et hade blivit sen kväll när vårt plan landade i Arlanda. Där möttes vi av en liten överraskning. Två konstaplar väntade på oss. Leila satte vi i en taxi medan vi själva åkte polisbil vi till Gamla polishuset på Kungsholmen. Där eskorterade konstaplarna oss till logementet för gästande poliser. ”Ni ska övernatt här och inställa er hos polismästaren i mogon bitti,” förklarade de.

Vi väntade tills poliserna gått och gav oss iväg. Som vi trodde var det ingen som vaktade oss i logementet. Utanför polishuset fick vi tag på en taxi och åkte till Andinos villa i Nacka. Utanför huset väntade Leila oroligt på oss. Vi gick in. Innan vi gick till sängs meddelade vi med sms den operativa ledningen att vi var tillbaka och att vi snart skulle kunna frita kungen. Vi fick till svar hot om att bli sparkade från polisen ifall vi inte omedelbart infann oss i polishuset. Men vi tog risken att strunta i det. Vi var ute i det angelägna ärendet att spåra kungens kidnappare!

Dagen efter vår retur gick vi till det hemliga rummet där tidsmaskinen fanns. Nu visste vi hur vi skulle öppna dörren. Vi fick också upp dörren till den runda klotet. Vi klev in alla tre. Isaksson fick sitta vid spakarna. Han skulle knappa in tiden och platsen för kungens kidnappning. Kulan tycktes börja rotera, stadigt allt snabbare. Vi pressades tillbaka i stolarna och fick hålla hårt i armstöden för att inte ramla av stolarna. Så blev allt dimmigt. Rotationen upphörde. Vi kände oväntat hur vi gungade. Vi såg ut genom de rektangulära fönstret framtill. Hav, bara hav öppnade sig för oss. Efteråt forskade jag i vad vi kunde ha råkat ut för. Vi hade troligen hamnat i Litorinahavet.

Isaksson tryckte nästan i panik för retur och vi började rotera igen. Nu visste vi vad som gällde och höll från början stadigt i armstöden. Så var vi tillbaka i det hemliga rummet i Andinos villa.

Isaksson försökte förklara vad han gjort fel. Men Brunander befallde honom att flytta bort från styrplatsen och satte sig själv där. Nu tryckte han in korrekta tidsuppgifter. Vi hamnade i en korridor. Det verkade som vi befann oss i det kungliga slottet.

Jag sade åt mina två medhjälpare att stanna i tidsmaskinen medan jag klev ut. Om vi hade räknat rätt skulle kungen strax komma ur sitt rum och vara på väg till kidnappningen.

Mycket riktigt. En dörr öppnades och ut steg kungen. Jag gick fram till honom och presenterade mig som det polisbefäl jag var. ”Ers majestät ska inte gå in i nästa rum,” sade jag. ”Där väntar kidnappare på Ers majestät.”

Kungen skrattade. ”Ni dyker upp här på slottet och vill få mig att tro att ni är polis. Slottet är så väl bevakat att ni inte kan komma in utan att ha blivit anmäld!”

I det ögonblicket visste jag inte vad jag skulle säga.

Kungen gick beslutsamt fram till dörren som skulle föra honom till rummet där kidnapparna väntade (enligt polisens utredning). Stum höjde jag handen. Så öppnade kungen dörren och försvann.

Jag behövde inte gå tillbaka till tidsmaskinen. Brunander tryckte på retur och jag sögs med. Maskinen och jag återvände till Andinos villa.

När vi inbördes diskuterade vad vi upplevt var det Isaksson som kastade fram tanken att vi egentligen inte reste i tiden utan det var en form av hologram av sig och passagerarna som maskinen sände iväg. När jag hade gått i slottets korridor hade det bara sett ut så. I själva verket hade jag hela tiden suttit i maskinen i det hemliga rummet i Andinos villa.

