agen då kungen blev kidnappad var jag, kriminalkommissarie Oscar Davidsson, på en vårdcentral för att få medicinsk behandling för mina fötter. Jag hade blivit så välmående att jag fått diabetes 2 och behövde behandling för mina svullna fötter.

Jag satt hos sköterskan i en stol högt över henne. Jag hade byxbenen upprullade och fötterna bara. De stod i ett fat med med behagligt varmt vatten. Sköterskan och jag pratade om ett och annat medan vattnet gjorde sitt med huden på mina fötter. Sedan torkade hon mina fötter och slipade bort hårdnader. Tånaglarna klippte hon och tog bort smuts under dem. Till slut smörjde hon mina fötter med en vit salva. Efter avslutade bahandling kändes det som om jag fått nya fötter.

Det var först när jag var på väg tillbaka till mitt arbetsrum i nya polishuset som jag fick syn på löpsedlarna. KUNGEN KIDNAPPAD stod det i så fet stil att just igenting annat rymdes på sedeln. Vad var det för ett skämt av de tokiga kvällstidningarna tänkte jag. De var först i polishuset där allt tycktes vara upp och ner som jag fíck bekräftelse Kungen var verkligen kidnappad. Jag blev så bestört att jag glömde min sjuka fötter.

Alla i polishuset förstod att det var en enorm händelse som skulle dominera vårt arbete de kommande veckorna. Kungen var försvunnen från slottet och troligen blivit kidnappad! I TV talades det i dagar om just ingenting annat. Det var inte heller någon måtta på polisresurserna som mobiliserades. Men allt polisarbete tycktes inte leda till någonting.

Redan själva försvinnandet var gåtfullt. Kungen hade varit i sitt arbetsrum när han plötsligt rest sig och börjat lämna rummet. ”Jag ska hämta en sak,” hade han sagt till sekreteraren. Sedan sågs han gå till de obebodda delarna av slottet. Där försvann han. När han inte kommit tillbaka började personalen leta efter honom rädda för att någonting hänt honom. Men han var bara försvunnen. Men så kom kravet på en enorm lösensumma, men märkligt nog inte i pengar utan i form av av jordartsmetallen tertium. Kravet ställdes underligt nog till polisen. Då blev det riktigt klart att kungen var kidnappad.

Jag var en av de poliser som deltog i den stora utredningen. Jag är inte så lång och som antytt lite välfärdsrund. Men jag är bra på att se samband. Under mig arbetar kriminalassistenterna Brunander och Isaksson. Den första är envis som en bulldog. Han fullgör alltid sina uppdrag, hur knepiga de än kan vara. Den andra är lite väl förtjust i sin pistol. Men det måste medge att han är pricksäker. Senast sköt han flyende kassaskåpssprängare i vaden. Bruander hade ett fyrkantigt ansikte, typiskt för folk från norr medan Isaksson hade mera runt anlete, kanske wallonskt till ursprunget. Men båda hade tjocka bruna hår.

När vi inte fick upp något spår på kungens kidnappare hur mycket vi än hörde möjliga vittnen, blev jag böjd att använda okonventionella metoder. Det gjorde flera av de andra utredarna också, så i olika grad kvalificerade medier anlitades. Men inte heller den vägen kom vi någonstans.

Jag beslöt att tala med en bekant. Han kallades för Hasse. Han hade tidigare förmedlat kontakt med en märklig man, om tycktes veta allt. Av honom fick jag ett tips, som hjälpte mig att lösa ett svårlöst fall.

Hasse förstod genast vad det var frågan om. ”Medierna påstår att ni kört fast,” sade han. ”Stämmer det, kriminalkommissarien?”

”Faktum är att vi egentligen vet ingenting,” sade jag. ”Men klockan tickar!”

”Så du vill ha kontakt med Andino,” konstaterade Hasse. ”Men det kan ställa sig svårt. Han är bortrest.”

”Det är inget egentligt hinder,” sade jag. ”Vart har han rest?”

”Till Schweiz.”

Just då hördes en bil tuta ute på gatan som en trumpetstöt.

”Då reser vi till Schweiz,” sade jag. ”Kan du åka i morgon?”

