I

dagens paleoantropologi är det på modet att tolka nästan alla forntida bildframställningar som ett uttryck för schamanism. Men en fransk arkeolog, tillika konsthistoriker, Emmauel Guy, har påpekat att det finns nästan inga bevis i grottkonsten från gravettienkulturen, alltså den före det senaste istida maximumet, för förekomsten av schamanism i Europa (Guy 2013). Schamanism, definierad som en teknik för jaget/själen att lämna kroppen, verkar att ha uppfunnits i Ostasien under själva maximumet och nådde Europa under mesolitikum (Lindgren 2019). Målningar från den tidiga bondekulturen i Anatolien tyder på att det schamanistiska impulserna ledde till att idén om att människan har en själ kom att födas där. Man tycks ha trott att själen fanns i huvudet, vilket medförde till att man började skilja huvudet från kroppen på avlidna. Men tycks vidare ha trott att genom att göra så kom själen att befrias från kroppen. Därvid förvandlades den till en gam eller gick in i kroppen på en gam för transport till himlen.

Den engelska arkeologen James Mellaart upptäckte och gjorde de första utgrävningarna i den tidigneolitiska staden Çatalhöyük i centrala Turkiet. Han upptäckte att alla större bostäder hade ett rum eller en del av ett rum avdelat som helgedom. I dem fanns ofta statyer av tjurhuvuden och väggmålningar med motiv med flygande gamar. Här återges hans tecknade rekonstruktion av väggmålningarna i en sådan helgedom. Notera att framför gamarna finns en eller två huvudlösa kroppar. Huvudet, som innehöll själen, troddes ha blivit eller övergått till en gam! Bild efter Mellaart 1975,

Vid utgrävningarna i Schela Cladovei i den rumänska sidan av Järnporten-området hittades några mänskliga skelett utan huvud (Bonsall et al 2013). Dessa skelett har daterats till slutet Järnportenskulturens tid. De visar ett inflytande från den anatoliska idévärlden på Järnportenkulturen under detta skede.

I en sänka uppe i Latmosbergen i sydvästra Turkiet hittade den tyska arkeologen Anneliese Peschlow-Bindokat år 1994 tidigare okända klippmålningar från mesolitikum. De visar de tidiga anatoliska böndernas egen uppfinning, nämligen den behornade himmelsguden. Han var av allt att döma en anatolisk utveckling av en gammal indo-iransk föreställning om elden i vattnet, d v s blixten i samband med regnmoln. Han utvecklades småningom till en patriarkalisk en vädergud, bl a hos hettiterna under bronsåldern.

Men Anatolien fick också impulser från Europa. När det senaste istida maximumet någon gång för 17 000 år sedan visade tecken på att upphöra, trodde de dåtida människorna att det var ett verk av skapelsegudinnan. I den participatoriska föreställningsvärld man levde i föreställde sig människorna vidare att de kunde förstärka skapelsegudinnans inverkan på klimatet genom kvinnodanser. Då man trodde att skapelsegudinnan hade en uppsvullen bak där hon bar skapelseäggen, imiterades denna bakdel av kvinnorna som utförde dansen. En del av danserna genomfördes som ett slags tvekamp mellan skapelsegudinnan och vintergudinnan, varvid den förstnämnde alltid vann. En del av dessa föreställningar fördes till Anatolien. Där infördes en vårdans där skapelsegudinnan och himmelsguden dansade tillsammans. Den ingick sannolikt som en av riterna vid vårfesterna. Av målningarna att döma hade den kvinna som dansade skapelsegudinnan en extra stoppning, som förstorade hennes bakdel. Mannen som agerade himmelsguden bar en mask med horn, troligen stiliserade.

Den kalla solen

Men det anatoliska inflytandet på Järnportenkulturen tycks kännas av först i slutet av denna kulturs livslängd. Under huvuddelen av tiden var Järnportens människor upptagna av sin störgudinna. Att den stora beluga-stören varje vår simmade uppför Donau från Svarta havet visste man troligen inte i Järnportenkulturen. Eftersom den plötsligt började hänga i utkanterna av malströmmen Lepenski Vir om vårarna, är det troligt att man trodde att de kommit uppför virveln från sina vintriga bostäder. Av raderna av stiliserade (beluga)ägg som kan ses som runda cirklar på stenen t h var hon källan till förnyelse. Hon var en fruktbarhetsgudinna och därmed associerad till månen. En av ingångarna till den underjordiska delen av hennes liv skulle ha varit malströmmen vid udden Lepenski Vir.

