Kartagos statssymbol.
Publicerad 21-02-20
Från förebild till hatobjet — Kartagos grymma tragedi
5. Kartagos numidisering
Fem nedslag i Kartagos historia av Sören G Lindgren
Innehåll: 1. Fenikiska bakgrunden. 2. Handelns organisation. 3. Flykten till Kartago. 4. Kartago som mall. 5. Kartagos numidisering.
U
nder bronsåldern var offer av barn utbredd i östra delen av medelhavsområdet. Det hade att göra med att kulten av kärlekgudinnan, som gick under namnet Ishtar i Mesopotamien, Astraste i Kanaan och Afrodite hos grekerna. Unga kvinnor sökte sig till gudinnans tempel för att där offra sin jungfrudom till henne. Denna form av offer tycks inte ha varit så vanlig på grekiska fastlandet, om den alls förekom där.
Det medförde att faderskapet till en kvinnas första barn i regeln var oklart. Det ansågs därför tillhöra gudarna och överlämnades till det lokala templet. Där uppfostrades en del av barnen till präster medan andra offrades i olika religiösa sammanhang.
Den cypriotiska Pygmalionkult, som kom till Kartago i ett tidigt skede, ledde också till att barn som avlats under de orgiastiska riterna hade ett oklart faderskap: även de räknades tillhörande gudarna. På ett särskilt altare placerat på en kulle, av arkeologerna kallat Tophet, offrades barnen till Astarte, som på 500-talet f Kr började kallas Tanit. Askan gravsattes sedan, ofta i urnor, i närheten av altaret. Ibland uppsattes på offerplatsen stelen eller stentavlor, där man kan urskilja kosonanterna mlk. Det ska utläsas som moloch, d v s offer (Herm 1975: 119). I propagandan mot Kartago och i Gamla testamentets kamp mot barnoffer utsågs Moloch felkatigt till en särskild gud.
Denna tradition av barnoffer tycks kartagerna ha upprätthållit ända ned till 300-talet f Kr, då den ersattes med djuroffer. Eftersom seden under början av järnåldern hade försvunnit på norra sidan av Medelhavet, om den, som sagt, över huvud taget förekommit där, kom den att väcka mycket anstöt och användes som argument för att svartmåla och stämpla kartagerna som barbarer.
En gravsten från Kartagos Tophet. Där går att se uppifrån: skäran från månen i nedan, kvällsstjärnan (planeten Venus) och Tanit som ankh, pånyttfödelsesymbol. Kanske ska inskriptionen läsas: Måtte den heliga Tanit ta emot vårt barn och ge det fortsatt liv (i underjorden). Bild från Internet.
Observera nu att fakta till denna beskrivning huvudsakligen är tagna från grekiska eller romerska källor. De är dikterade av det dåvarande perspektivet att den romerska kulturen är den överlägsnaste, alla andra kulturer är mindre utvecklade. För att en gång för alla slå fast detta förhållande ödelades Kartago av romarna är 146 f Kr. Samma år lade romarna också i ruiner den betydande staden Korint i Grekland. Därmed bevisade romarna för sig själva och omvärlden att den romerska kulturen stod över både den grekiska ooch kartagiska.
Vi vet alltså inte hur korrekta uppgifterna är som kommer från de grekiska och romerka källorna. Vi har inte haft tillgång till de egentliga källorna, inte minst de puniska på grund av romarnas förstörelse av Kartago. Den engelska religionsforskaren (på amtörnivå) Rohase Piercy har framhållit i sin studie av Tanit att under antiken dog 7 av 10 barn (Piercy 2012). Varför skulle man då offra de få överlevande? Mot denna bakgrund är det mera troligt att de inskriptioner som tolkas som offer i Tophet handlar om att ett barn som dött av naturliga orsaker ombeds att få leva hos Tanet i fortsättningen.
Men å andra sidan finns det belägg att vid perioder av kris för Kartago hände att bland de ledande familjerna offrades det dyrbaraste de hade, d v s oftast den äldsta sonen, gavs till gudarna för att lugna deras vrede. Det var de ledande familjernas barn som var i fara, inte vanligt folks.