”Jag far ingenstans,” sade Hasse med skärpa. ”Du har redan träffat Andino, så du behöver ingen introduktion.”

Så kom det sig att jag och kriminalassistent Brunander flög ned till Schweiz. Aldrig kunde jag ha föreställt mig att det skulle bli så invecklat.

Med hjälp av taxi hittade vi hotellet där Andino skulle bo. Men där sades att signore Andino var ute på en flera dagar lång utfärd i bergen. Vi tog in på hotellet. Men när jag började ordna för att ge mig ut i bergen för att hitta Andino, vägrade Brunander.

”Som du vill,” sade jag åt honom och gav mig iväg. Jag hade nämligen mina aningar om att Andino inte gett sig iväg på en vanlig promenad i bergen.

Jag följde vandringsleden som förde upp för bergsidan tills jag kommit så högt att hotellet och byn i dalen inte mera syntes. Där började jag undersöka bergsväggen. Efter ett tag kom jag till en slät klippvägg. Min fötter var vid det laget både ömm och trötta. Men jag tvingade mig att följa jag min 'intuition'. När jag senast hade talat med Andino var det som om han placerat ett program i min hjärna. Jag kan inte förklara hur, men troligen tack vare detta program eller någon annan insikt visste jag nu vad jag skulle göra, hur galet det än tycktes vara.

Jag bultade på klippväggen flera gånger. Samtidigt sade jag varje gång att kommissarie Davidsson söker Andino. Efter fem bultningar öppnades en dörr i väggen. En röst hördes säga på italienska: ”Stig in! Signore Andino väntar!”

Jag blev lite rädd, det förnekar jag inte. Men jag samlade mig och tvingade mig att stiga in genom mörka dörröppningen. Så hörde jag dörren slå igen bakom mig. Samtidigt tändes ljuset. Det var ett vitt ljus som tycktes stråla ut från väggarna i den grotta jag befann mig. Grottan hade släta väggar. Den ledde cirka 20 meter in. Där fanns en ny dörr. Den var öppen. I den stod en man. Han bugade sig och sade: ”Da questa parte, signore Davidsson.” Jag tyckte mig förstå att jag skulle gå denna väg.

Genom en smal korridor som var utrustad med kraftiga dörrar kom vi till en stor sal. Mitt i den fanns någonsorts sittgrupp i svart sten som det verkade. Utmed den vänstra väggen fanns ett flertal dörröppningar. När jag stigit in i salen mötte mig den som vanligt ganska tjocka Andino i sällskap med en ståtliga kvinna.

”Duktigt av kommissarien att spåra mig hit,” hälsade han. Jag skakade hand med honom. ”Det här är Marta, bergsfrun,” presenterade Andino mig för kvinnan. Jag tog hennes hand och jag böjde mig fram och kysste den. Jag vet inte varför jag gjorde det. Det var någonting i kvinnans utstrålning som tycktes kräva att jag skulle visa mig ödmjuk.

ag försökte dra Andino åt sidan för att diskutera mitt problem. ”Inte nu!” sade han. ”Bergfrun vill att du ska äta middag med henne. Här är det hon som bestämmer!”

Han visade mig till ett rum, som han sade stod till min disposition så länge jag var här. Så påpekade han att jag skulle infinna mig i stora hallen klockan sex prick. När jag bekantade mig med rummet upptäckte jag att det hade en dusch, så jag duschade mig och bytte om till kläder som låg framlagda på sängen.

Ja måste medge att jag inte var helt bekväm med att äta middag på tumanhand med en myt. Bergfrun var klädd i en enkel, men elegant, klänning av grått tyg som föll mjukt mot golvet, som om det var vävt av dimman från bergen utanför. Hon hade axellångt, mörkblont hår som tycktes reflektera glittret från snön på alptopparna, trots att ljuset i salen var dämpat. Hennes ansikte var vackert på ett jordnära sätt, utan makeup, med klarblå ögon som glimmade som glaciärsjöar och ett leende som var vänligt, men med en underton av auktoritet.

