Den äldsta skrivna texten som påträffats vid utgrävningarna i Kartago finns på en guldmedaljong. Där är skrivet bl a ”Idamelek, till Ashtart, till Pummayyaton (Pygmalion)...” Inskriften visar att Pygmalion dyrkades i det tidiga Kartago. Bild efter Culican 1966: 104.

E

nligt antika grekiska källor som siciliengreken Timaeus (345-c:a 250 f Kr) och romerskjudiska historikern Flavius Josephus (37-c:a 100 e Kr) skulle Kartago (på fenikiska Kart Hadasht, på svenska Den nya staden) ha grundats 814 eller 813 f Kr. De arkeologiska utgrävarna av Kartago hävdade länge att grundandet skulle ha inträffat först närmare 100 år senare (Culican 1966: 108), alltså strax efter 750 f Kr. Men nya dateringar av de äldsta fenikiska lagren i Kartago enligt C¹⁴-metoden ger den kalibrerade tidpunkten 835-800, alltså ungefär densamma som Timaeus och Josephus angav (Aubet 2008). Men grundandet var av allt att döma en process, varvid först människor från själva staden Tyr, sedan tyrer från den cypriotiska kolonin Kart Hadasht kom och slog sig ned i Kartago.

Det finns två myter om hur Kartago grundades. I båda har en högt uppsatt kvinna huvudrollen. Det intressanta är att ingen har reagerat på det. I den överväldigande delen av alla myter som berättar om hur en stad grundades under antiken är det en gud eller en hjälte som anges vara aktören. Men i Kartago är det frågan om en hjältinna. Varför det?

Den rimliga förklaringen är en påverkan från den lokala kulturen i Tunisien. Som vi ska se levde i Nordafrika kvar matrilineära traditioner från den gamla capsiska kulturen. Capserna hade troligen kommit från Palestina omkring 8000 f Kr (Camps 1974). De medförde bl a ett protosemitiskt språk. Det utvecklades till de nordafrikanska berberspråken. Deras sociala organisation saknade äktenskap som institution (Herodotos 2005). Det medförde att arvet kom att gå på kvinnolinjen. Därmed blev det också en gudinna eller en semidivin hjältinna som lyftes fram som anmoder.

Antiken kallade den ursprungliga befolkningen i Nordafrika för numidier d v s nomader. Det berodde på att det på sluttningarna upp mot Höga Atlas levde boskapsskötande nomader (men också på sina håll i Tunsien levde kvar ett slags gammal nomadism, där man vandrade mellan vinterbosättningar på låglandet och sommarläger i bergen). Det numidiska inflytandet på Kartago kan också avläsas av att fenikiska språket i landet snabbt tog upp ett superstratum av berbiska ord och var på väg att utvecklas till ett eget tungomål.

Den ena och troligen yngre traditionen om Kartagos grundande, handlar om kung Baalu, som med sina döttrar Dido och Anna flydde från Tyr någon gång kring mitten på 600-talet f Kr. Kring år 673 f Kr var Tyr hårt ansatt av egyptiska härskare av dynasti XXV. Enligt Culican stod man mellan valet att underkasta sig Egypten eller grunda en ny koloni. Men sedan skiftade åter den politiska konjunkturen. År 666 f Kr införlivades Tyr i det assyriska väldet som en tributbetalande stad. (Culican 1966: 106-107). Dessa händelser gjorde att många tyrer flydde sin stad och en stor mängd hittade till Kartago. Det är mycket möjligt att Kartagos heliga stad, akropolis, byrsta på fenikiska, kunde uppföras tack vare det kapital som nykomlingarna hade med sig.

Den andra och äldre traditionen berättar om prinsessan Elissa av Tyr; hon kallas också för Dido. Hon var bror till kung Pygmalion. Han var betydligt yngre än hon – faktiskt var han åtta år vid faderns död (och därmed liknade han en dvärg). Deras far hade utsett dem till samregenter. Men så gick Elissa och gifte sig med syskonens farbror, Acharbas, som var överstepräst i Melkart-templet. Därmed fick hon tillgång till hans rikedomar, vilket gjorde henne mäktigare än brodern. Inför detta hot lät Pygmalion mörda farbror Acharbas och krävde av Elissa att överlämnade hans rikedomar till sig.

