webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning Historia >> Mesolitikum
Den Stora Våren
En essä om tiden efter istiden av Sören G Lindgren
är uppdelad i sex kapitel, var och en i sin egen fil:
- 1. När isen började smälta
- 2. Vårdansen
- 3. Bytesnätverket
- 4. Vita gudinnan
- 5. Europa vasconica
- 6. Nytänkandet
Theo Vennemann. Professor i tyska och teoretisk lingvistik vid universitet i München åren 1974 till 2005. Från nordisk synpunkt är hans uppsats Atlantiker in Nordwesteuropa: Pikten und Vanen (Vennemann 2003) av särskilt intresse. Han hävdar nämligen att vanernas gudakrets i den fornnordiska mytologin är ett arv från megalitkulturen i Västeuropa. Då denna kultur hade sitt ursprung någonstans i den tidiga fenikiska världen så skulle varnerna återspegla en fenikisk föreställningsvärld från slutet av stenåldern. Foto från Internet.
Kalevi Wiik (1932-2015). Han var professor i fonetik vid Turun Yliopisto 1968-1997 (Turun yliopisto är det finskspråkiga universitet; det svenskspråkiga heter Åbo Akademi). I en serie artiklar och böcker argumenterade han för ett nytänkande inom språkhistoria och försökte tillämpa en tvärvetenskaplig metod på Europas historia. Han mötte ett mycket hårt motstånd, särskilt från institutionen för finsk-uraliska språk vid universitet i Helsingfors. Eftersom kretsar inom de lingvistiska institutionerna vid de olika universiteten i Sverige varit av samma åsikt som uralisterna i Finland har ingen av hans böcker översatts till svenska. Den som är intresserad av Wiiks tankar måste läsa den engelska översättningen av hans bok från 2005: ”The Roots of the Europeans”.
Karta visande de finsk-ugriska språkens utbredning i början av mesolitkum enligt Kalevi Wiik.
Att döma av I-haplotypen i männens Y-kromosom sökte sig en viktig del av den centraleuropeiska gravettienkulturens folk till Balkanrefugiet. Efter istiden spreds de sedan mot nordväst och en del österut. Karta hypertexter.se efter Oppenheimer 2007: 138.
Utbredningen av underhaplogruppen I 1a. Frekvensen pekar på att den uppstod i området kring östra Nordsjön - Danmark, Västsverige och Sydnorge. Men den tycks också ha vandrat till västra delarna av Finland. Trots att finländsk arkeologi i nationell ideologisk anda envetet förnekar att Finland också skulle ha koloniserats västerifrån pekar arkeogenetiken på att detta ändå inträffade. Karta hypertexter.se efter Rootsi et al 2004.
Två stenar med ristningar påträffade vid utgrävningar i Holland. Överst ”Dansaren från Geldrop” och nederst ”Dansaren från Wanssum”. Enligt en undersökning skulle båda stenarna ha ristats av samma man. ”Dansaren från Geldrop” är en kvinna som i den tidiga dansens stil för fötterna nära marken. Däremot är ”Dansaren från Wanssum” knepigare. Det ser ut som om han gör ett högt hopp. Men ingenstans i det mesolitiska bildmaterialet har jag funnit danser med hopp. Arkeologerna Verhart och d'Errico menar att mannen kastar ett spjut, vilket verkar sannolikt i tiden mesolitikum. Om dessa ristningar avbildar ceremonier vid tidens ceremonicentra så var det frågan om en mycket varierad underhållning, som gjorde att människor samlades långt ifrån för att bevittna den. Foto efter Verhart 2015.
De svarta fälten visar utbredningen av ortnamn med vasconiskt ursprung i Europa. Karta enligt Vennemann.
Kapitel 5
Europa vasconica
ilden av hur Europa rekoloniserades efter det senaste istida maximumet är långt ifrån klar, som vi har sett. Den blir inte klarare i ett språkhistoriskt perspektiv: Hypoteserna verkar motsäga varandra. Men en delvis ny insikt har vuxit fram, nämligen att tungomål, som i dag har marginell position i Europa som baskiska, de nordkaukasiska språken och den finsk-ugriska språkstammen, hade en betydligt större utbredning under mesolitikum och början av neolitikum.