Salen där hon tog emot gäster var förvånansvärt enkel – möblerna var utskurna ur berggrunden, men dynorna på stolarna var prydda med brokiga tyger som gav en känsla av hemtrevnad. En massiv stenskulptur, som liknade en uråldrig alpko, prydde ett hörn av rummet, och på bordet framför dem stod en måltid upplagd som en symfoni av alpostar, torkat kött och nybakat bröd.

Trots sin anspråkslösa framtoning talade hennes hållning om en kraft som kunde röra själva jordens grundvalar. När hon talade, låg det en nästan omärklig vibration i luften, som om berget självt lyssnade.

”Jag hoppas vår bergsdiet smakar,” sade bergfrun med en behagligt varm röst. ”Det har blivit ont om vilt i bergen. Vi måste äta mer vegetariskt om vi vill ha några djur kvar.”

Sedan övergick hon att tala om mig. ”Ni är polis,” konstaterade hon.

”Jag är inte vilken slags polis som helst,” framhöll jag. ”Jag är kriminalkommissarien och ledare för en utredningsgrupp.”

”Ja, Ni är speciell,” medgav hon. ”Men den polis som var här senast var en konstapel, som också var speciell. Han ledde en grupp flyktingar hit. Han visste hur man skulle bulta på klippväggen. Men förföljarna var flyktingarna tätt i hälarna. De såg att flyktingarna slank in i berget.”

Hon böjde huvudet, som om en intensiv minnesbild dragit bort henne från nuet. Jag tyckte att rummet skalv. Jag glömde att jag hade sjuka fötter.

”Förföljarna var fascister, som inte tålde motgångar,” fortsatte hon sedan. ”När de inte fick upp dörren i klippväggen tänkte de spränga klippan. Då utlöste jag jordbävning under den breda avsatsen. Jag lät den till större delen störta ned i dalen. Med de fallande stenarna åkte flera av fascisterna. Efter det aktade de sig för klippväggen.”

Ofrivilligt drog jag efter andan. Myten berättade att bergfrun kunde utlösa jordbävningar med sin vilja. Nu satt hon framför mig och bekräftade det.

När hon såg min reaktion log hon. Det var ett bländande leende. Hon framstod omedelbart som en mycket vacker kvinna. Jag blev förälskad i henne i just detta ögonblick.

Jag böjde mig framåt och skyndade mig att med gaffeln fånga upp mat från tallriken och sticka den i munnen. Jag ville inte att hon skulle se min förvirring.

Jag samlade mig. ”Bergfrun är så vacker när Ni ler. Jag kunde inte hjälpa att jag blev förtjust i Er.”

”Tack min chevareleska kavaljer,” svarade hon. Hon började prata om annat.

”Berätta för mig hur er kung försvann,” bad hon.

”Det finns inte så mycket att berätta;” sade jag. ”Kungen lämnade de bebodda delarna av det stora slottet och gick in i de obebodda och hördes sedan inte av. Han gick upp i rök!”

”Och hur vet ni att han blev kidnappad,” fortsatte hon att fråga.

”Det kom ett krav på lösen,” sade jag. ”Men det förbryllande var att kidnapparna krävde jordartsmetaller för att släppa kungen.”

”Sade du jordartsmetaller?” bergfrun verkade förbluffad.

”Ja, krävde i lösen några tusen ton tertium.”

”Då vet jag vem det är som kidnappat kungen,” sade hon. ”Det är darkarerna.”

Hennes blå ögon blixtrade till som av vrede.

Jag lade kniv och gaffel bredvid varandra på tallriken och sköt undan den. Jag visste inte vad jag skulle tro.

”Darkarer,” sade jag till slut. ”Dem har jag aldrig hört talas om.”

”Det finns galaxer som är helt uppbyggda av mörk materia, inte en blandning som vår,” förklarade bergfrum.

Jag skrattade lite ofrivilligt. ”Bergfrun behagar skämta. Idén om galaxer av mörk materia av ett påhitt av några unga astronomer.”

”Ja, de tror att de skämtade,” sade bergfrun bistert och det var som om rummet vibrerade. ”Men det finns galaxer av mörk materia. Det finns mycket lite kontakt mellan de ljusa och mörka stjärnsystemen. Med ett undantag. Darkarerna. De kan vara utstötta från någon mörk galax. Hur som helst lever de en tid på en ljus planet med hjälp av jordartsmetaller. Sedan ger de sig iväg igen. De har mycket avancerad teknik.”

