D

e fenikiska städerna regerades av kungar. Vid sin sida hade han ett råd av äldre personer, alla patricier, alltså tillhörande de rikaste familjerna. Rådet fick småningom rätten att avsätta kungen.

Även Kartago tycks inledningsvis har styrts av kungar. Om detaljerna för denna monarki vet vi ingenting, endast ett eller ett par namn i assyriska skrifter, vilka kan bygga på missförstånd. Men om det fanns tidiga kungar av Kartago hade de sannolikt ett äldres råd vid sin sida. Ganska snart skulle rådet ha avskaffat monarkin och infört en oligarkisk republik i stället. Rådet skulle då ha vuxit i storlek och kom till slut att omfatta 300 personer. De representerade de rikaste familjerna, patricierna. I litteraturen om Kartago omtalas det ofta som ”senaten” efter den romerska modellen. Senaten utsåg två suffetes som ansvarade för den verkställande makten. (Moscati 1968, Herm 1975).

Titeln ”suffetes” översätts ofta som domare. Den tyske historikern och författare Gerhard Herm menar emellertid att det är missvisande. De bör jämföras med dogen i Venedig. Detta ämbete kom till så att ledaren för Venedig utsågs av kejsaren i Konstatinopolis som en vicekung. Suffetes i Kartago skulle på samma sätt ha varit vicekungar under kungen av Tyr (Herm 1975: 199).

Problemet med denna tolkning är att Kartago troligen kom till i opposition mot Tyr, det var en rebellkoloni. Åtminstone till en början fanns det med största sannolik ingen tyrisk vicekung i Kartago. Å andra sidan var de tidiga kartagerna starkt beroende av den juridiska tradition, som utvecklats i Fenikien, vilket också Moscati understryker (Moscati 1968: 133). Suffetes var därför rimligtvis rättslärda, d v s jurister med en modern term.

Hettiternas rättsliga system

Den fenikiska rättsliga traditionen kan uppdelas i två delar: landrätt och sjörätt, som sannolikt kom från två olika källor. Vad gäller landrätten var den av allt att döma av hettitiskt ursprung medan sjörätten hade vuxit fram i minoernas Kreta.

Hettiterna utvecklade mycket långt det rättstänkande som assyrierna hade lagt grunden till som framgår av den engelska hettititologen, professor O R Gurneys bok om hettiterna (Gurney 1975). Hettiterna hade en skriven lagsamling, där brottsdefinitionen ofta byggde på generaliserade exempel. Domstolarna var sammansatta dels av en representant för staten i form av den lokala överbefälhavaren och dels folk med kännedom om trakten, ofta de äldstes råd, i städerna kompletterad med borgmästaren. Av bevarade potokollsanteckningar att döma gjorde man grundliga utredningar. I domarna utgick man från exemplet, vägde in lokala omständigheter och utslagen i andra domar i liknande fall, särskilt de kungliga besluten, ty den lokala domstolens domar kunde överklagas till kungen.

Det hettitiska systemet var alltså i mycket byggt på domstolspraxis. I Bibeln går det glimtvis att se hur djupt intryck det hade gjort på israelerna. Det är svårt att tänka sig att fenikierna skulle ha undgått att ta intryck av det, särskilt beaktande att affärer inte går att göra utan regler. I själva verket måste det ha funnits en välutvecklad parxisbetonad rättstradition i alla de fenikiska städerna med vars hjälp bl a tvister mellan köpmännen kunde slitas. Den kompletterades sannolikt av den hettitiska rättstillämpningen.

Sjörätten fick man av filistéerna eller direkt från mykenerna. Dessa hade av allt att döma tagit över den av kretensarna. De hade i sin tur troligen utvecklat den från den handelspraxis som fötts med handeln i den grekiska skärgården på 3000-talet f Kr. Denna handelspraxis kan ha systematiserats till lag genom impulser från egyptiskt rättstänkande.