Av dessa marginella språk har baskiskan fått en kraftfull förespråkare i den tyske lingvisten Theo Vennemann. Utgående från latinets beteckning för baskiskan, vasconica, har han myntat frasen Europa vasconica – det baskiska Europa – som från tiden efter maximumet fram till jordbrukets införande.
Den finsk-ugriska språkstammen hade en energisk förespråkare i den numera avlidna, förra professorn i fonetik vid Turun Yliopisto, Kalevi Wiik. Med stöd av andra finländska och estniska språkvetare propagerade han för en finsk-ugrisk storhetstid även under samma tid.
De nordkaukasiska språken har däremot inte haft en förespråkare, ja, i själva verket har de ignorerats av nästan alla forskare. Ändå är det troligt att det var just nordkaukasiska språk, främst någon form av proto-tjerkassiska, som talades på de ukrainska och sydryska slätterna under slutet av mesolitikum. Men kring 3500 f Kr kom de seminomada bönderna där att byta språk, ett språkbyte som framtvingades av subariska officerare från östra Anatolien, som med hjälp av sin livvakt gjort sig till hövdingar för proto-tjerkassernas olika stammar (Haak et al 2015). Och det var i första hand dessa proto-tjerkasser, som genom sina anfall på först Gamla Europa och sedan Centraleuropa från 3500 f Kr, kom att föra ett indoeuropeiskt tungomål till Baltikum (Heggarty 2015).
Enligt Kalevi Wiiks förslag skulle västvasconier och människor från det rysk-ukrainska refugiet, som talade ett postglacialt finsk-ugriskt språk, ha rekoloniserat Europa. Västvasconierna var något tidigare, men kom i kontakt med proto-finsk-ugrierna i den svideriska kulturen i Polen. Från den kom proto-finsk-ugrierna att expandera västerut. Därvid uppstod ett finsk-ugriskt språk med ett västvasconiskt substratum (det orangea området på kartan t v; Wiik 2002:68). Men Wiik kan inte förklara varför först västvasconier skulle ha sökt sig till norra Norge lika litet som att proto-finsk-ugrierna drog västerut.
Nu vill jag inte hävda att Wiik har fel. Trots allt har han vägt ihop många fler arkeogenetiska undersökningar i sin bok än vad jag gjort i denna essä. Till detta kommer att vi i detalj inte vet vad som hände. Jag betraktar Wiiks tolkning av rekoloniseringen som ett förslag i en pågående diskussion. I det följande kommer jag att diskutera östvasconiernas roll i utvecklingen. Men mitt förslag utgör inte heller sista ordet, utan är även det ett led i debatten.
Kalevi Wiik kallar det rysk-ukrainska refugiets befolkning för ”mammutjägare” (ibid). Men som vi såg tidigare i denna essä hade mammuten dött ut i Europa före det istida maximumet och efter det fanns i Östeuropa bison och häst att jaga i de framväxande skogarna. Medan västvasconierna följde renen norrut bredde den blivande finsk-ugriska befolkningen ut över det allt större området med hästar och bisonoxar. Detta enligt de traditionella arkeologiska förklaringsmodellen. Men i denna essä har föreslagits på arkeogenetiska och språkhistoriska grunder att från Sibirien kom ett folk som spreds över hela norra europeiska Ryssland ända ner till Smolensk och väster ut över Finland samt norra Sverige och Norge. När sedan de söder- och österifrån kommande människorna blandades i Fossnakulturen skulle grunden för den samiska antropologiska typen bli lagd.
Bland västvasconierna tycks ha inträffat att deras stammar löstes upp, åtminstone delvis, när de vandrade norrut. Nya bildades förstås som vi kan misstänka av bl a fynd i tidigare nämnda Cresswell Crags i mitten av England och av de allt fler upptäckter, som gjorts i Goughs's Cave i Cheddar i sydvästra delen av landet (Mullan et Wilson 2005). Men enstaka frigjorda grupper kunde eventuellt i renens spår hitta ända till Lettland och Litauen.
När östvasconierna i italisk-adriatiska refugiet sent om sider bröt upp, skulle det ha skett i mer ordnade former. Det kan ha varit hela, väl organiserade stammar, ledda av sina präster, som började förflytta sig norrut. Just tack vare en bättre organisation kunde de ta över ahrenburgskulturen och den svideriska versionen och etablera avläggare i form tjongerkulturen (c:a 10 000-9 000 f Kr) i Holland-Belgien och brommekulturen (9 700-9 000 f Kr) i Danmark.
