ndino bjöd oss på middag i sin stora villa i förorten. Han var en utomordentlig sällskapsmänniska och innan vi visste ordet av satt vi och skrattade högt och sedan av bara farten drack kaffe med avec i herrummet. Det blev sent så att vi övernattade i villan.

Följande morgon skulle vi sätta igång operation 'Rädda kungen' efter frukosten. Vi gick alla tre till dörren till det avsides rum han visat oss dagen innan. Men vi kunde inte hitta på något sätt att få upp dörren. Så vi började söka efter Andino.

Personalen berättade att han under natten fått ett meddelande som gjorde honom upprörd. Han hade bara så där befallt att chauffören skulle väckas och bilen köras fram. Han hade sedan försvunnit i natten utan förklaringar. Varken bilen eller chauffören hade ännu kommit tillbaka.

Vi meddelade först polisens operativa central var vi befann oss i sökandet efter spår av kungens kidnappare. Sedan dök Andinos chaufför och bil upp. Han hade kärt Andino till det stora flygfältet där hans privata plan hade stått startfärdigt och väntat. Inte heller nu visste chauffören vart Andino begett sig.

Det var kriminalassistent Brunander som kom med förslaget: ”Vi borde kanske åka till Schweiz och konsultera Bergfrun.” Efter en diskussion om för och emot förslaget beslöt vi alla tre att resa till Schweiz. Så vi bokade biljetter till ett plan till Zürich som skulle avgå samma eftermiddag. Vi gjorde bokningen i Polismyndighetens namn.

Den stackars chauffören hade knappt hunnit äta sin brunch innan han tvingades köra till det stora flygfältet igen. I Zürich övernattade vi på ett hotell. Följande dag åkte vi taxi till bergsbyn. Innan middag var inne hos bergfrun Marta. Brunander verkade att trivas med att återse hennes stora sal mitt i berget. Isaksson åter hade ögonen runda av förvåning. Själv hade jag bara ont i fötterna.

Bergfrun var lite förbryllad över att vi dykt upp hos henne igen. ”Tänker ni ta för vana att titta in;” frågade hon maliciöst. Men hon tycktes förstå mitt lidande så jag fick sitta medan vi pratade med henne.

Vi talade spontant med dämpade röster, ty som fort man höjde rösten ekade den tillbaka i den stora bergssalen.

Bergfrun visade sig inte heller veta vart Andino tagit vägen. Vi kom med olika förslag.

”Nu tror jag att jag känner en person som kan ha kännedom om vart Andino tagit vägen,” sade hon plötsligt. ”Det kan vara den Gamle i Sahara.”

”Vem är det,” undrade jag.

”Han är utanför Sahara den föga kända herren till sandviddernas värld,” berättade hon. ”Alla som vill ha makten i en sahariensisk stat måste först söka ett godkännande av honom. Fransmännen försökte strunta i honom, men fick till slut förhandla med honom i oasen Bou-Saada innan de fick lugn söder om Atlasbergen.”

”Varför kallas han den Gamle,” undrade Isaksson.

”Därför att han tycks ha härskat i Sahara som ett slags tidig domare redan på den tiden när Sahara var grönt och sahariensarna flyttade runt med stora boskapshjordar.”

”Det var för länge sedan,” sade Brunander. ”Ingen kan bli så gammal!”

Bergfrun skrattade sitt underbara skratt, som melodiskt ekade i salen.

”Nej, det händer inte att en människa blir 10 000 år gammal,” sade hon sedan. ”Men den Gamle är sannolikt inte människa. Jag har hört att han skulle ta emot rymdskepp och utväxla varor med rymdfarare.”

”Han skulle alltså ha ett gammalt, välutvecklat underrättelsenät,” sade jag. ”Det skulle vara värt att fråga honom.”

Alla begrundade detta konstaterande under tystnad.

Så sade Brunander: ”Hur skulle vi hitta honom i Sahara? Hur skulle vi över huvud taget komma dit?”

På det sade bergfrun: ”Oroa er inte! Jag vet en bekväm expressväg hem till den Gamle.”

ergfrun lät oss generöst övernatta i var sitt rum i det stora utrymmet hon disponerade i berget. Med Brunander undersökte vi strax innan läggdags väggarna i mitt sovrum. Bergen i Schweiz är Tetyshavets gamla havsbotten och väggen borde vara av sand- eller kalksten. Men den var av något hårdare material, egentligen mycket hård eftersom det inte gick att slå en flisa ur väggen. Den var på något sätt tillverkad med en okänd teknik.