”Det är troligen omöjligt för fysiska personer att resa i tiden, men hologram skulle kunna sändas bakåt eller framåt,” konstaterade Brunander. Jag kunde inte annat än nicka instämmande.

Vi fortsatte diskussionen följande dag. Jag hade varje kväll dragit av mig de nya stövlarna och satt på dem på morgonen. Denna dag hade jag undersökt den övre kant som stövlarna hade. Jag hade med ett finger strukit över materialet som inte var skinn som resten av stöveln. Men jag blev inte klokare. Men när jag kom in i det arbetsrum vi valt så sade Isaksson förbluffat: ” Du är omgiven av ett blått skimmer!”

Jag kände på min kropp, men upptäckte ingenting. Ur ögonvrån såg jag dock ett blått skimmer. Jag fick ett infall. Jag vände mig till Isaksson. ”Ge mig ett slag,” bad jag honom. ”Jag ska testa en sak.”

Isaksson såg förvånade ut, så gav han mig ett lätt slag med knuten näve. ”Aj,” skrek han och tog sig om sin knutna handen. ”Det tog ont!”

”Det var någonting sådant jag misstänkte,” sade jag. ”Stövlarna skapar någon sorts skyddsnät om mig. Det är utomjordisk teknik.”

Brunander sträckte fram handen och försökte röra vid mig. Så drog han snabbt tillbaka handen. ”Det var som om min beröring fick det att fräsa till och jag tyckte mig se ett blått skimmer,” sade han.

”Skulle den Gamle vara utomjordisk,” undrade Isaksson.

”Ja,” svarade jag. ”Det misstänker jag Andino också är.”

”Skulle kungens kidnappare också vara utomjordingar,” undrade Brunander.

Jag svarade att det sannolikt var så. ”Vi måste från och med nu tänka efter helt nya linjer.”

I den fortsatta diskussionen kom vi fram till att vi borde undersöka den borgruin i Skottland som Andino hade nämnt. Det första vi fann att borgen Urquhart låg vid den långsträckta sjön Loch Ness – den skotska sjö som sades gömma ett märkligt sjöodjur. Det kunde var ett maskerat rymdskepp som de utomjordiska kidnapparna använde. Vi beslöt att göra en spaningstur till Urquharts borgruin.

idsmaskinen visade sig vara mycket känslig. Om inte inknappningarna var absolut exakta hamnade vi fel. Första försöket att nå Urquhart slutade med att vid landade i själva Loch Ness. Kapseln började rentav sjunka innan Brunander tryckte på retur. Jag tyckte Isaksson såg skadeglad ut.

Vid nästa försök landade vi på en muromgärdad kulle vid vars sida ledde en smal väg ned till stora tornet. Vi såg genast den stora fyrkantiga byggnaden i tre våningar. Framför den fanns det murrester i olika höjd, där borgens många andra byggnader hade funnits. Bland murarna gick grupper av turister. Runt tornet tycktes arbetare vara verksamma med restaureringsarbete. Det skulle vara personal från Historic Environment Scotland hade våra undersökningar visat.

Från tidskapseln såg vi ingenting som tydde på att den ganska hårt slitna borgruinen också var ett ställe där kungen kunde hållas fängslad. Isaksson hann redan mumla att Andino hade varit fel informerad.

Leila hade insisterat att fä följa med. Hon satt längst bak. Hon sade åt Brunander att trycka på en knapp längst till höger nedtill på styrpanelen. Brunander gjorde det och fick upp ett fack. Där fanns en kikare. Han tog den. ”Kanske den här berättar mera,” sade han och förde kikaren till ögonen.

”Det är en konstig kikare,” sade Brunander efter en stund och räckte kikaren till mig. Så fort jag såg det stora tornet i kikaren observerade jag att blått skimmer kring ruinen. På marken framför tornet var rörde sig också blåskimrande figurer. De mörkklädda arbetarna tycktes obehindrat gå igenom dem.