De vasconiska spåren
Som framgått i tidigare avsnitt av denna essä, tycks det under det senaste istida maximumet ha vuxit fram två vasconiska språktraditioner, den västvasconiska, som ledde till dagens baskiska språk, och den östvasconiska, som blev den nordkaukasiska språkstammen. Vi har föreslagit att dessa båda språktraditioner skulle ha haft sitt ursprung i det tungomål som cromagnonerna hade med sig. Den västliga utvecklingen inträffade i det franco-kantabriska refugiet under maximumet, den östliga i italisk-adriatiska refugiet och Balkan- och Krimrefugierna under samma tid. Men problemet är att vi inte vet hur mycket väst- och östvasconiska skilde sig från varandra vid maximumets slut. De kan vid denna tid ha varit ganska lika, kanske inte skilt sig från varandra mera än norska och svenska i dag. Sedan från bronsåldern skulle baskiskan snabbt ha utvecklats och förändrats till ett språk som påfallande skiljer sig från de nordkaukasiska.
Theo Vennemann tycks inte ha funderat över de möjliga skillnaderna; för honom var det (väst)vasconiska över stora delar av det postglaciala Europa. Kalevi Wiik åter förbisåg helt det östvasconiska perspektivet.
Jordbrukets spreds från Anatolien till Europa, först till Grekland och därifrån till Bulgarien och Serbien. Tack vare sina språkkunskaper var Marija Gimbutas den första som skaffade sig en överblick över Europas första jordbrukskultur, Gamla Europa, som hon döpte den till. Hon hävdade att det språk som användes där var okänt (Gimbutas 1982). Men i det vasconiska perspektivet verkar det sannolikt att jägarna och samlarna på Balkan talade östvasconiska, medan de invandrade jordbrukarna använde lite olika indoeuropeiska dialekter beroende från vilken del av Anatolien de hade kommit. Om det var så det gick till är det mycket möjligt att dagens sydslaviska språk har ett östvasconiskt substratum. Men det har inte undersökts på grund av att Gimbutas och efter henne JP Mallory hävdat att de slaviska språken kom med erövrare från de sydryska slätterna, den s k Kurganhypotesen.
Men förhöll det sig så att Gamla Europa inledningsvis använde just olika östvasconiska dialekter är det möjligt att ett antal östvasconiska ord vandrade till det blivande grekiska språket (och därifrån småningom till latinet). Ett sådant ord var som vi ska se ”salamander”. Ett annat var det vasconiska ordet argi-, som fungerade både som substantiv (i bemärkelsen ”ljus, dagsljus”) och som adjektiv (”ljus, strålande”). I grekiskan har Vennemann hittat argillos med betydelsen ”vit lera”, argitis, ett namn på vin från vita druvor, och argos betydande ”strålande, snabb” samt arginoeis och arginos båda med innebörden ”vit” (Vennemann 2003). Latinets ord för silver argentum är troligen också det hämtat från östvasconiskan. Även ett ord från ett identifierbart östvasconiskt språk som tjerkassiskan fann vägen till grekiska idiomet. Det var beteckningen för kvinnliga krigare, amasoner. Det har hävdats att det skulle vara en grekisk konstruktion beskrivande en kvinna utan bröst: a- (inte), maz- (bröst), -on (varelse). Men det är i själva verket tjerkassiskans ord för mångudinnan eller månmodern a-maaza-ahn, som uttalas som just amason (Colarusso 1989). Det var troligen tjerkassernas härskri en gång.
Det östvasconiska inflytandet omfattade inte bara Östeuropa, det kom även att utsträckas till Norden. På den punkten ger både arkeogenetiken och språkhistorien besked.
I-haplotypen
Enligt arkeogenetiken var det I-haplotypen i männens Y-kromosom, som fanns hos de människor, som förde gravettienkulturen till Europa för 30 000 år sedan. När istidens maximum började närma sig flyttade sannolikt någon del av det folk i tjeckiska Mähren, som hade utvecklat pavlovienkulturen, till det italisk-adriatiska refugiet. I detta refugium skulle man först ha talat en variant på makranispråket för att sedan byta till östvasconiska. Som vi föreslagit skilde sig östvasconiernas kultur även något från västvasconiernas som en följd av impulser från samma källor. När Medelhavets yta började stiga efter istiden tvingades människorna i det italisk-adriatiska refugiet till uppbrott och spreds åt nordväst och öst.