Sekteristiska flyktingar?

Men Elissa lurade sin bror, lastade guldet på en båt och seglade iväg med sina anhängare – bl a Bitias, den tyriska flottans amiral, och Barcas, anfader till den stora släkten Barciderna (som den berömda generalen Hannibal tillhörde) – och tjänare till Cypern. I kolonin Kart Hadasht på Cypern gjorde hon en överenskommelse med översteprästinnan i Astarte-templet om att ledningen för den nya institutionen i Nordafrika skulle gå i arv i dennas släkt. Därmed fick Elissa tillgång till 80 jungfrur som i templet på Cypern väntade på att få offra sin mödom. Dem tog hon med sig som blivande anmödrar till Nordafrika där hon planerade att grunda ett annat Kart Hadasht.

Väl på plats i Tunisbukten anhöll Elissa av den lokala kungen om att få tillgång till land för sin koloni. Kungen lovade att hon fick ta så mycket land som täcktes av en oxhud. Elissa skar då oxhuden i strimlor och lade bitarna i rad runt kullen som skulle bli Kartagos byrsta, d v s heliga stadsdel. Denna del av berättelsen är troligen ett grekiskt tillägg eftersom byrsta på grekiska betyder just oxhud. Grekerna hade sannolikt förvanskat det från det kartagiska namnet, som skrevs brt och betydde befäst plats.

Efter det kolonin i Nordafrika etablerats blev emellertid den lokala kungen föräldskad i Elissa och friade. Men hon ville förbli sin mördade man trogen och kastade sig på elden. (Jidejian 1969, Aubet 2001)

Som Culican påpekar påminner namnet Elissa alltför mycket om tidens namn på Cypern, Alashia, för att berättelsen skulle återge om en verklig historisk händelse. Därtill är Pygmalion namnet på den cypriotiska motsvarigheten till fenikiska guden Adonis, dock med rötter i en lite annorlunda tradition. Namnet Pygmalion kommer nämligen från det grekiska ordet för dvärg, pygmaios (Kerényi 1955: 69). På Cypern, på Rhodos och på flera andra grekiska öar, trodde man nämligen att gudarna kunde uppenbara sig i gestalten av en dvärg. Fenikierna införlivade namnet Pygmalion i sitt språk under formen Pummayyaton. För att kung Pygmalion skulle kunna beskrivas som dvärg sade han ha varit åtta år; en tydlig konstruktion

I den grekiska mytologin berättas också om en kung Pygmalion, men han skulle ha varit monark på Cypern. Det märkliga som hände honom var att han blev förälskad i en naken elfenbensstaty av gudinnan Afrodite (Kerényi 1955: 69). Han hade själv skurit till den. Samma mytiska motiv hittas i Kalevala där Ilmarinen tillverkar en kvinna av guld. I båda fallen har vi strukturbitar från en skapelsemyt, troligen med ursprung i Göbekli Tepe. Inne i husen i denna 11 000 år gamla by var nämligen en central bärande stenpelare huggen med en stilisering som om den vore en levande varelse. Från det utgick en tradition av en skulpterad pelare, som troddes vara levande och som skyddade världens ordning, i vilket ingick handelns regler. Senare blev den levande pelaren en självständig gudom som övervakade världen men hade en fruktbarhetsgivande pelare som attribut (Lindgren 2020). Hos fenikierna var det Melkart, som gick tillbaka på en gudom i den fenikiska bronsålderstaden Ugarit (som förstördes i den gåtfulla våg av ödeläggelse som gick över östra Medelhavsområdts städer på 1200-talet f Kr).

I kulten av Pygmalion på Cypern ingick extatiskt orgiastiska inslag. Det var ett kvarlevande arv från bronsåldern. Då hade rituella samlag inför publik i gudinnans tempel varit vanliga. De kallas av religionshistorikerna för hieros gamos (heliga samlag). Det kan hända att åsynen av ett samlag mellan översteprästen och översteprästinnan utlöste orgiastiska händelser hos publiken. Men mycket tyder på att man försökte motverka det pornografiskt upphetsande i riten. Det heliga samlaget utformades som ett stiliserat skådespel. Kärlekssångerna i Gamla testamentets Höga visa är minnen från detta skådespel och skulle troligen ha tillkommit för att höja riten över det pornografiska.