Som förra gången sov jag utomordentlig väl trots att tusentals ton berg tryckte ovan mig. På morgonen vaknade jag med fötter, som inte värkte. Det var varje morgon lika skönt.

Efter frukost kom en slank mörhyad man och uppsökte oss. ”Bergfrun har gett mig i uppdrag och ledsaga er ända till den Gamles station,” sade han. ”Är ni klara för avfärd?”

Bergfrun hade föregående kväll gett var och en av oss ett smycke att hänga om halsen. Hon hade förklarat att de var en translatorer. ”Med hjälp av översättaren kommer ni att förstå alla språk ni får höra. När ni svarar på svenska kommer åhöraren att höra era ord på sitt språk.”

Så vi förstod den mörka mannen, som sade sig heta Sadi. Och vi kunde säga att vi var klara för avfärd på svenska och han förstod det. Då visste vi också att vi bröt mot reglerna. Vi skulle få f-n efteråt.

Sadi ledde oss till den stora salens bortre ände. Där gick i in i en ganska bred korridor. Den slutade i vad vi först trodde vara en vägg, men det visade sig vara en dörr.

”Den här hissen tar bara en person i gången,” förklarade Sadi. ”Ni stiger in. Dörren sluts. Efter en kort stund öppnas den igen och ni är nere på tågstationen. Stig ur hissen. När ni gör det tänds lamporna på stationen.”

När jag såg att både Brunander och Isaksson tvekade så gick jag in i hissen. Jag han vinka åt den inifrån de ganska trånga hissutrymmet innan dörren gled igen. Jag kände ingenting under de sekunder som färden ner gick. Plötsligt bara öppnades dörren. Jag steg ut och ljusen tändes i ett utrymme som verkade vara en perrong.

Jag gick ut på perrongen. Den var inte särskilt lång, kanske 20 meter. Där den började till vänster om mig fanns en svart rund öppning, över två meter i genomsnitt. Vid perrongens slut på min högra sida fanns en likadant hål. Men från den ena öppningen till den andra fanns ingen räls bara en slät böjd yta av något vitt material.

Medan jag inspekterade stationen kom de andra ned. De var lika undrande som jag.

Sadi gick fram till en dryg meter lång pelare med en bred hatt ovantill som stod en bit från hissen. Han sade: ”Vi är fyra personer. Vi behöver ett tåg som har plats för just oss. Så ska vi ner ända till den Gamles station.”

Han såg ut att trycka på knappar på pelarens breda hatt. ”Nu får vi vänta en stund på att tåget körs fram,” sade han sedan.

Ett stort, lite utsträckt ägg kom farande från öppningen till vänster efter kanske fem minuter . I varje fall hade det formen av ett ägg, men det var tåget. Det bestod i endast en kupé. Den stannade mitt i perrongen och en dörr gled upp. Där fanns plats för fyra personer, ett par stolar framtill och ett annat baktill.

Vi steg in i kupén. Dess yttre visade sig vara konstruerat av något tydligen hårt, genomskinligt material. Vi satt som i en glasbur. Sadi och jag slog oss ner framtill, Brunander och Isaksson på de två platserna baktill.

Sadi förklarade att vi måste spänna på oss säkerhetsbältena så vi satt ordentligt fastspända vid stolarna. Accelerationen och inbromsningen av vagnen skulle vara så kraftig att man kunde komma till skada om man föll av stolen.

När vi satt oss tillrätta och spänt säkerhetbältena slöts kupéns dörr och vagnen satte sig mjuk i rörelse. Men så fort vi hunnit in i tunneln och lamporna tänts i kupén ökades farten dramatiskt. På några sekunder accelererade det lilla tåget från någon kilometer i timmen till flera hundra kilometer. Vi pressades tillbaka i stolarna med stor kraft. Allt emellan blixtrade någonting som såg ut som en liten station förbi. Annars var det bara mörker och ett egendomligt buller.

”När tåget går som snabbast är vi uppe i en hastighet på 600 km i timmen,” förklarade Sadi med stolthet i rösten. ”Propellerplanen kommer inte alltid upptill den farten.”