Att störgudinnan var månassocierad framgår också av de många hundar, vars ben återfunnits vid utgrävningarna. Ända upp till 11 procent av funna ben kunde i vissa fall komma från hundar (Dimitrijević 2008). Hunden var associerad till månen (Gimbutas 1982). Men det djur som tycks ha mest jagats var kronhjorten (Cervus elaphus). Många bilder från Çatalhüyük visar att kronhjorten både jagade och dyrkades där. Men några spår av kult av hjort har inte gått att upptäcka i Lepenski Vir (Dimitrijević 2008).

Det verkar som om Järnportenkulturens föreställningsvärld skulle ha varit en anpassning av den europeiska traditionen från gravettienkulturen till kanjonens speciella miljö. Det skulle betyda att prästerna/hövdingarna var skolade i den ursprungliga afrikanska medicinmannatraditionen (Lindgren 2019). Prästerna skulle bl a ägna sig åt att i trans söka kontakt med förfädernas andar och förutspå framtiden. Men sedan kom i Järnporten-området den kritiska perioden 6250-5900 f Kr med högt vattenstånd, tätt återkommande regn, molnig himmel under mycket långa perioder och en kall och avlägsen sol när den någon gång visade sig (särskilt vintertid). Prästerna skulle till en början stått handfallna inför denna klimatförsämring. Men så verkar det ha skett en förändring.

Vad den handlade om vet vi inte. Men på basen av ett mycket magert faktamaterial ska vi lägga fram ett förslag till rekonstruktion. Men den är och förblir en spekulation.

Schamanismen som psykisk teknik för jagets färder utanför kroppen verkar att ha uppfunnits i djuktaikulturen i nordöstra Asien – i varje fall finns spår av schamanism i Nordamerika före den av tecknen att döma nådde Europa. Det skulle ha skett på 6000-talet f Kr. En av prästerna i Lepenski Vir skulle ha lärt sig tekniken, kanske under en resa till Polen, där de första tecknen på schamanism i Europa tycks uppträda. Han skulle sedan börjat tillämpa den i Lepenski Vir. Men det skulle ha varit en schamanism orienterad mot underjorden, inte mot himmeln (som den sibiriska schamanismen). Den första schamanen i Lepenski Vir skulle ha färdats till underjorden genom malströmmen.

Denna präst kunde vara densamma som den man, vars skelett hittades vid utgrävningarna (bilden ovan t h). Mannen hade gravsatts sittande med benen i lotusställning – en hedersbevisning. Men det viktiga var att vid hans sida hade lagts som gravgåva en mänsklig käke. De mesolitiska gravgåvorna är svåra att förstå. Men den mänskliga käken utgör grunden för munnen. På statyerna i Lepinski Vir är den nedåtböjda munnen hos störgudinnan en av de viktiga attributen. Att man i Lepenski Vir skulle ha uppfattat malströmmen där ute i floden som en mun är inte långsökt. Mannen som fått käken som gravgåva skulle ha varit vigd vid malströmmen, gudinnans mun, och följaktligen tilltroddes ha varit i ett speciellt förhållande till denna dam.

Detta är då de fakta som Lepenski Vir tillhandahåller. Resten av rekonstruktionen kommer från andra källor.

Dygnets idé

Låt oss börja med att påminna om att idétraditionen under mesolitikum (däri inräknat det s k PPNA-skedet i Levanten) ännu var relativt smal och bestod mest i olika variationer av traditionen från kulturerna före det senaste istida maximumet. Således trodde ännu alla att himlen var platt, att ljuset var en egenskap hos dagens rum; från solen kom det bara värme. Men den urgamla föreställningen att natt och dag var två skilda rum, som bytte plats, hade börjat luckras upp. Tanken att natt och dag var var sin aspekt på ett och samma rum hade börjat växa fram i bl a de mycket tidiga bondbyarna i Jordanien. Det uttrycktes i statyer där gudinnan avbildades med en kropp men två huvuden, alltså ett huvud för natten, ett annat för dagen. Det är det första tecknet på att den tidiga människans tänkande i enbart aspekter på fenomen började utvecklas genom att olika aspekter relaterade till varandra – en gång ett oerhört viktigt steg.

