D

en största knallen vid Srejovičs utgrävningar på strandbanken Lepenski Vir i Järnporten-området av Donau orsakade en rund sten inbakad i jord år 1967. Den bars ned till floden för tvättning. Då framträdde inhuggna anletsdrag på den röda sandstensytan. Utgrävarna trodde först inte på det utan intalade sig att erosionen grävt ut linjer som av en slump såg ut som anletsdrag. Men så hittades nya stenar som alla hade bearbetats och gjorts till skulpturer (Wernick 1975). Detta fynd av Europas äldsta monumentalkonst väckte på sin tid mycket uppmärksamhet internationellt.

Sammanlagt 54 statyer har påträffats i Lepenski Vir. Alla är av en typ av röd sandsten som går att hitta i en biflod till Donau 10 km uppströms från Lepenski Vir. Statyerna är mellan 60 och 90 cm höga.

Ingen av statyerna är helt lik den andra. De hade tillverkats utifrån individuella behov. Huvuddelen av statyerna har också påträffats inne i resterna av bostadshusen. Men en del har hittats mellan hyddorna. I vissa fall visade det sig att de stod de uppställda ovanför gravsatta personer. I andra fall kan det misstänkas att de hade rullats till sin fyndplats av turister som besökte Lepenski Vir efter det boplatsen övergivits.

Det intressanta är att ansiktena på stenarna påminner om fiskanleten med sina glosögon och neddragna mungipor. I Järnporten-området lever en mytisk tradition, som säger att området en gång beboddes av ett folk, som hade kommit uppför Donau från Svarta havet och hade haft sjöjungfrur som förfäder. Srejovič tycks ha trott att denna myt hade sitt ursprung i Järnportenkulturen (Boritj 2005). Men berättelsen påminner om de förklaringar, som antikens historiker, inte minst Herodotos, utvecklade och som alltid knyter en myt som början på ett folks historia. Det är därför inte troligt att Järnportenkulturen skulle ha gjort statyerna enbart till sina förfäders ära. De fiskliknande ansiktena har sannolikt en annan förklaring.

Europas första monumentalstatyer restes i Lepenski Vir kring 6200 f Kr (Bonsall et al 2002). Stenblock av röd sandsten som svarvats äggformade i en biflod till Donau bearbetades till statyer. Ett vanligt motiv på statyerna är ett människoliknande ansikte, som ändå associerar till stör. Det var troligen Djerdapkulturens bild av fruktbarhetsgudinnan.

Stören, särskilt husblosstören (Acipenser huso), som kunde bli 9 meter lång och väga uppemot 1,5 ton, var under mesolitikum den största fisken i Donau. Den vandrade uppför floden för att leka på vårarna. Stör liksom lax hade styrka nog att hänga i utkanten av malströmmen och låta sig matas av all näring som floden förde med sig. Det är följaktligen logiskt att de animistiskt tänkande invånarna i Lepenski Vir trodde att gudinnan kom upp ur sin underjordiska bostad och visade sig i särskilt husblosstören, när den syntes tydligt i malströmmens ytterkanter.

Störgudinnan

Den englandsserbiska arkeologen Dusjan Borič hävdar också i en uppsats att de glosögon och neddragna mungipor som skulpterats på statyerna associerar till stör (Borič 2005).

Sedan försöker Borič i uppsatsen förklara statyerna som någon sorts psykosomatiska transformationer utgående från moderna filosofer och författare. Det är ingenting ovanligt. På ett egendomligt, för att inte säga bisarrt sätt, föreställer man sig att idéer om tänkandets ursprung, som sprungit fram i moderna, urbana miljöer, också skulle ha uppträtt tidigt i människans utveckling. Men när symboltänkandet växte fram hos troligen Homo heidelbergensis var det mycket länge enkelt och direkt med tonvikt på detaljerna. Helheten såg man nämligen i en balans i naturen. Förändringen i balansen avlästes i enskildheterna. Då man saknade mer ingående kunskap om de fysiska kausalförhållanden, som vi har, uppstod i våra ögon klart naiva förklaringar byggda på detaljiakttagelserna (Lindgren 2019).

Det är historiskt rimligt att anta att människorna i Lepenski Vir tänkte i den tradition, som också hade kommit till uttryck i de istida grottmålningarna i Västeuropa. Som man kan se i bl a Altamiragrottan i Spanien föreställde man sig att en kraft strömmade från himlen och gick ned till underjorden. I taken i flera grottor har denna kraft markerats genom rader av svarta prickar (ibid). Tack vare denna kraft kunde den underjordiska fruktbarhetsgudinnan sedan bjuda på det överflöd i naturen som uppträder under vårarna.