”Jag såg ingen räls där borta vid vår station,” hördes Isakssons röst bakifrån. ”Flyger vi på magnetism?”

”Jag har fått det förklarat,” sade Sadi, ”men det var så invecklat att jag inte förstod allt. Men vad jag förstått färdas vi med elektromagnetism.”

Det var ganska tråkigt att sitta fastspända hela tiden. Det visade sig finnas en toalett bakerst i kupén. När vi blev hungriga bjöd Sadi på mackor och kaffe från en termos som han hade haft med sig. Det visade sig att varje sittplats hade en TV-skärm framtill och det var möjligt att strömma film i dem. Vi satt och såg på olika filmer var och en av oss.

Efter dryga fyra timmar började vårt lilla tåg bromsa in och så stannade vi vid en station. Dörren till kupén öppnade och vi kunde kliva ut och sträcka på benen. Sadi gick till väggen och pratade i en telefon.

”Det har uppstått ett tekniskt fel i tunneln längre fram,” förklarade han för oss. ”Det kommer att ta några timmar innan vi kan åka vidare.”

”Vi är sugna på något annat än mackor,” sade Brunander.

”Där borta står en automat,” sade Sadi. ”Det är bara att ta för sig där.”

I automaten visade sig finnas olika slag av godis och drycker. När Isaksson upptäckte att en del av dryckerna bestod av vin i små flaskor, fick han automaten att ge ifrån sig flera flaskor. Men godiset smakade mest dadel, utan tvekan frågan om ökengodis. Det speciella med automaten var att man inte behövde betala någonting utan den gav ifrån sig sina varar bara genom att man tryckte på knappen för en given vara.

Vi hängde på stationen i flera timmar. Sadi och jag vandrade runt på perrongen och pratade med varandra. Isaksson smällde i sig sina vinflaskor i snabb takt. Han gick snart och satte sig på sin plats och somnade. Brunander satt envist kvar i tågkupén och såg på film.

Under det samtal jag hade med Sadi framgick att den station vi stannat vid var Gibraltar. Vi hade avverkat över 2000 km på några timmar.

Till slut hördes en högtalarröst säga något som våra translatorer runt halsen inte klarade av att översätta.

”Nu kommer tåget att avgå,” översatte Sadi. ”Vi måste kliva på och sätta oss.”

Det gjorde vi och det lilla tåget satte sig i rörelse. Snart var vi uppe i 600 km i timmen, där vid färdades söderut i tunneln djupt under Afrika.

i var utmattade när vi efter ytterligare fem timmars tågfärd äntligen stannade vid en station, som var lite längre än dem vi sett och var klart upplyst.

”Vi är framme,” deklarerade Sadi. ”Det här är den Gamles station!”

När vi försökte orientera oss på stationen kom en man klädd i beduinkläder fram till oss.

”Kommissarie Davidsson,” frågade han.

Jag presenterade mig själv och mina medarbetare.

Han sade sig heta Karem och vara vår värd.

”Jag måste framhålla att ni inte är den Gamles gäster utan bergfrun Martas,” sade han. ”Hon meddelade om er ankomst och anhöll om gästfrihet för er.”

”Vi har en viktig sak att fråga den Gamle,” sade jag.

”Han är inte här just nu,” sade Karem. ”Han är på en av sina resor och han har ännu inte meddelat när han är tillbaka.

Jag suckade. Förseningar, idel förseningar. Just då tycktes det mig som om mina fötter smärtade värre än vanligt.

Den Gamlas bostad visade sg vara en märklig anläggning. Den bestod av ett system under jord, en mängd rum sammankopplade genom tunnlar kallade korridorer. Rummen fanns i fyra våningar, var och en av våningarna var öppna mot en klyfta. Vid middagstid lyste solen in i den långa men ganska smala sprickan i jordskorpan. Alla våningarna hade en ganska bred avsats eller ska vi säga balkong mot rämnan. Där stod solstolar närmast kanten och längre in fanns kaféer på varje våning. Dagtid var det på dessa balkonger som folk här oftast vistades.

Karem anvisades oss var sitt rum på andra våningen uppifrån. ”Här brukar bergfrun Martas gäster bo,” förklarade han.

Till varje våning hörde en stor matsal. Dit gick alla och åt tre gånger om dagen. Mellan måltiderna hade vi inget annat att göra än utforska det märkliga bostadskomplexet.