Det som intresserar oss i relation till den köldperiod, som drabbade Järnportenkulturen kring 6250 f Kr, är frågan hur man kunde ha beskrivit en sol, som upplevdes som kall och utan värme. När en människor fryser sveper hon gärna en sjal av något slag om axlarna. På jägartiden fanns inte sjalar men väl skinn. Ett skinn från ett djur över axlarna gav värme. I överensstämmelse med en naiv logik så skulle solens värme komma från ett skinn. När solen blev kall och utan värme skulle skinnet vara borta. Eftersom solen är gul kan det tänkas att man föreställde sig att skinnet även var gult. Men associationen till guld som ordet gyllene ger fanns inte på stenåldern; den kom med metallåldrarna.

I den grekiska sagan om Jason och det gyllene skinnet finns den enda uppgiften om ett sådant pälsverk. Skinnet hade enligt skildringen tillhört ett gyllene, bevingat får, som Zeus hade sänt för att rädda två dödsdömda barn, som stod under hans beskydd. Sittande på ryggen på det bevingade fåret flydde de till Kolchis, d v s västra Georgien. För att återfå sitt kungadöme färdas sedan kungasonen Jason till Kolchis och lyckas lägga beslag på skinnet. Sedan antikens dagar har diskuterats fram och tillbaka vad detta skinn kunde symbolisera.

Fårskinn tillhörde emellertid, de attribut som ännu bronsålderns kungar prydde sina salar med. Kungen var som en fåraherde. Skötte han sitt värv blev undersåtarna/fåren välmående och avkastande, d v s gyllene. Så med anskaffandet av det gyllene skinnet visade Jason att han skulle bli en kompetent kung. Det är den tolkning av berättelsen om Jason som står nära den tid då historien diktades (troligen 700-talet f Kr). Men den hade som utgångspunkt äldre berättelser och myter. Det finns tre strukturer som pekar tillbaka på mesolitikum, kanske rentav till Lepinski Virs tankevärld.

De tre strukturerna är:

1. När Jason bär himmelsgudinnan Hera över en strid flod tappar han sin ena sandal; han blir ”enbent”.
2. Han låter bygga ett skepp som är snabbare än alla andra båtar, d v s ett mytiskt skepp.
3. Han hämtar det gyllene skinnet från underjorden (som en schaman).

Att Jason tappar sin ena sandal när han bär himlen på ryggen är visserligen inarbetad i historien om honom, men på ett konstruerat sätt. För att förstå bakgrunden till strukturen måste vid gå till den franska folklivsforskaren Henri Dontenville (1888-1981). När han samlade material om det franska folkets gamla föreställningar upptäckte han att det funnits en dittills helt okänd solgud i Västeuropa (Dontenville 1973). Med upptäckten kunde Dontenville också visa att den franska 1500-tals författaren Rabelais i sina burleska historier om jätten Gargantua byggde på en mytologi, som bevarats i franska folkliga historier. Den arkaiska Gargantua hade varit en jätte till solgud. Han hade beskrivits som enbent och enögd. Han hade därtill varit svart, d v s osynlig. Han kunde i ett väldigt hopp under en dag ta sig fram över jorden från horisont till horisont, varvid hans enda öga strålade som den sol det var (ibid).

Men Gargantua var en import från östra medelhavsområdet, troligen från Golanhöjderna i södra Syrien (men ockuperat av Israel). Han hittade till Västeuropa med med megalitkulturens introduktion. Hans närvaro går inte att påvisa i den mesolitiska västeuropeiska idévärlden. Men här har vi ett av de intressanta arkeosofiska problemen. Det är lätt att sluta sig till att de enögda cykloperna i det grekiska eposet Odyssén återgår på megalitkulturens föreställningar om den enögda solguden. Likadant är det med den keltiska guden eller demonen Balor som hade ett extra öga i pannan, som han mest höll slutet. När han öppnade det förintades hela härar.

