J

ärnportenfolket kom medströms från övre Donau-området, kanske från Alperna, som vi sett. På ett intressant sätt fortsatte det att vara rörligt. Under perioden 6250-5900 f Kr var alla bosättningarna utom udden Lepenski Vir övergivna. Vart flyttade folket? Därtill ledde deras fasta bosättningsvanor till högre nativitet. Även om spädbarnsdödligheten verkar ha varit stor så är det sannolikt att Djerdapkulturen allt emellanåt kände av tendenser till överbefolkning. Hur löste man det problemet? På 4000-talet f Kr övergavs slutgiltigt Järnportens bosättningar. Hur gick det till?

Låt oss först diskutera uppbrottet från alla boplatser utom Lepenski Vir i Järnporten under perioden 6250-5900 f Kr. Vart flyttade befolkningen? Det var vid denna tidpunkt frågan om kanske 1500 personer. Beroende på storleken på kanoterna skulle det ha krävts omkring 500 stycken, om inte uppemot 800 för flytten. Slog man sig ned i Donaus delta? Flyttade man ända ner till Bosporen? Eller valde Kolchis, alltså dagens Georgien? Eller gick det till så att en del sökte sig medströms, andra motströms?

På grund av det kalla, fuktiga klimatet var vattenståndet i Donau högt och strömmen kraftigare än vanlig under denna period. Svarta havet åter hade förvandlats till en sötvattenssjö av glaciärernas nedsmältning under tiden efter istiden och vattennivån var ganska låg, omkring 30 m under nuvarande nivå. Först kring 5700 f Kr bröt Medelhavet igenom sundet vid Bosporen och började fylla på detta innanhav med saltvatten (Giosan et al 2009).

Sötvattensjön

Det i förhållande till i dag låga vattenståndet i Svarta havet gjorde att stora områden i nordväst låg på torra land. Eftersom detta område i dag alltså ligger under vatten vet vi inte hur det var bebott under den kritiska tiden. Kunde det absorbera 1500 inflyttare? Det var emellertid frågan om ett folk av huvudsakligen fiskare. Kanske slog sig Järnportenfolket upp sina kåtor bland dynerna i strandkanten någonstans söder om Donaus delta. Vintrarna var kallare här, men somrarna kan ha varit lite varmare tack vare det mikroklimat som Svarta havets stora yta skapade. Vi vet som sagt inte.

Bortavaron pågick i 350 år. Om vi räknar med 25 år per generation blir det är frågan om 14 släktled. Det skulle inte ha gått att hålla ihop en folkgrupp under så lång tid i en annan miljö om man inte hade ett fysiskt utseende som skilde från grannarnas, talat ett eget språk och haft ett högt kulturellt självmedvetande. Troligen lyckades Järnportenfolkets präster med hjälp av sådana omständigheter bibehålla sammanhållningen bland utvandrarna någorlunda. Det finns dock forskare som tror att det var ett nytt folk som flyttade till Järnporten när klimatet förbättrades. Men eftersom skeletten i gravarna efter 5900 f Kr fortsätter att vara relativt robusta, verkar det troligt att det var en del av ättlingarna till utflyttarna som återvände.

Den rimliga förklaringen är att man bodde högre upp på bergsluttningarna. Men det har märkligt not inte undersökts.

Andra flyttningar

Hur gick det då till vid tendenserna till överbefolkning? En del arkeologiska fynd i Serbien tyder på att grupper från Järnportenkulturen sökte sig ut från Järnporten och slog sig ned högre upp i Donau. De tycks ha snabbt assimilerats av den framväxande bondekulturen.

En intressant fråga är om Gura Baciului-kulturen i Transsylvanien (västra Rumänien) grundlades eller skapades av utvandrare från Järnportenkulturen på 5000-talet f Kr. Den slovenska arkeologen Mihael Budja från universitet i Ljubljana hävdar att likheterna är förvånande tydliga i tre fall (Budja 2004):

• Gravsättningarna.
• Resta monumentala stenbumlingar (15 påträffade, ingen dock skulpterad).
• De inpräglade motiven i keramiken är identiska med dem som finns i graffitin i Lepenski Vir.