”Om darkarerna är varelser av mörk materia kan vi inte se dem,” invände jag.

”Det stämmer, men med glasögon av jordartsmetaller kan man se dem som blåskimrande konturer,” framhöll bergfrun.

Kungen kunde alltså vara fången hos darkarer, varelser av mörk materia. Vilken otrolig tanke!

atten sov jag gott i det rum som onekligen kändes exotiskt, djupt inne i ett väldigt berg som det befann sig. Men väldiga tyngden av bergets stenmassor störde mig inte. När jag vaknade kändes mina fötter som nästan nya. Det fick mig på gott humör.

Efter det jag ätit frukost lyckades jag få tag på Andino. Jag mer eller mindre tvingade honom att sätta sig med mig på sittplatsen mitt i hallen.

”Du har hört att kungen har blivit kidnappad,” inledde jag. Han nickade.

”Vad vi inte lyckats finna ut är var han hålls fången,” fortsatte jag. ”Råkar du veta det?”

”Han sitter inlåst i Urquhart borgruin i Skottland,” svarade Andino.

”Då bör vi kunna frita honom! Var exakt ligger ruinen?”

Andino suckade.

”Ni poliser kan ibland vara mer än lovligt fyrkantiga,” sade han. ”Han sitter fängslad i en borg, som ser ut som en ruin men är fullt utbyggd borg, sådan den var i sin storhet på 1400-talet.”

”Försöker du säga att kungen förts tillbaka till 1400-talet?” Jag tror jag lät nästan arg, ty vad Andino sagt lät minst sagt galet.

”Ja och nej,” svarade den gåtfulla Andino. ”Han är här och där och därför kan han inte befrias.”

Jag ville inte tro vad jag hörde. Men så kom jag att tänka på att hallen jag befann mig i egentligen inte heller fanns.

”Jag är här samtidigt som jag inte är det,” framhöll jag. ”Så nog bör kungen kunna befrias!”

”Det går inte att färdas i tiden,” sade han buttert.

”Men du gjorde det,” svarade jag trotsigt utan att förstå varför.

Då hörde jag bergfruns varma skratt eka i salen. Jag behövde inte vända på huvudet för att förstå att hon stod bakom oss.

”Du, Andino, har händerna fulla med en människa, som sannolikt vet mera än du,” sade bergfrun.

”Jag har insett det,” svarade Andino.

”Ge den åt honom,” sade hon.

Andino sade ingenting.

”Jag har en kollega nere i byn,” framhöll jag.

”Han är redan här,’ sade bergfrun.

Jag reste mig upp och vände mig om. Där kom kriminalassisten Brunander gående genom salen.

”Roligt att se dig igen,” sade jag.

”Vad är det här för en plats,” undrade Brunander.

Andino hade också rest sig upp.

”Följ mig,” uppmanade han.

”Trevlig resa,” ropade bergfrun efter oss och hennes ord ekade i den stora hallen.

Andino förde oss genom en tunnel ner och ut på andra sidan berget. ”Det här tror jag inte på,” sade Brunander. ”Vårt bagage finns på andra sidan ett schweiziskt berg!” Där gick vi till ett närbeläget flygfält. Vi steg ombord på ett lite yetplan, som visade sig vara Andinos privata. Vi flög tillbaka till vår huvudstad.

Andino lät oss inte rapportera till polisens operativa högkvarter utan lät köra oss i sin bil till sin villa i en av förorterna. Det var ganska likt ett viktorianskt palats.

I villan gick vi direkt två trappor upp. Andino låste upp en dörr.

”Där står den,” sade han.

Vad vi såg var en perfekt rund, vit glob dryga 2 meter i genomskärning.

”Om du slår in koordinater och exakt tid i globen förflyttas du till det kungliga slottet ett par minuter före hans majestät blir kidnappad,” förklarade Andino. ”Då kan du föra honom hit och här är han skyddad.”

Det lät enkelt och lovande, men tog inte hänsyn till lagen om alltings jävlighet.

Till nästa kapitel