Det finns en staty från Lepenski Vir som gestaltar tydligt denna istidsgrottornas föreställning. Den avbildas till vänster. Där kan man se de utmärkande glosögonen och munnen med de neddragna giporna. Men från detta ansikte utan hals (som hos fiskar) löper chevrontecken i rader, en del rader pekar nedåt, andra uppåt. Däremellan finns strängar av ägg, sannolikt störägg, symboler för livets pånyttfödelse om våren (Eliade 1958).

I de äldre bildframställningarna finns det två slag av chevrontecken: horisontalt liggande (som här) och vertikalt stående. De sistnämnda symboliserade ursprungligen morgon och kväll, alltså tid (Lindgren 2019). De sistnämnda åter stod för kraft. I något skede hade man börjat förstå att tid och kraft hängde ihop – troligen i samband med att en ödesuppfattning uppkom &ndash, och ersatte prickarna med liggande chevrontecken.

Vad statyn beskriver är att den himmelska kraften stiger ned till jorden och går vidare ner i underjorden för att komma tillbaka som bl a vårens överflöd, symboliserat av strängarna av störägg. Men statyn ansikte verkar att blicka uppåt – har det någon innebörd?

När husblosstörarna hängde i malströmmens ytterkanter, tack vare sin storlek väl synliga från bosättningen, trodde man sannolikt att de sög i sig kraft eller, som vi skulle säga, lapade sol som t ex kattor och ormar gör.

I sin uppsats visar Borič att statyer med kvinnliga attribut som vulva oftast stod uppställda i husets öppning där de belystes av solen (Borič 2005). Sandsten suger i sig värme så statyerna kändes varma soliga dagar. Lepenski Vir-människorna uppfattade det troligen så att de fylldes av himmelsk kraft.

Participatorisk animism

I statyerna vidareutvecklade man helt enkelt det värmetänkande, som hade skapats med kalkstensplattorna och cementgolven. Det tycks ha skett under det svåra skedet 6250-5900 f Kr, då man uppenbarligen prövade på alla traditionella religiösa konster för att komma tillrätta med den upplevda obalansen i världen. När de traditionella lösningarna inte gav önskat resultat tvingades man till nytänkande.

När solen gått ned svalnade stenbumlingarna så småningom. Stängde man samtidigt dörren till hyddan så bidrog deras värme till uppvärmningen av rummet. Men det var inte huvudsaken. Jag föreslår att Lepenski Vir-människorna trodde att kraften som statyn samlat gick ner till underjorden, till gudinnan. I den participatoriska animismens anda trodde man att man kunde påverka vårens process och hjälpa fruktbarhetsgudinnan genom att öka hennes kraft. Statyn troddes fungera som ett slags schamanistiskt tänkt medium för en kraftöverföring från himmel till underjord.

Men det fanns troligen också en balansaspekt på stenarna närmast öppningen till hyddorna. Fiskarna i en skinnbåt hopade sannolikt försiktigt mot en husblosstör hängande i virvelns ytterkant. När man kom tillräckligt nära klubbades fisken av en man i aktern. Den bedövade stören bogserades sedan snabbt i land (Wernick 1975; Borič 2005). Men varje byte man tog minskade den kraft som gudinnan i underjorden fick via störarna. Det störde balansen i naturen. Denna förlust trodde man sig kunna ersätta med de solbelysta stenarna.

Statyerna började resas enligt Clive Bonsall omkring 6200 f Kr (Bonsall & al 2002). Eftersom man i Lepenski Vir inte valde, i motsats till folken på de övriga strandbankarna att söka nya boplatser utan stannade kvar och genomförde en ordentlig revision av sin tankevärld, så är statyerna i sitt schamanistiska sammanhang en närapå genialisk lösning på det problem med obalans i naturen som man brottades med. Att den enligt vårt sett att se var uppåt väggarna, är en annan sak.