Om detta spekulativa resonemang är riktigt, kan det tänkas att konservativa tyrbor hade flyttat till Cypern där de i bl a kolonin Kart Hadasht kunde fortsätta sina gamla sedvänjor. Men de kom att påverkas av den cypriotiska traditionen, där Astartes/Afrodites son och älskare, den fruktbarhetsgivande guden Adonis/Pygmalion, blev dödad (av gudinnan själv, ofta i gestalten av en björn) i slutet på varje odlingssäsong. När han återuppstod i början av nästa firades det i en extatiskt-orgiastisk tradition från bronsåldern.
I och med Pygmalion-kulten fördes till Kartago kom det att påverka sammansättningen av gudarna som dyrkades där. I Tyr hade Adonis kallats för Melkart. Men när det religiösa komplexet Astarte-Adonis började tona bort där, kom Melkart också att ändra karaktär. Grekerna karaktäriserade honom som en Herakles, en semidivin hjälte med övernaturliga krafter. Men som vi såg i kapitel 2 var Melkart också en synare av världen i fin gammal handelstradition. Melkart blev en handels- och entrepenörsgud, som skyddade avtalad handel. Den fenikiska handels- och sjörätten skulle då också ha legitimerats av honom. I Melkarts tempel i de fenikiska städerna och sedan även i Kartago skulle det följaktligen ha kunnat förekomma undervisning i juridik.
Numidisering?
I Kartago inträffade sedan en fortsatt utveckling, som innebar att namnen Astarte och Pygmalion försvann från inskrifterna. I stället talades det om gudinnan Tanit, gudarna Baal Hammon och Melkart (som huvudgudar). Kan denna utveckling ha påverkats av den äldre religiösa traditionen i Tunisien?
I inget av de verk jag läst om fenikierna och Kartago har denna högst möjliga aspekt diskuterats. Det beror troligen på att allt det utgrävningsarbete som franska arkeologer utfört i Maghreb inte blivit särskilt känt utanför den franskspråkiga världen. Men på 2000-talet börjar situationen ändras i och med att det kunnat fastställas att det var från Nordafrika som Europa började befolkas för omkring 700 000 år sedan.
För kartagernas del finns det tre möjliga påverkningskällor:
- Den iberomaurusiska kulturen (som etablerade sig i Maghreb före den senaste istiden).
- Den capsiska kulturen (eller närmare den franska benämningen: capsienkulturen). Den hade sitt huvudfäste i främst södra Tunisien på den puniska tiden (den hade kommit till Nordafrika kring 8000 f Kr, troligen från Palestina). Namnet kommer av en av de första fyndplatserna låg i staden Gafsa, som under antiken kallades för Capsa.
- Haouanet-kulturen, som dominerande i kusttrakterna i nordvästa och mellersta Tunisien vid kartagerna ankomst och som hade introducerats från Syditalien och Sicilien någon gång under bronsåldern. Haouanet är det arabiska namnet på de karaktäristiska ganska små gravhus, där de avlidnas ben gravsattes.
Det är närmast de två sistnämnda kulturerna som kan tänkas att ha påverkat kartagerna. I det område i södra Tunisien där den capsiska kulturen längst levde kvar finns även saltsjön Chott el Djerid. I fjärde boken av sin Historia talar den grekiska historikern Herodotos från Halikarnassos (c:a 480–c:a 420) om sjön Tritonis. Börjande från Egypten räknar han upp folkslagen som levde i Libyen. När han kommer till Västlibyen, d v s Tunisien, nämner han Tritonis. På var sin sida om floden Triton lever två folkslag: maklyerna och ausseerna (Herodotos 2005:304).
Under årtusendena ned till Kristi födelse regnade det betydligt mera i Sahara och därmed också i Atlasbergen än det gör nu. Chott el Djerid var verkligen en sjö på Herodotos tid. Geografen Claudius Ptolemaios talar på 200-talet e Kr om tre sjöar: Palus Pallas, Palus Libya och Palus Tritonus. I själva verket är Chott el Djerid bara den största av tre saltsjöar. De två andra är Chott Fedjadj och Chott el Rharsa. När araberna kom hit på 700-talet hade sjöarna förvandlats till sumpmarker. I dag det frågan om mycket vidsträckta, flata saltmarker, där det endast på sina ställen flyter lite vatten.
Vattnet kommer från Atlasbergen i små bäckar. En av de bär namnet Rasset. Den flyter genom en imponerande djup och bred kanjon. Den visar att en gång rann här mycket vatten. Det är troligen Herodotos flod Triton.