”;Det är inte kikaren som är konstig, det är verkligheten på denna plats,” sade jag och gav kikaren åt Isaksson.

Efter att ha tittat en lång stund, sänkte Isaksson kikaren. ”Där går borgens spöken bland vanliga människor,” kommenterade han i sin tur.

Framme vid styret suckade Brunander. ”Det finns inga spöken,” sade han. ”Det är darkarer!”

Leila tog kíkaren och tittade i sin tur. Så sade hon. ”Vad vi troligen ser är just darkarer, kanske femdimensionella. Tack vare kikaren kan vi se dem, men ögonen på vanliga människor kan inte göra det.”

Brunander var tyst en stund och så tillade han: ”Jag hör till dem som tror att gravitationen är femdimensionell: Vi kan känna dess verkan när vi tappar någonting eller faller, men annars ser vi den inte. Det är möjligt att kungen hålls fången i ett femdimensionellt fängelse.”

Jag såg på Isaksson att han tänkte komma med invändningar varför jag tystnade honom med en handrörelse.

”Om det är som du säger, Brunander,” sade jag, ”så kan vi inte bevisa att kungen hålls här som fånge.”

Vi satt tysta. Bristen på bevis var verkligen besvärande.

Under samtalet hade Leila inte bara hållit i kikaren utan även undersökt den.

”Kikaren förstorar också,” utropade hon förtjust. Hon började på nytt intensivt granska stora tornet.

”Det var konstigt,” sade hon mitt i granskningen. ”Någon har täckt ett fönster med en affisch med tre kronor.”

”Få se,” ropade jag och ryckte till mig kikaren. Ja, där i ett fönster satt faktiskt en affisch avbildande tre kronor som i en pyramid.

”Här har vi vårt bevis,” utropade jag i min tur. ”Någon, troligen kungen själv, signalerar att här finns kungen med de tre kronorna, det vill säga svears, göters och venders konung.”

”Vi har ingen kamera,” sade Isaksson nedslaget.

Brunander hade fått tillbaka kameran och undersökte den i sin tur. ”Jag tror den här fantastiska kikaren också har en fotofunktion.”

Han riktade kikaren mot det stora tornet än en gång och tycktes trycka av. Strax hördes ett svagt surrande och en öppning i kikarens sida nedtill gled upp och ut kom en fem gånger sju cm stor plastbit. Brunander tog den och visade upp den för oss, som satt bakom honom. Det var en bild av affischen. De tre kronorna syntes tydligt.

Jag tog över det dyrbara beviset. ”Du måste ha en bild av det stora tornet också,” tillade jag.

Medan Brunander ordnade denna bild gjorde Isaksson en upptäckt.

”Se upp! Det kommer människor,” ropade han och pekade ut genom rutan på tidsmaskinen.

Brunander lade omedelbart ifrån sig kikaren och tryckte på returknappen.

* * *

Den följande dagen stannade vi kvar i Andinos villa i förorten och diskuterade fram och tillbaka. Småningom kristalliserades en sannolikt farlig plan.

Som ett första steg att förverkliga planen tog jag därpåföljande dag kontakt med Hasse.

”Vi tror att kungen hålls fången i ruinborgen Urquhart i Skottland,” berättade jag för honom. ”Han hålls fängslad av utomjordingar, som inte är synliga för våra ögon. Men i speciella kikare kan man se dem som ett blått skimmer. Detsamma gäller för kungens fängelse.”

Efter en kort paus tillade jag: ”Vi har bevis för att kungen hålls gömd i medeltidsborgens stora torn.”

Hasse reagerade inte som väntat utan i stället sade han: ”Hur har du fått tag på en kikare som tillåter att man ser mörk materia?”

”Genom Andino förstås,” svarade jag och fortsatte som planerat: ”Vi avser att angripa kungens fängelse uppifrån. Men för att det ska lyckas behöver vi en skenmanöver på marken. Men den måste utföras av soldater med kapacitet att bekämpa femdimensionella varelser.”