Anläggningen hade åtminstone en frisör. Med sina kraftiga kalufser hittade både Brunander och Isaksson snart till denne. Efteråt var det anmärkningsvärt kortklippta, nästan svåra att känna igen. De förklarade det korta håret med att allsköns parasiter gärna satte sig yviga kalufser så här på gränsens till tropikerna.

Under sina upptäcktsfärder i anläggningen hittade Isaksson och Brunander en avdelning med många kvinnor som såg ut som ett harem. Men det visade sig att det var mera ett hotell för kvinnor som hade ärende till den Gamle. Efter några dagar började Brunander träffa en ung kvinna dagligen. Det blev snart tydligt att han blivit förälskad. Så presenterade han henne för oss. Hon hette Leila och hade mandelformade ögon. Hon var släkt med den Gamle.

Det var Isaksson som upptäckte en affär som sålde glasögon med glas gjort av jordartsmetaller. Vi gick dit och köpte åt oss, d v s vi köpte ogenerat på bergfruns fasta räkning, ett par glasögon åt var och en av oss. De var av en typ som slöt om ögonen, då att giftiga gaser inte skulle skada ögonen. Glasögonen var bra att ha om man ville se mörk materia, förklarade biträdet i affären.

En sak som jag speciellt uppskattade var att jag fick ovanligt kvalificerad behandling för mina sjuka fötter. Efter att ha strövat runt i ett par dagar upptäckte jag att det fanns en läkarmottagning. Jag gick dit. Man frågade vems gäst jag var. ”Bergfrun Marta,” svarade jag. Det medförde att jag fick tid hos en läkare samma eftermiddag. Mannen som tog emot mig såg obestämt exotisk ut. ”Jag är doktor Hammedi,” presenterade han sig. ”Ni ser inte ut som mina vanliga patienter,” sade han med en konstig accent. ”Kommer Ni möjligen från norra Europa?”

Jag berättade att jag kom från Sverige.

”Vad spännande,” utbrast han. ”Ni är min första patient från shamal.”

Jag förstod att han menade norr, men tog ordet från som jag misstänkte arabiska, inte från det beduinspråk som annars talade i den Gamles anläggning.

Han tog ett verktyg från bordet som han hade framför sig och började föra det upp och ner på mig. Medan han höll på avläste han en skärm på verktyget.

”Ni har diabetes två,” sade han plötsligt och såg upp på mig.

Jag fick en plötsligt insikt. ”Doktorn har inte fått sin medicinska utbildning på jorden. Var studerade doktorn?”

Han var koncentrerad på mätaren i sin hand. ”På Minjong i Arkturussystemet,” sade han frånvarande.

Plötsligt vaknade han upp. ”Jag menade förstår att jag studerat vid universitetet i Bagdad i Irak,” sade han med skärpa.

Jag låtsades inte om vad han i distraktion avslöjat utan sade istället: ”Ja, jag vet, läkare utexaminerade från Bagdad är mycket duktiga helare.”

Jag blev inte förvånad när han först gav mig en sju kapslar med medicin mot diabetes två. Och inte heller när han under den fortsatta behandlingen bestrålade mina fötter med en speciell lampa. Slutligen masserade han mina fötter med en underliga maskin. Jag fick sticka mina fötter in i en låda. Den baddade och sköljde mina fötter med egendomligt luktande vätskor. Den masserade mina fötter med en mystisk teknik som innebar att den på något sätt vände och vred på fotens alla ben och muskler. Ibland tog behandlingen rejält ont, men jag uhärdade tappert. Så tycktes den också avsluta varje behandling med injektioner som inte bara stärkte musklerna utan troligen även utvecklade dem. Efter en veckas daglig behandling var det som om jag fått nya fötter. De var inte bara friska utan även rörligare, smidigare, snabbare. En ny värld öppnades för mig.

agarna gick utan att den Gamle kom tillbaka från sin resa.

”Det ska ha uppstått komplikationer i oasen Ghardaia,”förklarade Karem när vi frågade.

Brunander och Isaksson upptäckte att det var ytterst angenämt att sitta på kaféet högst upp och läppja på kalla drycker medan ljuset avtog och det blev lite svalare. De var inte ensamma om det. Det tycktes finnas ett ganska stort antal personer som kunde sitta och berätta skämtsamma historier varje eftermiddag. Min poliskolleger slukades snart av dessa sällskap. Till slut satt också jag med dem och skrattade och hade trevligt.

