Ä

nnu i de antika samhällena var politik, ekonomi och religion sammantvinnade på ett sätt som kanske kan vara svårt för oss att förstå i dag. Men de sociala institutioner som vi upplever som självklart åtskilda gick in i varandra och kunde därför ofta kontrolleras av en enda person. Det framgår med önskvärd tydlighet i den fenikiska stadsstaten Tyr, där kungen var både statschef och regeringschef i palatset, som var stadens politiska centrum. Men samtidigt var han också överstepräst i Melkart-tempel. Det fungerade också som ett slags stadens bank och troligen därtill som dess centrala läroanstalt. Så det är inte förvånande att det var templet som var den egentliga prestigebyggnaden i Tyr.

Detalj av en assyrisk relief från Khorsabad visande hur kung Luli av Tyr med sin familj flyr från staden inför den annalkande assyriska hären år 701 f Kr. Han seglade till exil på Cypern. Tyvärr har reliefen gått förlorad och endast tecknignar av den finns kvar. Notera hur Melkart-templet sticker imponerande upp bakom Tyrs stadsmur. Aubet 1994: 39, fig 14.

Denna modell med palatset och templet som de två maktcentra i ett rike hade gamla anor i Mesopotamiens stadsstater. Men det utarbetades till fullädning under Urs tredje kungadynasti. De två monarkerna Ur-Nammu (2160-2142 f Kr) och hans utomordentligt välutbildade son Shulgi (2142-2095 f Kr), han kunde inte bara läsa och skriva utan talade även fyra språk, skapade ett avancerat byråkratiskt statssystem (Parpola 1982). Ett råd bistod kungen, som medelst guvenörer härskade över provinserna. Dessa biträddes av byråkrater, på denna tid kallade skrivare. Klassen av skrivare kunde växa oerhört tack vare ett utvecklat skolsystem (skolorna kallades tavelhus).

En av de grundläggande inslagen var den skriva lagkodex som Ur-Nammu upprättade. Efter detta måste småningom alla stater med självaktning ha en nedskriven lagsamling. Men det tog lång tid tills denna modell nådde norr om Medelhavet. Först omkring 600 f Kr fick Aten en skriven lagkodex (Solons lagar som ristades på en trumma av trä och stod på torget i Aten i flera sekler och blev alltmer sliten).

Ur-Nammis lagsamling var vad vi i dag säger civilrättslig. Den var av allt att döma en systematisering av sedvanerätt och domstolspraxis. Parpola ger följande exempel (Parpola 1982: 194-5):

• §1. Den som mördar, bör själv möta döden.
• §3. Den som plundrat en annan, må ligga i fängelse och betala 15 silversikel i ersättning.
• §4. Om en slav äktar en slavinna han älskar, må han friges, men han bör inte lämna sitt hus.
• §7. Om en kvinna av fri vilja följer en främmande man och ligger med honom, bör kvinnan dödas, mannen frisläppas.
• §9. Den som skiljer sig från sin hustru, må betala henne en mina i silver.

Denna tradition som Ur-Nammu etablerade utvecklades sedan på olika sätt. Kung Hammurabi av Babylon (1848-1805 f Kr) tillförde den ett nytt element (Parpola 1982). Hans s k lagsamling är egentligen ett urval av de domar, som han fällt i egenskap av högsta domstol. De kom att studeras flitigt och öppnade ett helt nytt fällt av tolkning av domstolspraxis inom juridiken. Senare hände då och då att en person, som fällts i lägre rätt och kunde påvisa att domen stred mot den dom, som Hammurabi fällt i ett liknande fall, kunde överklaga till kungen och då oftast få rätt.

Dryga 300 år senare utformade hettiterna en lagsamling som delvis utvecklade Hammurabis juridiska tänkande. Hettiterna var ett folk i nordöstra Anatolien som talade ett indoeuropeiskt språk. På 1400- och 1300-talen f Kr utvidgade de sitt område och härskade till slut över östra Anatolien, huvuddelen av Syrien och Palestina. De utvecklade en mängd inslag i den mesopotamiska traditionen. Bland annat den mesopotamiska valutan, som bestod i att man betalade med silver efter vikt: sikel och mina. En sikel motsvarade 8,4 gram silver hos både mesopotamier och hettiter. I det mesopotamiska systemet gick 60 sikel på en mina, men hettiterna hade 40 sikel (hos hebréerna var förhållandet 1:50). (Gurney 1975:84) En sikel torde ha motsvarat omkring 500 kronor i dagens svenska valuta.