Men kan vi dra lika säkra slutsatser av hans andra attribut, som t ex hans enbenthet? Jag vill hävda att även om det uppstod flera olika föreställningsvärldar på olika håll i Eurasien i och med jordbrukets genomslag, så finns det ingen motsvarighet till den originella natufiska. Därför djärvs jag hävda att ett fynd i en grav med en jordad prästinna i Hilazon Tachtit-grottan i bergen i Galiléen nästan mitt emellan Medelhavet och Galileiska sjön (Grosman & al 2008) utgör ett bevis. De många gravfynden, bl a 50 sköldpaddsskal, bekräftar enligt utgrävarna att det var frågan om religiöst kunnig, högt uppsatt dam. Men det som här intresserar oss är att med henne i graven fanns den avhuggna foten av en man. Detta anmärkningsvärda fynd verkar svårtolkat. Men liksom käken som gravgåva hos mannen som gravsatts i Lepenski Vir pekar mot malströmmen på platsen, så har den avhuggna foten i Hilazon Tachtit en relation till tidens föreställningsvärld. Det skulle just vara den enbenta solguden. Jag vågar därför hävda att det avhuggna benet som gravgåva var en symbolisk markering att kvinnan i livet hade varit vigd vid just solguden. I själva verket är detta ben det enda handgripliga beviset för att natufierna tänkte ut den föreställning, som på grund av märkliga omständigheter kom att bevaras i myten om Gargantua i Västeuropa.

Den enbente Jason

Men Gargantuas enbenthet går, som sagt, också att påträffa i den grekiska sagan om Jason och det gyllene skinnet. Men grekerna är oändligt mycket mera sofistikerade i jämförelse med stenålderns natufier. De visste att ingen längre var så naiv att man trodde på en enbent hjälte. Men när grekerna lånade in strukturer från äldre myter krävde deras tänkandet att man måste lämna ett spår till ursprunget för att bevara balansen i världen. Så berättelsen om Jason börjar med att han bär en gammal kvinna över en flod. Därvid råkar hans ena fot fastna i en grop och för att få loss foten krånglar han den ur sandalen. Han blir således symboliskt enbent. Av betydelse är att den gamla kvinnan var Hera, den grekiska himmelsgudinnan. På detta sätt antyds elegant att Jason är en enbent hjälte associerad till himlen – alltså vår gamla solgud Gargantua men i ny tappning anpassad till grekiska järnåldersförhållanden.

I den grekiska berättelsen sänds hjälten Jason till Svarta havet för att återta en stulen arvsklenod, det gyllene skinnet. För resan låter han bygga ett speciellt skepp. Det är nämligen snabbare än alla andra kända fartyg. Det heter också Argo, som just betyder ’den snabbe’. Den höga farten behövs för att Argo på tillbakavägen ska hinna genom portarna till Hades, två klippor som slår igen om var och en som försöker passera utan lov.

Janson kommer ut ur ormens mun enligt en grekisk målning på en vas som förvaras i Vatikanens museum. Gudinnan Pallas Athena vakar över sin favorit. Foto från Internet.

I den grekiska sagan når Jason Kolchis, d v s dagens västra Georgien. Där får han veta att det gyllene skinnet hänger på grenen av en ek i en helig lund. Men lunden vaktas av en stor orm. Den var en symbol för den underjordiska labyrinten. Som den ungerske religionshistorikern Karl Karényi påpekat, så finns det vasmålningar som visar att Jason trängde genom ormens mun ner i dess mage och därifrån hämtade det åtrådda skinnet (Kerenyi 1960:244). Tydligare kan knappast beskrivas att det hämtades från underjorden.

Till den grekiska berättelsen hör att Jason är en sällsynt vacker man – ett drag som sannolikt också tillskrevs den ursprungliga solguden. Hans skönhet leder till att kungadottern Medea blir kär i honom. Hon är emellertid barnbarn till solguden Helios och hennes moder är nymånen eller så bär hon i varje fall samma namn som nymånen. Det här är ett motiv som återfinns i sagan om Theseus, där prinsessan Ariadne, troligen även hon nymånens aspekt på mångudinnan, hjälper hjälten att hitta tillbaka från labyrinten på Kreta. Motivet är troligen hämtat från mycket gamla myter om nymånens generositet och hjälpsamhet. Men Medeas hjälp är mera omfattande än Ariadnes. Medan Jason och Medea seglar från Kolchis förföljs Argos av kungens skepp. Medea dödar och styckar då ett barn, vilket fördröjer förföljarna när de stannar och hämtar upp kroppsdelarna en efter en. Det här kan vara en reminiscens från ritualer under bronsålderns då små barn kunde offras till nymånen eller fullmånen när t ex skördarna hotade att slå fel.