Men helt bortkastad var inte tiden. Vi fick höra saker som det inte var meningen att vi skulle höra. Brunander var särskilt skicklig att följa upp med frågor när en person försagt sig. Han kunde berätta att den Gamles anläggning i själva verket var en del av en jättehangar. Man kom in i hangaren från havet. Ungefär vart hundrade år slog ett stort rymdskepp ner i Atlanten och färdades under vatten fram till Afrikas kust. Där öppnades dörren till hangaren och tog emot det väldiga rymdskeppet. Det stannade någon månad medan resenärerna vilade upp sig och skeppet lastades av och fick ny last från jorden. Genom försäljning av utomjordiska varor till dyra priser kunde den Gamles anläggning underhållas.

”Tror du på det här,” undrade Brunander efter att ha berättat det för mig. Jag rörde på mina numera friska tår i de bekväma tofflorna som jag fått låna. ”Det är möjligt,” sade jag. ”Men det här någonting vi inte kan berätta för andra. Ingen kommer att tro oss utan uppfatta oss som mer eller mindre otillräkneliga.”

Men för säkerhets skull frågade jag Karem om hangaren. ”Den ligger långt åt nordväst vid kusten,” svarade han. ”Jag har aldrig varit där, men det går ett snabbtåg dit.”

Isaksson åter upptäckte att det fanns en nattklubb nere på nedersta våningen. ”Först ville dörrvakten inte släppa mig,” berättade Isaksson, ”men så sade jag att jag var bergfrun Martas gäst och då öppnades dörren. Där var mycket folk. En orkester spelade en obegripliga musik. Men folk dansade till den. I ett hörn satt in doktor Hammedi med personer som såg ut på samma sätt. De sjöng till den melodi som orkestern tydligen spelade. Men språket var obegripligt och pipigt.”

Så efter en tre veckor det Leila som visste att berätta att den Gamle kommit tillbaka. Karim bekräftade det och kompletterade med att den Gamle måste vila sig först och sedan ta hand om en del lokala angelägenheter innan han kunde ta emot oss.

Efter ytterligare tre dagar av otålig väntan kom Karem på morgonen tillbaka och meddelade att den Gamle skulle ta emot oss kl två på eftermiddagen. Fem i tre kom Karem och hämtade oss. Han förde oss genom en bevakad korridor till en djupt liggande lokal, ty det var en stor sal vi steg in i. Karem följde inte med in.

Den Gamle satt vid ett skrivbord längst in, utmed väggarna satt en rader av skäggiga män, alla klädda som beduiner. Hela det stora rummet var övertäckt av dyrbara mattor. Luften var frisk, vilket förvånade mig så djupt inne i berget vi befann oss.

Den Gamle bakom skrivbordet var också iförd beduinerna schalliknande lösa kläder. Han hade vitt hår och en välskött vitt skägg. Annars verkade han egentligen inte gammal.

Jag framförde våra ursäkter över att vi behövde besvära honom, men bergfrun Marta hade sagt att han skulle vara den ende som kunde få kontakt med Andino. Vi hade ett mycket angeläget ärende till honom.

”Det kan jag ordna,” svarade den Gamle med en ganska ung och kultiverad röst. Han vände sig till en man som satt på en stol vid väggen och frågade: ”När han vi ringa Andino?”

”Imorgon klockan elva,” svarade han efter att ha konsulterat en bok.

Den Gamle vände sig till oss: ”Kom tillbaka imorgon lite i elva,” sade han.

Vi bugade oss och tågade ut ur salen. Vi var allihop ganska upphetsade över mötet, som vi så länge väntat på. Vi utbytte våra intryck medan vid gick till våra rum.

öljande morgon hittade vi till den Gamles sal utan hjälp av Karem. Sekreteraren visade oss in i ett sidorum. Där satt den Gamle i en fåtölj framför en rund plattform. Runt den fanns andra fåtöljer. ”Varsågoda och sitt,” sade den Gamle. ”Samtalet kommer strax.”