Atlasbergen består av en mycket porös art av sandsten. Det är frågan om Tetyshavets gamla botten, som lagrades för en så där 300 miljoner år sedan. När Afrika började skjuta Eusasien norr ut för cirka 80 miljoner år sedan veckades Atlasbergen upp. Sandstenen hade då inte hunnit bli lika hård som den som finns i norska fjällen. Atlasbergens sandsten eroderar mycket lätt och återgår till ursprungstillståndet. Vind och vatten har fört sanden ut i Sahara där den bildar de två stora sandöknarna, Grand Erg oriental och Grand Erg occidental, som båda breder ut sig nästan vid Atlasbergens fot.
Ausserma tillbad ”Atene”
Herodotos berättar vidare att ausseerna tillber en gudinna som han kallar för ”Atene”. Han skriver: ”Atene är en dotter till Poseidon och sjön Tritonis och av någon anledning blev hon missnöjd med sin fader och därför överlämnade sig åt Zeus, som då gjorde henne till sina dotter” (Herodotos 2005:304). Som vi ska se kallade människorna kring sjön Tritonis denna gudinna för Neit
Herodotos kallar de gudomar hos andra folk, som han berättar om, konsekvent med grekiska namn. Det kan ha att göra med att han använde tolkar, som valde grekiska beteckningar för att Herodotos lättare skulle förstå. I de flesta fallen liknade de lokala gudarna den grekiska gudomen, vars namn användes.
För att förstå lite mera av sjön Tritonis Neit/Atene måste vi gå till hennes grekiska motsvarighet Pallas Atena. Ett utmärkande drag hos henne var att hon föddes ur Zeus huvud. Hon sprang fram ur huvudet i en rustning av guld utstötande ett vilt härskri (Kerenyi 1955:108). Hon var en krigargudinna, lika kysk som jaktgudinnan Artemis, men hon hade ändå ett barn med smidesguden Hefaistos. Detta barn var associerat till ormar – en mycket gammal symbol för tid och pånyttfödelse.
Neit/Atene växte upp hos flodguden Triton. Han hade en dotter som hette Pallas. De två tyckte om att leka krigslekar. En sådan slutade med att Pallas blev dödad. Detta kan uttydas så att de två gudinnorna var dagsljusets respektiver nattens gudomar i gravettienkulturens anda. Det behöver inte ha varit ett egyptiskt inflytande utan det kan ha kommit från Italien via Sicilien. På ön Genovesi finns grottan Gala med klippristningar. Huvuddelen av dem visar vilda kor. Kon som en manifestation av himlen kan ha kommit till Tunisien förrän idén nådde Egypten.
Två grupper av flickor i strid
Herodotos berättar vidare om ausseerna att de unga flickor, som ännu var jungfrur, samlades till en årliga ritual. De delades upp i två grupper, som kämpade inbördes. Pallas Atena är också associerad till månen på flera sätt (Kerenyi 1975:115). Hon var troligen ursprungligen en mångudinna. Så vi kan förstå att flickornas kamp handlade om striden mellan natt och dag eller riktigare striden mellan det lite mörkare halvåret och det lite ljusare (i Magreb är skillnaden mellan sommar- och vinterhalvåren två timmar).
En del av den fyra meter breda klippväggen, kallad Pannå 1, i Qurta i övre Egypten. Ristningarna har gjorts i en stil som är närmast identisk med den som användes i solutréenkulturen i Frankrike och Spanien. Men uroxar som avbildas har horn av samma typ som egyptiska djur hade. Bild efter Guy 2012.
Den fornegyptiska himmelsgudinnan Hathor, som ursprungligen hette Nut. Idén att himmelsgudinnan kunde manifestera sig som en vild ko uppstod i Europa under gravettienskulturens slutskede då mammuten hade försvunnit från världsdelen. Genom handel och sedan med flyktingar från kölden från det istida maximumet (22-17 000 år sedan) fördes idén till Egypten. Bild från Internet.
Ausseernas Atene kan alltså ha varit en vattenassocierad mångudinna, som fått en mera krigisk karaktär med åren (den antika författaren Diodorus Sicilus hävdar att befolkningen kring sjön Tritonis hade kvinnor som krigare, amazoner; det kan komma av att kvinnorna enligt Herodotos körde de hästdragna stridsvagnarna i detta område, männen föredrog att slåss till fots). Den tunisiska religionshistorikern Insaf Khémiri kallar henne Neit efter den lokala traditionen i södra Tunisien (Kémirir 2015: 328). Hon skulle ha fötts ur sjön Tritonis (ibid).