Det är alltså en myt, utvecklad av chauvinistiska västeuropeiska historiker, att det skulle ha varit de joniska grekerna som uppfann pengar som fenomen. Vad de gjorde var att de utvecklade det mesopotamiska valutasystemet genom att komplettera silvret med guld. På en bit guld av given vikt slogs en stämpel, som garanterade vikt och guldhalt. Därmed föddes myntet. Men det var bara en del av ett betydligt äldre penningsystem.

Valutasystemet i Ur hade utvecklats för att man skulle kontrollera att inlevererade skatter kom i den mängd som stipulerats. Handeln drog givetvis nytta av det. Den hade från ett tidigt stadium räknat värdet av två varor som man ville byta i en tredje vara. Denna var i regeln vin eller säd, i Mesopotamien oftast havre. Men nu gick man över till sikel och mina.

En av de märkliga sakerna med Kartago var länge bedrev handel på det gamla sättet, alltså man böt vara mot vara, båda värderade i en tredje vara.

Hettiternas utveckling av det mesopotamiska valutsystemet var en medveten kombination av skattetekniska och finansiella motiv. Därför standardiserades mått och vikt samtidigt som man i lag infördes fasta priser på livsmedel (Gurney 1975). Ett får fick kosta 1 sikel, en ko 7 sikel, en häst 14 sikel och en mulåsna inte mindre än 1 mina o s v (Gurney 1975:84).

Den hettitiska lagen

I hettiternas lagsamling byggde brottsdefinieringen i Hammurabis anda ofta på generaliserade exempel. Domstolarna var sammansatta dels av en representant för staten i form av den lokala överbefälhavaren och dels folk med kännedom om trakten, ofta de äldstes råd, i städerna kompletterad med borgmästaren. Av bevarade potokollsanteckningar att döma gjorde man grundliga utredningar. I domarna utgick man från exemplet, vägde in lokala omständigheter och utslagen i andra domar i liknande fall, särskilt de kungliga besluten, ty den lokala domstolens domar kunde överklagas till kungen.

Det hettitiska systemet utgick således från skriven lag men byggde också på domstolspraxis. En rättslärd, d v s jurist, måste både kunna lagarna och behärska tidigare fällda domar. Att studera juridik kom därför att innebära inte bara en träning i minneskunskap (en teknik som redan fanns) men också en exercis i logik och rationella resonemang. Det kom att påverka det andliga klimatet. En mängd av bronsålderns vidskepliga föreställningar mönstrades ut. Samtidigt steg rättssystemets status. I Israel nådde det sin logiska ände i och med jurister blev statschefer. Det är perioden av domare, som regerade Israel mellan omkring 1200 och 1020 f Kr. På hebreiska benämndes dessa domare sofetim, i Kartago en 300 år senare suffetes (Herm 1975: 199).

Det är svårt att tänka sig att fenikierna mot denna bakgrund skulle ha undgått att ta intryck av det hettitiska juridiska systemet, särskilt beaktande att affärer inte går att göra utan regler. I själva verket måste det ha funnits en välutvecklad parxisbetonad rättstradition i alla de fenikiska städerna med vars hjälp bl a tvister mellan köpmännen kunde slitas. Den utvecklades och kompletterades sannolikt av den hettitiska rättstillämpningen.

Sjörätten fick fenikierna av filistéerna eller direkt från mykenerna. Dessa hade av allt att döma tagit över den av kretensarna. De hade i sin tur troligen utvecklat den från den handelspraxis som fötts med handeln i den grekiska skärgården på 3000-talet f Kr. Denna handelspraxis kan ha systematiserats till lag genom impulser från egyptiskt rättstänkande.

Kung Hiram I av Tyr (980–947 f Kr) lanserade Melqart som ny övergud i Tyr. Det skedde för att minska de äldre templens inflytande. Ty det var kungen som var överstepräst i Melkart templet. Reliefen ovan visar Melkart som både underjordens herre och världens övervakare. Som synes är han avbildad vid den påle, som är associerad med alla övervakande gudomar i Västra Asien, Osteuropa och Norden (Lindgren 2020). Den uppfattas också som världspelaren och var världfärdsbringande (bl a genom handel). Bild från Internet.