Men på de isolerade öarna i den grekiska skärgården verkar det som om den participatoriska animismen levde längre kvar än på fastlandet. Den bygger på tanken att människan genom sina handlingar kan påverka de krafter eller andar som styr verkligheten. Vi har alla en personlig erfarenhet av detta vid juletid. Varje jul tenderar vi att överäta av det rika julbordet. Vi gör det av gluskhet, men en gång troddes överätandet ha en regliös funktion. Genom att förtära mer än vad individen behövde kom han eller hon att ge kraft åt, förstärka årets nyfödda sol och få den att lysa allt starkare och varmare.

Någonting liknande tilltroddes också sexuella orgier i samband med hieros gamos. Den sexuella kraften överfördes till fruktbarhetsgudinnan och därmed till fält och åkrar. I förlängningen skulle det ge upphov till rikare skördar.

Ristning på elfenben påträffad vid utgrävningar i det puniska templet i Monte Sirai vid Carbonia på sydvästra Sardinien, daterat till omkring 500 f Kr. Arkeologerna tror att det föreställer en demon. Men avbildningar av figurer med utsträckt eller hängande tunga beskriver universellt extas. Detta är troligen en bild av den fule extasguden, dvärgen Pygmalion, punernas Pummayyaton.

Men med växande rationalism i tänkandet, vilket bl a kom till uttryck i ett alltmer utvecklat juridiskt tänkande, avtog de participatoriska föreställningarnas dragningskraft. Under början av järnåldern tycks de slutligen ha betraktats som helt förkastliga och om inte direkt tokiga. Att en sådan misskrediterad sedvänjan fått come back bland de tyriska kolonialisterna i Karth Hadasht på Cypern och därtill i en ytterst ålderdomlig orgiastisk form, väckte troligen avsky i moderstaden Tyr.

Men nu var dessa tyrer på Cypern inga enkla jordbrukare utan sofistikerade stadsbor och handelsmän. Det är därför troligt att de upplevde de orgier de deltog i från en psykologisk aspekt. Som den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade har påpekat bryter en orgie ner den sociala ordningen; det är ingen skillnad på hög och låg, man och kvinna. Så som man tänkte förr innebar ett sammanbrott för den social ordningen också sammanstörtande av den världsliga ordningen. Deltagarna i en orige återgick till kaostiden före skapelsen. Detta är regenererande, alla återföds genom orgien som nya människor. (Eliade 1948: 358-359) Från ett sociologiskt perspektiv blir att deltagarna i återkommande orgier kommer att bilda en fast sammansvetsad grupp.

En möjlighet är därför att Kartago ursprungligen grundades av grupp religiösa sekterister, som ville fortsätta med sina orgiastiska riter. Men detta är bara en av förutsättningarna. Historien om Elissa visar på fler samverkande orsaker.

Lag och ordning

Nu är det intressanta att historien om Kartagos grundande inte riktigt liknar en myt – alltså en övernaturlig förklaring till ett naturligt eller socialt förhållande eller en legitimering av ett socialt beteende (bortsett från byrsta-inslaget). Det är snarare en berättelse med mytologiserande inslag. Det betyder att det kan finnas ett korn av sanning i den.

Även Aubet är inne på det. Hon listar följande omständigheter i historien som möjliga historiska fakta (Aubet 2001:218):

• Kartago grundas i ett av Tyr redan tidigare känt område som en följd av en politisk kris i moderstaden.
• På ett institutionellt plan verkar ursprunget till Kartago vara associerat till familjer tillhörande den tyriska aristokratin och de högre nivåerna av de religiösa institutionerna.
• Grundandet av en koloni förutsätter att ett område införskaffas och utmärks genom byggandet av murar runt det bebodda området.
• Stadens tillkomst är associerad till ett mänskligt brännoffer (Elissa kastar sig på elden).
• Kartagos tillkomst bär alla kännetecken på att kunna rankas som en tyrisk koloni.