Hasse skrockade.

”Det var inte illa,” sade han. ”Du, Oscar, måste vara galen som planerar krig mot femdimensionella utomjordingar.”

”Galen eller ej, men det är dit vår undersökning har lett oss,” sade jag. ”Kan du hjälpa oss?”

Efter att ha funderat en stund svarade han: ”Jag ska se vad jag kan göra.”

ästa steg i vår plan var att ta kontakt med min chef, polisintendent Ludvig Lundhow. Han var en smal man, som verkade vara längre än han var, med långsmalt, blekt ansikte. Utan att låta anmäla mig gick jag direkt till hans rum i det nya polishuset, passerade en protesterande sekreterare och steg in utan att knacka. Där han satt bakom sitt stora skrivbord såg han först häpen på mig. Så reste han sig och brast han ut en utskällning, som måste ha hörts långt ut i korridoren.

När han skrikit färdigt sade jag lugnt: ”Jag ber om ursäkt för de friheter vi tagit, men det var så svårt och mödosamt att följa det spår vi kommit på. Men nu kan vi bevisa att kungen hålls fången i medeltidsborgen Urquhart vid Loch Ness i Skottland.”

Jag gav honom fotografierna. Jag sade: ”Som bekant är vår monark svears, göters och venders konung, symboliserat i tre kronor. Ingen annan än kungen skulle komma på idé att signalera sin närvaro på det sättet.”

’Tamejkatten om du inte har rätt,” utbrast intendent Lundhow häpet. ”Men hur har du tänkt befria honom?”

”Vi behöver en stor arméhelikopter för att få ut honom uppifrån,” sade jag. ”Jag har redan arrangerat med den brittiska armén att den angriper från marken.”

”Har du på egen hand tagit kontakt med brittiska försvarsmakten,” frågade Lundhow nu åter upprörd.

”Direkt kontakt den officiella vägen skulle ta för lång tid,” förklarade jag. ”Kungen måste snabbt befrias! Så jag har valt ett kontakta ett förband, som gärna går med på att så att säga inofficiellt ”städa lite upp” som de sade.”

Jag bluffade alldeles förfärligt, men kungens snabba fritagande krävde det.

”Kan du arrangera att vi får låna en arméhelikopter,” frågade jag. ”Efter fritagandet borde kungen snabbt föras till Sverige och tryggheten. I sammanhanget kan det ske snabbast i en stor helikopter med kapacitet att flyga långt.

Intendent Lundhow var tyst en lång stund.

”Jag tror jag kan ordna det,” sade han.

”Jag hoppas du förstår att vi måste hålla det här hemligt tills vi fått kungen är säker på svensk mark,” framhöll jag.

”Naturligtvis,” svarade Lundhow.

Det sistnämnda sade jag mest för formens skull. Jag visste att han inte kunde hyra en helikopter av försvarsmakten utan att först konsultera polismästaren. Men vad skulle polismästaren hitta på? Men att det skulle bli ett så enormt svek som det blev kunde jag inte föreställa mig.

De följande dagarna fortsatte vi förberedelserna. Hasse kontaktade mig och sade att han lyckats mobilisera en militär enhet. Var skulle vi möta den? Vi lyckades hyra ett helt hotell i norra änden av Loch Ness. Så ringde Lundhow och meddelade att en arméhelikopter skulle stå färdig till avfärd i Linköping om två dagar.

Så vi åkte till Linköping. Leila var med oss. Vi hade bett henne stanna i Nacka. Men hon vägrade. ”Vem hittade beviset för Urquhart verkligen var kungens fängelse?”

När vi kom till flygfältet i Linköping väntade Lundhow på oss. Han var iförd en ståtlig polisuniform. Han hade två livvakter i form av uniformerade polisassistenter. Vi var sju personer som företog den långa helikopterresan till Skottland.

Till nästa kapitel