Den fenikiska handels- och sjörätten togs i sin helhet över av grekerna. De skapade en särskild gud, Apollon, som legitimerade och beskyddade denna rätt. Präster i Apollon-templen undervisade i rätten. Därför var ett Apollon-tempel så viktigt i alla grekiska kolonier. Alla de tidiga grekiska filosoferna var jurister utbildade vid något Apollon-tempel och de kunde skapa filosofin genom att tillämpa juridikens rationella och logiska tänkande på iakttagelser av den fysiska omvärlden, de existentiella och moralfrågorna.

Sjörätten och amiraliteten (hur en örlogsverksamhet ska organiseras och ledas) hämtade romarna i sin tur från den fenikiska kolonin på Rhodos när det blev dags för romarna att sätta upp en egen flotta. I dessa avseende torde vi än i dag fortsätta den fenikiska traditionen om än mycket är förändrad.

Numidiskt inflytande

Så det var den dåtida världens mest avancerade juridiska system, som de från Cypern flyende tyrerna kom till Nordafrika med. Hur detta juridiska arv vårdades inledningsvis vet vi förstås inte. Men det kan inte uteslutas att en viss inverkan från numidierna inträffade. Det finns en del svaga indicier som tyder på att numidierna levde i ganska avancerade hövdingadömen.

Bland numidierna var det frågan om två olika typer av livsformer på denna tid. I kusttrakterna där förutsättningarna för jordbruk var goda härskade en dolmenkultur medan i steppområdena i Tunsien och i de lägre bergsområdena upp mot Atlasbergen i Algeriet förekom en nomadiserande boskapsskötsel (Camps 1974). Åtminstone den manliga befolkningen var beriden i de sistnämnda områdena.

Dolmenkulturen hade sin tyngdpunkt i norra Tunisien och östra Algeriet, längre österut var det iberiska, d v s spanska, inflytandet starkt som det alltid varit. Dolmenkulturen anses av förre professorn vid Provence-universitet Gabriel Camps (1974) ha kommit från Syditalien och Sicilien i samband med en invandring av den ”gracila” mediterreana antropologiska typen.

Dessa dolmen utvecklades sedan till ett slag hus för de döda, haouanet på arabiska. Själva rummet i huset, gravkammaren, var så litet att de avlidna inte fick plats liggande. Camps drar slutsatsen de uppfördes till förvaring av de avlidnas ben, varifrån köttet avlägsnats på sätt eller annat (Camps 1974: 344). Väggmålningarna visar påverkan av kartagisk konst, varför det är högst sannolikt att de användes in i punisk tid.

I vissa haouanet har byggts en ganska lång ingångskorridor till gravkammaren. Detta påminner om de speciella gallerigravarna på Sardinien (Camps 1974: 344; Trump 1980: 218). De sardiniska gallerigravarna är så få till antalet på ön att man kan sluta sig till att de tillhörde hövdingafamiljer. Analogt borde detsamma vara fallet med de tunisiska motsvarigheterna. Detta är de enda uppgifter som tycks finnas om tunisiska numidiernas sociala organisation: Agrara samhällen som leddes av hövdingar.

I Algeriet inträffade emellertid en annan utveckling, som avspeglas i de stora tumulus (storhögar) som uppfördes där. Dessa finns ganska långt inne i landet och hade av allt att döma relation till de beridna boskapsskötarna. Utnyttjande kavalleriets överlägsenhet gjorde sig hövdingar till herrar över kustlandets jordbrukare. Här uppstod ett kungarike, vars monarker sedan med skicklig diplomati kunde hålla romarna stången en tid efter det Tunisien blivit en romerisk provins.

Kartago modell för Aten och Rom?

Men det puniska Tunisien förblev med åtminstone en fot i hövdingadömet. Men det syntes inte i konstitutionen men väl i det kolonialsystem som punerna byggde upp. Konstitutionen utvecklades däremot ganska snart genom att senaten skapade en ny institutionen, de hundra domarna. Dess uppgift var att övervaka suffetes och generalerna. Domarna, som egentligen var 104, utsågs av en kommitté av fem senatorer.

