ag hade väntat mig att vi skulle få bråk med brittiska gränsförsvaret. Men det visade sig att Lundhow varit förutseende och kontaktat det brittiska polishögkvarteret Scotland Yard. De hade förvarnat gränsförsvaret om vår ankomst. När helikoptern närmade sig Skottland blev vi anropade på radio. Men Lundhow kunde svara korrekt, så vi hade bara att fortsätta.

Vi landade på en äng vid hotellet. Där väntade den lokala polismästaren med uppvaktning på oss. Han kom med oss till hotellet. Där satte sig han och Lundhow i baren. Vi övriga började installera oss i våra rum, men då kontaktade mig en herre i militär uniform. ”Colonel Lindsay,” presenterade han sig. Han hade en trupp strax väster om borgen Urquhart som väntade på order.

Vi satte oss i ett avsides rum och diskuterade operationen. Vi kom överens om att inleda operationen nästföljande dag klockan 7 på morgonen.

Jag gick till baren och underrättade Lundhow om planerna. Vidare kontaktade jag helikopterns befälhavare i samma ärende. Han verkade vara nöjd över en fridag. Detsamma gällde Brunander och Isaksson.

Det var en förvånansvärt kylig morgon när vi samlades kring helikoptern inför sista steget i operationen ”Befria kungen!” Jag där iförd svarta byxor och en svart vindtygsjacka samt mina specialstövlar. Vid mitt bälte hängde dolken, som jag fått som gåva av den Gamle i Sahara. Brunander och Isaksson var också svartklädda. Alla hade vi våra speciella glasögon som skulle göra det möjligt att se darkarerna. Lundhow kom i paraduniform. Därtill tvingade sig den lokala polismästaren med.

Strax före det jag gick ombord kom Leila fram till mig. Hon tryckte diskret ett runt föremål i min hand. ”Kasta det först ner på taket och hoppa sedan efter,” sade hon med låg röst.

Jag tittade inte på bollen i min hand. Jag sade högt: ”Tack för lyckönskningen. Det ska nog gå bra!”

Sedan lyfte helikoptern med oss. Resan till borgruinen Urquhart gick snabbt. Helikopterns kapten sade i mina hörlurar att vi närmade oss. Jag gnuggade skaftet på mina stövlar. Ett blått skimmer slog upp kring mig såg jag i ögonvrån. För säkerhets skull satte jag på mig specialglasögonen. Samtidigt stannade helikoptern i sin rörelse framåt och började hovra över ruinen. Från dörren som dragits upp i helikopterns sida såg jag det blåskimrande taket på rummet där kungen hölls fången. Jag lät bollen som Leila gett mig falla ned mot taket. Nästan omedelbart efter det jag fällt bollen kastade jag mig ut, d v s jag blev nedfirad hängande i helikopterns vinsch.

På vägen ner hörde jag en ganska kraftig smäll. Jag tittade nedåt. Det hade uppstått ett svart hål i blåskimrande taket. Jag lyckades styra landningen så jag hamnade precis i hålet. Mina stövlar blev tunga som bly och jag störtade ned genom återstoden av taket. Jag hamnade med fötterna först på golvet i ett blåskimrande rum.

Där stod kungen en bit från mig. Han hade samma kläder som han hade haft i korridoren när vi första gången försökt rädda honom. Men de såg på något sätt slitna ut.

Kungen stirrade först häpen på mig men så blev hans ansiktsuttryck igenkännande, trots mina glasögon. ”Davidsson, är det inte Ni,” sade han frågande. ”Jag trodde aldrig Ni skulle hitta mig!”

”Så lätt gav vi inte upp,” hann jag säga. Bakom mig landade Brunander och Isaksson, båda med glasögon och nedfirade i tur och ordning genom det hål jag öppnat. Samtidigt försökte två blåskimrande darkarer ta sig in genom en dörr bakom kungen.

Jag tog dolken och förvandlade den till ett handeldsvapen. Jag riktade det mot darkarerna bakom kungen. Han trodde att jag skulle skjuta honom. ”Nej, nej! Skjut inte,” skrek kungen.

Men mitt skott for förbi kungen och träffade den ena blåskimrande darkarern. Den föll ihop. På marken försvann skimret. Samtidigt hörde jag ett voschande genom luften. Jag förstod att det var Isaksson som kastade sin dolk mot den andra blåskimrande darkarern. Inte oväntat träffade dolken. Gestalten försvann och dolken för skramlande i golvet.

Ungefär samtidigt blev jag medveten om ett intensivt skjutande på utsidan av ruinen. Det var ”Colonel Lindsay,” och hans mannar som slog till.

Ögonblicket efter det Brunander, som den sista nedfirade, fått fötterna på golvet i borgruinen gick han med transportselen fram till kungen. Utan närmare förklaring satte han selen på kungen och ryckte i wiren. Kungen började hissas upp. Några ögonblick efter Isaksson lyckats fälla den andra darkaren försvann kungen upp genom hålet i taket.

i tre som blev kvar i rummet gick ut genom den öppna dörren och ner för trapporna. Jag hade min dolk i pistolläge, Isaksson bar sin dolk i ena handen och sitt tjänstevapen i den andra, Brunander bara sin pistol. Vi mötte inga blåskimrande motståndare, men väl överste Lindays män. De riktade först sina vapen mot oss och vi höjde armarna. ”They are not blueshimmering,” sade en sergeant. Alla sänkte sina vapen.