Emellertid är Neit besläktad med den fornegyptiska gudinnan Nut (ibid). Hon var en himmelsgudinna som kunde manifestera sig som en ko. Denna idé fördes en gång för länge sedan till Egypten från Europa. Det hände under den senaste istidens allra sista maximum för 22 000 – 17 000 år sedan. Det kan anses bevisat av de klippmålningar som påträffats av Qurta i övre delen av Nildalen (Guy 2012). De är utförda i en stil som användes i Solutréenkulturen i Frankrike just under maximumet. Men sedan för dryga 5 000 år sedan kom subarer från Mesopotamien till södra Egypten. Även de omfattade föreställningen om kon som en manifestation av himmelsgudinnan (Lindgren 2020). Under subariskt inflytande döptes Nut troligen om till Hathor.
Det som är det intressanta i detta sammahang är frågan om teonymerna Nut, Neit, Nit, Net eller Nun/Naunet skulle ha kommit med kulten av kon som manifestation av himmelsgudinnan från Europa. Det skulle då vara det enda gudanamn som skulle vara känt från gravettienkulturen!
Den strid mellan två motstående grupper av flickor som Herodotos berättar om går sannolikt tillbaka på de danser som utfördes av kvinnor i Europa kring för 15 000 år sedan när man på allvar kände att maximumets fruktantvärda köld hade släppt. Med danserna ville man i animistiska anda främja skapelsegudinnans arbete att värma upp världen (Lindgren 2019). De utvecklades till ett slags rituell strid i dansform där två kvinnor kämpade och vinterns kvinna till slut förlorade. I Adduragrottan på Sicilien finns sådana ristningar som vittnesmål om riterna. Det var sedan ingen lång väg från Sicilien till Tunisien.
Myntets gudinna
Ett kartagiskt silvermynt, som på ett typiskt sätt på framsidan visar gudinnan Tanits ansikte i profil och på baksidan en galopperande häst mot bakgrunden av ett palmträd. De flesta kartagiska mynt hade denna utformning. Framsidans ansikte kallades av kartagerna pane Baal ”Baals ansikte”, ett vanligt binamn på Tanit. Det medförde att i vanlig jargong kom kartagiska mynt att kallas ”pane” I den germanska världen tycks man ha trott att ordet betydde mynt och lade till ett eget suffix: ”pan(e)-ing”. Därav uppkom småningom tyskans pfenning och svenskan penning (Vennemann 2012). Bild från Internet.
Trosvärlden på den arabiska halvön var polyteistisk och tycks ha kretsat krig tre gudinnor. De är på statyn från 200-talet e Kr al-Ussa, al-Lat och Menat. Att de är tre tyder på att de kan ha varit dagsljusets gudinna, som beskrevs i tre aspekter, morgon. middag och kväll. Enligt arabisk tradition skulle Menat, ödesgudinnan, var äldst. Bild: Unknown author - http://artyx.ru/books/item/f00/s00/z0000023/st004.shtml, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=75685174
Kartagos stora gudinnan, Tanit, har ett ursprung som inte kunnat förklaras. Den omstridda tyska språkhistorikern Theo Vennemann har föreslagit att det skulle vara en libysk-berbisk omkonstruktion av namnet på den uråldriga gudinnan Meni: ett ”t” på var sidan om namnet för att ge det en feminin form.
Vennemann säger först: ”Vad jag vill föreslå är att latinet Moneta är lånat från det kanaanitiska språket, mest sannolikt fenikiskans +Menit (+Menit skulle vara samma gudinna som Bibelns Menî, babyloniernas Menutum, nabateernas Manutu och arabiskans Manât) och är därmed relaterad till latinets monertära form mina som är hämtad från grekiskans mna, som i sin turkommer från fenikiskans +möne22 (= hebreiskans maneh, både +Menit och +möne härstammar från samma semitiska rot, m-n-y / m-n-h (protosemitiskt +m-n-w), vilket är konstaterat i fenikiskan med betydelsen att 'räkna ut', 'erbjuda (pengar)', i hebreiskan med betydelser som inkluderar 'att räkna, nummer, räkna upp, ange, räkna pengar'” (Vennemann 2008; plustecknet använder han som beteckning för rekonstruerat ord).