På 300-talet f Kr berömmer den grekiska filosofen Aristoteles den puniska statsformen som en av de tre främsta i den dåtida världen. Hans gynnsamma omdöme bygger på att kartagerna var laglydiga, till vilket bidrog att valen av de personer som utsågs till de verkställande ämbetena gjordes på basen av deras meriter. Familjetillhörighet var alltså inte avgörande utan visad duglighet. Men det var ändå ett begränsad antal familjer vars dugliga söner valda till suffetes eller generaler. Aristotels talar om den puniska konstitutionen som oligarkisk, d v s ett fåtalsvälde. (Aristotle, 350 f kr, II:XI) Aristoteles omdöme har att göra med att suffetes var oavlönade; de måste ha en privat förmögenhet att leva på.

Aristoteles kommentar har karaktären av referat av vad politiskt kunnigt folk på hans tid ansåg och som han instämde i. Att Kartagos konstitution var föredömlig skulle ha varit en uppfattning som var förhållandevis vida spridd. Det gör det motiverat att fråga om inte Solons reformer i Aten i början på 500-talet f Kr och republiken i Rom i slutet av samma sekel utformats under puniska intryck. Detta går inte att bevisa att Solon besökt Kartago eller att någon eller några av republikens tillskyndare i Rom gjort det. Men på Solons tid anlöpte fortfarande grekiska skepp Kartagos hamn. Bara några år efter det republiken införts i Rom ingicks ett handelsavtal mellan Rom och Kartago. Det är två starka indicier som kan vara värda att fundera över nu när den europeiska kolonialismens epok är över och därmed dess självrättfärdiganden. Vi kan åter se den historiska utvecklingen som den gränslösa process den alltid varit.

Solon lade grunden till följande konstitution: Demokratiskt grundläggande var folkförsamlingen, dit alla män som bar vapen vid uppbåd hade tillträde. Den valde ett utskott på 400 män, som ledde statens affärer. Dessa valde i sin tur nio arkonter, som stod för den verkställande makten och endast kunde väljas från de två högsta klasserna (som gjorde stridstjänst i full rustning). De tjänstgjorde i ett år. Därefter blev de medlemmar av aeropagen, ett arkonterna övervakande organ. Det är i långa stycken en upprepning av Kartagos styrelseskick med folkförsamling, senat, ettåriga suffeter och domarråd.

När republiken infördes i Rom kring 510 f Kr är likheterna med Kartagos konstitution ännu tydligare: En folkförsamling utsåg två konsuler med ett ettårigt mandat samt en del andra statliga tjänstemän. Som i Grekland kom de efter sin ämbetsperiod att ingå i en särskild församling, senaten, som ursprungligen hade varit en patricisk rådgivande församling.

Man kan förstås hävda att den ekonomisk och sociala utvecklingen i Aten respektive Rom ledde fram till lösningar som blev likartade. Men i båda fallen gällde det att komma tillrätta med ett äldre politiskt system av maktfullkomlighet och godtycke. I Kartago fanns en stabil republikansk lösning, som byggde på att hög som låg följde lagens bestämmelser. Beaktande det höga anseende som Kartago hade på denna tid ligger det nära till hands att Solon liksom republikens tillskyndare i Rom lånade eller inspirerades av puniska lösningar. Idéerna från Kartago anpassades till de lokala förhållanden för att få fram ett republikanskt system som byggde på lag och som man hoppades skulle fungera lika bra som i Kartago.

Men de republikanska reformerna i Aten och Rom blev bara en utgångspunkt för en konstitutionell utveckling genom kriser. I Kartago tycks ingen utveckling ha skett; inga allvarligare inrikespolitiska kriser drev på utvecklingen utan samma konstitution fungerade oförändrad ända ner till den romerska erövringen. Stabiliteten bidrog till att Kartago kom att stagnera.