För sin bok The Origin of the British (Britternas ursprung) gjorde Stephen Oppenheimer en egen karta över den postglaciala spridningen av I-haplotypen i det manliga Y-kromosomet. Kartan finns återgiven ovan till vänster. Han gjorde en egen karta därför att de undersökningar, som gjorts, hade gett slutsatser som delvis tycktes motsäga varandra. Till exempel undergruppen I1a skulle ha kommit till hamburgerkulturen från sydvästra Frankrike (Rootsi et al 2004).
Men den karta (t v), som den estniska genetikergruppen, ledd av Siiri Rootsi från universitet i Tarttu, själva presenterar, pekar snarare på att denna mutation inträffade någonstans i Danmark och spreds därifrån norrut. På något sätt försöker Rootsi et al vara alla till lags, såväl de programmatiska västeuropeiska arkeologerna som sina egna forskningsresultat.
Jägargrupper från det italisk-adriatiska refugiet nådde ahrenburgskulturen för omkring 12 000 år sedan, kanske senare. Dessa grupper kom troligen att ta över denna kultur. Ett viktigt led i denna utveckling var att deras präster av allt att döma, grundade ceremonicentra, som bands ihop i byteskedjor, som alltmer började likna handelsleder. Av såväl materiella som andliga behov sökte sig även de västvasconiska jägarna till dessa centra. De bjöds uppenbarligen på en religiös underhållning som de i vissa avseenden aldrig tidigare sett.
Att döma av I-haplogruppens spridning skulle grupperna från italisk-adriatiska refugiet först ha valt att slå sig ned i södra Skandinavien för att sedan i mindre omfattning breda ut sig över nordvästra Tyskland och Holland. En annan sekundär spridning handlade om Östeuropa. Det är verkligt intressant att i det område av nedre Volga, där Samarafloden faller in i det större vattendraget, finns en ovanligt höga frekvens av haplogruppen I 1a. Prästerna från det italisk-adriatiska refugiet verkar ha haft en handelsstation i det område, där den eneolitiska Samarakulturen femtusen år senare växte fram. Det tyder på att utvandrarna från det italisk-adriatiska refugiet etablerade och upprätthöll en egen handelsled till Kaspiska havet eller samarbetade intimt med den handelsled, som jangelskajakulturen hade organiserat från norra Iran.
Det finns en del udda språkhistoriker som hävdar att den finsk-uraliska språkstammen och den indoeuropeiska skulle ha uppstått nära varandra. I bl a diskussionsinlägget ”Den indoeuropeiska frågan” i hypertexter.se föreslås att det indoeuropeiska protospråket skulle ha vuxit fram ur vad som där kallas makranitrungomålet, d v s det idiom som det ursprungliga makranifolket hade använt vid sin utvandring från Afrika för c:a 60 000 år sedan. Vid det här laget – för c:a 12 000 år sedan – skulle makranispråket ha splittrats i många dialekter.
En dialekt skulle ha talats av zarzienkulturens människor. Det var en dialektvariant, som sedan fördes till den stora sänkan vid Aralsjön. Där skulle de människor som ursprungligen bodde i området ha övertagit makranidialekten. Det skulle hos dem ha utvecklats till ett proto-finsk-uraliskt språk som med handel först spreds till det västsibiriska låglandet och småningom blev samojediska tungomål och sedan eller parallellt söder om Ural och uppför Volga till bl a Samara. Detta förslag kan kallas för den Aral-hypotesen.
Den skandinaviska spridningen av I hapolotypen i männens Y-kromosom är vid första anblicken lite förvånande. En möjlighet är att männen bärande på I-haplogruppen lockades av de tomma land som öppnades allt eftersom inlandsisen retirerade. Å andra sidan verkar deras präster ha blivit alltmer ekonomiskt medvetna, inriktade inte bara på dittills traditionellt bytande utan utväxlande av gåvor med klar vinst i åtanke, alltså handel. Så jägarna skulle ha sökt sig över Skandinavien för att där fanns lättfångade byten, men prästerna uppmuntrade deras expansion motiverade av handelsmöjligheterna. Som vi tidigare framhållit var det handelsmässigt mest vinstgivande just valrossens betar, valrosselfenben. Men sälskinn, som rätt behandlade var vattenavstötande, torde ha varit efterfrågade. Snart tycks också sälfett, som kokats till sälolja, ha vuxit till en stor handelsvara.