Ute på gården mötte vi överste Lindsay. ”Den där bomben ni släppte var en briljant idé,” sade han på engelska. ”Efter det den smällt blev slottets konstiga invånare plötslig synliga för oss. Efter vi skjutit några flydde huvudstyrkan. De sprang rakt ut i sjön.”

Jag skrattade. ”De har förmodligen en ubåt väntande där nere,” sade jag. Översten skrattade med mig. Båda tänkte vi på Loch Ness-odjuret.

Men i mitt innersta svor jag. Att bomben gjorde darkarerna synliga betydde ju att våra specialglasögon var onödiga! Vi lyckades ju t o m jävlas med oss själva!

Lindsay tryckte sedan ett papper med en räkning för insatsen i min hand. När jag i Stockholm gav den åt Lundhow vägrade han först att låta polismyndigheten betala den. Men när jag frågade honom varför han inte väntat på hotellet signerade han pappret och skickade det vidare. Lindsay fick sina pengar.

Vid ruinen Urquhart hade det blivit ljus morgon. Den svenska militärhelikoptern var långt borta. Ändå hördes helikopterdunkande. En ny helikopter dök upp och gjorde en sväng runt den förfallna medeltida borganläggningen. Den landade på borggården. Lindsays män omringade den med höjda vapen. Men ur helikopterns steg den välmående Andino. Vi var häpna. Men överste Lindsay frågade vasst: ”Vem är han?”

”Det är signor Andino, mannen som hjälpte oss att hitta kungen,” förklarade jag och gick fram till den något runda Andino. ”Skulle du inte vara någonstans i södra Atlanten,” sade jag åt honom.

Andino skrattade. ”Din operation att befria kungen upphävde effektivt hotet mot mig,” sade han. ”Sedan upptäckte jag att du och dina män troligen behövde lite assistans.”

Jag vände mig till överste Lindsay och tackade honom. Sedan ropade jag högt ett tack till hans mannar. Till slut sade jag: ”Kom nu kriminalassistenterna. Vi har fått transport.”

Så gick vi ombord på Andinos helikopter och lämnade krigsskådeplatsen.

Helikoptern landade igen på ängen vid hotellet längre österut. Där väntade Leila. Hon berättade att den svenska militärhelikoptern hade landat som hastigast och släppt av den lokala polimästaren, sedan hade den bara fortsatt. Det var ett brott mot vår överenstämmelse. Helikoptern skulle vänta på oss vid hotellet.

Jag förstod att polisintendent Lundhow tänkta ta åt sig äran för att ha befriat kungen. Senare fick jag höra att helikoptern mellanlandat i Malmö för tankning. Därifrån meddelades den högsta polisledningen att kungen var på väg hem. Helikoptern skulle landa på Slottsbacken. Sjukpersonal måste var på plats och ta hand om kungen.

När helikoptern tog mark på utsatt mål möttes kungen inte bara emot av drottningen och kronprinsessan samt sjukpersonal utan också av högsta polischefen, premiärministern, flera dignitärer och reportrar som hunnit få budskapet om kungens återkomst.

Premiärministern prisade polisens envetna och uthålliga insats för att spåra och befria kungen. Hans majestät tackade också polisen för dess insats. Nu hade alla förstått att det var skumma irländska terrorister som hade hållit till i en borgruin i Skottland som kidnappat kungen. Tack vare duktiga engelska poliser hade kungen kunnat befrias.

Vi åter flög med Andinos helikopter till Nacka. Där steg vi av vid hans villa. I värmen inomhus satt vi sedan och skrattade åt mediernas rapportering om kungens kidnappning och dramatiska befriande. Men efter ett tag fick vi en inbjudan till slottet.

Kungen tackade personligen oss tre och Leila för vår insats vid hans befriande. Han gav var och en av oss en fin medalj. Så bjöd han på middag. Vid den var drottningen, kronprinsessan och prins Daniel också närvarande. De var mycket nyfikna på att få höra vad som verkligen hänt. Vi berättade så gott vi kunde. Det var ju en helt osannolik historia.

”Om det är som ni har berättat,” konstaterade kronprinsessan, ”vilket min far tycks styrka, är det klokast att hålla sig till den version av historien som sprids av medierna.”

När vi återgick till arbetet fick vi höjda löner – polisintendenten skämdes lite – men annars var det som förut. Men hur det nu var började det gå rykten om att det var vi som i verkligheten befriat kungen, vilket gjorde att vi behandlades med lite större respekt än tidigare.

Isaksson och jag var ofta ute i Andinos villa i Nacka, där Brunander och Leila hade valt att bo. Vi åt, lite nostalgiskt, saharisk middag med dem, inte minst välanrättad och välkryddad fårstek. Ibland satt Andino med oss. Han gillade också mycket exotisk föda.

Småningom framkom det att Leila vantrivdes i vårt kalla klimat. Det slutade med att Brunander sade upp sig vid polisen och reste ner till Sahara med sin sköna fru.

Isaksson och jag försökte få ut det mesta av polisarbetet. På grund av de kriminella gängens osannolika utbredning hade vi fullt upp.

Tillbaka till första kapitlet
Till Kulturmenyn