Den fenikiska handels- och sjörätten togs i sin helhet över av grekerna. De skapade en särskild gud, Apollon, som legitimerade och beskyddade denna rätt. Präster i Apollon-templen undervisade i rätten. Därför var ett Apollon-tempel så viktigt i alla grekiska kolonier. Alla de tidiga grekiska filosoferna var jurister utbildade vid något Apollon-tempel och de kunde skapa filosofin genom att tillämpa juridikens rationella och logiska tänkande på iakttagelser av den fysiska omvärlden, de existentiella problemen och moralfrågorna.

Sjörätten och amiraliteten (hur en örlogsverksamhet ska organiseras och ledas) hämtade romarna i sin tur från den fenikiska kolonin på Rhodos när det blev dags för romarna att sätta upp en egen flotta. I dessa avseende torde vi än i dag fortsätta den fenikiska traditionen om än mycket är förändrat.

Även om det inte går att bevisa kan vi med gott mod antaga att fenikierna hade ett utvecklat civil- och handelsrättsligt system, i själva verket tyder tecknen på att det kan det ha varit en av de mest utvecklade på sin tid. Men det brast i ett avseende. Det saknade ett statsrättligt komplement. Kungarna var enväldiga och kunde göra som de ville. Visserligen hade kungarna ett råd vid sin sida. Det var sammansatt av företrädare för de rikaste köpmannafamiljerna, ett patricierråd. På grund av de enväldiga kungarnas egenmäktiga framfart lyckades detta råd i Tyr småningom skaffa sig rättigheten att avsätta kungen. Men längre än så tycks Tyr inte ha kommit i statsrättsligt avseende.

Kungamakten i Tyr hade begränsats av inflytandet från stadens gamla tempel och dess överstepräster. Men den ovanligt skickliga kungen Hiram I (980–947 f Kr) ändrade på beroendet. Han lanserade en ny övergud, Melkart. I litteraturen om Fenikien och Kartago hävdas att Melkart skulle ha ha skapats med grekernas Herkules som förebild. Men på 900-talet f Kr var knappast Herkulesmyten ännu konstruerad. Troligare är att Melkart föll tillbaka på någon av de hettitiska gudar som hade klubba som attribut. Det blev sedan också Herkules attribut, därav troligen förväxlingen.

Handelns organisation

Professorn i assyrologi vid universitet i Helsingfors, Simo Parpola, berättar om babyloniernas handelsorganisation i Bonnier världshistoria att handeln styrdes av mäktiga handelsätter. Varje släkt satte upp ett nätverk av kontor och representanter, som såg till att varutransporterna fungerade och att varorna blev sålda på avnämarorterna. Det var i stort sett samma system som de fenikiska handelsstäderna tillämpade.

Inför ett handelsföretag gick de babyloniska intressenterna samman och skrev ett avtal. Det kallades naruqqum, som betyder säck. Namnet kommer sig av att intressenterade investerade guld, 1-2 kilo per man, som lades samman. Parpola lyfter som exempel fram köpmannen Amun-Ishtar som själv investerade 2 kilo. Han fick med tretton andra intressenter ihop i säcken ett startkapital på inte mindre än 13 kilo guld. Enligt avtalet skulle han få 30 procent av vinsten, de övriga ”bröderna” – att beskriva ett handelsföretag i familjetermer var det normala under antiken och fortlevde i Europa t o m renässansen – i proportion till vad man investerat. Avtalet gällde i tolv år, då insatser skulle återbetalas (Parpola 1975:211).

Jag nämner detta babyloniska exempel, dels för att visa att det var mycket kapitalkrävande att starta företag under antiken, dels för att det är troligt att fenikierna även följde den babyloniska modell i sin handelsorganisation.

Förre professorn i semitiska språk och biblisk arkeologi vid Johm Hopkins universitet William Foxwell Albright (1891-1971) hävdade, utgående från den rapport, som en egyptiska ambassadör på besök i Tyr, skrev hem till sin farao på 1090-talet f Kr, att fenikierna organiserade sig i konsortium (Albright 1975: 519-20). Medlemmarna av ett sådant tillsköt kapital på olika sätt. Det kan ha varit guld som i det babyloniska exemplet ovan men det kan också ha haft karaktären av en arbetsfördelningen – kanske så att en tog hand om finansieringen och anskaffandet av virke, en annan åtog sig ansvara för skeppets byggande, en tredje för utrustningen och en fjärde för anskaffandet av lasten o s v.