Lepenski Vir gravsatte småningom sina döda i ett särskilt gravfält. Men döda barn hade också grävts ner nära cirkelsegmentet i huset bakre ände – i en hydda hittade utgrävarna inte mindre än 41 skelett av spädbarn. I mitten av huset i närheten av eldstaden hade skelett av män, ofta äldre män, påträffats. Enligt Borič skulle även statyer ha ställts upp i anslutning till dessa gravar (Borič 2005). Det är tänkbart att man trodde att man med statyerna som medium kunde kommunicera med de avlidna, alltså en vidareutveckling av det schamanistiska medietänkandet.

Stadsplanering?

Karta över hyddorna i Lepenski Vir. Grunderna, inräknat de överbyggda, var omkring 60. Som mest var kanske något över 40 hyddor samtidigt bebodda. Räknat med fem personer per hydda skulle cirka 200 personer ha befolkat strandbanken. Karta enligt Bailey 2000.

Bosättningen Lepenski Vir beskrivs ofta som en solfjäder runt en öppen plats vid stranden av Donau. Hyddorna har också uppförts i tre någorlunda halvcirkelrunda rader från bergsväggen ner mot den öppna platsen. Mellan hyddorna löpte markerade stigar ner mot stranden. Vid terrassernas kanter hade trappor byggts.

Men avståndet mellan hyddorna varierade: från sju till fem meter. Beaktande den geometriska precision som hyddorna hade uppförts med, tyder det varierande avståndet mellan dem inte på någon mera genomtänkt planläggning. Det är mera troligt att hyddorna uppfördes på terrasserna enligt den logik de inbjöd till. Därtill kommer att i enlighet med tidens balanstänkande ändrade man ogärna på en plats. När en hydda blivit nedsliten byggdes den om på samma grund. I vissa fall då ägandet förmodligen övergick till någon annan familj, anlades en ny grund delvis på den andra. Därmed ansågs balansen i naturen inte störas nämnvärt.

Det enda som kan sägas likna stadsplanering är en öppen plats, som går in som en kil mitt i raderna av hyddor och de två stora hyddor som uppfördes i en rad ovanför denna plats. Det är möjligt att detta arrangemang handlade om en offentlig plats och kan därmed ha varit genomtänkt. I övrigt är intrycket av stadsplanering en illusion och därmed en av många övertolkningar av Lepenski Vir.

Srejovič döpte den öppna platsen till ”marknadsplatsen” – han var tydligen väl inläst på antikens historia; det var nämligen under denna tid som salutorg slog igenom som nödvändigt inslag i stadsplaneringen. Under mesolitikum fanns ingen form av valuta, som man kunde köpa varor med. Handel skedde genom utväxlande av gåvor. Det ingick i ett socialt system, där just det skapade kedjebindningar eller "enchainments" med Chapmans terminologi (Chapman 2000). Järnportenkulturens hela stam var sammanbunden av sådana gåvokedjor. Men en annan sammanbindande funktion hade förhållandet till de avlidna.

Utveckling mot rationalism

Allmänt sociologiskt kan konstateras att när någon avlider uppstår ett hål i den sociala väven. Vid begravningen och det efterföljande gravölet inträffar en i regeln omedveten social process som leder till en omorganisering bland de närvarande, så att hålet fylls igen. Den sociala väven är åter obruten tills nästa dödsfall.

Men under animismens tidevarv och länge därefter trodde man att de dödas andar levde kvar bland de levande, ibland motarbetande men mest främjande de sistnämndas liv.

Enligt Lolita Nikolova, verksam vid universitet i Utah, USA, skulle de permanenta bosättningarna på Balkan ha uppstått genom att först anlades gravfält, vid vilka man sedan valde att slå sig ned permanent, i ”förfädernas by” (Nikolova 2004). Även Vlasač skulle ha uppstått genom att strandbanken blev gravsättningsplats för en klan med troligen en övervikt av präster och det ledde till permanent bosättning. Men i Lepenski Vir var förhållandena annorlunda.

Srejovič noterade att gravsättningarna och de till dem hörande riterna utvecklades i Lepenski Vir från ett primitiv till ett alltmer avancerat stadium, alltså från ett i våra ögon irrationellt tänkande (en man kunde gravsättas tillsammans med underkäken av en annan man; egentligen var käken en symbol för att mannan troddes vara vigd vid gudinnan vars mun just var Lepenski Vir) till idéer som är mera överens med våra föreställningar om rationalism.

Det finns en mycket uppmärksammad gravsättning i Lepenski Vir från omkring 6200 f Kr. En äldre man lades till sista vilan sittande i marken mellan två hyddor. Men det som gör denna gravsättning så spektakulär är att hans ben placerades i ett slags lotusställning. Kroppen kom att beskriva en triangel med spetsen uppåt.

