelser (Bobovič 2006).

Skärpta begrepp

Genom att tillämpa en metod och ett räknande, som tagits fram för månobservationer, på en annan himlakropp, solen, skulle man ha kunnat utveckla ett mera avancerat geometriskt tänkande än tidigare. Som den engelska socialantropologen John Chapman har påpekat kan en geometri liknande den i Lepenski Vir utläsas från en del av Gamla Europas keramiska dekorationsmönster. Chapman hävdar också att geometriska övningar hjälpte till att skärpa begreppen före det den egentliga matematiska utvecklingen kom i gång (Chapman 2007).

Det är således möjligt att prästerna i Lepenski Vir med sina geometriska kunskaper nådde vad man trodde vara en fördjupad kunskap om balansen i världen. Därmed kan man ha grundlagt den esoteriskt inriktade matematiska tradition, som mycket länge var den som stimulerade matematikens utveckling.

Hur som helst tycks hyddorna i Lepenski Vir ha gestaltat den världsbild som man tänkt fram i Järnportenkulturen. Längst bak i hyddan fanns genom cirkelsegmentet en anspelning på malströmmen och underjorden, det cementerade golvet symboliserade själva strandbanken (eller stenen som byggde upp bergen i Järnporten, d v s det jordiska rummet) och den trapetsoida formen associerade till himlen (och dess rum).

Därmed ansluter sig arkitekturen i Lepenski Vir till en för tiden allmän strävan att gestalta sin världsbild i sin permanenta bostad. Natufierna byggde runda hus med välvda tak i överensstämmelse med sin astronomiska världsbild och i Mesopotamien valde man att bygga rektangulära hus för man uppfattade himlen som platt och den omgivande världen som rektangulär. Järnportens speciella geografi och den europeiska jägartraditionen födde så Lepenski Virs egenartade trapetsoida hyddor.

Sedan när bondbyarna växte till städer blev offentliga byggnader som tempel och palats viktigare än bostäderna. Det var i dem som den gällande världsbilden gavs fysisk gestalt.

Till nästa avsnitt om monumentalstatyerna i Lepenski Vir
Till Historiemenyn

Publiceringshistoria: Essän första gången utlagd 2008-05-16. Förstörd genom sabotaget 2014. Uppdaterad och ånyo utlagd 2022-01-31.

Källor:

Bailey 2000: Douglass W. Bailey: Balkan Prehistory – Exclusion, Incorporation and Indentity.
Bonsall & alt 2002: Clive Bonsall, Mark G Macklin, Robert W Payton och Adina Boroneantj: Climate, floods and river gods: environmental change and the Meso–Neolithic transition in southeast Europe. Tidskriften Before Farming 2002/3_4.
Boritj 2005: Dusan Boritj: Body Metamorphosis and Animality: Volatiel Bodies and Boulder Artworks from Lepenski Vir. Cambridge Archeological Journal 15(1): 35-69.
Bobovitj 2006: Ljubinka Bobovitj: Lepenski Vir – The Sacral Calender of the Sun Deity. Publ. Astron. Obs. Belgrade No. 80 (2006).
Chapman 2007: John Chapman: Mentalités in later Balkan prehistory: precision and geometric ways of thinking. Föredrag vid "Trajectories of Neolithisation", Research Forum Dedicated to Andrew Sherratt, October 19-20, 2007, University of Sheffield.
Gimbutas 2001b: Marija Gimbutas: The Living Goddessess. Redigerad och supplementerad av Mirjam Robin Dexter. Första upplagan 1999, paperback 2001.
Kurtén 1969: Björn Kurtén: Istiden.
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm)
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Arvet efter natufierna eller tanketrådar genom 10 000 år. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm
Lindgren 2017: Sören G Lindgren: Europa för 40 000 år sedan. Moderna människans första år i Europa. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Moderna_01.htm)
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue.

---