Men Aubet hävdar också att de första invandrarna skulle ha varit flyktingar. Först efter någon generation etableras kontakter med Tyr och Kartago får ställningen som koloni. Hur skulle det gå ihop med punkterna ovan?

Det finns en möjlighet att det var en grupp patricier, alla män, som inte stod ut med korrumptionen i Tyr. De flydde från staden, kanske med Melkarts tempelkassa med sig. I Cypern fick de till stånd ett arrangemang som gjorde att de kunde också föra kvinnor till sin nya boplats. Sedan när de insåg att de behövde respekt av den numidiska lokalbefolkningen skapades myten om prinsessan Elissa, som flydde från sin bror. Denna möjlighet går inte att bevisa.

I ett väldigt intressant kapitel i boken beskriver Aubet de fenikiska städernas två maktcentra: palatset och templet. I Tyr hade kungen makten över både palatset (staten) och Melkart-templet (banken). Som vi ska se fungerade i de fenikiska städerna templen också som banker, som lånade ut kapital till handelsföretag. Detta sistnämnda beaktas inte av Aubet.

Eftersom kungen var både statschef och överstepräst (bankir) kunde han göra omfattande affärer. Det gjorde Hiram I av Tyr (969-936) som mot livsmedelleveranser lät bygga templet i Jerusalem under den legendariska kung Salomos tid. Vidare finansierade han tillsammans med Salomo bygget av en flotta i Akabaviken. Den seglade till Ofir (antingen Indien eller Etiopien) och kom tillbaka med god vinst. Hiram verkar alltså ha använt Tyrs bankmedel, så att de betalades tillbaka med hyfsad ränta. Men troligt är att någon eller flera av de korrumperade kungar som kom efter Hiram missbrukade bankirställningen. De använde templets medel till eget bruk eller för att uttrycka det med juridiska termer: de förskringade stadens banktillgångar.

Norastenen påträffades på Sardiniens södra kust nära staden Nora redan 1773. Med paelografiska metoder har den daterats kring år 800. Den har tolkats av förre professorn i semistiska språk vid Harvard universitetet i USA, Frank More Cross (1921-2012). Foto "Piedra de nora224" by User:Papix - Own work. Licensed under CC BY 2.5 via Commons.

Detta väckte missnöje bland patricierna, de ledande köpmannasläkterna. Missnöjet blev så stort att det kan tänkas att en grupp flyttade till Kart Hadasht på Cypern (troligen staden Kition). I Melkart-templet där lyckades man ackumulera nytt kapital, som skulle användas för nya handelsföretag. Men efterhand krävde assyrierna allt större tributer av de fenikiska städerna. De förmögna patricierna i städerna fick punga ut med allt större summor. Det ledde till ett stigande missnöjde.

Sedan under under kung Pygmalion (831-785 f Kr) lades Tyrs handelspolitik om. Man började utvidga handeln på västra Medelhavet; inte minst silvret i Spanien lockade. Som bevis för denna omläggning anförs den s k Norastenen som redan 1773 hittades vid Sardiniens kust. Inskriptionen saknade de två första raderna. Dessa lades till av den förre professorn i semistiska språk vid Harvard universitetet i USA, Frank More Cross (1921-2012) vid hans översättning av stenen. I min översättning från engelska skulle den puniska texten lyda:

[a. Han kämpade (?)]
[b. med sarderna (?)]
1. vid Tarshish
2. och drev ut dem.
3. Med sarderna
4. har han nu fred,
5. och hans här har fred:
6. Milkaton son till
7. Shubna (Shebna), general
8. under (kung) Pummay.

Vid första anblicken verkar det vara problem är ortnamnet Tarshish. Det liknar en hel del Tartessos, som var fenikiernas namn på södra Spanien. Men bl a den tidigare nämnda Moore hävdar att det skulle vara frågan om Sardinien. I assyriska texter omtalas en ö vid namn tar-si-si, vilket inte är så längt från Tarshish.

Ett annat problem bjuder kunganamnet Pummay. Det skulle vara ett slags stenografisk förkortning av fenikiskans Pu'mayyaton, alltså på grekiska Pygmalion, hävdar Moore. (Källa engelska Wikipeida under uppslagsordet King Pygmalion; uppdatering 2015-08-13).