Det var frågan om en mycket ovanlig vertikal gravsättning. En liknande har påträffats på den lilla ön Oleni Ostrov, Södra Renön, i sjön Onegan i nordvästra Ryssland. Under perioden 6400-6000 f Kr, ungefär samtidigt som i Lepinski Vir, gravsattes här uppemot 500 personer (177 gravar grävdes ut av den ryska arkeologen V Ravdonikas, resten tros vara förstörda av en sentida kalkbrytning på ön). Den vertikala gravsättningen hade skett i grav nr 100. Den avlidne hade satts ner i jorden i halvliggande, nästan upprätt ställning. I hans grav påträffades också det största antalet gravgåvor, inte mindre än omkring 500 stycken. Själva gravfältet hade uppstått genom att människor ville bli gravsatta i närheten av denne avlidne. Han uppfattades troligen som mer än helig, på något sätt som gudinnans inkarnation; därav den vertikala ställningen, som symboliserade världsaxeln, en aspekt på himmelsgudinnan (av sibiriskt ursprung). Hans grav var världens centrum och därför ville alla med någonsorts band till honom bli gravsatta där i flera generationer.

Sibirisk schamanism

Gravfältet på Renön visar en tydlig anknytning till den sibiriska schamanismen. Den samtidiga liknande gravsättningen i Lepenski Vir äger i triangelformen åter en klar association till västeuropeisk tradition. I båda fallen har vi en schaman som också uppfattades som mer än helig och troddes ha inkarnerat antingen himmelsguidinna eller fruktbarhetsgudinna. Det kan mycket väl hända att med dessa gravsättningar trodde man att hela befolkningen även vigdes vid de höga damerna. Ja, kanske var det dessa män som utvecklade det symboliska tänkandet och därför troddes vara speciellt väggledda eller inspirerade av himlen respektive underjorden.

De tidigaste gravsättningarna hade tydliga drag av föreställningar präglade av den afrikanska medicinmanna traditionen (som i gravettienkulturen i Europa; Lindgren 2018). Sedan tycks tänkandet i sinnebilder ha utvecklats i symboliskt analog riktning (sympatetisk magi i schamanistiska anda). Det ledde till att magin ändrade karaktär, blev inom sina förutsättningar mera rationell. Huvuddelen av de gravsatta i Lepenski Vir ligger på rygg med händer lagda i kors över magen, vilande i ett lugn som bara kan erhållas av en säker övertygelse om att de var inväntade av sin gudinna.

Men det skulle ha varit omöjligt för en stam på cirka 2500 personer att få plats för kollektiva begivenheter i form av t ex en begravning på strandbanken Lepenski Vir. Bosättningens egna kanoter och båtar måste ha fyllt den tillgängliga strandremsan. Det fanns helt en enkelt inte plats för särskilt många gästkanoter.

Så Järnportenkulturens stam måste ha mött upp någon annanstans. Ett gott förslag är den stora och inte alltför branta sluttningen på andra sidan Donau. Där mellan det kanske heliga berget Treskavač och den sannolikt heliga malströmmen kunde Lepenski Virs präster utföra sina riter och stammen fira sina döda och deras minne samt hålla sina olika fester, alla dessa sammankomster som var så viktiga för stammens sammanhållning.

Den sociala uppbyggnaden

Studiet av Lepenski Vir har lett till flera övertolkningar – man har läst in i det arkeologiska materialet mer än vad som är historiskt möjligt. Min tolkning utgör därför ett försök att förankra bosättningen dels i geografin, dels i den gamla europeiska jägartraditionen. Det betyder inte att det är hundraprocentigt bevisat att Järnportenkulturens människor skulle ha utvecklat just det beskrivna symboltänkandet. Därtill kommer att ikonografin i en mängd graffiti som påträffat på stenar och benbitar i Lepenski Vir till större delen är outtolkad – men pekar på en schamanistisk tankevärld. Men vad som är säkert är att en utveckling skedde av symboldimensionen – arkitekturen och monumentalstatyerna är otvetydiga bevis för detta.

Även om det går att skapa ett intryck av att ha lyft på förlåten, består gåtan Lepenski Vir. En av de grundläggande inslagen i detta förhållande är att det inte går att fastställa Lepenski Vir-bosättningens sociala organisation. Nedan ska vi dock diskutera en del möjliga aspekter utgående från bebyggelsemönstret.