När Argo efter många omvägar via Donau och Adriatiska havet (!) återvänder till Grekland dras Jason småningom till en annan kvinna. Då framträder ånyo Medeas mörka sida och hon mördar som hämnd deras två barn. Det väcker ju stor vrede, inte bara hos Jason utan i hela samhället. Men solguden hjälper henne och ställer två bevingade ormar till hennes förfogande. Dem spänner hon framför en vagn och flyger sin väg.

Solen i Järnporten

Men för att återgå till Järnportenkulturen så kan vi konstatera att på höstarna och vintrarna tycks solen lysa utan att värma på norra halvklotet. Detta skulle man ha tillmätt betydelse särskilt under den kritiska perioden i denna kulturs historia. Eftersom skinn värmer människor tolkade man solens värme så att den utgick från ett skinn, ett värmande skinn. Och när solen upplevdes som kall, var skinnet borta.

Att döma av strukturerna i sagan om Jason och det gyllene skinnet var månen inblandad i försvinnandet (ty månen var den nattliga, himmelska aspekten på fruktbarhetsgudinnan). Men kring 6000 f Kr fanns det ännu inte äktenskap mellan gudarna på det sätt som återges i de grekiska myterna. Förhållandet mellan kvinnliga och manliga gudomar handlade om syskonskap. Så mångudinnan kan ha snott det gyllene skinnet av sin bror solguden.

Men likafullt är det sannolikt att gudarnas värld tolkades utifrån mänskliga förhållanden. Under det kritiska skedet med långa perioder av kyla och molnighet var sannolikt hyddorna i Lepenski Vir ofta fuktiga och kändes kalla. Man måste elda mycket för att hålla fukten borta. Av tillståndet i hyddorna, som ju var byggda som en bild av världen, trodde man att också gudinnans underjordiska bostad var kall och fuktig. Även hon måste värma upp sitt tillhåll. Det gjorde hon genom att låna eller stjäla solens värmande skinn, föreställde man sig troligen.

Ett dilemma

Om man kom till denna slutsats bland prästerna i Lepenski Vir, stod man inför ett dilemma. Ifall man sände en präst till underjorden för att ta tillbaka det värmande skinnet, skulle gudinnan frysa. Å andra sidan behövde solen skinnet för att himmelsk kraft i form av värme skulle nå jorden och underjorden. Då kom man kanske på idén att via stenar, som genom skulptering vigts till gudinnan, kunna överföra den värme och kraft som hon behövde.

Vad man under krisen på slutet av 6000-talet f Kr möjligen tänkte ut var ett slags schamanistiskt tankesystem eller teologi anpassad till förhållanden vid Lepenski Vir. När solen blev kall om höstarna föreställde man sig att månen hade stulit dess värmande skinn. För att hjälpa månen där hon hade det kallt i sin underjordiska, labyrintiska bostad försökte man värma upp den genom stenarna. Det gjorde månen välvilligt inställd, så ett djur associerat till henne kunde användas för att visa en schaman vägen till bostaden. Denna rit utfördes kanske varje år i början av januari enligt vår tideräkning. I underjorden kunde schamanen ta tillbaka skinnet, föra upp det till jordens yta där solen kunde hämta det.

För att resan till månens underjordiska bostad skulle lyckas måste schamanen med hjälp av förfäderna bygga en mycket snabb kanot. Med den kunde schamanen, kanske i sällskap av förfädernas andar, ta sig nedför malströmmen till underjorden. Denna del gick lätt. Det svåra var att ta sig tillbaka uppför malströmmen. Kanoten måste kunna paddlas snabbare än den nedsugande strömmen. Men det gick förmodligen tack vare kanotens magiska egenskaper och de onaturligt starka armarna hos förfädernas andar.

Enligt den grekiska versionen skulle det ha varit nymånens aspekt av mångudinnan som hjälpte Jason att hitta platsen där skinnet hölls gömt. Vi kan ana det ursprungligen var hundar som hjälpte schamanen.