Ur ett liknande ord som gett Moneta skulle Tanit ha uppstått. Vennemann föreslår förljande utveckling: ”+Møni(t) → +Ta-Møni(t) > +Tamenit > +Tamnit > +Tannit och därtill kanske > +Tanit30 > +Tønit” (ibid).
Att kartagernas semitiska gudinnan Tanit skulle gå tillbaka på den mäktiga och likaledes semitiska gudinnan Menit verkar historiskt sett högst rimligt. Menit var den semitiska traditionens ödesgudinna och det betyder Tanit också styrde över människornas och världens öden. Kartagerna skulle i sitt framhävande av Tanit vara fatalister. Men Tanit var en mycket komplicerad gudom.
En punisk votivsten från Tunis. På stenen är samlat många av de positiva symboler som också ingick i bilden av Tanit. Uttolkningen av symbolerna görs i texten. Bild från Internet.
Vi såg tidigare i kapitlet hur den underjordiska aspekten på Tanit beskrevs med symboler som skäran från månen i nedan, kvällsstjärnan (planeten Venus) och triangeln som betecknade ”det djupa skötet”, d v s underjorden där såväl månen som stjärnan vistades när dessa himlafenomenen inte syntes på skyn. Men på votivstenen till vänster i spalten ser vi motsatsen. Räknat uppifrån står symbolerna för morgonstjärnan, nymånens skära, en förminskad version av ”det djupa skötet” (alltså underjorden) och en stiliserad version visande symbolen ”bön till Tanit”. Den bedjande figuren och rutan med texten för bönen är omgivna på var sida av en symbol som kunde vara den fenikiska versionen av grekernas oändlighetssymbol: ∞. Bönen är alltså tänkt att upprepas i all oändlighet, ungefär som en del böner i buddistiska tempel.
Men Tanit kunde också symboliseras av en fisk. Kartagerna gick så långt att källor vigda till henne inhägnades med formen av en fisk, så att vattnet rinner vidare från stjärten. Arkeologerna talar om en flaskor, men det är sannolikt frågan om en långt stiliserad fisk. När kristendomen infördes under romartiden blev fiskformen åter tydlig. Den lever kvar i bergen i Matmata i södra Tunisien där ingången till grotthusen är markerad med just en blåmålad fisk, ytterligare ett exempel på de långa traditionerna i Maghreb.
I den fenikiska tradition hade Tanit som binamn ”Baals dotter” (Eliade 1958:422). Det ska troligen förstås så att hon var dotter till Baal, d v s skaparguden El, på ett sätt som liknade det som Pallas Atena var dotter till Zeus. Atene åter var dotter till Poseidon. Men hur?
Som vinjett för denna serie av nedslag i Kartagos historia har överst på varje sidan visats Tanit som Kartagos stadsvapen. Det är en elegant stiliserad version. Men den riktiga versionen ska enligt den franska arkeologen Pierre Cintas se ut som vinjetten till vänster (Cintas internet). Många religionshistoriker har trott att utformningen av tecknet skulle ha någonting att göra med egyptisk religion, t ex symbolen för livet, det s k ank-tecknet. Det är möjligt att det finns en association till det, men sannolikare är att det är frågan om den gamla traditionen i Maghreb.
Enligt min mening är det frågan om ett flertydigt ideogram. Det kan läsas visande en kvinna i en kjol dekorerad med livets träd som sträcker upp sina händer i bön. Det kan också läsas som en avbildning av ett altare, varvid vid armarna formar de speciella hörn som dekorerade puniska tophet, på vilket ligger livets ägg. Slutligen kan bilden läsas som visande skapelseprocessen: triangeln är den kulle som först steg upp ur kaosvattnet och på det vilar gudinnan ännu som ett ägg. Alltså det sätt på vilket Atene föddes ur eller genom Poseidon i Herodotos återberättelse.
Baal Hammond
Men hur kunde det sedan gå till att denna Atene kom att ställa sig under Zeus och blev hans dotter? Om det förhåller sig så att den puniska gudinnan Tanit uppstod genom att Astarte slogs ihop med Atene (läs Neit), kan Heredotos berättelse återge den numidiska befolkningens version av detta. Kartagerna själva utgick från binamnet Baals dotter.