Ekonomiskt byggde Gura Baciului-kulturen på seminomadisk boskapsskötsel. Om det var frågan om emigranter från Järnporten, anpassade de sig snabbt till de transsylvanska levnadsvillkoren, men behöll Järnportenkulturens förhållande till de döda. Men de möjliga sambanden är inte fastställda.

Järnportenkulturens människor tillhörde, som sagt, en mera robust antropologisk typ, mera påminnande om cromagnonerna än dagens antropologiska typ. Men när Lepenski Vir II-skedet övergick till Lepenski Vir III-perioden skedde en förändring av skeletten i gravarna. De robusta skeletten ersattes av mera gracila, en antropologisk typ vanlig bland Serbiens första bönder, Starčevokulturen, detta enligt enligt en DNA-undersökning publicerad i Nature (Mathieson 2018).

Detta kunde förklaras med att Starčevokulturens människor hade mer progressiva gener, som slog ut den äldre antropologiska typens gener genom ingifte. Men det behöver inte ha varit ett frivilligt gifte. Järnportenkulturens män kan ha gjort räder till bönderna, kidnappat deras kvinnor och stulit mat. En annan möjlighet är att delar av Järnportenkulturens befolkning valde att bryta upp och flytta någon annanstans. Denna möjlighet är mera närliggande beaktande den tidigare tendensen till utvandring.

Till Frankrike

Vart kunde emigranterna från Järnporten ha begett sig till? Tecken tyder på att de gärna valde att färdas uppför Donau. Men högre upp var stränderna mestadels bebodda. Så det kan hända att de tvingades fortsätta till fots västerut. Kanske de till slut hamnade i Frankrike. Där kan de ha sökt sig till det franska Centralmassivets berglandskap.

Vad som talar för denna möjlighet är fyndet av en monumentalstaty av Lepenski Vir-typ i Capdenac-le-Haut i Loth i just södra delen av Centralmassivet. Det är en liten staty, endast 27 cm hög, alltså endast en tredjedel av de största statyerna i Lepenski Vir.

Den hittades på en terrass på ungefär 30 kvadratmeter med utsikt över Lotdalen. Statyn låg under ett utskjutande klippskydd liggande på höger sida med ansiktet mot klippväggen. Den var gjord av lokal sandsten (Guilaine 1980:104).

Av storleken på terassen att döma var den ingen stor grupp, kanske en 20-tal personer som hade slagit läger här. Om den hade utvandrat från Lepenski Vir tyder gruppens storlek på att ursprungsbefolkningen övergav strandbanken i smågrupper. Det kan vara frågan om för den tiden vanligaste lösningen på en situation av överbefolkning.

Men denna Venus från Capdenac-le-Haut har ett inslag som gör att den obetydligt skiljer sig från mönstret i Lepenski Vir. Munnen saknar neddragna mungipor (som hos stören) och har i stället pussmun som en del fiskar (som aborre). Händerna, som samtidigt ska associera till fenor, har tre fingrar, det var, som vi ska se i nästa avsnitt, den välsignande gesten i Järnportenkulturen. De tre välsignande fingrarna var en gammal allmän europeisk gest.

Händerna/fenorna hålls därtill under brösten på det sätt som utvecklades i Mesopotamien från det natufiska arvet. Egentligen ska händerna lyfta gudinnans bröst, varifrån kom livets vatten (alltså vanligt regn; Lindgren 2019), men det var svårt att tekniskt realisera under detta skede, vilket gjorde att en konvention med händerna rakt under brösten utvecklades för att beskriva detta. Tack vare händernas ställning kan vi också identifiera Venus från Capdenac-le-Haut som himmelsgudinna.