Vennemanns hypotes
Den tyske språkhistorikern Theo Vennemann hävdar, citerande en annan forskare, att Europas flodnamn bär vittnesbörd om den postglaciala stenålderns språk (Vennemann 2003: 858). Den första som försökte sig på att tolka hydronymerna var Vennemanns landsman Hans Krahe (1898-1945). Han ville härleda flodnamnen från indoeuropeiska rötter. Men numera vet vi att de indoeuropeiska språken spreds över Europa under neolitikum och senare. Flodnamnen går emellertid tillbaka på mesolitikum.
I en av sina många artiklar påpekar Vennemann att namnet på vattenödlan ”salamander” (i Norden de två arterna Triturus cristatus och Triturus alpestris) finns inte bara i både grekiska och latin utan är i båda fallen därtill i feminin form. Det har enligt honom att göra med att ursprungsordet hade i västvasconiska bildats av två ord som slagits samman: *salam(a)+and(e)ra (stjärnan markerar att ordet är rekonstruerat). Det betyder ”vatten+kvinna” (Vennemann 2003: 354). I dagens baskiska heter salamander ur-andra, ”vatten-damen” (ibid), en liten detalj som pekar på östvasconiskt ursprung för ordet.
Varför har ordet för vatten i fornbaskiska - *salama - måst rekonstrueras? Som vi ska se fanns inte under mesolitikum allmänbegreppet vatten hos vasconierna. Däremot fanns en aspekt på vatten i roten sal-, som går att återfinna i en lång rad hydronymer i Europa som Sala, Salia, Salma, Salmana, Salanze, Salara och Salica m fl. Dessa flodnamn finns över hela Väst- och Centraleuropa ”allt från den iberiska halvön till de brittiska öarna, från Dalmatien till Litauen” (Vennemann 2003: 352).
Vi kan misstänka att även en del av de östeuropeiska floderna hade vasconiska namn. Men detta förhållande förändrades med skyterna (eller med kelterna hävdar en del forskare). Skyternas ord för flod kan ha varit *Danu och skulle leva vidare i hydronymerna Donau, Donets, Dniestre, Dniepr och Don.
Även andra ord med vattenassociation som salt, saliv och troligen också segel, segla, samt engelskans ord för lax salmon (lånat från latin) har det västvasconiska sal- som rot (ibid). Vennemann anför en mängd andra ortnamn och en del andra ord, apellativer, som har ett troligt eller möjligt vasconiskt ursprung. Därtill påvisar han att danskarnas sätt att räkna liksom franskan märkliga räknande allt återgår på ett vasconiskt ursprung (Vennemann 2010).
Men kanske allra intressantast är Vennemanns påvisande av det vasconiska ursprunget för de två bindeverb (på spanska verbo copulativo) som spanska språket har: ser och estar. Den första kopulan beskriver någonting permanent: Soy svedese = ”jag är svensk”, medan den andra någonting tillfälligt: estoy malade = ”jag är sjuk”. Vennemann påvisar också att inte bara spanskan utan även de keltiska språken och ännu forniriska och fornfranska hade två copula (Vennemann 2010). Det är en lämning av jägarstenålderns huvudsakligen aspektbeskrivande tungomål.
På ett närmast överväldigande sätt visar Vennemann att alla västeuropeiska språk har ett vasconiskt substratum, där det äldre språket lämnat sina avtryck i det nya under ett språkskifte. Vi kan här inte återge allt han beskriver. Men vi kan hoppas att någon svenskt förlag får upp ögonen för Vennemanns viktiga forskning och ger ut ett urval av hans centrala artiklar i svensk översättning.
Ordet ”is”
En annan intressant baskisk rot, som Vennemann uppmärksammar, är stammen izoz-, som har att göra med frost, is. Han antyder att alla de olika varianterna på ”is” i germanska språk (tyskans eis, engelskans ice) kunde ha ett ursprung i någon form av västvasconiskans izoz- (ibid). Förklaringen till detta inlån kunde vara att de germanska språken har sitt ursprung hos de invandrade bönder, som slog sig ned i byar på Rhens östra strand på 4000-talet f Kr. De kom troligen från de östra delarna av Anatolien, där det under vintrarna inte uppträder isbildning. De talade en proto-indoeuropeisk dialekt och behövde ett ord för is när de om vintrarna vid Rhenstranden fick uppleva detta fenomen.