Detta tänkande verkar onekligen väldigt naivt för oss, men eftersom det var ett relativt komplicerat tankesystem var sannolikt ett mycket stort steg framåt i det schamanistiska resonerandet, ett visserligen barnsligt men ändå nödvändigt steg mot en mera utvecklad rationalism.

I sammanhanget är det värt att påpeka att ungefär samtidigt med att Järnportenkulturen nådde fram till det föreslagna tankesystemet tycks man i Danmark har kommit fram till ett besläktat.

Ristningen från Ryemarksgaard i Danmark. Från vänster mångudinnan i sin vårliga aspekt, dansande och kanske sjungande. Därefter dagsljusets tre aspekter, morgon, middag och kväll, gående obönhörligt framåt som dagarna gör men alla bärande på ödets nät. Sedan vinterns aspekt på mångudinnan, tidigt uppfattad som Vintergudinna, stel och orörlig. Längst till höger sik-saklinjer, med vilka månmånaderna beskrevs symboliskt. Nio månader skulle bilda en cykel, som troligen ansågs ständigt återkomma.

Kartorna över underjorden

Som ovan påpekades är den grekiska berättelsen en omdiktning av ett äldre mytmaterial. Det går ju inte att besvisa att idén till det gyllene skinnet traderats i flera tusen år i sydöstra Europa efter att ha uppfunnits i Järnportenkulturen. Men det är sannolikt att schamanism infördes i denna kultur på 6000-talet f Kr och denna schamanism var underjordsorienterad som en följd av malströmmen som förekom nära Lepenski Vir. Det är möjligt att de två bildstenar, som påträffats i Lepenski Vir, har samband med detta. Båda stenarna verkar ha någon form av karta inristade. Tack vare de kedjor av störägg som ramar in den ena kartan kan vi förstå att den föreställer fruktbarhetsgudinnan underjordiska bostad. Den andra visar en långt mer invecklad labyrint.

En sten med en karta över förslagsvis underjorden påträffad i Lepenski Vir. Den skulle schamanerna pränta i huvudet inför sin schamanistiska resa till underjorden ner för virvelströmmen. Bildframställning enligt Srejovic 1972.

I detta schamanistiska sammanhang är det rimligt att tänka sig att de två stenarna tillverkades och restes i undervisningssyfte. Blivande schamaner hade att inpränta kartorna i sitt huvud så att de mindes dem när de var färdigutbildade och gjorde sin egen resa. Då handlade det om två olika typer om resor. Dena ena var med säkerhet den traditionella som gällde rengöring av gudinnans boning. Den andra var troligen speciell för Djerdapkulturen och handlade om det värmande skinnet.

Det finns ytterligare fynd i Lepenski Vir som stöder denna tankegång. Det är den ovan nämnda förvånande stora mängden av hundskelett. De har inte dödats som mat, ty benen har inte brutits upp för att komma åt märgen och skeletten ligger i stort sett anatomiskt intakta. Det är Marija Gimbutas som har fäst uppmärksamheten på hundarna, som hon menar att har offrats till fiskegudinnan tillsammans med havskatt, hjort och vildsvin (Gimbutas 2001a:262).

Bortsett från jakt hade man i Lepenski Vir ingen praktiskt användning för hundar i större mängd. Ändå födde man upp sådana. Men det kan förklaras av religiösa skäl: Både hundar och vildsvin troddes kunna visa vägen i underjorden. Vid de riter som ägde rum i samband med att en av schamanerna gjorde en resa till underjorden avlivades sannolikt en hund. Dess ande skulle hjälpa schamanen att hitta till det gyllene skinnet i de nedre regionerna.

Det intressanta är att hundoffren är frekventa under det inledande 'primitiva' skedet i Lepenski Vir (Gimbutas 2001a: 262). Sedan avtar de. Kan det ha samband med att stenen med kartan över underjorden restes? I varje fall vittnar minskningen av hundoffren på sitt sätt om en ökad rationalism, givetvis fortfarande inom den schamanistiska ramen.

Välsignelsegesten

I Lepenski Vir har även påträffats ett klotformat keramikkärl som sannolik även användes för jäsning av en alkoholhaltig dryck, troligen uppfattad som himmelskt vatten. Kärlet är av en tidig svart typ av keramik på Balkan. Det tillverkades sannolikt av präster, som hade monopol på keramiktillverkningen. Det nämnda kärlet var sannolikt gjort i Lepenski Vir. På sidan har nämligen utmejslats i leran före bränningen baksidan av en högerhand som har ring- och lillfingren vikta under handflatan (Budja 2004).