Denna dam kan alltså tolkas som att ett visst inflytande från Järnportenkulturen ett tag gjorde sig gällande i Västeuropa. Den intressanta fråga som då anmäler sig är om Järnportenkulturens geometriska tänkande även kom att spridas till Västeuropa. Fanns de nya geometriska kunskaperna i Västeuropa före megalitkulturens ankomst? I dagens läge går denna fråga inte att besvara.

Järnportenkulturens slut

Varför skulle Järnportens fiskare ha övergett sina boplatser. En möjlighet är att de blev utsatta för överfall från sina grannar. Bland de gravsatta i Schela Cladovei finns flera skelett av män i åldern 30-40 år som uppenbarligen dödats av pilar (Bonsall et al 2013). Andra åter har skador på skallarna som tyder på hårda slag med t ex en klubba. Samtidigt uppvisar underarmarna skador, som tyder på att den dödade försökt skydda sitt huvud mot slagen genom höjda armar (ibid). Kanske var det flera sådana överfall som fick Järnportenfolket att ta beslutet att lämna Järnporten.

Men vart tog de vägen? Ytterligare två utvandringsmöjligheter finns. Järnportenfolket tycks ha haft en tendens att söka sig till bergland. Som vi ska se i nästa avsnitt av essän finns troligen en del strukturer från Järnportenkulturens myter bevarade i grekisk mytologi. nämligen historien om Jason och det gyllene skinnet. Han hämtar detta skinn från Kolchis. Flyttade en eller ett par grupper av Järnportenfolket till Kaukasus bergland i något skede?

Den andra möjligheten handlar om berglandet i nuvarande Albanien. I slutskedet, alltså Lepinski Vir III-perioden, finns möjligheten att en eller flera grupper begav sig till Adriatiska havets kust, närmare bestämt det område där under forntiden Illyrien låg (mitt emot den italienska stövelns klack). Illyriskan var ett indoeuropeiskt språk, som dock skiljer sig från de slaviska språken. Om Järnportenkulturens helmand-språk under denna kulturs slutskede hade uppblandats så mycket med bondekulturernas indoeuropeiska språk att ett nytt IE-språk uppstått skulle detta kunna vara förklaringen till den egenartade illyriskans uppkomst. Sedan någon gång under bronsålder kom både en grupp frygier och en grupp bronsåldersgreker till området och deras inflytande bidrog till att illyriskan småningom gick in i ett nytt språkskede, protoalbanska. Men detta är än så länge en gissning.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Järnportenkulturen utgjorde den ena av två kulminationer av den gamla europeiska jägarkulturen under mesolitikum. Det är möjligt att den i Järnporten var den intellektuellt intressantaste, den enda som lyckades lämna bidrag till den fortsatta utvecklingen.

Läs även nästa avsnitt om Järnportenkulturens mytologi
Till Historiemenyn

Publiceringshistoria: Essän första gången utlagd 2008-05-16. Förstörd genom sabotaget 2014. Uppdaterad och ånyo utlagd 2022-01-31.

Källor:

Budja 2004: Mihael Budja: Transition to farming and the 'revolution' of symbols in the Balkans. From ornament to entopic and external symbolic storage. Documenta Praehistorica XXXI, 2004.
Giosan & al 2009: Liviu Giosan, Florin Filip, Stefan Constatinescu: Was the Black Sea catastrophically flooded in the early Holocene? Quarternary Science Reviews, January 2009. http://www.whoi.edu/cms/files/Giosan_et_al-all_46963.pdf
Guilaine 1980: Jean Guilaine: La France d'avant La France. Du néolithique ā l'age du fer.
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. Historiens Fenix (http://hypertexter.se/natuftro_01.htm)
Mathieson 2018: Ian Mathieson... och 86 andra forskare... David Reich: The genomic history of southeastern Europe. Nature volume 555, pages 197-203 (2018)

---