Det dröjde inte heller länge innan ett ljus slog uppfrån den runda plattformen. Nästan i en handvändning trädde Andinos kraftiga kropp fram på rundeln. Han satt också i en fåtölj. Andino tog gestalt som ett hologram och därtill i färg. Det var mycket avancerad teknik!

Andino hälsade på den Gamle och kallade honom Ahmed. Denne svarade. Så vände Andino sig till mig.

”Jag ber om ursäkt att jag gav mig iväg från villan utan att meddela dig,” sade han. ”Men det var för att skydda dig och dina män. Jag hade blivit varnad om ett omedelbart överfall. Jag hann lyfta från Skavsta när en bomb exploderade där mitt flygplan stått.”

”Jag förstår,” svarade jag fastän jag inte ritkigt förstod. ”Jag är ledsen att vi eventuellt stör dig, men vi har tvingats försöka få tag på dig därför att vi inte kan få upp dörren till rummet med tidsmaskinen.”

Andino brast i skratt. ”Vilken möda ni haft för en struntsak,” sade han. ”På dörrens vänstra karm, finns ett lite hål. Man ska trycka in knappen som finns där.”

Vi hörde den Gamle också skrocka. Vi kände oss enormt dumma. ”Vi kan inte annat än be om ursäkt,” mumlade jag.

Men Andino och den Gamle hade redan börjat prata affärer. De struntade i oss. Vi steg upp och gick vår väg.

Följande dag visade Karem oss till ett av de tåg, som gick i rekordfart längs underjordiska tunnlar. På stationen väntade Leila. ”Jag reser med er till Rabat,” sade hon. När vi var på väg att kliva in i tågkupén överlämnade Karem presenter i form av paket till mig och Isaksson. ”Det här är avskedsgåvor från den Gamle,” sade han. ”Han önskar er all framgång i ert arbete att befria kungen.”

Brunander fick ingen avskedsgåva. Då borde vi ha haft våra aningar.

Tåget gick till Marockos huvudstad Rabat. Brunander och Leila satt baktill och var mycket upptagna med varandra. Under färden öppnade vi våra paket. Isaksson hade fått en stor krokig kniv i ett utsökt dekorerat fodral. När Isaksson undersökte sin gåva upptäckte han att kniven hade en knapp. När han tryckte på den blev kniven blåskimrande.

Jag fick också en kniv i det ena av mina två paket. Men det var rejäla don: en 40 cm långt knivblad, som bra mycket liknade ett svärd. Men bladet tjockade upptill och hade faktiskt en öppning längst fram. Jag förstod mig inte på denna konstiga kniv, men Brunander sade: ”Får jag titta på svärdet?”

Jsg räckte honom det. Först granskade han det sedan drog han i handtaget och det kunde böjas. Han höll i det nedböjda skaftet och plötsligt såg svärdet ut som en skjutvapen. ”Trycker jag på avtryckaren så skjuter det här vapnet ett skott,” sade han. Han böjde upp kolven och sköt in den så den blev ett handtag till ett svärd igen.

Mitt andra paket innehöll ett par stövlar. Medan vi ilande fram under Saharaöknen i en fart på sannolikt 600 km i timmen, tog jag av mig min skor och drog på mig stövlarna. De satt precis som något mina fötter längtat efter. Jag beslöt att hålla dem på. Jag packade mitt svärd och min skor i den kappsäck jag skaffat i den gamlas anläggning.

I Rabat blev vi körda till flygfältet. Leila följde med oss. I biljetthallen sade Brunander att Leila skulle åka med honom till Paris. Vi och även Leila fick biljetter till Paris på den Gamles bekostnad. Väl i den franska huvudstaden meddelade Brunander att han och Leila skulle gifta sig. Vi var denna gång inte överraskade. Brunander motiverade det till synes plötsliga giftermålet med att Leila annars inte skulle komma in i Sverige. Vi blev tvungna att stanna ett par dagar på Orly, Paris flygplats. Leila blev fru Brunander i det katolska kapellet på flygplatsen. Vi höll en improviserade fest för dem i flygplatsens restaurang. Vi övernattade alla i flygplatsens hotell

Sedan försökte jag lösa ut flygbiljetter åt oss på den svenska polismyndighetens räkning. Vi fick vänta i timmar innan Paris fick grönt ljus från Stockholm. Till slut kunde vi, inklusive Leila, stiga ombord på ett SAS-plan med destination Arlanda.

Till nästa kapitel