Hyddornas solfjäderform växte fram stegvis. Först var det frågan om en liten bosättning vid stranden. Den flyttades högre upp på terrassen när klimatet försämrades och flodens yta steg kring 6250 f Kr. I nästa steg uppstod två grupper av hyddor med ett tydligt avstånd mellan de två.

Vi har tidigare föreslagit att den första bebyggelsen handlade om präster, som sänts till Lepenski Vir från Vlasač. Detta förslag stärks möjligen av att alla andra strandbankar utom Lepenski Vir övergavs när klimatet försämrades. Men Vlasačs strandbank ligger lite högre än Lepenski Virs. Även där kunde bosättningen ha flyttats högre upp på terrassen. Men så skedde inte. Att Lepenski Vir var bebott kan tolkas så att invånarna där var tjurskalligare än på de andra platserna. Eller också på att nykomlingen i kretsen av bosättningar ansåg sig ha ett viktig uppdrag.

Hur som helst är det intressanta att en av hyddorna i den tidiga bosättningen – på kartan ovan den stora gula grunden längst till höger – är något större än de övriga hyddorna. I nästa skede kom den att överges, troligen därför att en större hydda byggdes rakt ovanför den öppna platsen.

Detta kan tolkas så att befolkningen i den tidiga bebyggelsen hade en ledare. Denna ställning kom att socialt förstärkas vilket fick uttryck i en större hydda, som dominerade den öppna platsen. Det verkar som om vad man kunde kalla institutionaliserad individstratifiering inträffade, alltså en person höjdes över alla andra och denna ställning gällde oberoende av vilken individ det var som upphöjdes.

Jag håller med om att den förslagna termen är klumpig. Men förhållandena i Järnportenkulturen var speciella. Makrosociologiskt kan man mellan tummen och pekfingret utgå från att två procent av en befolkning utgör överklass av något slag. Vi har föreslagit att Järnportenkulturens stam skulle ha omfattat 2500 personer. Men låt oss tänka oss att det var bara 2000 individer. Då skulle ”överklassen’ bestå av 40 personer. Ifall befolkningen omfattade endast 1500 personer skulle 30 individer bilda ”överklassen”.

I Järnportenkulturens sammanhang skulle överklassen ha bestått av präster. Om kulturen geografiskt omfattade 14 bosättningar och var och en av dem hade en egen schamanistisk präst blir antalet präster 14. Om varje prästfamilj består av tre eller fyra medlemmar får vi 42 respektive 56 personer. Järnportenkulturens ”överklass” skulle m a o vara klart överdimensionerad.

Det är därför möjligt att alla bosättningar inte hade egna präster. Endast vissa av de större hade egna präster, låt oss säga de fem bosättningar, där även monumentalstatyer påträffats (Vlasač, Padina, Hajdučka Vodenica, Cainu Tarcului och Schela Cladovei; Budja 2004). Med fyra familjemedlemmar skulle det ge 20 individer. Det skulle i praktiken betyda att ingen överklass alls fanns.

Men om vi antar att de sju hyddorna i vänstra gruppen i Lepenski Vir (de gult markerade grunderna på kartan ovan) alla beboddes av präster förändras situationen. Med tre medlemmar av familjen skulle det ge 21 individer, med fyra medlemmar 28.

Lägger vi ihop de antagna fem bosättningarna med egen präst med gruppen i Lepenski Vir och räknar med fyra familjemedlemmar skulle Järnportenkulturen ha kunnat äga en ”överklass” bestående av 48 individer. Låt oss säga 50 individer. Det skulle ge en överklass på 2,5 procent om befolkningen omfattade 2000 personer. Skulle befolkningen uppgå till 2500 skulle procenttalet vara 2. Det är möjligt att den sistnämnda befolkningsmängden är den realistiska.

Med denna räkneövning har jag velat göra troligt att Lepenski Vir beboddes av fler än en prästfamilj. Om det var frågan om sju skulle så många schamaner bilda en samtalsgrupp, som hade goda förutsättningar att hålla ihop. När en liten grupp omfattar 9-10 personer kan den lätt delas upp i två grupper.

Kanske var det detta som inträffade i Lepenski Vir när en ny bosättning etablerades högre upp på strandbanken. ”Nytänkarna” rentav stöttes ut av ”traditionalisterna”.