Mot denna bakgrund går det kanske att kasta ljus på den nya puniska guden Baal Hammon. Baal betyder ”herre”, men Hammond är svårtolkat. En del forskare har velat se en utveckling av den stora egyptiska guden Amon i namnet (Moscati 1968: 138). Men Moscati säger att det kan översättas som ”Herren till det väldoftande altaret”, en följd av att mycket rökelse användes i kulten (Moscati ibid). Enligt (grekisk-)cypriotisk tradition föddes Adonis från smyrnabuskens bark och det var denna buskes harts som brändes vid rökelse. Namnet Baal Hammond har gått att belägga i Fenikien. Guden jämfördes av grekerna dock med Kronos, den gamla skaparguden.
I Fenikien kallades skaparguden El. Han var associerad till den fruktbarhetsgivande tjuren (ett tidigt anatoliskt inflytande) och blixten (en mesopotmisk influens)(Eliade 1958). Men El dyrkades inte särskilt i Fenikien. Vi vet ingenting om hur den capsiska kulturen kunde ha förvaltat den gamla nordafrikanska traditionen med en skapargud. Men om analysen ovan var riktigt skulle han på kartagernas tid ha varit kaosvattnets herre som lyckades frambringa den första jordkullen på vilken låg det ägg som resten av världen skulle springa fram ur, bl a Atene/Tanit. Det skulle ha varit från honom som fruktbarheten på jorden ytterst kom. Kan det ha inträffat att denna skapargud slogs ihop med Pygmalion/Pummayyaton och fick det nya namnet Baal Hammond?
På denna staty av Baal Hammond i Bardomuseet i Tunis har hans attribut gått förlorade. Två sfinxer eller lejon flankerade troligen en gång tronen. Bild från Internet.
Det går inte att bevisa att de två sammanslagningarna verkligen inträffade, bara att visa på att detta kunde ha känt. Men om det verkligen hände, så öppnade kartagerna en dörr till lokalbefolkningen. För människor som flyttade in i Kartago (och de andra puniska städerna i Tunisien) från den tunisiska landsbygden var därmed inte de puniska gudarna så främmande; de behövde egentligen inte byta religion.
Det intressanta är att Kartago liksom andra kolonier inte någonsin utsträckte sitt medborgarskap till lokalbefolkningarna (som t ex romarna gjorde). Trots att befolkningstillväxten begränsades av barnoffer fortsatte Kartago (och de andra kolonierna) att växa befolkningsmässigt. Det kan bara ha skett genom numidier flytta in och småningom vann medborgarskap. Men hur det riktigt gick till berättar de skrivna källorna inte.
Genom att Astarte/Pygmalion-kulten fortsatte under delvis nya former kom tragedin med barnoffer – det måste ju ha varit fruktanvärt för kvinnorna att tvingas låta offra sin barn – att bli mycket utdragen i Kartago. Den var ju ett resultat av svagheten för orgiastiska riter i ett patriarkaliskt samhälle.
Runt de kartagiska kolonierna i Tunisien övergick de infödda numidierna snart också till patrilineär avsföljd. Men den matrilineära formen bibehölls i Sahara och i södra Tunisien i samhällena som gränsade till Sahara som i byarna vid stranden av sjön Tritonis (i dag saltsjön Chott el Djerid). Där saknades helt äktenskapet som institution och män och kvinnor bodde inte ihop utan var för sig i sin egen hydda. Man hade sexuella relationer efter individuellt tycke och smak, något som den patriarkala grekiska historikern Herodotos är mycket upprörd över. Men vad gäller faderskapsfrågan hade man i dessa matrilineära samhällena en enkel lösning. När barnet blivit fullvuxet, så valdes den man som mest liknade barnet till dess far (Herodotos 2000: 304). Men så långt i ”numidisering” var kartagerna inte beredda att gå.
Genom den ovan föreslagna påverkan från den mycket gamla numidiska kulturen skulle kartagerna ha utvecklats på ett sätt som kom dem att i flera avseenden skilja sig från den kultur som samtidigt växte fram i övriga Medelhavet. Det skulle kunna vara en bidragande förklaring till den beskrivning av kartagerna som bistra och fanatiska som återfinns hos alla antikens författare. Enda undantaget utgörs Vergilius som i dikteposet Aeneiden skildrar Kartago som tilltalande exotiskt och liksom undflyende gåtfullt – det kan hända att detta är den beskrivning som kommer närmast sanningen.
Tillbaka till första kapitlet: Den fenikiska bakgrunden
Till Historiemeny.