När jordbruket spreds till jägarna i nordvästra Tyskland övertog de det prototyska språket men kom att bevara ett substratum från sin tidigare östvasconiska. Detta visade den holländska lingvisten Peter Schrijver i ett föredrag hållet vid en viktig konferens, Languages in Prehistoric Europe (Det förhistoriska Europas språk), vid Katholische Universität Eichstätt i Tyskland den 4-6 oktober 1999. Schrijver talade om Early Developements of the Vowel Systems of the Nord-West Germanic and Saami (Tidig utveckling av vokalsystemet i nordvästgermanska och samiska språk) (Schrijver 2004). Det är ett lingvistiskt högst tekniskt och för lekmän svårförståeligt föredrag. Men det kan enklast sammanfattas så att det finns tydliga likheter i uttalet av vissa vokaler mellan nordvästgermanska språk och samiska. Dessa likheter skulle ha uppstått genom att nordvästgermaner och samer en gång hade ett gemensamt språk och vokaluttalet från detta äldre språk bevarades när nordvästgermaner och samer bytte tungomål och övergick till ett indo-europeiskt respektive ett finsk-uraliskt idiom.
Nordnorge var ett av de tidigaste områdena i Norden som rekolonialiserades efter istiden. Där påträffades vid Alta ett stensmide som den norska arkeologen Anders Nummedal (1867-1944) döpte till komsakulturen efter Komsaberget i närheten. Dess början har kunnat dateras till 10 000 f Kr (alltså för ungefär 12 000 år sedan). Det var en tidpunkt, då ryggen av inlandsis mellan Sydnorge och Skottland, som hade gjort Nordsjön och södra Östersjön till en sötvattenssjö, hade smält. De valrossflockar som hade hållit till i denna sjö flyttade då norrut. Intressant nog, följde människorna efter. Det troliga är att de sändes dit upp för att skaffa valrosselfenben. Det skulle ha varit ett led i det tidiga handelstänkande som utvecklades bland prästerna under mesolitikum.
Men i ljuset av upptäckten att från öster trängde ett folk, tjuderna, ungefär samtidigt uppstår problem. Vi vet inte hur långt väster ut den tjudiska expansionen gick. Kanske den nådde bara Kolahalvön och det inre av finska Lappland och östkanten av den svenska motsvarigheten, inte den norska kusten. Men en svenska undersökning hävdar tvärtom att tjuderna skulle ha nått den nordnorska kusten från öster ytterom inlandsisen (Günther et al 2018).
Hur som helst utövade det tjudiska språket ett långvarigt inflytande på den eventuella baskiska som talades i Komsakulturen. När de blivande samerna bytte till ett finsk-uraliskt tungomål – när detta hände är okänt – tycks en del tjudiska vändningar ha slunkit med. I Finland hävdar man att det skifte skulle ha skett genom det finska tungomålet där, men de samiska språken står längre från finskan än vad estniskan skiljer sig från finskan. Det är troligare att det var genom vepserna som samerna bytte språk. Det här är ett intressant och komplicerat problem som framtida historiska forskning kanske lyckas lösa.
Som framgår av diskussionsinlägget ”Den indoeuropeiska frågan” verkar det att från Anatolien ha utgått ett inflytande till Västeuropa, som började redan för kanske 20 000 år sedan. I de märkliga vågorna som alla syns ha utgått från Mindre Asien måste ha kommit en språkpåverkan, som emellertid är helt okänd. Därtill vet vi inte vilken effekt på östvasconiskan de kontakter som södra Italien hade med Egypten och Levanten. Detsamma gäller västvasconiskan i Spanien där kontakterna med Magreb resulterade i den iberomaurusiska kulturen (22 500–11 000 före nuet).
I nästa kapitel berättar vi om hur den nya ekonomiska medvetenheten kom att påverka kulturutvecklingen.
Till nästa kapitel
Till historiemenyn
Källor, detta kapitel:
Colarusso 1989: John Colarusso: Myths from the Forest of Circassia. http://www.circassianworld.com/colarusso_3.html
Gimbutas 1982: Marija Gimbutas: The Goddesses and Gods of Old Europe. Först utgiven 1974, ny, uppdaterad upplaga 1982. Thames and Hudson.