Men hur kommer det sig att ett cypriotiskt gudanamn används som ett fenikiskt kunganamn? Pu'mayyaton bryter helt med stilen på de fenikiska kungarna: Abibaal (993-981 f Kr), Hiram I (980-947 f Kr), Baal-Eser I (946-930 f Kr), Abdastartus ('Abd-'Astart=son till gudinnan Astarte) (929-921 f Kr), Astartus (920-901 f Kr), Deleastartus (900-889 f Kr), Astarymus (888-880 f Kr), Phelles (879 f Kr), Ihtobaal I (78-847 f Kr), Baal-Eser IIB (846-841 f Kr), Mattan I (840-832 f Kr). Den sistnämnda skulle ha varit far till Pygmalion and Dido/Elissa. Nästan alla andra namn associerar till Tyrs huvudgud Baal Melkert eller gudinnan Astarte. Namnet Pu'mayyaton är med sin association till den åldrige cypriotiska guden helt främmande i sammanhanget. Men det råder inget tvivel om att han var kung av Tyr av de bevarade inskrifterna att döma. Det råder inte heller något tvivel om att Pu'mayyaton dyrkades som gud i Kartago.

Kan bakgrunden ha varit ett uppror? Omkring hundra år senare, 709 f Kr, fick Tyr i assyriska källor dokumenterat uppror på halsen. Tyr bad assyrierna om militär hjälp i överensstämmelse ett avtal som fanns. Den assyriska kungen Sargon II sände trupper som skeppades över till Cypern på tyriska skepp. Kan någonting liknande ha hänt kring 825 f Kr? Men som Aubet konstaterar var det tyriska patricierfamiljer som från Cypern flyttade till den nordafrikanska kolonin Kart Hadasht. Först när dessa immigranter försökte vinna de lokala numidiernas respekt byggdes berättelsen om immigrationen till en myt om hur företaget leddes av en kvinna, Elissa/Dido. Jag vet inte om denna tolkning stämmer men det är det närmaste jag kan komma beaktande de fåtaliga fakta som bevarats.

Lag och ordning blev viktiga

Kart Hadasht låg på en udde i Tunisviken, som hade en utmärkt hamn, men i övrigt bestod av kullar, som inte var så lättodlade utan användes troligen av lokalbefolkningen närmast som betesmark. De ursprungliga immigranterna hade ingått en överenskommelse med den lokala, numidiska hövdingen: Han skulle få betalt för den mark han arrenderade ut. I åtminstone två sekel betalade Kartago troget en årlig arrendeavgift till dessa numidiska ledare (Aubet 2001:)

Det kan tolkas så att kartagerna från början var fast beslutna att alla avtal, d v s lag och ordning, skulle upprätthållas. Man ville inte mera veta av opålitliga kungar som förskingrade medel som inte tillhörde dem. Därför valde man också att införa republik med två rättslärda, suffetes, som statens ledare.

På ett intressant sätt avspeglas det utopiska draget i det första Kartago av dess bebyggelse. Det bestod av stora, låga byggnader som genom murar var avstängda från omgivningen. Mellan dessa klananläggningar fanns torg och parker, men inga egentliga gator (Aubet 2001:). Det utopiska framgår av tidens städer bestod av ett gytter av hus med smala gator emellan. Det första Kartago var utlagd på en vid yta och man undvek t o m att anlägga gator!

Det anmärkningsvärda är att Kartago sedan på ett och ett halvt sekel tycks ha vuxit till en storstad med en befolkning på 200 000 invånare. Även om flyktingar från Cypern och senare från Tyr kännbart bidrog till befolkningstillväxten så verkar det sannolikt att man också öppnade dörren för numidierna och det till den grad att det kom att påverka religionen.

I något skede fick Kartago troligen en ekonomisk hjälp av Tyr, sannolikt i form av ett stort lån från dess rika Melkart-tempel. Ända fram till Tyrs ödeläggelse genom Alexander den stores trupper år 330 f Kr betalade Kartago 10 procent av sin vinst, formellt som offergåva, till Melkart-templet i Tyr.