Handel

Medan fenikierna i sitt sökande efter silver koncentrerade sig på en öst-västlig handel, gick kartagerna norrut. De etablerade handelskolonier i Syditalien, Sicilien, Sardinien, Korsika östra Spanien och Balearerna. Medan fenikierna hämtade hem råvaror, som de bytt mot sina hantverkarprodukter, och lyxvaror till härskarfamiljerna i Egypten och Mesopotamien, tycks livsmedelshandel, särskilt saltad fisk, ha varit av stor omfattning för kartagerna. Visserligen förädlade deras hantverkare råvaror som anskaffades, men hantverksproduktionen verkar aldrig ha nått samma storlek och samma kvalitativa höjder som hos fenikierna. I själva verket gick utvecklingen småningom därhän att folk i västra medelhavsområdet, som ville ha hantverkarprodukter av god kvalitet, köpte av grekisk tillverkning, inte av punisk. Ytterligare ett tecken på den puniska stagnationen.

Hur var fenikiernas och kartagernas handel organiserad? Albrigt hävdar, utgående från den rapport, som en egyptiska ambassadör på besök i Tyr, skrev hem till sin farao på 1090-talet f Kr, att fenikierna organiserade sig i konsortium (Albright 1975: 519-20). Medlemmarna av ett sådant tillsköt kapital på olika sätt – kanske så att en tog hand om anskaffandet av virke, en annan åtog sig ansvara för skeppets byggande, en tredje för utrustningen och en fjärde för anskaffandet av lasten o s v.

Konsortiet ställde sig sedan under en mäktig furstes beskydd, i början var det frågan om filistéiska furstar (vilket skyddade skeppet från att rånas av filistéiska pirater). Fursten fick sedan del av vinsten. Senare verkar det som om en del konsortier valde att ställa sig under den egyptiska faraos beskydd – omkringseglingen av Afrika skulle ha skett på order av farao Necho c 600 f Kr. Men vanligare torde ha varit att ett konsortium sökte beskydd av den lokala stadsstatens kung. Kanske köpte man av kungen handelsrättigheterna i ett visst område. Det sistnämnda skulle förklara benägenheten för fenikiska skepp att segla i vad som verkar fasta rutter.

Det är svårt att tänka sig annat än att samma idé om konsortium tillämpades i Kartago. Den aktiva kolonisering, som den puniska staten bedrev, tyder emellertid på att kontrollen av de puniska fartygen och de konsortier som ägde dem var striktare. Men detaljerna är okända.

Sedan har vi frågan om templens roll i handeln. Som vi har sett är det troligt att utbildningen i handels- och sjörätten skedde i sannolikt Melkarts tempel. Kartagos politiska ledare var att döma av deras titel – suffetes – rättslärda och en gång alltså studenter vid templet. Många av dem hade troligen en särskild känsla för sitt gamla ”lärosäte”.

Enligt Herm fick templen i de fenikiska städerna dyrbara gåvor. En del av detta kapital användes till utlåning – åtminstone en del av templen, troligen främst Melkarts, fungerade även som bank (Herm 1975:126).

Templen i Kartago, särskilt då Melkart-templet, var alltså inte bara centra för religionsutövning utan även politiska och ekonomiska aktörer i staden samt troligen också aktiva i den puniska kolonisationspolitiken. Men tyvärr finns det inga detaljer bevarade: vi kan bara misstänka att detta var fallet.

Koloniseringen

Områden markerade med blått eller mörkblått visae fenikiska och puniska handelsstationer och kolonier i västra Medelhavet. När Tyr fick problem med grannarna överlämnades styrelsen för kolonierna till Kartago. Punerna tycks först ha anlagt kolonier på Sardinien och Korsika, sedan på Sicilien och slutligen i Spanien. Det första puniska kriget började år 264 f Kr med att romarna skeppade en här över Messinsundet mot ett avtal. Det slutade år 241 f Kr med att Kartago förlorade Sicilien, Sardinien och Korsika. Det stora gröna området i Spanien lade Kartago under sig dels som kompensation för förlusterna, dels inför förberedelserna för det andra puniska kriget. Det började 218 f Kr med Hannibals överraskande marsch över Alperna. Det tog slut år 201 f Kr med ett förkrossande nederlag för Kartago. Staden kunde kontrollera endast det lila området runt omkring. Karta Historiens Fenix efter kartor på Internet.