Günther et al 2018: Torsten Günther, Helena Malmström, Emma M. Svensson, Federico Sánchez-Quinto, Gülş M. Kilinç, Maja Krzewinska, Ayça Omrak, Gunilla Eriksson, Magdalena Fraser, Hanna Edlund, Arielle R. Munters, Alexandra Coutinho, Luciana G. Simões, Mário Vicente, Anders Sjölander, Berit Jansen Sellevold, Roger Jørgensen, Peter Claes, Mark D. Shriver, Cristina Valdiosera, Mihal G. Netea, Jan Apel, Kerstin Lidén, Birgitte Skar, Jan Storå, Anders Götherström, Mattias Jakobsson: Population genomics of Mesolithic Scandinavia: Investigating early postglacial migration routes and high-latitude adaptation. PLOS Biology, January 9, 2018.
Haak et al 2015: Wolfgang Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, Nadin Rohland, Swapan Mallick, Bastien Llamas, Guido Brandt, Susanne Nordenfelt, Eadaoin Harney, Kristin Stewardson, Qiaomei Fu, Alissa Mittnik, Eszter Bánffy, Christos Economou, Michael Francken, Susanne Friederich, Rafael Garrido Pena, Fredrik Hallgren, Valery Khartanovich, Aleksandr Khokhlov, Michael Kunst, Pavel Kuznetsov, Harald Meller, Oleg Mochalov, Vayacheslav Moiseyev: Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe. Nature, vol. 522, p. 207-211 (11 June 2015).
Heggarty 2015: Paul Heggarty: Ancient DNA and the Indo-European Question. Diversity Linguistics Comment (https://dlc.hypotheses.org/807)
Mullan et Wilson 2005: Graham Mullan and Linda Wilson: Ancient engravings found in Somerset cave. Proceedings of The University of Bristol Spelaeological Society, volume 23 (2).
Oppenheimer 2007: Stephen Oppenheimer: The Origins of the British. Utgiven 2006, i pocket 2007.
Rootsi et al 2004: Siiri Rootsi, Chiara Magri, Toomas Kivisild, Giorgia Benuzzi, Hela Help, Marina Bermisheva, Ildus Kutuev, Lovorka Barac, Marijana Pericic, Oleg Balanovsky, Andrey Pshenichnov, Daniel Dion, Monica Grobei, Lev A. Zhivotovsky, Vincenza Battaglia, Alessandro Achilli, Nadia Al-Zahery, Jüri Parik, Roy King, Cengiz Cinnioglu, Elsa Khusnutdinova, Pavao Rudan, Elena Balanovska, Wolfgang Scheffrahn, Maya Simonescu, Antonio Brehm, Rita Goncalves, Alexandra Rosa, Jean-Paul Moisan, Andre Chaventre, Vladimir Ferak, Sandor Füredi, Peter J. Oefner, Peidong Shen, Lars Beckman, Ilia Mikerezi, Rifet Terzic, Dragan Primorac, Anne Cambon-Thomsen, Astrida Krumina, Antonio Torroni, Peter A. Underhill, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Richard Villems, and Ornella Semino: Phylogeography of Y-Chromosome Haplogroup I Reveals Distinct Domains of Prehistoric Gene Flow in Europe. American Journal of Human Genetics. 75:128-137, 2004.
Schrijver 2004: Peter Schrijver: Early Developments of the Vowel System of the North-West Germanic and Saami. Föredrag publicerat i boken Languages in Prehistoric Europe. Redaktörer Alfred Bremmesberger och Theo Vennemann.
Vennemann 2003: Theo Vennemann: Europa Vasconica - Europa Semitica. Redigerad av Patrizia Noel Aziz Hanna. Berlin.
Vennemann 2010: Theo Vennemann: Contact and prehistory in the Indo-European Northwest: Lexical influences. Kapitel 19 iThe Handbook of Language Contact med Richard Hickey som redaktör. Wiley Blackwell.
Verhart 2008: Leo Verhart: New Developments in the Study of the Mesolithic of the Low Countries. Kapitel 6 i antologin Mesolithic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spinkins. Cambridge.
Wiik 2002: Kalevi Wiik: Eurooppalaisten juuret (Européernas rötter). Atena Kustannus Oy.
Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare uppdaterad 190416.
Välkommen att sända en kommentar till essän!
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.