I själva verket måste det ha väckt sensation i Tyr att en hel koloni med prästerskap och allt gör uppror och flyttar nästan utom räckhåll för moderstaden. Efter det Itobal II avled kan det mycket väl ha hänt att Tyr tog kontakt med Kartago och inledde förhandlingar. För att övervinna emigranternas misstro erbjöd Tyr staden både ett kännbart startkapital och ställningen som koloni, d v s rätt att styra sig själv.

Aubet lyfter fram en politisk (och strategisk) avsikt i Tyr bakom grundandet av Kartago. Efterhand som Kartago utvecklades upptäckte man i Tyr alldeles säkert stadens strategiska fördelar. Men före Kartago fanns redan kolonin Uttica 40 km västerut och om det var Tyr som hade bestämt skulle det förnuftiga ha varit att satsa på en utbyggnad av Uttica.

Jag tror inte att Kartago kom till på ett tyriskt initiativ. Det var grundläggarna själva som valde att flytta ut och och slå sig ned på plats som var i det närmaste obebodd. Jag har försökt fläta samman religion, ekonomi och politik till en process skulle förklara det. Det syns leda till att bakom grundandet av staden fanns en utopisk ambition, en av de allra första i sitt slag i historien. Det är möjligt att jag därmed idealiserar den första generationen av kartager. Men efterhand som resultaten från den intensiva arkeologiska forskning som pågår blir tillgängliga, vet vi mera och då kan det kanske vara dags för en ny beskrivning.

Till nästa avsnitt: Kartago som förebild
Till Historiemenyn

Källor:

Albright 1975: W F Albright: Syria, The Phillistine and Phoenicia, kapitel XXXIII i andra delen av volym II i Cambridge Ancient History, redigerad av Edwards, Gadd, Hammond och Sollberger. Tredje upplagan 1975.
Aristotle 350 f Kr: Aristotle: Politics. Översatt från grekiska till engelska av Benjamin Jowett.
Aubet 2001: Maria Eugčnia Aubet: The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade. Översatt från spanska till engelska av Mary Turton. Andra upplagan 2001.
Aubet 2008: Maria Eugenia Aubet: Political and economic implications of the new Phoenician chronologies. http://www.upf.edu/larq/_pdf/AubtCrono.pdf
Camps 1974: Gabriel Camps: Les Civilisation préhistorique de l'Afrique du nord et du Sahara.
Cintas internet: Pierre Cintas: The Sign of Tanit, Interpretations of a symbol http://phoenicia.org/pagan.html#anchor87202
Culican 1966: William Culican: The First Merchant Venturers - the Ancient Levant in History and Commerce.
Driss 1962: Abdelaziz Driss: Treasures of the Bardo National Museum.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Pattern in Comparative Religion.
Gurney 1975: O R Gurney:The Hittites. Tredje upplagan.
Harrod internet: James Harrod: Three Million Years of Prehistoric Art, Religion and Symbol in Human Evolution http://www.originsnet.org/; Protostatyetten från Tantan: http://www.originsnet.org/nenatoolsfems/pages/b)tantanfront.htm
Herm 1975: Gerhard Herm: The Phoenicians - The Purple Empire of the Ancient World. Utgiven på tyska 1973, översatt till engelska av Caroline Hillier.
Herodotos 2005: Herodotos: Historia. Översatt från grekiska av Claes Lindskog.
Isoaho 2002: Niklas Isoaho: Mission i brons - Södra Skandinaviens kontakter med medelhavskulturer under bronsåldern. C-uppsats i arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet.
Jidejian 1969: Nina Jidejian: Tyre through the Ages.
Kerényi 1955: Karl Kerényi: Grekiska gudar och myter. På tyska 1951, översatt till svenska av Assar Asker.
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Mannen som synar världen. Om ett vida spritt mytmotiv med ursprung i Göbekli Tepe. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Surveyor.htm)
Moscati 1968: Sabatino Moscati: The World of the Phoenicians. Orginalet utgivet på italienska 1965, översatt till engelska av Alastair Hamilton.
Trump 1980: D H Trump: The Prehistory of the Mediterranean.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 14-11-30. Förstörd genom sabotage utifrån. Förnyad utläggning 21-02-20.

Välkommen att kommentera artikeln

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.

⇑ Tryck här för upp! ⇑