Konsortiet ställde sig sedan under en mäktig furstes beskydd. På 1000-talet f Kr var det frågan om filistéiska furstar (vilket skyddade skeppet från att rånas av filistéiska pirater). Fursten fick sedan del av vinsten. Senare verkar det som om en del konsortier valde att ställa sig under den egyptiska faraos beskydd – omkringseglingen av Afrika skulle ha skett på order av farao Necho c:a 600 f Kr. Men vanligare torde ha varit att ett konsortium sökte beskydd av den lokala stadsstatens kung. Kanske köpte man av kungen handelsrättigheterna i ett visst område. Det sistnämnda skulle förklara benägenheten för fenikiska skepp att segla i vad som verkar fasta rutter.

Det är svårt att tänka sig annat än att samma idé om konsortium tillämpades i Kartago. Den aktiva kolonisering, som den puniska staten bedrev, tyder emellertid på att kontrollen av de puniska fartygen och de konsortier som ägde dem var striktare. Men detaljerna är okända.

Sedan har vi frågan om templens roll i handeln. Som vi har sett är det troligt att utbildningen i handels- och sjörätten skedde i sannolikt Melkarts tempel. Kartagos politiska ledare var att döma av deras titel ”suffetes”, rättslärda, och en gång alltså studenter vid templet. Många av dem hade troligen en särskild känsla för sitt gamla ”lärosäte”.

Enligt Herm fick templen i de fenikiska städerna dyrbara gåvor. En del av detta kapital användes till utlåning – åtminstone en del av templen, troligen främst Melkarts, fungerade även som bank (Herm 1975:126; Aubet 2001: 277).

Templen i Kartago, särskilt då Melkart-templet, var alltså inte bara centra för religionsutövning utan även politiska och ekonomiska aktörer i staden samt troligen också aktiva i den puniska kolonisationspolitiken. Men tyvärr finns det inga detaljer bevarade: vi kan bara misstänka att detta var fallet.

Till nästa avsnitt: Flykten till Nordafrika

Källor:

Albright 1975: W F Albright: Syria, The Phillistine and Phoenicia, kapitel XXXIII i andra delen av volym II i Cambridge Ancient History, redigerad av Edwards, Gadd, Hammond och Sollberger. Tredje upplagan 1975.
Aristotle 350 f Kr: Aristotle: Politics. Översatt från grekiska till engelska av Benjamin Jowett.
Aubet 2001: Maria Eugčnia Aubet: The Phoenicians and the West: Politics, Colonies and Trade. Översatt från spanska till engelska av Mary Turton. Andra upplagan 2001.
Camps 1974: Gabriel Camps: Les Civilisation préhistorique de l'Afrique du nord et du Sahara.
Cintas internet: Pierre Cintas: The Sign of Tanit, Interpretations of a symbol http://phoenicia.org/pagan.html#anchor87202
Culican 1966: William Culican: The First Merchant Venturers – the Ancient Levant in History and Commerce.
Driss 1962: Abdelaziz Driss: Treasures of the Bardo National Museum.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Pattern in Comparative Religion.
Gurney 1975: O R Gurney:The Hittites. Tredje upplagan.
Harrod internet: James Harrod: Three Million Years of Prehistoric Art, Religion and Symbol in Human Evolution http://www.originsnet.org/; Protostatyetten från Tantan: http://www.originsnet.org/nenatoolsfems/pages/b)tantanfront.htm
Herm 1975: Gerhard Herm: The Phoenicians - The Purple Empire of the Ancient World. Utgiven på tyska 1973, översatt till engelska av Caroline Hillier.
Herodotos 2005: Herodotos: Historia. Översatt från grekiska av Claes Lindskog.
Isoaho 2002: Niklas Isoaho: Mission i brons – Södra Skandinaviens kontakter med medelhavskulturer under bronsåldern. C-uppsats i arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet.
Jidejian 1969: Nina Jidejian: Tyre through the Ages.
Kerényi 1955: Karl Kerényi: Grekiska gudar och myter. På tyska 1951, översatt till svenska av Assar Asker.
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Mannen som synar världen. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Surveyor.htm)
Moscati 1968: Sabatino Moscati: The World of the Phoenicians. Orginalet utgivet på italienska 1965, översatt till engelska av Alastair Hamilton.
Parpola 1982: Simo Parpola: Mesopotamien i Bonniers världshistoria, del 2, Flodrikena, huvudredaktör Erling Bjöl.
Trump 1980: D H Trump: The Prehistory of the Mediterranean.

Publiceringshistoria: Första gången utlagd 14-11-30. Förstörd genom sabotage utifrån. Förnyad utläggning 21-02-20.

Välkommen att kommentera artikeln

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.

⇑ Tryck här för upp! ⇑