Ett oligarkiskt styre tenderar att ge upphov till klassmotsättningar ansåg Aristoteles. Men kartagerna lyckades framgångsrikt undvika de onda följderna av ett oligarkiskt styre genom att göra rikare den ena portionen av befolkningen efter den andra genom att sända dem till sina kolonierna. Detta var deras universella botemedel och sättet på vilket de gav stabilitet åt staten (Aristoteles 365 f Kr). Eller för att uttrycka det med moderna termer. I stället för missnöje och vanmakt ingöt det härskande skiktet i Kartago framtidsförväntningar och hopp om förbättrade levnadsvillkor genom sin kolonialpolitik.

Till nästa kapitel: Kartagos numidisering.
Till Historiemeny.

Källor:

Albright 1975: W F Albright: Syria, The Phillistine and Phoenicia, kapitel XXXIII i andra delen av volym II i Cambridge Ancient History, redigerad av Edwards, Gadd, Hammond och Sollberger. Tredje upplagan 1975.
Aristotle 350 f Kr: Aristotle: Politics. Översatt från grekiska till engelska av Benjamin Jowett.
Aubet 2001: Maria Eugčnia Aubet: The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade. Översatt från spanska till engelska av Mary Turton. Andra upplagan 2001.
Aubet 2008: Maria Eugenia Aubet: Political and economic implications of the new Phoenician chronologies. http://www.upf.edu/larq/_pdf/AubtCrono.pdf
Camps 1974: Gabriel Camps: Les Civilisation préhistorique de l'Afrique du nord et du Sahara.
Cintas internet: Pierre Cintas: The Sign of Tanit, Interpretations of a symbol http://phoenicia.org/pagan.html#anchor87202
Culican 1966: William Culican: The First Merchant Venturers - the Ancient Levant in History and Commerce.
Driss 1962: Abdelaziz Driss: Treasures of the Bardo National Museum.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Pattern in Comparative Religion.
Gurney 1975: O R Gurney:The Hittites. Tredje upplagan.
Harrod internet: James Harrod: Three Million Years of Prehistoric Art, Religion and Symbol in Human Evolution http://www.originsnet.org/; Protostatyetten från Tantan: http://www.originsnet.org/nenatoolsfems/pages/b)tantanfront.htm
Herm 1975: Gerhard Herm: The Phoenicians - The Purple Empire of the Ancient World. Utgiven på tyska 1973, översatt till engelska av Caroline Hillier.
Herodotos 2005: Herodotos: Historia. Översatt från grekiska av Claes Lindskog.
Isoaho 2002: Niklas Isoaho: Mission i brons – Södra Skandinaviens kontakter med medelhavskulturer under bronsåldern. C-uppsats i arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet.
Jidejian 1969: Nina Jidejian: Tyre through the Ages.
Kerényi 1955: Karl Kerényi: Grekiska gudar och myter. På tyska 1951, översatt till svenska av Assar Asker.
Moscati 1968: Sabatino Moscati: The World of the Phoenicians. Orginalet utgivet på italienska 1965, översatt till engelska av Alastair Hamilton.
Trump 1980: D H Trump: The Prehistory of the Mediterranean.
Vinjetten överst på sidan: Vinjett by RedTonyderivative work: Stegop – CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32750702

---

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 14-11-30. Förstörd genom sabotage utifrån. Förnyad utläggning 21-02-20.

Välkommen att kommentera artikeln

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.

Namn

E-mail

Kommentar

      

⇑ Tryck här för upp! ⇑