Detta sätt att hålla en högerhand var av allt att döma Järnportenkulturens variant av den europeiska jägarkulturens sätt att hålla handen vid välsignelse. I denna tradition var tummen och lillfingret vikta under handflatan (på samma sätt som påven än i dag håller högra handen när han välsignar).

Eftersom det inte verkar finnas några bilder av himmelsgudinnan i Lepenski Vir vet vi inte hur mycket av jägartidens föreställningar om henne utvecklades i denna kultur. Jämför med gudinnan från Vidra överst på sidan. Den har tydliga drag av påverkan från utvecklingen i Västasien.

Men som en undersökning av spridningen av vissa stämpelsigill, som utförts av Budja, visar, så ingick Järnportenkulturen i flera av de gåvokedjor som täckte Gamla Europa. Idéer från östra Medelhavet kan mer än väl tänkas ha hittat till Lepenski Vir och efterhand införlivats i dess nytänkande.

Det bör påpekas att schamanerna i Lepenski Vir inte uttryckte sig på det sätt som ovan beskrivits. Deras utsagor innehöll mycket mera av bilder och metaforer eftersom de saknade allmänna och generaliserande begrepp som t ex luft. Deras framställningssätt är svårt att förstå för oss, så svårt att det givit upphov till en myt om forntidens djupa men förlorade kunskap. Men prästerna i Lepenski Vir gjorde troligen en betydande intellektuell insats. Av det har vi endast osäkra fragment kvar. Men genom att lägga in dem i tidens kontex har jag försökt belysa bitar av vad som eventuellt inträffade. Jag har också försökt beskriva det på ett idéhistoriskt sätt, så det skulle bli begriplig för oss i vår avlägsna tid.

Tillbaka till första avsnittet om Bakgrunden till Järnportenkulturen
Till Historiemenyn

Publiceringshistoria: Essän första gången utlagd 2008-05-16. Förstörd genom sabotaget 2014. Uppdaterad och ånyo utlagd 2022-01-31.

Källor:

Bonsall et al 2013: Clive Bonsall, Kathleen Mcsweeney, Robert Payton, László Bartowiewicz, and Adina Boroneant: Death on the Danube: Late Mesolithic burials at Schela Cladovei, Romania. Ingår i antologin Facets of the past. Redaktörer Clive Bonsall och Lolita Nikolova. Editura Academiei Române, 2013.
Budja 2004: Mihael Budja: Transition to farming and the 'revolution' of symbols in the Balkans. From ornament to entopic and external symbolic storage. Documenta Praehistorica XXXI, 2004.
Dimitrijević 2008: Vesna Dimitrijević: Lepenski Vir animal bones: what was left in the houses? I antologin Iron Gates in Prehistory. Redaktörer Clive Bonsall, Vasile Boroneant och Ivana Radovanović. BAR International Series 1893/2008.
Dontenville 1973: Henri Dontenville: Mythologie française.
Gaudzinski-Windhauser et Jöris 2012: Sabine Gaudzinski-Windheuser & Olaf Jöris: Contextualising the Female Image - Symbols for Common Ideas and Communal Identity in Upper Palaeolithic Societies. Pleistozäne Archäologie 3, Seminar zur pleistozänen Kunst 2012.
Gimbutas 1983: Marija Gimbutas: The Godesses and Gods of Old Europe – Myths and Cult Images. Först utgiven 1974, omtryckt 1982.
Gimbutas 2001: Marija Gimbutas: The Living Goddessess. Redigerad och supplementerad av Mirjam Robin Dexter. Första upplagan 1999, paperback 2001.
Grosman et al 2008: Leore Grosman, Natalie D. Munro, and Anna Belfer-Cohen: A 12,000-year-old Shaman burial from the southern Levant (Israel). PNAS, November 18, 2008, vol. 105, no. 46.
Guy 2013: Emmanuel Guy: Cave art: the shamanic impasse. Paleoesthetique.com - april 2013.
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 10 000 år. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm)
Mellaart 1975: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. Scribner.

---