Schamanens roller

För att förstå citationstecknen måste vi här diskutera schamanismen som sociologiskt fenomen. En schaman var på samma gång andlig ledare, domare och läkare, som påvisades av den nytänkande norska rättssociologen Vilhelm Aubert (1922-88) (Aubert 1972). Men dessa roller utförde schamanen utifrån ett enda antagande, nämligen nödvändigheten av att bevara balansen i naturen.

Detta är lättare att förstå med ett exempel från antiken. Då hade gudinnorna, som byggde upp och fick världen att fungera, ersatts av fyra element: vatten, land, luft och eld. I en frisk kropp ansåg antikens läkare att dessa element befann sig i balans. Sjukdom var en följd av att ett element började dominera över de andra. Så den medicinska behandlingen gick ut på att försöka återställa balansen.

En av de vanligaste tolkningar av en störning i balansen var att den hade uppkommit som en följd av samhällsmedlemmarnas synder. De troddes därigenom ha smutsat ner fruktbarhetsgudinnans boning i underjorden. I trans gjorde då schamanen en resa till denna boning och rengjorde den.

Men när det gällde Donaus höga vattenstånd under den kalla period som började kring 6250 f Kr, visade sig sådana resor vara resultatlösa. Obalansen i världen fortsatte. Vi kan misstänka att detta problem stöttes och blöttes av prästerna i Lepenski Vir.

Vad man troligen kom fram till var en ny form av schamanistisk solkult. Solens värme, symboliserat av ett gyllene skinn, troddes ha stulits av mångudinnan eller en aspekt på henne. Det låg gömt i underjorden. En av de schamanistiska prästerna i Lepenski Vir gjorde en schamanistisk resa i trans till underjorden och lyckades ta med sig skinnet tillbaka.

Detta förenades med resandet av monumentalstatyerna. Prästerna i Lepenski Vir uppfattades så småningom ha återställt balansen i världen. De fick därmed ett mycket högt anseende, ja, en bland dem valdes till ledare för Järnportenkulturens hela stam.

Denna utveckling kom till arkeologiskt iakttagbart uttryck i med att ytterligare en stor hydda byggdes vid Korosjbergets brant ovanför den tidigare uppförda stora hyddan. Därmed hade Lepenski Vir två stora hyddor, förslagsvis den nedre för representation (eller egentligen ett rum för högtidligt utbyte av gåvor och därmed sannolikt också med lagerutrymmen för gåvorna) och den övre som bostad för ledaren.

Under mesolitikum kan den upphöjda personen inte vara annat än en överstepräst, en schamanistisk hövding.

Läs även nästa avsnitt om utvandringen från Järnporten
Till Historiemenyn

Publiceringshistoria: Essän första gången utlagd 2008-05-16. Förstörd genom sabotaget 2014. Uppdaterad och ånyo utlagd 2022-01-31.

Källor:

Aubert 1982: Vilhelm Aubert: Rättssociologi. Aldus.
Bonsall & alt 2002: Clive Bonsall, Mark G Macklin, Robert W Payton och Adina Boroneantj: Climate, floods and river gods: environmental change and the Meso–Neolithic transition in southeast Europe. Tidskriften Before Farming 2002/3_4.
Boritj 2005: Dusan Boritj: Body Metamorphosis and Animality: Volatiel Bodies and Boulder Artworks from Lepenski Vir. Cambridge Archeological Journal 15(1): 35-69.
Budja 2004: Mihael Budja: Transition to farming and the 'revolution' of symbols in the Balkans. From ornament to entopic and external symbolic storage. Documenta Praehistorica XXXI, 2004.
Chapman 2000: John Chapman: Fragmentation in Arhceology - People, places and broken objects in the prehistory of South East Europe.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion.
Lindgren 2018: Sören G Lindgren; Den märkliga gravettienkulturen. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Gravettien_01.htm)
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. Historiens Fenix (http://hypertexter.se/natuftro_01.htm)
Nikolova 2004: Lolita Nikolova: The Everyday Life and the Symbolism in the Prehistoric Balkans. The Criteria of Symbolicity. Last Update: 13 April 2004. http://www.semioticon.com/virtuals/symbolicity/everyday.html
Wernick 1975: Robert Wernick: Lepenski Vir: a Mesolithic Paradise. The birth of town planning, the birth of sculpture. Först publicerad i Smithsonian år 1975, publicerad på internet under adressen http://www.robertwernick.com/articles/LepenskiVir.htm.

---