Källor:
Albright 1975: W F Albright: Syria, The Phillistine and Phoenicia, kapitel XXXIII i andra delen av volym II i Cambridge Ancient History, redigerad av Edwards, Gadd, Hammond och Sollberger. Tredje upplagan 1975.
Aristotle 350 f Kr: Aristotle: Politics. Översatt från grekiska till engelska av Benjamin Jowett.
Aubet 2001: Maria Eugčnia Aubet: The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade. Översatt från spanska till engelska av Mary Turton. Andra upplagan 2001.
Aubet 2008: Maria Eugenia Aubet: Political and economic implications of the new Phoenician chronologies. http://www.upf.edu/larq/_pdf/AubtCrono.pdf
Camps 1974: Gabriel Camps: Les Civilisation préhistorique de l'Afrique du nord et du Sahara.
Cintas internet: Pierre Cintas: The Sign of Tanit, Interpretations of a symbol http://phoenicia.org/pagan.html#anchor87202
Culican 1966: William Culican: The First Merchant Venturers - the Ancient Levant in History and Commerce.
Driss 1962: Abdelaziz Driss: Treasures of the Bardo National Museum.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Pattern in Comparative Religion.
Guy 2012: Emmanuel Guy: European Paleolithic Art in the Nile Valley. paleoesthetique.com - June 2012.
Gurney 1975: O R Gurney:The Hittites. Tredje upplagan.
Harrod internet: James Harrod: Three Million Years of Prehistoric Art, Religion and Symbol in Human Evolution http://www.originsnet.org/; Protostatyetten från Tantan: http://www.originsnet.org/nenatoolsfems/pages/b)tantanfront.htm
Herm 1975: Gerhard Herm: The Phoenicians - The Purple Empire of the Ancient World. Utgiven på tyska 1973, översatt till engelska av Caroline Hillier.
Herodotos 2005: Herodotos: Historia. Översatt från grekiska av Claes Lindskog.
Isoaho 2002: Niklas Isoaho: Mission i brons – Södra Skandinaviens kontakter med medelhavskulturer under bronsåldern. C-uppsats i arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet.
Jidejian 1969: Nina Jidejian: Tyre through the Ages.
Kerényi 1955: Karl Kerényi: Grekiska gudar och myter. På tyska 1951, översatt till svenska av Assar Asker.
Khémiri 2005: Insaf Khémiri: Rhizomatic Mother Goddesses in North Africa:The Great Mother's Resurrection in Sophie El Goulli's Hashtart: Ā la Naissance de Carthage. INTERNATIONAL JOURNAL OF HUMANITIES AND CULTURAL STUDIES Volume 2 Issue 2 September 2015
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den stora våren: Kapitel 2. Den intensiva vårdansen. http://www.hypertexter.se/BigSpring_02.htm
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Subarernas storhet och fall: 7. Subarernas erövring av Sydmesopotamien. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/subarer_07.htm)
Moscati 1968: Sabatino Moscati: The World of the Phoenicians. Orginalet utgivet på italienska 1965, översatt till engelska av Alastair Hamilton.
Piercy 2012: Rohase Piercy: In praise of Tanit Goddess pages, issue 21: summer 2012 (https://goddess-pages.co.uk/in-praise-of-tanit-2/)
Trump 1980: D H Trump: The Prehistory of the Mediterranean.
Tusa et al 2013: Sebastiano Tusa, Gianpiero di Maida, Andreas Pastoors, Henny Piezonka, Gerd-Christian Weniger, Thomas Terberger: The Grotta di Cala dei Genovesi – new studies on the Ice Age cave art on Sicily. Praehistorische Zeitschrift 2013; 88(1): 1-221.
Vennemann 2008: Theo Vennemann: "MÜNZE, MINT", AND "MONEY" AN ETYMOLOGY FOR LATIN "MONETA": With appendices on Carthaginian "Tanit" and the Indo-European "month" word. Article in Studies in Slavic and General Linguistics. January 2008 DOI: 10.2307/40997528
Vennemann 2012: Theo Vennemann: Germania Semitica Edited by Patrizia Noel Aziz Hanna. De Gruyter Mouton.
Vinjetten överst på sidan: Vinjett by RedTonyderivative work: Stegop – CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32750702
Publiceringshistoria: Första gången utlagd 14-11-30. Förstörd genom sabotage utifrån. Förnyad utläggning 21-02-20.
Välkommen att kommentera artikeln
Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.